I somras drogs det fiber till min 77-åriga mammas hus – den tidigare tv- och internetleverantören skulle lägga ner och den nya krävde fiberkabel.

De trevliga killarna som gjorde jobbet ringde på när de var klara, torkade noga av skorna och tog med sig det gamla modemet när de åkte, eftersom det inte längre behövdes. Tack och hej.

Tack och hej internet också, eftersom de inte hade visat mamma hur hon skulle få liv i det nya modemet.

Lyckligtvis var jag hos mamma när detta hände. Eller, så stor var inte lyckan eftersom jag brås på min mor när det gäller intresse för och kunskap om det digitala. Men medan min mamma gick i pension några år efter internets genombrott så kom jag ut i arbetslivet just då, och har därför lärt mig tillräckligt mycket för att i alla fall kunna ställa rätt frågor och med instruktioner kunna sätta in rätt kablar på rätt ställen. Tack vare telefonsupport från min tålmodige svåger så fick jag i gång nätet hemma hos mamma. Visserligen fick vi göra en kanalsökning på tv:n fyra kvällar i rad men sen fanns de där, och dessutom kunde mamma fortsätta sitt bridgespel online; hennes partner är oftast en trevlig atomfysiker i Indien.

När det här hände kom jag att tänka på en bekant, som berättade om sin pappa i 80-årsåldern som brukade ta bilen för att hälsa på en kompis som bodde på ett servicehem. Det slutade han med efter att han fått en p-bot – man kunde nämligen bara betala parkeringsavgiften via en app, och den kunde han inte ladda ner eftersom han inte hade en smartphone.

Nu har de löst det så att han ringer sin dotter och berättar var han parkerat och så betalar hon avgiften via sin telefon.

De senaste decenniernas tekniska utveckling är verkligen svindlande och även om det finns baksidor – en ny arena för kriminalitet, bråk om mobiler i skolan och vad gör egentligen all skärmtid med våra hjärnor på sikt? – så är det i huvudsak fantastiskt på ett helt vardagligt plan. Vår möjlighet till fler och långväga kontakter, ny musik, att kunna swisha över en hundring för lunchen, det är sånt som gör livet enklare och roligare för alla.

Därför är det ju så förtvivlat när de äldre, vars ensamhet oroar, inte får biljett till samma tåg som vi andra sitter på. Är det för mycket begärt att en leverantör ser till att nätet fungerar innan de går? Jag tycker inte det. Däremot tycker jag absolut att det är för mycket begärt att man måste ha en smartphone för att få (!) betala parkeringsavgiften, kanske särskilt vid ett hus där det bor seniorer.

Jag ska också vara ärlig med att jag talar i egen sak här. Jag har aldrig tillhört dem som kastar mig över ny teknik, bara motvilligt har jag tagit den till mig och även om jag precis som mamma mycket uppskattar möjligheterna den medför så är min inlärningskurva bara lätt sluttande uppåt. Jag kan se mig själv på ålderns höst sittande i mörker, utan rörliga bilder eller musik efter att bara ha givit upp efter ännu ett tekniksprång.

Hoppas jag kan ringa någon som trycker på en app då.

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu…
… är vem som helst som regelbundet tar sig ut och springer.

2 Folk stör sig på att jag…
… kommer med oombedda råd.

3 Jag stör mig på att…
… folk inte har vett att be om råd.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när mamma i juni 1974 åkte in på BB för att föda min lillasyster. Jag satt på farmors arm och vinkade till mamma.

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 49.
Familj: Nej, ingen egen.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag brukar akta mig för offentliga debatter. När det bränner till i en fråga som jag känner mig engagerad i så hoppas jag oftast att någon annan ska rycka in och tycka det som jag tycker. Så att jag själv slipper. För tonen i samhällsdebatten är så hård, och ingen
orkar lyssna på vad någon annan har att säga.

Så när diskussionen om veganmat till barn fick ny näring i våras höll jag tyst. Men nu när den värsta stormen lagt sig vill jag faktiskt testa om det går att ge en liten annan bild av hur det är att vara veganförälder. För jag är så trött på nidbilden av oss som galna fanatiker eller verklighetsfrånvända lallare.

