Startsida / Inlägg

Manicken vet på tok för mycket om mig

av Söndagsredaktionen

Himlen skiftar i turkost och azur, löven är fortfarande gröna och blåbären söta. Jag, min man Dan, och vår whippet Monty sitter på varsin stubbe i en skogsglänta utanför Järvsö. Det är en magisk septembersöndag då luften mot mitt ansikte är lika ljum som för en månad sedan.

Naturen är tyst, så när som på suset i trädkronorna och en älghund som skäller i dalen. Jag borde vara här och nu, men tankarna snurrar. Tvätt ska hängas, ljung planteras. Vi har en timmes hajk till grusvägen där bilen står parkerad. Efter lunch ska jag köra till Stockholm, hämta vår dotter på Arlanda och förbereda mig inför den kommande jobbveckan. Stressen sticker under huden medan jag kollar trafikappen Waze. Hur köigt är det vid Norrtull mellan 17 och 18?

Jag tar en kvick mobilbild på Dan och Monty och lägger upp den i familjechatten. Sedan fotar jag den vackra skogsvyn för ett instagraminlägg med hashtaggar som hyllar september, vandring, whippetar och Järvsö. I bilen på väg till­baka till stugan scrollar jag Facebook och Instagram, spelar ett par rundor Quiz planet med Katti och känner mig duktig när jag vinner 100 raketer av Sverige i veckans omgång.

Mobilen plingar. En vänförfrågan från Helen, en väninna i England som jag tappat kontakten med. Jag blir glad, addar henne och skickar foton på Dan och Monty som står på stubbar. Hon blir glad och svarar med en bild på sin man och deras hund som också heter Monty, men som nyligen gick bort. ”We lost him last month, broke our heart”, skriver hon och jag beklagar sorgen.

Dan pussar mig hejdå, jag styr mot Stockholm. Det är stopp i trafiken på E4:an norr om Gävle. Jag ber Siri sms:a Freja att jag blir en timme sen till Arlanda. Vi slipper trafikstockningen vid Norrtull. Alltid något.

På kvällen tittar vi på The social dilemma, en smått dystopisk dramadokumentär om hur sociala medier tar makten över våra psyken via smarta algoritmer. Medverkar gör techgenier och pionjärer som startade plattformar som Insta­gram, Facebook, Twitter, Pinterest och Google.

– If you’re not paying for the product, you ARE the product, säger en av grundarna med ett ursäktande leende.

Apparna är beroendeframkallande, designade att kidnappa vår uppmärksamhet så att internetjättarna kan sälja data om dig och mig till annonsörer. Nu varnar alltså de som kom på de här affärsmodellerna för sina egna skapelser. De pratar om fenomen som ”data mining” och övervakningskapitalism.

Jag tänker tillbaka på hur min smarta telefon varit navet för min dag och att manicken vet på tok för mycket om mig. Det vittnar annonserna i mina flöden om. Men. Den är också ett ovärderligt verktyg som underlättar mitt liv. Som Alex Roetter, före detta chefsingenjör på Twitter, uttrycker det i dokumentären:

– Det går inte att stoppa tillbaka anden i flaskan.

Så hur ska vi förhålla oss till våra smartphones? De intervjuade är rörande eniga: Avinstallera sociala medier, stäng av pushnotiser och dissa så kallade klickbeten om bevarar de nuvarande ekonomiska incitamenten.

Pushnotiser och klickbeten klarar jag mig utan. Sociala medier? Svårare. Utan Facebook hade jag inte mött Helen på nytt eller kommit ihåg hur härligt det var på den där stubben i skogen.

Eller?

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn, hunden Monty.
Bor: Stockholm och Järvsö.
Yrke: Redaktionell printchef på Aftonbladet och författare.

  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB