För ett år sedan hittades en familj död i en villa i Bjärred. Utredningen visade att föräldrarna varit överens om att först ta livet av sina två ME-sjuka döttrar och sedan begå självmord.
En obegriplig tragedi.
Svår att ta på.
I ett avskedsbrev skrev föräldrarna:
”Ingen av oss kommer någonsin leva något liv med egentlig mening.”
Jag fastnar vid orden.
Liv och mening. Mening med livet.
Och minns en händelse långt bak i tiden, som fick mig att se annorlunda på just meningen med livet.
Min vän låg för döden, i obeskrivlig smärta.  Jag kunde inget göra. Bara se på. Vid ett tillfälle var hennes mamma med vid sjukhussängen. Hon baddade sin dotters panna och sa:
– Snart är det över älskling. Snart gör det inte ont mer.
Fram tills den dagen hade jag alltid försvarat livet och höjt dess mening över allt annat.
Den dagen slutade jag med det.
Jag ville inte att min vän skulle dö. Men jag ville heller inte att hon skulle behöva lida.

Jag försvarar inte det Bjärredsföräldrarna gjorde. Långt ifrån. Att ta en annan människas liv är aldrig försvarbart. Men vi kan inte sätta oss in i familjens situation. Vi var inte där, vi
levde inte i deras smärta.
Det jag minns mest från tiden då min vän låg i sjuksängen var att det gick upp för mig att hon betydde mer för mig  än meningen med hennes liv. Före den egoistiska tanken på att
vilja ha henne kvar kom önskan om att hon skulle få bli befriad från det onda.
Kanske var det en tanke liknande den som Bjärredsföräldrarna försökte ge uttryck för i sitt avskedsbrev.
När frågan om livets värde ställs på sin spets,
i ett verkligt skede, är det kanske inte alltid så enkelt att föredra livet. Det är i alla fall min erfarenhet.
Men vi har ingen laglig rätt att välja eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåtet.

För ett par år sedan gjorde Inizio en undersökning som visar att sju av tio svenskar är för aktiv dödshjälp.
Andra undersökningar visar samma sak, vilket möjligen kan tolkas som
ett uttryck för vår sekularism: att vi inte vill att livets varande ska vila på kristna värderingar.
Men frågan är laddad, förstås.
Dels för att införandet av aktiv dödshjälp skulle förändra vårdens uppdrag i grunden, något som majoriteten av vårdprofessionen av förståeliga skäl motsätter sig.
Ett annat vanligt argument mot aktiv dödshjälp är att samhällets grundläggande principer om människors lika värde och att livets okränkbarhet skulle ruckas om vi tillät dödshjälp.
Således fortsätter frågan att vara outredd i Sverige.
Samtidigt pågår lidandet för obotligt sjuka människor och männi-skor i livets slutskede.
Varje dag. Året om.
Så länge vårt samhälle håller fast vid att livet är heligare än människorna som ska leva det, kan vi bara se på. Badda en panna och önska att det snart är över.

 

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om …
… att jobba som detektiv.

2 Mitt första husdjur …
… hette Kinga och var en katt.

3 Jag gnäller oftast på …
… småsaker i vardagen som inte fungerar som det är tänkt.

Veckans krönikör
Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, varav två är vuxna. Och förstås katten Svea. Bor: I lägenhet, söder om city. Yrke: Journalist.