Det finns tillfällen då luften vid 
Karlbergs slott känns lite lättare att andas. När den fyller lungorna med en lugnande flämtning som liksom lägger en vänlig hand runt hjärtat, ett ögonblick av frid i det annars så uppskruvade innerstadstempot. En plats där du kan gråta, skratta och, inte minst, leva med en tacksam lättnad i sinnet.

Jag vet egentligen inte hur många gånger jag har stått här under mina mer än två decennier som invånare i huvudstaden. Betraktat city-myllret på vänster hand, ackompanjerat av 
Pampaslänkens stadiga sus i ryggen och med den vackra strandpromenaden i Hornsberg några få steg bort. Under de snart tio år jag har bott på andra sidan Rörstrandsgatans uteserveringsmyller har platsen alltid haft en speciell dragningskraft på mig. I såväl glädje som i sorg har den liksom kallat på mig, med ett löfte om att den förstår. Att den inte klandrar, skuldbelägger eller ifrågasätter. Att kanalen som skiljer Kungsholmen från Vasastan koncentrerar en speciell visdom i sitt halvgrumliga vatten, som sedermera ansluter till Mälaren på andra sidan Europavägen.

Det var här jag ofta sökte kraft när livet var som mörkast. Den där vintern för mer än 20 år sen då ljuset hade brunnit ner och livslusten flöt ut likt en sakta stelnande stearinmassa över köksbordet. De där månaderna då en avgrund öppnade sig under mina fötter, och jag föll handlöst däri. En svart sörja av skam, sorg, självhat och desperation fyllde lungorna. Jag var fet, olycklig, otröstligt ledsen – och, handen på hjärtat, fullkomligt omöjlig att ha att göra med.

Ur ett fågelperspektiv framstår detta som fullkomligt absurt. I själva skarven mellan två av 1990-talets sista år hade jag nämligen uppnått mycket av det jag bara ett halvdecennium tidigare siktade mot. Jag hade nyss fått det där statusjobbet som tidigare kändes som en ouppnåelig dröm, jag hade en sambo som tyckte om och stod ut med mig, bostadsproblemen var lösta via en hyfsat rymlig bonusetta i ett attraktivt område. Ja. Jag hade ju lyckats. Så varför kände jag då en sorg och desperation som tycktes vilja slita sönder min hela existens? Gick igenom 
en tillvaro berövad på smak, lukt, färg och kontraster?

Jag har i efterhand förstått att det handlade om en regressiv reaktion. Summan av en rad känslomässiga trauman som jag bara begravt 
i mitt inre utan att bearbeta. Jag hade i för många år bitit ihop, förträngt, slätat över – kapslat in det så bräddfyllt att när det till slut exploderade spred sig splittret till dem som stod mig närmast. Min familj, mina vänner, min partner tvingades stå ut med ett ångestsår som skvätte blod och tårar över det som borde vara fint och tryggt.

Men jag hade tur. Bottenslaget blev en början på en period av återhämtning och återuppbyggnad. En smärtsam men viktig process där jag var tvungen att omvärdera mycket jag länge tagit för sanning, likt en mental armhävning upp ur dyn. Och även om denna resa lär pågå livet ut har den på vägen burit med sig en styrka jag aldrig trodde var möjlig.
Kanske är det detta Karlbergskanalens stilla vatten viskar till mig när jag står på dess strand. Att avståndet från när jag stod på dess motsatta sida, rödgråten och sårig, är så mycket mer än verklighetens hundra meter.
Det handlar om livet självt. Och inte minst, om skillnaden mellan att leva det eller att blott överleva.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …

… göra mitt bästa för att ett visst parti, som bisarrt nog lockar nära nog en femtedel av väljarskaran, skulle tvingas fortsätta sin tid 
i skamvrån. Skit ska skit ha.
2 Jag skäms över…

… mina pinsamt oputsade fönster. Ibland är det lilla det stora.

3 Min ovanligaste 
vana är …

… måhända att jag laddar och tajmar kaffebryggaren innan jag går och lägger mig.

4 Jag skulle vägra äta…

… något animaliskt. Så enkelt är det.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 45. Familj: Här och där och lite överallt. Bor: I Vasastan i Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.