Si tuviera dinero, compraría una casa.

Den frasen är för evigt fastlimmad i mitt medvetande. Inte för att den har någon djup betydelse utan för att den blev inpräntad i hjärnan när vi övade pluskvamperfekt på spanskan i gymnasiet.

Om jag hade pengar skulle jag köpa ett hus, betyder det. Jag drömde inte om att köpa ett hus, det var bara den enklaste meningen.

Men i dag står jag, likt många vuxna, inför en annan pluskvamperfekt-fråga: Si tuviera tiempo … Om jag hade tid.

Och jag ber om ursäkt för det otroligt medelklassiga i att utgå från att det är tid snarare än pengar som hindrar en från sina drömmar. Jag hade inte råd med ett hus då och har det inte nu heller. Inte ens med en etta längs nån pendeltågslinje.

Men för första gången har jag tid.

Det låter lyxigt. Och det är det. I några månader, sen blir det stressigt och fattigt. Mitt bemanningsföretag har lagt ner och alla anställda sägs upp. Arbetsmarknaden för journalister är som bekant inte trygg.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad nu en trött livscoach skulle säga. Kanske är det här sista (och första) gången jag får vara ledig innan pensionen. Jag är inte intresserad av att skaffa barn men jag har varit lite avis på det här med att få en paus från arbetslivet. Dock har flera föräldrar gjort mig uppmärksam på att efterledet ”ledig” i föräldraledig är lite av ett ljug.

Så vad ska jag göra? Nu när jag har tid. Frågan har gått från pluskvamperfekt till futurum. Ska man ta tag i en ordentlig dröm? Hyra ett rum ovanpå en pub i en lummig by i England och börja skriva på en generationsroman? Dra till Asien och ”hitta mig själv”? Nja. Vem ska då ta hand om katten? Och vad ska jag egentligen säga om min generation? Sen gillar jag inte värme och vet mycket väl vem jag är.

Ska jag ta tag i livets mest prokrastineringsvänliga projekt: Rensa källarförrådet, börja pensionsspara och organisera om alla pärmar med papper som jag egentligen inte vet varför jag sparar på?

Kanske. Men ska vi vara helt ärliga så är det projekt som borde ta max två veckor.

Jag tror att det är fler än jag som går i liknande tankar inför hösten, den tid som är vårt egentliga nyår (ingen orkar starta ett nytt liv i januari).

Sommar och semester brukar innebära paus, förhoppningsvis återhämtning och kanske till och med reflektion.

Kanske har en del också suttit på en veranda och vågat drömma lite. Tänk om man skulle säga upp sig och starta ett litet B&B? Flytta till Toscana och börja producera vin? Jobba som surfinstruktör i något land där solen alltid skiner?

Eller kanske drömmer man bara om att få sova ut och hinna läsa tidningen? Hinna göra absolut ingenting?

Efter att jag själv funderat på allt ovan, mentalt bokat in resor och övervägt diverse kurser och självklart skrivit listor på allt, så sa en kompis att det nog är bra med en paus för mig. Hon påpekade att jag alltid kört på i 100 kilometer i timmen och liknade mig vid en båge som fortsätter spännas. Och snart bryts i två.

Hon har en poäng.

Jag har alltid pluggat och jobbat och stressat på utan paus. Visst tar man semester, men oftast är man tröttare än innan när den är över. Att stanna upp och ”vara i nuet” är bara inte min grej.

Jag misstänker att det är så här de flesta av oss lever. Man kör på liksom. Det är bara att bryta ihop ibland när det blir för mycket och sen gå vidare.

Men nu behöver jag faktiskt inte köra på. Jag ska nog ta hennes råd och stanna upp.

Tengo tiempo, y no voy a hacer nada.

Slå upp det.

4x tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om att jobba som …
… detektiv.

2 Mina första husdjur hette …
… Sallis och Mander och var… salamandrar. Barns fantasi är otrolig.

3 Jag gnäller oftast på …
… tidsoptimister. Det tar inte fem minuter att göra sig
i ordning och du transporteras inte magiskt från dörr till buss.

4 Det mest korkade jag gjort …
… har jag nog förträngt. Men förra vintern kastade jag handskarna i sopnedkastet och behöll skräpet.

Veckans krönikör
Namn: Tove Björnlundh.
Ålder: 32.
Familj: Katten Flora. RIP Baron Bosse.
Bor: Hornstull Stockholm.
Yrke: Journalist.