… och vill gärna att det syns. Men att fånga tio redaktionsmedlemmar på en och samma bild utan att någon ser sur ut, tittar bort, blundar eller har en skvatt bindgalen uppsyn, är ett omöjligt uppdrag. Här är bildbevisen!

Vi är ute med hunden, min man Dan och jag. Under långpromenaden längs Årstaviken avhandlar vi allt från om barnen borde byta skola nu när vi flyttat till stan, till om den frysta rostasfilén kommer att hinna tina i tid för middagen.
Så blir vi tysta. Traskar på i stadigt tempo, var och en absorberad av sina egna funderingar. Tills Dan säger:
– Du, det är ingen kul tid att åka till Isle of Wight på höstlovet. Det kan vara riktigt grinigt där i november.
Jag hajar till och blir full i skratt. I samma stund som han yttrar orden har jag själv sett en grådassig himmel över en engelsk regnruskig strand framför mig. Men jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte första gången jag och maken har haft samma reflektioner exakt samtidigt.

Jag, en obotlig romantiker, vill ha det till att vi är tvillingsjälar, som påverkar varandras inre bilder genom tankeöverföring. Den mer rationella Dan menar att det beror på att vi levt ihop i snart två decennier, och att våra associationsbanor helt enkelt väljer samma spår. (Vi gick förbi en badplats = semester = Isle of Wight = badplats).
Dans förklaring är helt i enlighet med psykologen Görel Kristina Näslunds teorier. Hon tycker inte att det är det minsta märkligt att man efter 20–30 år tillsammans vet vad den andre tycker, tänker och känner. 
I dagens tidning förklarar hon varför kaka söker maka och hur det kommer sig att vi blir allt mer lik vår livspartner ju längre vi hänger ihop. Inte bara på insidan, utan även på utsidan. 
Sicken tur att jag gifte mig med en riktig snygging.

Jaha, det var det. I dag är det min sista semesterdag. I morgon bitti kommer jag att hasa in på redaktionen vid niotiden, lite vimsig och vardagsovan. Så där som man ju är efter att ha blivit tvångsväckt halv sju, istället för att ha fått vakna tre timmar senare och dessutom hunnit morna sig med en lång balkongfrukost bestående av två ost- och skinkmackor och många koppar svart kaffe.

Det första jag kommer göra är att veckla upp den bärbara, logga in och, medan macen kör igång, gå till pentryt, trycka på knappen för dubbel espresso och sedan fylla på koppen med skummad mjölk. Jag kommer stå vid den fräsande kaffemaskinen och minnas hur jag dagen före midsommarafton vid 16-tiden sa: ”Hej då, trevlig sommar” till kollegorna, innan jag lämnade ett semesterprydligt skrivbord bakom mig och såg en orörd månad av frihet framför mig.

På väg tillbaka till min arbetshörna kommer jag att bränna tungan, eftersom jag tar en alltför stor klunk av det heta kaffet, och trots att jag varit ledig 31 dagar i sträck, svara med en suck: ”Jodå, men lika länge till hade varit nice”, när någon frågar om jag haft en skön semester.

Jag kommer att öppna mejlprogrammet, scanna igenom 384 olästa meddelanden och försöka (men misslyckas med) att inte känna mig jättemycket avundsjuk på alla er som fortfarande njuter av bryggbad, grillkvällar och rosévinssmuttande.

Timmarna kommer svischa förbi, klockan 17:18 kommer jag förvånat titta upp och utbrista: ”Men herregud, redan dags att gå hem” och tänka att dagarna alltid går för fort.

Vare sig man har sommarlov eller inte.

Året är 1996, och vi är fem tjejkompisar som ska tillbringa försommarhelgen på ett idylliskt torp mitt i Sörmland. Rödvinet är serverat, klyftpotatisen står i ugnen och vi har precis lagt fläskkarrén på grillen när någon säger:

– Kan vi inte göra ”Anden i glaset” när vi käkat?

– Skojar du? svarar jag.

Jag har inte kört den fåniga spökleken sedan jag som 12-åring barrikaderade mig tillsammans med Åsa, Anna-Karin och Sofie i bastun (mörkaste rummet i huset) för att be andarna om kärleksråd som: ”Är Bernt mest kär i mig eller Åsa?”. 

Det är alltså med extrem skepsis jag ser väninnan skapa en oujiabräda genom att rita upp alfabetets alla bokstäver, samt orden ”ja,” och ”nej”, på ett gammalt blompapper från Interflora.
Men, det som sedan händer är … svårförklarat. Efter en trevande start, får glaset plötsligt spatt och fullkomligt flyger över bokstäverna. Vi ser misstänksamt på varandra. Vem styr? Ingen, visar det sig. Faktum är att vi knappt nuddar glaset. Det tycks dansa av sig självt och formulerar märkliga, för att inte säga helt obegripliga, svar och hittepå-ordspråk som: ”bättre en fågel i handen, än tre kossor på ängen”. När jag frågar om min kille (som är engelsman), kommer svaret plötsligt på engelska: ”funny man”.