Innan Alexis föddes hade jag inte tänkt så mycket på det här med barn och mat. Och de första månaderna var det väldigt lätt, eftersom amningen gick bra. Men när det skulle börjas ätas på riktigt var vi tvungna att ta ställning. Vad skulle hon äta egentligen?

Jag har varit vegan i över 15 år, så på ett sätt kändes det självklart att hon skulle äta som vi. Men på ett annat sätt var det inte alls självklart. Jag är ingen kostexpert, och som förstagångsförälder kände jag mig väldigt osäker.

På BVC var det ingen som ifrågasatte att ge Alexis veganmat, men vi bad ändå om att få träffa en dietist för att få stöd och råd. Vi hade läst Livsmedelsverkets rekommendationer om att det går alldeles utmärkt med vegankost, bara man har koll. Och det ville vi få. Men dietisten vi kom till verkade inte ha uppdaterat sina kunskaper, eller så lät hon sina egna värderingar skina igenom, för det enda hon gav oss var dåligt samvete. Jag grät när jag gick därifrån. Det kändes som att hon anklagade mig för att medvetet vilja skada mitt barn.

Vi bad om att få träffa en ny dietist. Hon var inte alls dömande, men däremot helt ointresserad. Hon gav oss ett uppkopierat papper med kostråd, hämtade ur en bok som hon själv inte hade läst. Som jag däremot hade läst varenda sida i. Vi insåg att vi vid det laget hade lärt oss mer om veganmat till barn än vad hon hade. Och efter lite efterforskning, plöjande av näringslära och letande bland forskningsrön, och lite räknande i milligram och mikrogram gällande järn, omega 3 och B12, kände vi oss till slut lugna nog att ta beslutet. Och det visade sig inte alls vara så svårt i praktiken, bara man hade lite koll.

Alla föräldrar gör ett val när de ger sina barn mat. Att det inte är schysst mot Alexis att ge henne veganmat för att hon ”inte får välja själv”, som vissa slänger ur sig, är ett idiotiskt argument. Inga barn får välja själva. De är nämligen barn.

Men få saker verkar provocera folk så mycket som föräldrar som väljer bort kött. Jag vill gärna tro gott om folk och tänka att det är av omtanke om barnen, och inte på grund av misstänksamhet och ilska mot det som är annorlunda och utmanar normen, i det här fallet köttnormen. Så till er som i så fall är oroliga kan jag ge ett lugnande besked – det går bra och Alexis mår alldeles utmärkt.

En annan sak jag tror upprör är idén om att veganföräldrar sätter sin egen ideologi framför barnens välmående. Men det finns faktiskt ingen motsättning där, man kan vara både välmående och vegan, och hade det funnits en så tror jag att väldigt få skulle göra den prioriteringen.

Jag slutade äta kött av etiska skäl, för att jag inte vill att djur ska lida i onödan. I dag handlar det även om kroppen och klimatet. Jag skulle kunna rada upp en massa argument för varför jag anser att det är bra att vara vegan, både för individen och planeten. Men jag skulle aldrig låta något gå före min bebis hälsa. Om Alexis liv hängde på det så skulle jag personligen kunna strypa en sälunge för att ge henne mat. Men som tur är behöver jag inte det. Det finns nämligen utmärkta växtbaserade alternativ.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… ingenting, jag lyssnar på podd.

2 För att imponera på mig …
… räcker det att kunna gå. I alla fall om man är en bebis.

3 Jag är besatt av …
… Hemnet, finns det nåt roligare?

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när jag läste Vårdguidens beskrivning av mjölkstockning. Jag hade tydligen varenda symptom på checklistan.

Veckans krönikör
Namn: Anna Flytström.
Ålder: 37.
Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 1 år.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist.

Ridå. Efter tre månader av sol och värme, skymningar på ännu solvarma klippor och praktiskt taget märken från bag in box-handtaget i handen.

