”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.”
Min fars favorituttryck, alltid följt av ett skratt, har följt mig sedan barnsben.
Det myntades just när det snackades väder och om det var läge för en cykeltur till minigolfen eller kanske rentav till badstranden i Lul-sundet. Vågade vi verkligen? Det kanske skulle vara skitväder när vi kom fram.
I många år trodde jag att det var ren visdom som kom ur min fars mun. Han fick nästan alltid rätt, men en sjuåring förstod aldrig hur enkel den matematiken var.
I en kuststad som Luleå hann man en solig dag precis ta av sig på överkroppen innan stormen kom med regnet. Luleå var alla meteorologers dröm, vad man än siade så fick man rätt. Åtminstone en stund.
Ständiga solrekord på sommaren, visst, men det var en kort tid av året. Annars mest ett blåshål, som Kalmar och andra av stadens kustkusiner.

Först på senare år, långt efter att de tio orden lämnat farsgubbens mun för sista gången, har jag insett att hans eget talesätt – jag har faktiskt aldrig hört någon annan än honom yttra det – inte bara hade med väder att göra. Jag vill tro att det lika mycket var hans sätt att prata om livet och världen.
”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” var fars ”först blir det lite bättre, men lita fan inte på det för sen går allt åt helvete igen” , ungefär som Piteåkomikern Ronny Eriksson sjöng i Pessimist-visan.
Så skulle i och för sig aldrig min far uttrycka sig. Han tillhörde inte de svärande, bortsett från när det berättades historier, vankades bröllopstal, eller vid tillfällen när metreven trasslat ihop sig.
Men att fars föränderliga väder hade en djupare mening, blir jag bara mer och mer övertygad om. Uppklarnandet var tryggheten och
regnet de hot och helveten som väntade runt hörnet i våra liv. Hans glada ton gjorde att man ändå inte behövde vara rädd för det som skulle komma.
Högkonjunktur blir snart lågkonjunktur.
Dieselrabatter från en regering blir dieselskatter från samma regering några år senare. Blodtrycket har gått ner – men läkaren har något annat att berätta. Man kan, vare sig man är meteorolog eller inte, vara säker på att inget varar för evigt.

Det märkliga är att min fars ”jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” har varit en trygghet som följt mig genom livet. Men jag har aldrig, fram till nyligen, tänkt på varför.
Kan det vara för att det också kommer att klarna upp igen efter regnet? Att man får vara beredd på ont och gott, glädje och sorg. Sol och regn.
Hm, borde inte jag också ha ett eget talesätt som mina barn och barnbarn kommer ihåg när jag inte finns längre? Jag har letat efter något unikt, som känns passande, men förgäves.
På väg i bilen till en fotbollscup med dottern förra helgen hörde jag mig själv säga:
– Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.
Det gjorde det aldrig. Det var däremot kallt som satan.

3x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att …
… jobba som ståupp-komiker. Mest för att man då får möta nya människor som inte hört alla mina skämt redan …

2 Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulathanne. Trodde hela familjen, ända tills Putte började lägga ägg.

3 Jag gnäller oftast på …
… mina knän. Vi är sällan överens.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57 år.
Familj: Gift, tre barn, tre barnbarn.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Yrke: Redaktör på Aftonbladet.