Nästa år fyller jag fyrtio och mitt i livet har jag fått en ny besatthet. Jag kan inte längre bläddra förbi dem, i stället ägnar jag helgmorgnarna åt att, ja, begrava mig i dem.

Dödsannonserna lämnar mig ingen ro.

De är som små romaner och varje annons är ett stycke människoliv som får mina tankar att sväva i väg.

Jag blir ofta tårögd av dikterna, trots att de påfallande ofta innehåller samma strofer av Nils Ferlin, Karin Boye eller Pär Lagerkvist. Och raderna, om att ”riktigt leva och riktigt dö”, som Boye manar till, ger mig alltid rysningar.

Den tafatta uppmaningen ”Vila i frid”, gör mig däremot alldeles modfälld. Så vanlig, så intetsägande. För vad finns annars efter döden, än just den evighetslånga vilan?

Symbolerna är ett kapitel för sig. Det finns så många sätt att illustrera en människas liv och en snabb koll med Sveriges Begravningsbyråers förbund visar att det finns över 40 000 symboler att välja bland. Många ordinära, andra mer ovanliga – eller vad sägs om att låta en flisbil sammanfatta ditt liv?

De första dödsannonserna kom i början på 1800-talet och var små korta meddelanden där man kunde läsa vilket yrke den döde haft och vilket klockslag döden hade inträffat.

Först på 1890-talet kom symbolerna in i bilden och dödsannonserna pryddes då alltid med ett kors.

På nyårsafton 1977 publicerades en blomma som den första ickereligiösa symbolen i en begravningsannons. I dag blandas gamla förgänglighetssymboler som timglas, med partisymboler eller fotbollslag.

Jag tänker ofta på vilken symbol som skulle kunna sammanfatta mitt liv, men har ännu inte träffat rätt. Kanske var det lättare förr att ringa in en människas intressen? Britt-Marie som älskade blommor fick en krans och Bengt som gick i kyrkan fick ett kors. Vad ska min generation illustreras med, en smartphone? En träningsapp?

Jag kan också både förvånas och förundras över hur vi människor vill roa – ända in i döden. Jag läste nyligen en dödsannons som illustrerades av en fåtölj och uppmaningen ”Ät mer surströmming”. Så enkelt och genialt, ett livsråd så gott som något.

Eller som när Stig Kernell gick bort 2014 och valde att själv signera sin dödsannons med orden: ”Jag är död”. Sonen berättade senare i Expressen att Stig Kernell inte ville göra så stor affär av sin bortgång: ”Han var en speciell man med glimten i ögat och menade att en dödsannons inte behövde mer information.”

Kanske hade han rätt.

Men själv siktar jag redan nu på nio ord i min begravningsannons: ”Har efter ett långt och rikt liv lämnat oss.”

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.