Det är julhelg och jag tänker tillbaka på förra årets jul och nyår. Då mådde jag konstant illa. Jag levde på
enbart sojayoghurt och havregryn – till frukost, lunch och middag. Även på julafton. Det vanliga julbordet gick bort, för att inte tala om julsnapsen och nyårschampagnen. Tolvslaget skålades in i något sötsliskigt alkoholfritt och jag gick och la mig fem minuter senare. Men jag klagade inte, för jag var äntligen gravid.

När jag och min sambo, efter att ha väntat på ”det rätta läget i livet”, väl bestämde oss för att skaffa barn så trodde jag att det skulle ta några veckor tills kisstickan visade plus. Max några månader. Verkligen inte år. Men så blev det.

Jag var full av förväntan när jag drog ut min sista p-ring. Men det enda som hände var att min menscykel försvann – inte den effekt jag hade räknat med precis. I början tänkte jag att systemet säkert kommer i gång av sig själv. Men det gjorde det inte. Tiden gick och det enda som växte i magen var oron. Vad var det för fel på mig?
Efter att ha pendlat mellan ångest och förnekelse ett bra tag påbörjade vi till slut en utredning. Det konstaterades att jag har PCOS, polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebar att jag inte hade någon ägglossning. Dessutom var min sambos spermier inte direkt superpigga. Vi
hade kunnat ligga oss blå i sängen och det enda det hade resulterat i var skavsår. För att vi skulle lyckas bli föräldrar så var vi tvungna att
göra IVF.

Det kändes både skrämmande och hoppfullt. Jag hade väldigt dålig koll på vad det innebar. Något med sprutor i magen, för det hade jag sett i någon film. Och ja, det blev det. Men det kändes helt ok, trots att jag är en sådan som håller för ögonen av obehag varje gång någon sticker en nål i kroppen på tv.
Efter sprutperioden skulle äggen plockas ut. Med en nål upp i äggstocken. Det var inte årets härligaste dag. Min sambo hade det lite lättare – han fick gå in i ett rum och spruta i en plastburk.
Efter en vända i frysen sattes det befruktade embryot in. För att det skulle fastna var jag tvungen att flera gånger om dagen stoppa in hormontabletter i slidan med en plastpinne,
tabletter som sedan rann ut i trosorna.
Varje gång jag gick på toaletten var jag livrädd över att det skulle vara en blodfläck i trosskyddet i stället för det vita. Men embryot stannade kvar och växte.

Den här julhelgen är min första som förälder. Vägen dit blev längre och knöligare än de flestas, men på inget sätt unik. I augusti kom äntligen vår dotter Alexis, ett av alla tusentals IVF-barn som föds i Sverige varje år.
Den här julen vill jag äta allt, för amning gör en väldigt hungrig, och jag har en väldigt hungrig bebis. Illamåendet från förra året känns långt borta. Däremot läcker jag ur andra änden av kroppen, en komplikation efter förlossningen. Förlåt ni som sitter vid julbordet nu. Men att föda det efterlängtade barnet var inte heller en rosenskimrande
resa. Men det hade jag inte trott heller.

Anna Flytström

5 x tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk vill jag …
… låtsas som ingenting tills det går över.

2   Jag dansar om …
… det gör Alexis glad.

3 Det skulle aldrig
hända att jag …
… äter kött.

4  Jag önskar att
jag hade skrivit …
… en deckare för då hade jag varit rik.

5 Som min sista måltid skulle jag välja …
… lakrits.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36.
Familj: Sambon Richard och Alexis fyra månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet och driver konstgalleriet Skomakeriet tillsammans med min sambo.
’