Startsida / Inlägg

Ålder är ingen siffra

av Söndagsredaktionen

I år ska jag fylla 50. Jag påpekar gärna detta för folk. För att ingen liksom ska komma på mig och utbrista: ”Men fyller inte du 50 i år!?” För det skulle kunna ge intrycket av att jag vill gömma undan detta faktum. Att jag vill förneka det. Att jag har en ålderskris. Och det har jag.
Ålder är bara en siffra, säger kanske du.
Fel, säger jag.
Ålder är ålder.
Det är ett mått på hur länge du har levt och därmed i viss mån också en indikation på hur länge du har kvar att leva. I genomsnitt.
Och det är klart att jag hellre hade haft i genomsnitt 50 år framför mig, än de drygt 34 som jag kan få om jag äter grönsaker och håller mig vid liv lika länge som en svensk kvinna i medeltal gör.

Ålder är också materialförslitning.
Materialet kroppen drabbas – oavsett hur mycket du springer och dricker sellerijuice – av viss åldersrelaterad svaghet.
När det gäller kvinnomaterial händer till exempel något vid i genomsnitt 51 års ålder.
När detta något händer – att äggstockarna lägger ner verksamheten för gott – är de troligen inte mottagliga för argument som att ålder bara är en siffra.
Den där arbetsnedläggelsen har väl rent praktiskt inte så många negativa konsekvenser för den som redan fått alla barn den önskar.
Men det är så mycket annat med materialet.
Knakande knän och hälsenor som varken tål rörelse eller stillasittande, till exempel.
Det är först nu man inser hur härligt det var att ha klipp i löparsteget, slippa läsglasögon och inte gå på regelbundna mammografiundersökningar (även om jag såklart är tacksam för att landstinget försöker hålla koll på vissa delar av materialet!). Och hur enkelt det var när man kunde sitta i vilken oergonomisk ställning som helst och sedan hoppa upp – utan att behöva veckla ut sin stela lekamen i något slags tai chi-liknande tolvstegsprogram.

Ålder är trötthet.
Det är att höra om hur kollegorna framlever sina dagar och inse att jag hade somnat två timmar innan de ens kastat sig i bingen – och att jag sedan sovit minst en timma längre än dem på morgonen. Och ändå är det jag som inte är riktigt vaken när vi har morgonmöte.
Sedan går man med de här ungdomarna (som i detta fall kan vara ända upp till 42 år) till Soul Train och går hem efter en timme. För musiken var så hög.
Och så är det fredag. Då längtar man bara hem till soffan.
Man är tröttare en fredag kväll än en måndag morgon, kan det beskrivas tydligare än så?

Ålder är förstås också insikter.
Som att: Nej, det ingick inte i min personlighet att vara ung. Det var en övergående fas.
Som att: Nej, det duger inte att tänka att man är ung och lovande.
Som att: Ja, vad skönt att barnen är så stora och självständiga och att man får den där stunden för sig själv som man sagt att man vill ha.
Men: Ja, det händer att jag tittar på den unga stressade mamman som bor mittemot och
avundas henne att hon är så otroligt behövd av två små livliga och ljuvliga personer.
Och så börjar jag nästan grina för att de är så gulliga när de trycker på alla hissknappar,
lägger sig raka i trapphuset eller springer åt var sitt håll när de kommer ut på trottoaren.
Och så börjar jag nästan grina när jag
tänker på när mitt äldsta barn sprang i konfettiregnet förra året när han tog studenten.
Och så håller det på sådär.
Men allt är inte elände! Icke då!

Godis är till exempel inte lika gott längre! Nu kan man ha en chokladkaka hemma i flera veckor utan att råka äta upp den. Bara en sån sak.
Och så vill jag säga till alla er som nu tvekar inför detta att närma sig 50:
Det finns också saker som är sig lika genom livet. Saker som man kanske tror ska bli annorlunda för att man själv är äldre och klokare och tröttare. Men som ändå väldigt mycket liknar hur de var när man var ung på riktigt.
Och det är kärleksrelationer.
De är sig lika.
Lika svåra och trassliga.
(Och roliga.)

4 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… att alla konstiga ljud troligen är grannarna som tassar omkring, inte inbrottstjuvar
i min lägenhet.

2 För att imponera på mig…
… krävs inte jättemycket. Men att tala flera språk flytande är ett säkert kort.

3  Jag är besatt av…
… att kolla hur många steg jag har gått varje dag i iphone-appen.

4  Senast jag lärde mig något nytt…
… var när jag och min kollega Katarina gick på kalligrafikurs.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.
Ålder: 49.
Familj: Två tonåringar.
Bor: I västra Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Gick på gala i Glasgow med arbetskamraten Jim och hämtade pris åt kollegor som förtjänat det. (Nej, vi gifte oss INTE – vilket vissa FB-vänner verkade tro…)Nils Franchell: ”Vi firar pride – för att vi kan”

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB