I somras drogs det fiber till min 77-åriga mammas hus – den tidigare tv- och internetleverantören skulle lägga ner och den nya krävde fiberkabel.

De trevliga killarna som gjorde jobbet ringde på när de var klara, torkade noga av skorna och tog med sig det gamla modemet när de åkte, eftersom det inte längre behövdes. Tack och hej.

Tack och hej internet också, eftersom de inte hade visat mamma hur hon skulle få liv i det nya modemet.

Lyckligtvis var jag hos mamma när detta hände. Eller, så stor var inte lyckan eftersom jag brås på min mor när det gäller intresse för och kunskap om det digitala. Men medan min mamma gick i pension några år efter internets genombrott så kom jag ut i arbetslivet just då, och har därför lärt mig tillräckligt mycket för att i alla fall kunna ställa rätt frågor och med instruktioner kunna sätta in rätt kablar på rätt ställen. Tack vare telefonsupport från min tålmodige svåger så fick jag i gång nätet hemma hos mamma. Visserligen fick vi göra en kanalsökning på tv:n fyra kvällar i rad men sen fanns de där, och dessutom kunde mamma fortsätta sitt bridgespel online; hennes partner är oftast en trevlig atomfysiker i Indien.

När det här hände kom jag att tänka på en bekant, som berättade om sin pappa i 80-årsåldern som brukade ta bilen för att hälsa på en kompis som bodde på ett servicehem. Det slutade han med efter att han fått en p-bot – man kunde nämligen bara betala parkeringsavgiften via en app, och den kunde han inte ladda ner eftersom han inte hade en smartphone.

Nu har de löst det så att han ringer sin dotter och berättar var han parkerat och så betalar hon avgiften via sin telefon.

De senaste decenniernas tekniska utveckling är verkligen svindlande och även om det finns baksidor – en ny arena för kriminalitet, bråk om mobiler i skolan och vad gör egentligen all skärmtid med våra hjärnor på sikt? – så är det i huvudsak fantastiskt på ett helt vardagligt plan. Vår möjlighet till fler och långväga kontakter, ny musik, att kunna swisha över en hundring för lunchen, det är sånt som gör livet enklare och roligare för alla.

Därför är det ju så förtvivlat när de äldre, vars ensamhet oroar, inte får biljett till samma tåg som vi andra sitter på. Är det för mycket begärt att en leverantör ser till att nätet fungerar innan de går? Jag tycker inte det. Däremot tycker jag absolut att det är för mycket begärt att man måste ha en smartphone för att få (!) betala parkeringsavgiften, kanske särskilt vid ett hus där det bor seniorer.

Jag ska också vara ärlig med att jag talar i egen sak här. Jag har aldrig tillhört dem som kastar mig över ny teknik, bara motvilligt har jag tagit den till mig och även om jag precis som mamma mycket uppskattar möjligheterna den medför så är min inlärningskurva bara lätt sluttande uppåt. Jag kan se mig själv på ålderns höst sittande i mörker, utan rörliga bilder eller musik efter att bara ha givit upp efter ännu ett tekniksprång.

Hoppas jag kan ringa någon som trycker på en app då.

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu…
… är vem som helst som regelbundet tar sig ut och springer.

2 Folk stör sig på att jag…
… kommer med oombedda råd.

3 Jag stör mig på att…
… folk inte har vett att be om råd.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när mamma i juni 1974 åkte in på BB för att föda min lillasyster. Jag satt på farmors arm och vinkade till mamma.

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 49.
Familj: Nej, ingen egen.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.