Det finns få saker som skrämmer mig lika mycket som ett litet bord med vit duk, en ensam tallrik, ett lätt middagssorl och en vältummad meny.

Jag får puls bara av att tänka på en servitör vars bländvita leende byts till en kvävd suck när han inser att ”det inte blir några fler i sällskapet.”

Att äta ensam är en klirrande ångest där stimmet av skratt bara förstärker tomheten.

Där sitter hon. Ensam.

I mitt jobb händer det allt som oftast att jag ändå hamnar där. Det räcker med en intervju långt hemifrån för att middagspaniken ska vara ett faktum.

Där och då hör jag en fiktiv självhjälpscoach viska i mitt öra att jag ska utmana min ångest. Väl till bords känner jag mig lika flämtande osäker som stearinljuset framför mig.

Men då brukar jag trösta mig med att jag i alla fall är trendig.

En renässans för ensamätande är nämligen i antågande.

I stora delar av Asien är det sedan länge accepterat att äta solo. I Sydkorea finns till och med redan ett ord för det: Honbap. Instagram svämmar över av ensamma honbaps som glatt visar upp sina singelmåltider. Det är nudlar och grönsaker och leenden. Det ser faktiskt inte så farligt ut och fungerar ungefär som KBT-terapi för mig. Varje bild får min ensamätar-rädsla att mattas en aning.

Fenomenet mukbang kanske kan bota min fobi? Ordagrant betyder det ätsändning och är rätt och slätt människor som äter framför kameran – fenomenet påstås kunna fylla tomrummet efter en bordsgranne.

Jag kollar igenom ett par klipp. Människor smaskar och smackar. Det är närbilder på jätteräkor och folk som får mat mellan tänderna.

För miljoner människor är det här prima middagssällskap. Det finns restauranger med mukbang-tema, där singelbord är en självklar del av inredningen.

Men nja. För mig fungerar det precis tvärtom, middagen blir en avgrund av ensamhet och det känns bara dystert att inte kunna tala om för personen mittemot att hen har spenat mellan tänderna.

Forskaren Joachim Sundqvist på Umeå universitet ser fenomenet från ett annat håll.

– För mig är mukbang kanske en av de mest sociala måltiderna som kan tänkas, nästan i paritet med Nobelbanketten. Du bjuder ju in, i princip, hela världen att delta i din måltid.

Och det är ju minst sagt sant. En av de absolut största mukbang-stjärnorna har 2,6 miljoner följare på Youtube.

Men det finns fler exempel. På Moomin café i Tokyo äter du helt ensam, förutom att ett stort vitt fluffigt mumintroll gör dig sällskap vid bordet.

Det är lite oklart vad mumintrollet har för funktion. En stor vit vän som ska ge trygghet och mys? Hm. Mumintrollet förstärker väl snarare känslan av utanförskap och skulle i alla fall få mig att mer identifiera mig med Sniff, Mumins räddhågsne och osäkre vän.

En trendrapport från PR-byrån Food and friends (sorgligt namn i sammanhanget) såg soloätande som den hetaste trenden i fjol. De menar att alla restauranger med självaktning i New York och London dukar bord för ensamätare.

En het trend. En ynklig stol och en ensam tallrik. Och en stenåldershjärna som ber mig att fly från det dukade, högst civiliserade bordet eftersom jag uppenbarligen har tappat bort min flock.

3x tankar i mitt huvud:
1. Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur mycket fossilt bränsle som ständigt förbränns. Och försvinner. För alltid.

2. Jag är otippat bra på …
… kristyr. På min gravsten ska det stå: ”Hon var i alla fall bra på kristyr.”

3. I mitt kylskåp finns det alltid …
… olika sorters sylt som mamma har kokat. Och ketchup. Barnen äter allt (nåja) om de får ketchup till.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.