Är det händelsevis någon som minns min Söndagskolumn från juli 2016? Den om Storbritanniens folkomröstning om EU?
Jaså inte? (Dave, du räknas inte, ta ner handen).
Bra!
För jag vill härmed ta tillbaka allt.
Erase and rewind.
För den som inte vet vad jag syftar på, så skrev jag – sådär kaxigt och lite smålustigt som man förväntas göra i kolumner – att allas oro för Brexit var starkt överdriven. Att livet skulle fortsätta som vanligt, oavsett valresultat. Att no deal var no big deal.
Låt mig säga så här: Jag kunde inte ha haft mer fel. Tre år senare har jag tvingats genomleva två kriser direkt kopplade till detta förbannade valresultat.

Vi kan kalla den första ”Brexitdeppen”.
Som vissa av er vet delar jag liv med Dave, en engelsk medborgare. Han gifte sig med mig för att han trodde att jag var släkt med Benny Andersson (vi hade samma efternamn på den tiden). Det var jag inte. Men Dave hamnade ändå här och fick ett jobb. Han hade aldrig några ambitioner om att skaffa svenskt pass. Han var britt i själ och hjärta, ett lejon, och så var det med det.

Men vårvintern 2019 hände något.
Brexit smög sig närmare.
Den brittiska regeringens försök att få igenom ett EU-avtal i parlamentet gick in i något slags moonwalk. Absolut inga framsteg gjordes åt något håll. Och plötsligt, efter att ha levt två år i total förnekelse, insåg vi konsekvenserna.
Som att Dave förmodligen inte skulle kunna köra bil med engelskt körkort. Eller få samma rättigheter till sjukvård. Eller ens få bo och arbeta kvar.
Paniken slog ner som en blixt.
Hur kunde detta hända? Vad gör vi nu?
Fruktlösa samtal till Migrationsverkets växel (”du har plats 200 001 i kön till svenskt medborgarskap”). Lusläsande av dokument och lagtexter. Ändlösa diskussioner på nätet med landsmän i samma situation.

Veckorna gick.
Dave började se allt mer håglös ut.
För är det något som kan bryta ner en människa är det att tvingas vänta på ett byråkratiskt beslut, ett beslut som du aldrig kan påverka.
Du kan bara avvakta. Och hoppas. Och försöka hantera ångesten. Försöka att inte tänka tanken OM (även om du gör det i smyg minst 10 gånger per minut).
Brexitdeppen varade i ungefär två månader.
Sedan kom nästa fas – Brexitpreppen.

Det började med att Dave läste någonstans att personer med maltesiskt ursprung kan söka medborgarskap i Malta. Och med avlägsna rötter i landet tändes ett hopp. Ett ivrigt släktforskande inleddes. Och minsann fanns det inte en forntida Milstead som var just från Malta! En dag dök mycket riktigt en födelseattest upp i brevlådan.

Livet vände. Det fanns hopp, utifall att Sverige av någon anledning skulle vägra Dave medborgarskap. Brexitpreppen varade fram till maj.
Det var då Migrationsverket kom med sitt beslut: medborgarskapet var beviljat.
Myndighetspapperet fick mina ögon att tåras. Inte av lättnad, utan av högtidligheten. Stoltheten. Att detta simpla papper, som jag tidigare aldrig ens funderat över, skulle betyda så mycket. Att det är den finaste gåvan någon kan få. Och hur lyckligt lottade vi var som fick hålla i just detta papper.
Den insikten har gjort mig mer ödmjuk. Ja, jag har till och med vevat en svensk flagga under nationaldagen för första gången.

Med detta vill jag bara understryka: Förlåt mig för vad jag skrev 2016.
No deal är big deal.
Den som påstår något annat är en Boris Johnson (lögnare).

3x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… vad jag skrivit i tidningen under kvällen. Och hoppas att jag inte gjort för många slarvfel.
2 För att imponera på mig…
… behöver du vara bättre på matte än vad jag är. Det är inte svårt, jag lovar.
3 Jag är besatt av…
… väder. Efter fjolårets torka knarkar jag numera väderleksrapporter.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 42.
Familj: Dave, 48, Ambjörn, 5, Arvid, 8, Bob och Bella (katter), Cazcada (häst).
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.