Startsida / Inlägg

Relationen kommer att krossa mitt hjärta

av Söndagsredaktionen

Sex veckor. Sedan är det över.
Vår relation började med ett flyktigt intresse och lystna blickar. Mystiska varelser i snön, halshuggningar, gruppsex och vassa replikskiften. Klart man ville se mer. Lära känna varandra lite djupare.

Sen kom drakarna och jag visste att vi var rätt för varandra. Game of thrones och jag. Efter ett par säsonger, närmare bestämt i säsong tre avsnitt nio, var jag dödskär. Och ja, död är ett passande förstärkningsord här. Avsnittet heter The rains of Castamere men kallas i folkmun för The red wedding. Eftersom avsnittet sändes 2013 tänker jag inte bry mig om spoilers. I ett svep har de ihjäl ett halvt hus. Den nyutnämnda kungen i norr får se sin gravida fru knivhuggen i magen, hans allierade slaktas, han mördas och hans mamma, en fembarnsmor, lyckas skära halsen av en fiende innan hon själv dödas.
Det är grovt och våldsamt. Chockerande.
Och fantastiskt. Jag minns hur en vän och jag satt i soffan och bara gapade och stirrade på tv:n och varandra om vartannat. Vi kunde knappt formulera fullständiga meningar. Det var bara: Va? Vad? Hur? Varför? Men? Nääääää.
Reaktionsvideor på Youtube där folk såg scenerna för första gången blev ett nätfenomen.
Det var då man insåg att vad som helst kan hända. Den här serien följer inte några regler.

Vårt förhållande blev allt mer intensivt när en kollega bad mig bli en del av Tronspelet, Aftonbladets Game of thrones-podd där vi analyserat varenda avsnitt ner till minsta detalj. Däremellan plöjde jag också böckerna som serien är baserad på. Och började tillbringa för mycket tid med att klicka runt inne på diverse forum och läsa teorier så
invecklade, och utvecklade, att jag undrar var folk får all tid ifrån.
Det var den maniska kär och galen-perioden. Då, när par får för sig att säga upp sig, sälja huset och börja ett nytt liv på en söderhavsö.
Fast det gjorde jag inte. Jag sitter kvar på samma kontor. Men jag har ägnat en beskedlig del av mitt arbete åt Game of thrones. Det sätter inte stopp för världshungern direkt, men underhållning är också viktigt. Och Game of thrones är världens största serie, i popularitet så väl som i kostnad för produktion.
Serien är som en pojkvän som man står ut med trots störiga ovanor, och jag har försvarat den. Att den envisas med att låta den manliga blicken styra kameran lååångsamt över någons bara bröst, att tycka det är en bra idé att krydda upp en mindre kul dialog med att vara på bordell och ha en trekant i bakgrunden, eller att lägga till fler våldtäkter än vad man kan räkna …

Men det är inte bara bröst och drakar. Dialogerna mellan storheter som Charles Dance (Tywin) och Peter Dinklage (Tyrion) är briljanta, Cerseis perfekta översittarleende när hon tar en djup klunk vin och gläds åt sin hämnd är ren magi. Jon Snows molokna hjältehistoria och kvinnor som går från hjälplösa offer till mångfacetterade maktspelare får en att höja näven för de godas kamp. Och att white walkers är en allegori för klimathotet är uttalat – det spelar ingen roll vem som sitter på järntronen när världen ändå går under.
Frågan är bara hur Westeros invånare kommer att lösa kampen. Och kommer man bli nöjd med slutet? Förmodligen inte. Jag väntar mig att den här relationen kommer sluta med ett krossat hjärta.

Om några veckor är det över. Men inte för evigt. Serien kommer att fortsätta mjölkas i form av prequels. Och vem vet … En vacker dag kanske George RR Martin släpper nästa del i bokserien. Kanske hinner vi till och med få ett slut. Om inte apokalypsen
i form av ett försämrat klimat, eller white walkers, redan har kommit.
Valar Morghulis.

4 x tankar i mitt huvud
1 Mitt hjärta slår lite extra av …
… amerikaniserad lättsmält girl power-feminism. Det är symboliskt fint när småtjejer börjar klä ut sig till Wonder woman eller Captain Marvel.

2  I högstadiet var jag …
… övertygad om att livet skulle sluta på en parkbänk om jag bara fick VG på ett prov.

3 Jag mår som bäst när…
… vännerna är samlade på en trevlig pub och man precis beställt in den andra ölen.

4 Jag är trött på att prata om…
… Trump. Kan vi bara låtsas som att de här senaste åren aldrig hänt så världen slipper skämmas?

 

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh.

Ålder: 33.

Familj: Katterna Bosse och Flora.

Bor: Hornstull, Stockholm.

Yrke: Reporter och Game of thrones-expert.

  • Tjänstgörande redaktör: Sandra Christensen, Paula Westerberg, Frida Westergård, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB