Jag säger fel. Som så många gånger förr. Har inte läst franska på gymnasiet. Men det är inget jag får skylla på. Nej, bortförklaringar godtas ej. Det har jag minsann fått lära mig. När det gäller det franska språket ska alla uttala alla ord korrekt. Som vore vi uppvuxna på croissanter. Hur säger man förresten croissanter på rätt sätt, utan att låta alltför angelägen? Jag vill ju ha den där oberörda lätt dästa tonen i uttalet. Vila lagom länge på vokalerna.
– Det heter faktiskt chattånöff dy papp!

Ja, det heter tydligen så. Ett dyrt franskt rödtjut kan inte uttalas på något annat sätt. Det går ju bara inte. Jag blir rättad av en vän med belåten min, men säger fel nästa gång ändå. Yves Rocher är ett skönhetsmärke och jag går bet på en gång.
– Du menar ivv råché, säger vännen.
Det är en annan vän den här gången men minen är lika belåten.

Min nästan tvångsmässiga oförmåga att lära mig det franska uttalet får mig att känna mig som en förrädare. En motståndsman. Vive la révolution!
Och faktiskt, är jag inte lite mer fransk i mitt sätt att vara när jag uttalar franska viner med omisskännlig svensk brytning? En nonchig, självförhärligande fransman. Det är jag!

På semestern i Nice får jag beröm för min klänning. Servitören tycker den är très stylée och frågar vad jag heter. Veronica, svarar jag. Ah, Verånick! utropar servitören. Jag kommer mig aldrig för att rätta honom. Jag säger aldrig: ”Nej, jag heter ’Veråånica’.” I Frankrike bekymrar man sig inte över uttal. I Frankrike blir allt franska. Min kompis Johanna får heta Joanne. Sen är det inget mer med det.

Så hör upp: Jag är bara som fransmännen när jag uttalar allt på svenska. En svensk fransman. ”Tjenare Daniel” ska jag säga nästa gång jag träffar en fransman med det namnet. Inget fjäskigt danjell här inte.

Men det gnager i mig ändå. Gillar inte att bli rättad. Förstår inte heller reglerna. Om vi måste uttala franska ord på renklingande franska – borde inte det gälla andra språk också? Borde vi säga Twitter, som ju är en produkt från USA, med anglosaxiskt uttal och borde vi inte säga ouber när vi beställer en uber?

Magnus Uggla berättar i sin självbiografi ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scen” om sin pappa som arbetade med varumärken och kanske just därför var petnoga med hur saker och ting skulle uttalas. Hemma hos familjen Uggla skulle man säga Michlään om däckföretaget Michelin men även Pållarojd om Polaroidkameran. I en rolig scen skriver Magnus om när han stolt ska berätta för klasskompisarna att han har läst Tintin. Han älskar Tintin. Genast blir han utskrattad: Täntän! Han kallar Tintin för Täntän! Ja, men varför inte? Jag kan uppriktigt respektera Magnus Ugglas pappa för hans principfasthet som gällde ALLA uttal, det är ett förhållningssätt jag i alla fall kan förstå.

En solig dag i maj blir det min tur. Vi träffas på en uteservering, det är en av de där första riktigt varma vårdagarna och stället är knökfullt med kaffedrickare. Min vän har varit och shoppat nya kläder och smink. Hon tar upp ett puder och visar, jag ser att det är från Lumene, ett finskt märke.
– Jag gillar verkligen Lymänn, de är inte så dyra heller, säger hon och det franska uttalet är så påtagligt som det bara kan bli.
– Du menar Looumänne, säger jag med överdriven finsk brytning.
Och med mycket belåten min.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag på…
… jobbet.

2. För att imponera på mig …
… ska man helst inte försöka imponera alls.

3.  Jag är besatt av…
… fryst mango.

4.  Senast jag lärde mig något nytt…
… var för två timmar sedan. Innan dess visste jag inte att när celler delar sig och blir till människor så är det anus som skapas först!

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Liten och gullig.
Bor: Utanför tullarna i Stockholm.
Yrke: Journalist.