Den som gick till bio och såg Midsommar, den amerikansk-svenska skräckisen där svenska traditioner skruvats upp till (än mer) galenskap kan säkert hålla med om att sommaren kan gå för långt. Flera av mina insektsrädda vänner håller definitivt med. Trots mystiska krypbett både här och där vägrar jag själv säga ett ont ord om sommaren. Det är då jag lever. Doften av grill, solbränna och nyklippt gräs. Bilturer på landet med rutorna nervevade och vinden i håret. Jag kommer antagligen bli en prinsessan Birgitta-lookalike på spanska solkusten, om den finns kvar, när jag är redo för pension.

Ändå är det bra att inte alltid få som man vill.

I en tid när vi kan köpa mat nästan dygnet runt (om man inte heter Kajsa Dovstad), se vilka filmer och tv-serier hur och när man vill, där skjutningar går bananas och vuxna män skriver vidriga saker till andra på nätet är det uppfriskande med nån som sätter gränser. Inte så mycket som regering och riksdag gjorde med det nya rökförbudet dock. Även om jag inte är rökare: görs det med rökning görs det snart med andra saker.

Det mesta är bäst i lagom doser och sommaren är drogen jag skulle överdosera om inte naturen kom in och satte stopp. När hösten kommer är den föräldern som stormar in i rummet och säger: ”Skärp dig!” Efter månader av nästan inga kläder på kroppen, konstant rosésörplande och tidsuppfattning som en klubbad amöba är det dags att nyktra till, klä på sig och redigt ge sig i väg till jobbet. Nu har det ju gått en tid sedan dess, men jag talar delvis i egen sak. Jag själv är nämligen en av dem som, håll i dig, lurat systemet och tagit semester efter sommaren. Det började med svårigheter att ta sig ur rutinen som sommarvikarie där man täcker upp hela juli–augusti då de fast anställda är så långt borta från skrivborden som möjligt. Men jag började gilla de folktomma arbetsdagarna, att man ändå fick ut så mycket av de ljumma sommarkvällarna. Och att förlänga sommaren genom att resa bort på hösten.

Nu är det snart oktober och jag njuter av de sista lediga dagarna. Medan vurmen för våren är mig obegriplig (våren är utspädd sommar, med för mycket vinter i sig) är hösten som sommarens ljumma lillasyster. Visst smällde det till rejält med regn och rusk ganska exakt efter att industrisemestern var över men sedan kom de fina dagarna åter. Brittsommarkvällarna är bland det bästa med hösten. Medan välbeställda storfräsare slänger ut sitt kök var fjärde år får naturen genom hösten varje år en makeover så vacker att man dånar. Höstlöven, färgerna. Snyggt höstmode med rockar och kappor, kanske en halsduk. Höstvinden som river i kroppen och visar att man finns till. Ren lyx: regnet som smattrar mot rutan när man kommer hem och tänder ljus och kokar te. Eller dyker in på krogar, restauranger och kaféer. Mustiga grytor, Netflix-maraton utan dåligt samvete över fint väder att utnyttja.

Jag tycker såklart att vi alla förtjänar sommar året om. Min vän Hampus, som inte är soldyrkare som jag, påpekar hur Sverige stannar upp på sommaren: ”Hade vi latat oss så året om hade Sverige gått under.”

Ja, det är ju sant.

Det är en jävla skit att vägen till sommaren ska behöva gå via slask och förkylningar, men nu kan man i alla fall gömma livsnjutarmagen under gosiga kläder.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag drömmer om att jobba som …
… allt möjligt! Konstnär på nån ö? Kaféägare på nån ö? Serietecknare!

2. Mitt första husdjur hette …
… Tussi och var en katt exakt lik kattmatsmaskoten Pussi. Vad var det för namn?

3. Jag gnäller oftast på …
… mig själv och grannar som dumpar sopor på fel ställe och stänker illaluktande slem i trapphuset.

4. Det mest korkade jag gjort …
… har jag förträngt illa kvickt efter envetet ältande. Var i alla fall för ung för Telia-aktierna 2000.

Veckans krönikör
Namn: Andreas Hansson.
Ålder: 33.
Familj: Föräldrar, syskon, syskonbarn, katter och hundar. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Yrke: Tf nöjeschef på Aftonbladet.

Även om det alltid har känts som bortkastad tid, så är det ju inte det, då man faktiskt ser ett resultat.

