Om bara några dagar skålar vi in 2021 och inte blir vi yngre. Numera går åren nästan lika snabbt som en swish-betalning.

En gång för hemskt länge sedan såg jag helt bekymmersfritt på framtiden. Den var enkel. Jag skulle få två barn, ha en man och bo i en fyra. Och kanske skulle vi ha en sommarstuga nära havet. Jag skulle jobba på kontor med viktiga pärmar och en drös papper på skrivbordet precis som mamma och göra vuxna saker som att baka bröd och laga gädda i ugn.

På helgerna skulle jag och min man åka med ungarna på fotboll. Om vintern skridskor, snöstyva vantar och varm choklad i termos. Så skulle det se ut tänkte jag när jag var sju. Inte för att jag någonsin funderade särskilt mycket på framtiden då, men bilden var klar. Inget att orda om.

Men så går åren och det blir inga barn. Det blir ingen man. Ingen lämning på förskola eller sagoläsning om kvällarna. Det finns en sorg långt där inne men den gör sig mindre påmind för varje år som går. En skugga i svagt solljus.Mitt liv blev något annat.

Jag är priviligerad. Jag har många fantastiska vänner och sitter aldrig ensam en lördagkväll. Jag har en skitsnygg kille som älskar mig nästan lika mycket som jag älskar honom. Men ibland kan jag inte låta bli att undra över hur det hade varit om jag, liksom några av mina vänner, hade valt samma liv som våra föräldrar.

När jag hälsar på mina väninnor i deras villaområden som ser nästan exakt ut som dem de bodde i när vi var små, slår en märklig, svårförklarlig känsla mot mig. Skidorna och kälkarna som står lutade mot husfasaden, doften av knöliga overaller i hallen. Stöket i köket. Allt är bekant, ändå så långt bort. Som att vara tillbaka till ett 1970-tal fast det är just nu. Som att allt börjar om. Och det är väl det livet gör. Men inte för mig.
Det finns ingen avundsjuka där. Känslan är endast svindlande och faktiskt lätt obehaglig. Men ändå. Tänk om. Hur hade det varit?

I en bok av Lionel Shriver som jag läste för en herrans massa år sedan (så förlåt om jag återberättar den fel) skriver huvudpersonen en barnbok. Den handlar om en pojke som vill bli astronaut. Hans föräldrar misstycker, de vill att han ska bilda familj och skaffa ett vanligt jobb.

I första delen följer han sina föräldrars önskan: Han börjar jobba på ett kontor, gifter sig och får barn. Den nu vuxna pojken mår bra. Han älskar sin fru och sina barn. Men ibland när han går hem från sitt jobb tittar han upp mot himlen och tänker längtansfullt: Om jag ändå fick vara där uppe bland alla de vackra stjärnorna och planeterna.

I den andra delen av berättelsen följer han sin egen vilja. Han blir astronaut. Han älskar att fara omkring bland alla de glittrande stjärnorna och planeterna. Han mår bra. Men ibland händer det att han tittar ner på jorden och alla människorna och tänker: Om jag ändå vore som dem. Om jag ändå hade en familj.

Det är väl så. Jag vet inte hur det är med dig, men oavsett vilket liv jag hade haft hade jag nog ibland blickat mot ett annat. Jag vill inget hellre än att vara den jag är. Jag vill inget annat än det jag har. Men ändå. Tänk om.

Nu går vi mot ett nytt år.Hur det blir vet ingen. Hur länge ska vi leva med den här pandemin? Kommer vi att börja om? Eller har det här året gjort att vi verkligen kan uppskatta det vi är och har?

Ja, tänk om.

*Den svenska titeln på nämnda bok av Lionel Shriver är Dagen efter.

Veckans krönikör:
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 48.
Familj: Pojkvän och vänner.
Bor: I Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.