Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.”

Malena Ernman och Svante Thunberg beskriver i boken Scener ur hjärtat hur den abstrakta process som gör att världen långsamt dör får kropp och form framför deras dotter Gretas ögon.

Och jag kan relatera, för jag ser något liknande.

Jag ser förnuttelse. Överallt, hela tiden, förnuttelse och nedbrytning.

En ojämn kamp mot kaos som vi är dömda att till slut förlora.

Det har inte alltid varit så här, och jag vet egentligen inte varför det har börjat.

Kanske för att jag blir äldre.

För unga människor är just förruttnelsen långt borta. Kroppen utvecklas fortfarande. Den blir bättre, starkare, lär sig mer saker. Allting ligger framför en. På klättringen uppför livets träd har man ännu inte lämnat stammen, inte tagit sig ut på de ständigt smalare och mindre grenar som val för val för en längre bort från de riktningar livet aldrig tog.

Men det är inte bara att de flesta val ligger bakom mig. Att förruttnelse är det enda som väntar för oss alla i slutet av allt är en självklar, närmast banal iakttagelse.

Vad jag inte kan sluta se är nedbrytningen som finns mitt ibland oss, hela tiden.

Hela vår tillvaro är en ojämn kamp mot alltings ständigt pågående sönderfall. Alla våra stolta byggnadsverk, vår konst, våra maskiner – de är inte byggda förrän de redan börjat förfalla.

Tittar man noga rasar allting framför våra ögon, i små, små delar, hela tiden.

Så sett är det inget annat än skrämmande att det vi måste rädda från förfallet ständigt blir mer och mer.

För ju mer vi bygger, desto mer kostar det vi har att upprätthålla.

I flera hundra år har vi staplat lager på lager av upplevda nödvändigheter på vårt samhälleliga korthus, varje nytt lager med en högre grad av komplexitet än det föregående. Att hålla huset från att rasa, att upprätthålla allting vi numera tar för givet, är inte bara ett arbete utan slut.

Det är också ett arbete som kräver ständiga tillskott av ny energi.

Det verkar vara lätt att tänka att det bara är vår utveckling som slukar resurser. Tillväxt. Som om bara den som sprang behövde äta, inte den som sitter still.

Men det som främst dränerar oss är inte tillväxten, utan upprätthållandet av status quo.

Och det är här mina och Gretas syner sammanfaller.

För nästan allt vi byggt som inte fanns på 300- eller 400-talet är byggt av fossila bränslen.

Utan dem skulle vi fortfarande stå och banka hjälplöst mot muskelkraftens glastak, som romarna gjorde innan deras civilisation kollapsade, eller som västeuropéerna gjorde igen på 1700-talet.

Bara att deras civilisation inte kollapsade.

Av en unik slump sprängde kolet och oljan glastaket för gott.

Sedan dess lever vi i de fossila bränslenas paradox: det som gör vårt liv möjligt är samma sak som kommer att göra det omöjligt.

Ska korthuset inte rämna måste eldarna under det moderna samhället ständigt underhållas, lågan alltid flamma mot skyn – samtidigt som den bränner ner jorden vi lever av.

Det går inte att stänga av.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag ska få hämta mina barn på förskolan.

2. I högstadiet var jag …
… tydligen ansedd som en bra kompis (jag fick ett “stipendium” om hela 175 kronor av min skola av den anledningen).

3. Jag mår som bäst när …
… jag har gjort något bra.

4. Jag är trött på att prata om …
… vilka tv-serier folk tittar på.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo, son, dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.