Faktum är att det bästa Bob Dylan någonsin har gjort är att ge tummen upp till Al Jourgensen när denne ville göra en cover på Lay Lady Lay. Och då jävlar blev det fart, inte på Bob D, men på låten.

Hamnade i en fantastiskt intressant diskussion med Åsa-mitt-emot. Det handlade om attraktion och passion. Jag kan inte påstå att jag någonsin känt mig attraherad av en man, men närmast kommer Joey Ramone. Inte för hans sköna lockars skull utan för hans passion.

”Here today, gone tomorrow”

Södertälje 	2  2  0  0  0   6-  3   6

Almtuna    	2  1  1  0  0   6-  5   4

Leksand    	2  1  0  1  0   6-  5   3

AIK        	2  1  0  1  0   9-  9   3

Rögle      	2  0  1  1  1   3-  4   2

Växjö      	2  0  0  2  0   6- 10   0

Allt är svart och dystert. Gamnackarna står som spön i backen. Snöigt och eländigt i min gamla hemstad Uppsala och 2-4 mot Almtuna. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ens vara lagligt?

Ljus i allt det mörka? Ja, det ska vara hoppet då. Format i polaren Dannes mun:

– Härligt! Nu är premiären överstökad och det kommer bara att bli bättre.

Om knappt två dygn sitter man där.

På Gränbyhallen i Uppsalas läktare. Almtuna blev precis klara för kvalseriehelvetet och biljetterna till matchen är i hamn. Förväntningarna är monumentala. Det är första matchen och inget – inget – kan gå snett.

Eller jo, det kan det ju. Men snälla, snälla Leksand, kan vi inte fixa det i år? Är tre pinnar för mycket begärt? Kan vi inte åtminstone skjuta på intåget tillbaka till avgrundens djup, spöa Almtuna och låta hoppet leva? Pleeeeeeease!

Ta fram en stor bunke.

Ta två delar mörka Småland och blanda med fyra och en halv skedar Stockholm och två gnuttar Skåne. Stänk sedan i ett grannland och två droppar Medelpad. Ställ blandningen i Globen och låt vila. Ta ut bunken och garnera med lite Ångermanland, Uppland och Norrbotten och häll över en skopa Göteborg och vips – du har hela Sveriges Söndag.

Okej, vi har alla valt Stockholm, men bara några få av oss är stockholmare. 

Åsa P: Stockholm

Kristofer: Helsingborg (och Söderhamn)

Katarina: Närpes, Finland

Johan: Växjö

Hanna R: Värnamo

Catharina C: Stockholm

Tommy: Sundsvall

Veronica: Norrtälje

Anna: Härnösand

Gunilla: Bålsta

Agneta: Ystad

Nneka: Göteborg

Tore S: Stockholm (Farsta): Gud i Himlen! Farsta, de stolta höghusen som når upp till änglarna, dricksfontänen – vart tog DOM vägen? – den undersköna entrén till T-banan – allt är så vackert att man gråter!

Elin: Luleå

Hanna H: Upplands Väsby

Ehva Löpp: Sundsvall

Jag gjorde mitt bästa, men fotografernas torpeder, Sillstryparen från Karlskrona och Prins Gustav från Gävle, knäckte mig. Eller rättare sagt, jag vek ner mig.

Igår hade vi konferens för feature (den del av tidningen som snor ihop alla bilagor, däribland Söndag) på Münchenbryggeriet i Stockholm och det hela avslutades med middag och rödtjut. Well, fel av mig, det avslutades inte, det är det kapsylen handlar om: att hänga med längst på fest. Att inte vara den som viker ner sig.

Så när stället stängde var vi en tapper skara som drog vidare till Söders hjärta för lite efterfest. Att jag sitter på jobbet och skriver det här inlägget 08.26 är väl bevis nog för att det inte blev någon blötare tillställning. Men taxikvittot säger hemfärd 01.24 och det var ju ganska sent.

Anyway, skaran som drog till hjärtat var märkligt nog ett axplock av feature, så gott som en representant för varje redaktion: jag från Söndag, Flipper-Nina från Kropp&Hälsa, Johan på Resa, Simon Templar från Härligt Hemma, Cissi V från royalisterna, plåtisarnas Gustav&Marco och bossarnas Steffen. Och säkert någon till. Kul var det i vilket fall, men en efter en droppade vi av.

Till slut stod jag med ett tomt glas, tittade på plåtisarnas nyinkomna bägare med skummande, tjeckisk pilsners och var på vippen att ropa in en själv. Men då insåg jag att jag var chanslös. De hade krossat mig.

Jag fick nöja mig med bronset – en bronskapsyl – och vem som vann vet jag icke. Jag sätter en slant på den gamle Sillstryparen. Om en halvtimme vet vi, då går plåtisarna på.

BREAKING NEWS!

Sillstryparen från Karlskrona tog guld.

– Gustav och jag gick samtidigt, han tog bussen och jag och syrran en taxi. Vi fortsatte till ett annat ställe vid Stadion, hälsar han glatt.

Nu på söndag är ingen vanlig söndag. Jo, Söndag kommer såklart, men som vanligt så här års väntar helvetet runt hörnet. Och i år är det hetare än någonsin.

Kvalserien till finrummet i svensk hockey – elitserien – har i några år varit intensiv mardröm för mig som passionerad leksing. Vi (med Leksands IF är jag vi, nästan lika mycket vi som jag är med FC Barcelona) har utvecklat en talang som innebär att vi är som allra sämst när det gäller. Allsvenskan har gått som en dans, men så fort experterna tippat Leksand i Elitserien följande år så ballar vi ur. I fjol inledde vi kvalserien med två torskar och sedan var det tack och godnatt och hej, hej Oskarshamn, Bofors och Troja nästa säsong också.

Men i år ska det ske. Gärna på bekostnad av ett eller annat lag från Ängelholm, och det är här det hettar till. Söndags vice-boss Kristofer har god smak i mycket, till exempel delar vi passionen för punk, han gillar också Ramones som få. Men vad gäller hockey missade hans föräldrar något i uppfostran. Rögle! Hur i hela friden kan man hålla på Rögle? Det finns ju för fagerlund bra och trevliga lag runt Siljan att hålla på. Och då menar jag inte lillebror Mora.

Anyway, vi har noga studerat spelschemat och 29/3 och 2/4 brakar det loss. Som tur är möter vi Rögle hemma en måndag och eftersom jag kallt räknar med att vi vinner kan jag gnugga in segern i vice-bossens glada anlete tisdag-fredag. Bortamötet är nämligen en fredag, och råkar nu Rögle få in ett turmål och vinna träffar jag inte den skadeglade förrän på måndagen därpå, och då har väl ilskan/skadeglädjen hunnit lägga sig.

Noterbart är också att redigerar-Tommys favvolag Timrå länge såg ut att göra oss sällskap down under, men de får nu i stället spela ett helt ointressant SM-slutspel. Vem bryr sig?