Startsida / Inlägg

Jag lärde mig hur idiotiskt mycket talang det krävs

av Söndagsredaktionen

Har också spelat fotboll.
Tro det eller ej, men det är sant. Sluta skratta nu, det räcker.
Jag var back i Kiruna Bois mot slutet av 80-talet och höll ingen vidare nivå. Jag förstod med andra ord tidigt att jag aldrig skulle bli ett tecknat omslag i tidningen Buster.
När mitt högerfotade unga jag försökte lära mig att skjuta med min platta och pinsamma vänstertoffla skedde alltid en olycka som förbryllade både tränare och fysiklärare i Kiruna kommun:
Bollen stod kvar och jag flög som en vante. En mycket olycklig kullerbytta.
Lägg till att jag ett tag kombinerade träningar med att delta i en blockflöjtsensemble och ni förstår att jag inte var särskilt intresserad av att bli av med oskulden ens efter full tid, förlängning och straffar.
Min specialitet på flöjt var tysk barockmusik. Det var något i rytmen som jag förstod rent instinktivt. På fotbollsplanen däremot …
Jag gjorde väl ungefär lika bra ifrån mig som i lumpen där en barsk löjtnant med sjölejonmustasch synade mig och sa: ”Du är en samhällsfara, Larsson.”
Det var, med tanke på sammanhanget, tammefan bland det finaste jag hört just då.

Att träna fotboll i Kiruna var åtminstone karaktärsdanande. Vi körde på slitet och hårt konstgräs på Lombia. Kalla det gärna för det ljusgröna helvetet.
Om man ramlade var det som att göra magplask på betong. Och om man lade en glidtackling i shorts fick man stappla runt med brännsår av storleken pannkaka på lår och knän i några veckor efteråt. Fanns en anledning att laget snabbt lärde sig att träna i små söta knickers.
Bortamatcherna var inte lättare. De utspelade sig på diverse leråkrar i små byar som Gud glömde när djävulen flyttade in.
Värst var dock lagen från Gällivare och Malmberget. I de yngre tonåren hade de stora och elaka ryggbiffar till spelare. Och det enda som dessa spelare hatade mer än livet självt var Kirunabor.
Jag skakade varje gång vi skulle möta våra ärkefiender. Ryktet gick att hälften av dem bar kniv på fritiden, men det var bara början.
Eftersom jag var back och snabb fick jag alltid punktmarkera Gällivares eller Malmbergets kvickaste dobb-beväpnade marodörer.
Det gjorde ont.

Då som nu var framgångsrika fotbollskillar kungar. Vi andra ville mest ha något att göra mellan flöjtlektionerna.
Hierarkin var skarp och skoningslös i spelarbussen. De bästa spelarna satt längst fram och pratade med tjejer, vi andra hade en mental rökruta utan damer längst bak. I skolan blev fröknarna glada när en elev läste en bok, i bussen haglade glåporden när jag försökte sjunka in i Stephen Kings Död zon på väg till en turnering i Tromsö.
Mellan tinningarna ekade min pappas visdomsord sedan år noll: ”Ingen har sagt att det ska vara roligt hela tiden.”
Jag lärde mig dock hur idiotiskt mycket talang, envishet och träning det krävs för att ens kunna göra en snygg nedtagning. Jag följer fortfarande mästerskapen på tv och blir lika imponerad av nästan varenda förbannade passning eller nick eller lyckade frispark eller öppnande löpning, nu senast under damernas VM-slutspel i Frankrike. Det ser lätt ut men är i princip omöjligt.

Själv lade jag skorna uppe på garagets hylla när vi började behöva platsa i juniorlaget. Fick bara träsmak av avbytarbänken.
Då hade jag hört ett underbart ljud. Det kom ända från Los Angeles och hette Guns N’ Roses.
Jag sa farväl till idrotten, pensionerade blockflöjten ömt och omfamnade vackra narkomaner med gitarrer i stället. Jag har aldrig ångrat mig. Det kändes ju som att jag kunde flyga utan att bli omkulltacklad för första gången i livet.
Jag var övertygad om att det fanns ett roligare och mer spännande Paradise City någon annanstans.
Jag hade fel, men jag fortsätter att leta.


4 x tankar i mitt huvud
Innan jag somnar tänker jag på…
… varför man över huvud taget måste gå och lägga sig.
För att imponera på mig…
… är det bäst att inte ens försöka.
Jag är besatt av…
… alldeles för många onyttiga saker.
Senast jag lärde mig något nytt…
…var när jag bytte effektrören i min förstärkare hemma, från Tung-Sol KT-120 till Mullard EL-34, tillverkade av Philips på 60-talet.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Bor: Söder om Söder, Stockholm.
Yrke: Rockjournalist.

  • Tjänstgörande redaktör: Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB