För sisådär 40 000 år sedan livnärde sig människan på att jaga och samla. Vi släpade hem våra byten till grottan och i skenet från den sprakande  elden inspekterade vi dagens fynd av ätliga växter, färggranna bär och knapriga nötter. Vi samlade, vi sorterade, vi sparade.

Mina barn är fortfarande kvar i det stadiet. Vår hall är till brädden fylld av ekollon, pinnar och just nu även mängder av rönnbär. Barnen har olika sinnrika system för sina fynd. Ekollonen har en egen låda, pinnarna lägger de under skohyllan och rönnbären hamnar i en burk i bokhyllan. Varje gång vi är ute smugglar de ner olika blad och bär i galonfickorna.  De samlar, sorterar och sparar. Länge har jag bara sett det som någon sorts hobby och visst ska det sägas att jag då och då suckat över att vår hall ser ut som en skog. Men nu har jag förstått. De förbereder sig. De är barn av sin tid. De är preppers.

I fjol skickade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut broschyren Om kriget eller krisen kommer till 4,8 miljoner hushåll i Sverige. Mina barn kan mycket väl ha fått tag på ett exemplar. När jag tänker efter framstår det faktiskt som fullkomligt självklart. Ett av tipsen i broschyren var nämligen: ”Du kan bygga en koja under ett bord och sova där.” Mina barn bygger kojor hela tiden. I min enfald har jag trott att de leker, men det är tydligt att de övar sig inför krisen. I broschyren ges också ”tips för hemberedskap”. Det är en lång lista på stapelvaror som är bra att ha hemma. Jag läser och inser att mina barn gillar allt på listan. Deras smaklökar är redan prepperfierade. De älskar pulvermos, sylt och olika pålägg på tub.

Plötsligt ser jag hallen med nya ögon. Det är en skatt, ett fulländat prepperskafferi. Här finns ekollon, rönnbär och torra gamla pinnar. Rönnbären är laddade med C-vitamin och stora mängder av naturliga antioxidanter. De kan kokas till gelé som håller i evig tid. När krisen väl är ett faktum så kommer skörbjuggen att lysa med sin frånvaro tack vare rönnbären. De röda bären kan faktiskt bli familjens räddning.

När jag googlar ser jag att nätet svämmar över av ekollonrecept, de är tydligen små näringsbomber av fett, protein och kolhydrater. Ekollon är giftiga råa (något som mina barn givetvis har koll på) men i rostad form sägs de vara en delikatess. Pinnarna, nu torra som fnöske, är ved som ska värma oss. Mina barn har säkert redan planer på att göra en brasa i öppna spisen när huset är fullständigt utkylt. Det är en myt att barn är kompetenta. De är mer än så. Nästa gång vi går ut är jag den första att fylla vagnen med kardborrar. Picklad kardborrerot är tydligen gourmetmat i Japan, den är gratis och beskrivs på nätet som en bortglömd resurs. Hoppas bara den passar med rönnbärsgelé. Nu saknas bara en vevradio. Och en rejäl, ordentlig kris.

4x tankar i mitt huvud
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Från ensamstrejk till stöttad av världen.

2 Jag stör mig på …
… folk som stör sig på cyklister. Hatet mot cyklister av alla de slag är så svart och intakt. Det måste väl finnas värre saker än folk som cyklar?

3 Folk stör sig på att jag …
… alltid tappar bort mina nycklar. Och min plånbok. Och min mobil. Och mina vantar. Förlåt.

4 Ett barndomsminne jag ofta återkommer till är …
… när jag och min kusin Elin planterade hela vår godispåse i rabatten hos mormor i Lidköping. Vi drömde om att stora godissvampar och träd med polkagrisar skulle växa upp. Vi väntade. Och väntade.

Veckans krönikör
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Jag flåsar ovärdigt när jag når toppen av Brean down, en stigning på 97 meter och drygt 200 stentrappsteg som sicksackar sig uppför berget i icke-ergonomiska steg. Varje kliv är av sorten som kräver ett inre ”åhej!” för att lårmusklerna ska orka häva dig upp.

Jag är på helgvisit hos släkten i engelska Somerset och för att inte helt tappa greppet i mysflödet av te, scones, pints och vinägerchips kör jag dagligen tre varv upp- och nerför kullen. Vid mitt senaste besök för ett drygt år sedan var jag i betydligt bättre form. Jag tog med lätthet hela trappan i ett svep. I dag måste jag pusta några sekunder vid varje kurva för att mota blodsmak och yrsel.

– Well done, you!

En äldre spänstig herre med en jack russellvalp möter mig högst upp. Han ser nyfiket på mig och undrar om jag klarat sträckan utan att stanna.

– Nästan, svarar jag medan jag gullar med valpen och lugnar min andhämtning. Jag avslöjar inte att jag tjuvvilat utan nämner i förbifarten att det är min tredje runda. Min fåfänga och slumrande tävlingsinstinkt kräver det trots att sannolikheten att vi möts igen är försvinnande liten.

– Imponerande, utbrister han och berättar att han själv kommer hit minst ett par gånger i veckan. Han besegrar trappan och promenerar de två kilometrarna till det k-märkta fortet längst ut på halvön. Fästningen, som stod klar 1871, byggdes för att försvara Bristol och Cardiff och var senast bemannad under andra världskriget i en tid då parollen ”keep calm and carry on” myntades för att höja moralen hos den brittiska befolkningen. I dag sköts skansen av stiftelsen The National trust.

Vi pausar en stund. Njuter av utsikten, enas om att landskapet är vackert och att vi har tur med vädret. Det kan vara grinigt vid Bristol Channel, särskilt om hösten.

– I dag ser vi Cardiff, det gjorde vi inte i går, säger mannen belåtet innan han lyfter handen i en hej då-hälsning, säger ”ta da” (på riktigt) och försvinner över krönet.
Själv tar jag mig ner via den betydligt flackare grusvägen vid sidan om branten. När jag når slutet av vägen möts jag av en annan grånande man, klädd i The National trusts röda jumper. Han har precis passerat en vägbom med sin Land rover, men i stället för att låsa bommen och fräsa förbi väntar han in mig.

– Vilken härlig dag! utbrister han och jag nickar.

– Jag ska till fortet för att öppna, fortsätter han utan att jag frågat. Han är osäker på hur många besökare som vågar sig dit. Väderleksrapporten spår spöregn och blåst.

– Det visar sig, säger jag.

– Det gör det, säger han.

Vi skiljs åt, jag går till min hyrbil, sätter mig i förarsätet. Tänker på de två mötena, så oansenliga, så upplyftande.

Hade motionsrundan ägt rum i Sverige, hade jag kanske noterat de två gentlemännen, möjligen sagt ”hej” eller nickat mot dem. Men i England är det snudd på omöjligt att möta en främling utan att stanna upp och småprata. Visst, det kan handla om oväsentligheter som vindriktning och soltimmar, men poängen är att se och bli sedd.

Så viktigt.

Så värdefullt.

Jag tänker på Brexit och sörjer hur trist EU kommer bli utan britter, men tröstar mig med att engelsmännens humör och humor inte kommer att knäckas.
Som sagt: Keep calm and carry on.

3x tankar i mitt huvud:
1. När jag blir pensionär …
… ska jag skogsbada varje dag, läsa mer litteratur och skriva minst en roman per år.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …
… tänker på mitt härliga liv som pensionär.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan …
… min dunbäddmadrass. Som att sova på ett moln.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn och whippeten Monty.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Redaktionell printchef på Aftonbladet.