Det började inte, som det heter i den gamla Mikael Wiehe-visan, som en skakning på nedre däck utan snarare som en smygande krusning längs med ryggraden. Obemärkt och diffus till en början, men sen desto mer gripbar och tydlig.
Hur ska en annars beskriva en försiktig förskjutning av en individs attityd till omvärlden och dess invånare? Du vaknar liksom inte upp en morgon, till pukor, stråkar och fanfarer, och inser att om inte det skal som omger vardagen har förändrats, så har i alla fall din egen inställning till den gjort det. Ett lager har skalats bort, ett annat har byggts på. Ännu en bock i kanten på det ständiga renoveringsprojekt som är ett mänskligt liv.

För det är väl så med förändringar, speciellt de som får anses vara mindre planerade och högst omedvetna. De kryper sig på. Likt de där vattendropparna som till slut får kruset att rinna över; var för sig är de betydelselösa men i massan finns en kraft som kan vända allt upp och ner.

Så här mitt i medelåldern (jag fyllde trots allt 46 år så sent som i fredags, tack så mycket) har jag tvingats förlika mig med det uppenbara:
Jag är på väg att förvandlas till en grinig gubbe av trumpnaste slag. En knarrig man-som-heter Ove-typ, en vän av ordning-figur som egentligen bara är en halv förargelsegrad ifrån att börja skriva ändlösa insändartirader till lokaltid-ningen och kräva bot och bättring av mina aningslösa medmänniskor. Helst omedelbart, men nyss går bra det också.
För det är faktiskt så. Rattsurfare, bredd-gängare, elscootermarodörer, helgrenoverare, fimpkastare och trottoarcyklister – ni stör mig. Den stora massans benägenhet att behandla det offentliga rummet som om det var skapat för dem och just dem allena ger mig stressutslag på örsnibbarna. Och nu tänker jag inte ta det med en knuten näve i fickan och buttra lågfrekvensgrymtningar längre. Vreden är lössläppt. Och Gud nåde den som väcker denna bubblande vulkan.
Allt detta bottnar naturligtvis i just den förändring hos mig själv jag beskrev här ovan. Jag är knappast så naiv och aningslös att jag ämnar sälla mig till ”allt var bättre förr”-skaran och se samhällets evolution som järtecken på civilisationens kollaps, lika lite som jag tror att jag plötsligt ska vakna till tonerna av sju änglars basunstötar samtidigt som apokalypsens fyra ryttare ystert skrittar fram över junihimlen. Det är inom mig regressionen har skett, snarare än i omgivningen.

Härförleden diskuterade jag just det med en klok vän. Positiv och peppande som hon är tyckte hon att jag skulle sluta störa mig så otroligt mycket på andra människor och
i alla fall överväga att prova att carpa dagen och dess utmaningar med större tålamod. ”Det kommer inte döda dig”, sa hon. ”Vem vet, innan du vet ordet av kanske du till och med klarar av att gå till affären utan att få en ministroke?”
Jo, det förvisso. Men sådant skulle kräva en större dos mindfulness än jag är villig att uppoffra. Jag är helt enkelt inte beredd att bryta nedstigningen
i gubbgrinighetens gruvhål riktigt än. En dag kanske jag är det, men till dess nöjer jag mig med att citera den store filantropen Charles Bukowski:
”Jag hatar inte människor, jag mår bara bättre när jag inte är omgiven av dem.”

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… frilansande livsnjutare. Efter mer än 22 år på samma arbetsplats skulle jag nog må bra av lite lösare tyglar i vardagen. Nån som vill värva mig?

2  Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulat av det tamaste slag. Tyvärr försvann Putte tämligen snabbt och byttes därför ut mot en individ av samma art – som också hette Putte. ”Tvåan” blev däremot den sista.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… få för mig att förvara en omfattande samling vinylskivor och demo-kassetter i ett källar-förråd. Naturligtvis blev det inbrott där och alla de dyrgripar jag samlat på mig under tonåren och senare försvann.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46 år.
Familj: Utspridd och ofta väldigt saknad. Bor: I hyreslägenhet i Vasastan, Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.