Alla kan ha en dålig dag på jobbet. Undantagslöst alla. Som journalist får man ganska snabbt reda på det. Varje klantighet på tangentbordet resulterar direkt i ett antal ilskna mejl. Visst förekommer det personangrepp och allmänna stollig-heter bland mejlen. Men sådant bekommer mig inte längre. Efter 30 år på nyhetsredaktioner har jag vid det här laget blivit rätt hårdhudad.

De mejl som verkligen skakar om mig är de som gäller riktiga klantigheter. Faktafel. Språkfel. Slarvfel. Fel i största allmänhet. När det gäller sånt har läsarna nästan alltid rätt. Bland Aftonbladets fyra miljoner läsare finns alltid människor som kan betydligt mer om det aktuella ämnet än jag gör. Riktiga experter.

Mitt jobb går ut på att ständigt skriva om nya ämnen. Att snabbt tvingas sätta sig in i olika frågor är en del av yrkets natur och också en stor del av tjusningen. Varje dag lär man sig något nytt.

Men hur hårt man än anstränger sig för att läsa på och inhämta kunskap så blir det fel ibland. Shit happens. Då smäller det till i inboxen och jag har en dålig dag på jobbet.

Det är då jag tänker på Winston Churchill.

Eller Anatoly Dyatlov.

Under andra världskriget kom Winston Churchill att förkroppsliga det envisa brittiska motståndet mot Nazityskland och efter freden hyllades han som en nationalhjälte. Men han hade haft en rätt lång och snårig karriär innan han blev premiärminister 1940. Han var bland annat marinminister under första världskriget. Och där hade han några historiskt dåliga dagar på jobbet. Han tog bland annat beslut om att anfalla den turkiska halvön Gallipoli, då en del av det Osmanska riket. Det resulterade i ett fullständigt blodbad där det brittiska imperiets styrkor till slut tvingades till reträtt. Det var en militär och politisk katastrof och Churchill tvingades avgå. Den där dagen då han gav klartecken till anfallet var i efterhand en riktigt dålig dag på jobbet, både för honom och de 50 000 brittiska soldater som fick sätta livet till på Gallipoli.

Anatoly Dyatlov var ansvarig driftsingenjör för den sovjetiska Tjernobylreaktorn 1986. Den 16 april tog han beslut att genomföra ett säkerhetstest av anläggningen. En rad säkerhets-system sattes ur bruk. Tanken var att testa hur reaktorn skulle klara ett strömavbrott, om kraften från de inbromsande turbinerna skulle räcka till för att tillfälligt pumpa kylvattnet i reaktorn. Vid liknande tester tidigare hade det inte funkat. Det gjorde det inte den här gången heller.

Reaktorn överhettades och exploderade och orsakade den värsta kärnkraftskatastrofen hittills.

Jag har själv varit på plats och bevittnat förödelsen. Som sagt, en av fördelarna med det här jobbet är att man får stilla sin nyfikenhet. Hela den där delen av Ukraina är fortfarande märkt av det beslut som Anatoly Dyatlov tog för 35 år sedan. Visst, djurlivet frodas numera i den förbjudna zonen, men arbetet pågår fortfarande med att städa upp den radioaktiva skiten efter haveriet.

I jämförelse ter sig mina dåliga dagar på jobbet som futtigheter. Vilket de naturligtvis också är.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.