Och trots att det inte är meningslöst, så har det ofta känts som att jag bara har slösat bort min tid. Försöker därför alltid göra något annat samtidigt. Läsa en tidning. Se en tv-serie. Sådant man kan göra, då man bara har en hand ledig.

Fick häromveckan för mig att göra en uträkning. Gör sådant ibland. Vid avslöjandet av vad jag har räknat ut, har jag viss förståelse för om somliga uppfattar mig som lite … knasig.

Har sedan 1980 tillbringat två veckor i Cannes på franska rivieran så gott som varje år. Världens största filmfestival har inneburit att jag har stressat omväxlande paradgatan Promenade de la Croisette eller shoppinggatan Rue d’Antibes fram och tillbaka åtskilliga gånger om dagen mellan hotellet eller (under senare år) den hyrda lägenheten och filmvisningar, intervjuer och diverse tillställningar. 8–9 kilometer om dagen. Räknade för ett tiotal år sedan ut att om jag hade promenerat samma sträcka rakt söderut från Stockholm, hade jag kommit till Aix-en-Provence, knappt 15 mil från franska rivieran.

Sedan dess har jag fortsatt att gå och gå på dessa båda gator och rent avståndsmässigt gott och väl både kommit fram till Cannes och hunnit med en avstickare till Monaco också.

Men häromveckan var det alltså dags för en annan uträkning.

Fem minuter om dagen sedan 19–20-årsåldern, ungefär. 44 år x 365 dagar x 5 minuter = 80 300 minuter. Det är cirka 1 338 timmar. Knappt 56 dygn. Nästan två månader.

Nästan två jäkla månader har jag alltså suttit och gnidit en rakapparat mot kinder och haka.

Att raka sig är det tråkigaste som finns.

Under en kort tid, för kort för att förändra statistiken, tyckte hon som blev min hustru att jag skulle klä i tredagars skäggstubb. Det finns dokumenterat på bröllopsfotot. Men inte ens klädd i färgstark linnekavaj uppstod det några Don Johnson-vibbar kring mig. Har för mig att hon som 13 år senare blev min exfru, knappt märkte när jag ganska snart åter började raka mig fem minuter om dagen.

Tog heller inte upp skäggaspekten under en intervju med Don Johnson, vis av misstaget jag långt tidigare hade gjort med Patrick Duffy när det gäller annan hårväxt.

Inledde den intervjun med lite så kallat småprat. För att liksom bryta isen. Berättade hur min frisyr i vuxen ålder alltid varit inspirerad av John Lennons från omslaget till Beatles for sale från 1964 – men att en vän snarare såg likheter med Bobby i Dallas. Bobby i Dallas själv, han såg ingen humor i det…

Har några gånger funderat över om det kanske går fortare med rakhyvel. Men de gånger jag försökt har det uppstått blodvite.

Alternativet att se ut som någon i ZZ Top eller Chris Kläfford finns inte heller. Inte min stil och så kliar det säkert för mycket.

Har också med ålderns rätt börjat fundera på att som ett experiment ta ut alla överstående semesterveckor och vara två månader i Florida. Bara läsa böcker, spela golf, äta och dricka gott – och lämna rakapparaten hemma.

Problemet när man kommer hem och då rakar av sig den förmodligen rätt spretiga skäggväxten, blir ju att man inte kommer att ha en vacker solbränna, utan bara vara lika likblek i plytet som vanligt.

Ingen kommer att tro att man har tillbringat ett helt livs skäggproblem på varma breddgrader …

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild  just nu …
… är Zac Brown, 41-årig fullkomligt lysande countryartist – trots att han har för mycket skägg.

2 Folk stör sig på att jag …
… är dålig på att uppvakta. Blomsterhandlarna har inte blivit rika på mig.

3 Jag stör mig på att …
… jag alltför ofta skjuter upp halvviktiga saker jag borde göra. Och viktiga saker till i allra sista stund.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… hur jag låtsades vara Ove Kindvall när jag spelade fotboll. Inte blev det någon skyttekung av mig för det. Fast jag fick göra radioprogram med Oves lillebror, lika stora legendaren Kaj.

Veckans krönikör
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 64.
Familj: Olle, 20, Greta, 19, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a, bostadsrätt, på Södermalm i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör och recensent på Aftonbladet.