Jag har inte alltid varit stockholmare. Om jag ens är det nu efter sju år. Tidigare har jag bott i Norrköping, Göteborg och så där jag varit längst: i Munkedal, kommunen med sloganen ”Mer av livet” och en kommunalskatt (35,11 procent) som endast slås av Dorotea, ”Lapplands sydport” (35,15 procent),  20 minuter norr om Uddevalla, ”Hjärtat i Bohuslän” (33,64 procent).
Jag minns inte att man går långsamt där. Men det gör man säkert.
För är det något man hör om Stockholm (modesta ”The capital of Scandinavia” och 29,98 procent) är det hur snabbt alla går. Hej, vad det går.
Sägs det.
Men det är inte precis som att jag märker det i rulltrappan på väg upp från T-centralen. Eller på väg ner i T-centralen. Eller på väg till och från jobbet. Här gås det i bredd, och här gås det lååååångsamt. Vilket såklart inte hade gjort något om jag alltid förflyttade mig till platser med en halvtimme tillgodo, men det kan jag försäkra å det bestämdaste att det gör jag inte (regi för ljudboksinläsaren: emfas på inte).

Så då går man där bakom damen som Mr Bean har framför sig i en berömd gammal sketch som urartar i att han klättrar i trappräcket, hängandes på en antagligen fullkomligt svindlande höjd över golvet och försöker klättra förbi damen. Det är dömt att misslyckas eftersom fler långsamma förmågor väntar framför. Det kunde vara en dag på stan för mig. Eftersom det är Stockholm är vägen högst troligt kantad av nåt slags vägreparation, framför sig har man högst troligt två sengångare av imposant modell, i bredd (naturligtvis), säkerligen med både rullväskor, midjeväskor och sidoväskor som extra hinder.
Och de fröjdas och trivs. Njuter av ett gott samtal (emfas på alla ord här) om livets glädjeämnen men även motgångar och bryderier. De riktigt flanerar. Strosar. Nästan backar.
Men de tittar inte bakåt. Nähej, inte för en sekund.
Blicken är riktad inåt. Och där har de det bra.
Men ja, jag hör vad du säger så smulorna slaskar ner över hela uppslaget och fastnar i skarven: Om detta vore vårt största problem hade vi varit lyckligt lottade. Sluta gnäll.

Fair enough. Det är möjligt att jag är lite väl grinig, att vintern bitit sig något för mycket in i min annars så soliga själ.
Enligt amerikansk forskning går en typisk New Yorkbo 1,3 meter per sekund. Och en turist elva procent långsammare.
Betänker man att brittisk forskning slår fast att new yorkarna bara går åttonde snabbast i världen (med topp tre: Madrid, Köpenhamn och värstingarna i Singapore) så hintar möjligen detta om att mina apostlahästar har ett kynne för något annat land. Stockholm är nummer 17.
Enligt ännu mer brittisk forskning går vi tio procent snabbare nu än på 1990-talet, trots att vi blänger ner i smarta telefoner (ja, jag drämde själv upp ett köttsår i huvudet i en P-skylt när jag svarade på mejl på vägen till jobbet häromsistens).
Experter säger att stressen och strävandet i det moderna livet med långa arbetsdagar, pling från just mobiltelefoner samt snabbmat ”i farten” fått oss att glömma att sakta ner och njuta.

Allt jag tänker är ändå att vi borde kunna sluta något slags konsensus kring att trafikreglerna gäller även här. Inte kör en belevad trafikant i mötandes fil. Inte låter man bli att kika i backspegeln när man såsar runt i omkörningsfil heller. Det kan få förödande följder.
Högerregeln och döda vinkeln kan vara en högst aktuell regel även inne i gångarna på Domus (eller vad det heter nuförtiden) i Åtvidaberg (32,65 procent, ”Åtvidaberg – läge för lycka”).
Då kanske även jag kan bo i ”the capital of slow walkers”.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag packar upp nån ny
Muminpryl. Vad är det för jädra privilegierat liv att ägna sig åt dyr nöjeskonsumtion när vissa svälter?

2 I högstadiet var jag …
…bara i transportsträcka till vuxenlivet. Hade någon kul på högstadiet?

3 Jag mår som bäst när…
… det är miljöfarligt
exotisk värme. Och får man den inte här så förpestar man jorden med flygresor.

4 Jag är trött på att prata om…
… hur kallt det är. Som tur är har jag massor av fluffiga fällar hemma. Under dem och några täcken smälter mitt hjärta som på sommaren.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nöjeschef Aftonbladet.