Startsida / Inlägg

Vi curlar våra egon ända ner i graven

av Söndagsredaktionen

Det bästa jag vet är att vara med mina barn.
Det är ofta också det sämsta jag vet.
Att umgås med barn kan, vilket alla föräldrar vet, helt enkelt vara mördande tråkigt.
Det är inte alltid min högsta önskan att stå i en blåsig lekpark i minusgrader och putta en gunga från vilken en sur rumpnisse vrålande påpekar att jag kommer till korta i framställningen av tillräcklig ”räjserfart”.
Det är inte kul att alltid gå upp för tidigt.
Att alltid laga mat jag inte själv vill äta.
Att alltid lägga minst en timme varje kväll på att få barnen att somna.
Att jag hade mer ”egentid” på en vecka innan jag fick barn än jag har haft på de snart fyra åren sedan jag blev pappa.
Men jag har märkt att när det gäller mina barn är termer som ”rolig” och ”tråkig” analytiskt helt oanvändbara. Barnen låter sig inte  mätas på samma skala som något annat. Jag älskar dem mer än livet. Jag vill alltid  vara med dem. Att de ibland driver mig till vansinne är inte ens ett problem. Det är en del av poängen.

Vi lever i en tid som mer än något annat präglas av att vi nästan alltid ger upp.
I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att förkasta och kassera. Som till och med försöker göra övergivandet i sig självt till en dygd.
Om vi aldrig får träffa en läkare är det inte vår uppgift att försöka göra vården bättre – vi ska bara byta vårdcentral.
Är barnens lärare dålig? Byt skola.
Vill du ha högre lön? Byt arbetsgivare.
Gjorde ett parti något dåligt? Byt ideologi.
Gillar du inte dig själv? Bli någon annan.
Det här är masskonsumtionens logik, perverterad till modern hyperindividualism.
Hela livet omvandlat till transaktioner, som inte får tyngas ner av otidsenliga lojaliteter eller förpliktelser.
Allt är inte bara utbytbart – för att jaget ska kunna frodas måste allt bytas ut och förverkas. Det är den brända jordens självutveckling.

För den verkligt autonoma individen är till och med relationer numera bara en marknad.
Varje bekant, släkting, vän eller älskare ska mätas och vägas: Vilken nytta gör egentligen den här personen för dig?
Det är bara i en sådan kontext det blir logiskt att säga upp bekantskapen med ”energitjuven”. Dumpa din kille. Sluta prata med din farbror. Sätt mamma på ett hem. Skilj dig.
Ingen del av våra liv är längre fredade från den trendiga städexperten Marie Kondos känslolösa signatur-fråga: ”Does this spark joy?”

Mina barn lär mig något annat.
De lär mig att det liv som är värt att leva inte bara kan vara ett pärlband av handplockade glädjeämnen, omsorgsfullt utvalda för att orsaka det egna jaget så lite lidande som möjligt.
Livet går inte ut på att curla sitt ego ända ner i graven.
Mina barn lär mig att det är tvärtom: Att det enda sättet att vinna i livet är genom att sätta andra framför sig själv.
Och att ingenting som är värt något någonsin kommer utan kamp.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… hantera förtroendet med respekt, flit och ödmjukhet.

2  Jag skäms över …
… all fiktion jag någonsin försökt skriva.

3 Min ovanligaste
vana är …
… att jag nog faktiskt aldrig gör en enda ovanlig sak.

4 Jag skulle vägra äta …
… något jag själv hade lagat, om det fanns några rimliga alternativ.

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktör: Sandra Christensen, Mattias Kling, Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB