Jag växte upp vid Älven. Strandbrinkarna var livsfarliga lekplatser och för den stackare som halkade i på fel ställe kunde det lätt bli det sista han eller hon gjorde i livet.

Vattnet var snabbt vid forsnacken i Sollefteå där vi bodde. Åkte du i där och inte kunde simma var det färdigt.

Vattnet var strömt och kallt och det fanns inga garantier för att du skulle klara dig även om du hade tagit simborgarmärket. Och då ska du veta att simborgarmärket på den tiden togs i strömmande älvvatten och inte på något fjolligt inomhusbad.

Den svinkalla Ångermanälven var ingen lekplats. Och ändå var älven och strandbrinkarna de bästa lekplatserna jag någonsin haft.

Varken jag eller mina kompisar var simkunniga.Och åtskilliga vuxna var det inte heller. Farsan, som jobbat i flottningen och skröt om att han kunde kuta över älven om bara timmerstockarna låg tillräckligt tätt, hade naturligtvis inget simborgarmärke.

Jag trodde att hans pinsamma skrönor om ­timmerrusningen över älven var dravel tills jag såg honom rusa över stockarna som samlats i Edan, den stora bakström där massor med timmer hamnade sedan det åkt ut för Sollefteåforsen.

Farsan behövde inget simborgarmärke; han kunde springa på älven. Han hade bara en ordnings­regel:

– Kommer du hem och har drunknat får du stryk!

Döden fanns hela tiden i närheten. Det var inget vi tänkte på, det bara var så.

Farsan växte upp på ett tun mellan Laseleforsen och Holaforsen några mil uppåt älven.

Jag lärde mig gå där.

Det var en trakt med en närmast gotisk skönhet. Den långa Laseleforsen slutade med ett några hundra meter långt sel, där farfar bodde. Sen kom den våldsamma Holaforsen som delades av en ö i mitten. Duktiga och dödsföraktande roddare som farsan, farfar och hans bröder rodde ner till holmen i fallet ibland. Den som missade ön gick under.

Älven var fortfarande till stor del otämjd på 1950-talet och farsan berättade om hur han rodde folk över älven för en 10-öring när han var grabb.

– Var dom packade kunde man lura till sig en 25-öring ibland.

Det gällde att kunna ro snabbt. Det var inte långt ner till Holaforsen. Reservåran var bokstavligen en livförsäkring.

Men alla ville inte skiljas från 10-öringen.

En i bygden välkänd snåljåp smög sig ner till farfars forsbåtar en natt, sköt ifrån och hoppade i.

Han glömde årorna … Ingen hörde honom när han började yla på hjälp.

Det är oklart huruvida han slog ihjäl sig eller drunknade i Holaforsen. Eller om han dukade under lite längre ner efter rådbråkningen i fallet.

 I vilket fall som helst hittades han framåt hösten när det blev lågvatten, fastkilad bland några klippblock i Nämforsen någon mil nedströms. Precis ­utanför stranden där en del överviktiga gamla ­hippies envisades med att bada näck under Urkultfestivalen i Näsåker för några veckor sedan.

Han hade fortfarande sina snitsiga skor på sig, ett par svartvita spats. Det var skorna de tog honom på. Han var så uppsvullen att han fick begravas i en fläsklår från slakteriet. Inga kistor räckte till.

– Undrar vart båten blev av, undrade farfar.

Båten var borta och snart försvann forsarna också. Under flera decennier byggde vattenrallarna kraftverk överallt. 49 stycken tystade landskapet.

Farfar Emils liv krossades när Lasele kraftverk byggdes på 50-talet. Han drevs från gård och grund och förvisades till en liten skitkåk uppe på nipkanten där han satt och stirrade ut över den torrlagda älvfåran tills han dog.

Och så ramlar jag på Hampe Svanbergs fantastiska olja ”Holaforsen, Ådalsliden” ­uppe på Stadsauktion Sundsvall och får se farfars och farsans forsar igen. Och farfars gård där jag lärde mig gå. Det är den lilla röda fläcken till vänster.

3 tankar i mitt huvud:

1 Just nu läser jag … 

… To hell and back av Audie Murphy. Sådana böcker behövs ibland för att påminna en om att vardagsproblemen i jämmer-dalen just är … vardagsproblem.

2 På min gravsten ska det stå …

… ”Aldrig i livet!”

3 I mitt kylskåp finns det aldrig …

… ansjovis när jag vill förädla min nattliga äggmacka till en kulinarisk upplevelse i yppersta världsklass.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén.  Ålder: 62 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Maria, läkare på Akademiska ­sjukhuset. Två vuxna barn. Bor: Lägenhet i Uppsala.

På knagglig spanska frågar jag affärsbiträdet om ”pan sin gluten”, varpå hon, bokstavligen, tar mig på en guidad tur i den mallorcanska supermercadon för att visa mig korvar, skinkor, bröd, chips och färdigmat, som är tydligt märkta med den glutenfria matsymbolen.

Jag häpnar. Det är bara ett par år sedan som samma fråga bemöttes med ett undrande: ”Que?”, och jag fick nöja mig med att knapra riskakor. Nu har måhända Spanien också ett växande antal medborgare som får diagnosen celiaki – den medicinska termen för glutenintolerans.

Eller så har de bara fattat att den glutenfria trenden är här för att stanna. För det är inte bara vi som faktiskt blir sjuka av att äta vetemjöl, korn och råg, som numera anammar en glutenfri diet. I Hollywood snackas det om ”The new star diet craze”, sedan ”alla” A-listkändisar, från Jennifer Aniston till Zooey Deshanel, bannlyst baguetterna vid frukostbordet och ”go gluten free”, har blivit ett sorts mantra bland  initierade ”foodies” – mateliten som har ett sorts upplyst tänkande kring vad de stoppar i munnen.

För tennisesset Novak Djokovic är det mer än ett tänk. Det är hans metod för att bli bäst i världen. Sedan han slutade äta gluten har han blivit lättare, snabbare och vaknar mer fokuserad på morgnarna, skriver han i sin bok Serve to win som kom förra hösten.

Och för er som tror att glutenfritt är lika med trist, tänk om. I boken Bröd och kakor – baka utan gluten (Ordalaget) av Mekti Ganic finns smarriga recept på allt från muffins och bakelser till pitabröd och amerikanska pannkakor.

Så det har hänt en del sedan 1992 då jag fick veta att jag hade celiaki. Då var det många som ansåg att glutenintolerans var lite av ett hittepå, inte minst humorgänget Lorry, som gillade att driva med diagnosen.

Men jag är inte bitter.

Jag har ju fått drygt 20 års försprång av upplyst ätande.

I två år försökte Anitha Schulman bli av med de sju kilo hon lagt på sig under graviditeten. Hon testade allt men inget fungerade – förrän hon fick tips om 5:2-metoden. Två månader senare var gravidhullet borta.

”5:2 är den enda diet som inte fått mig att känna mig misslyckad”, säger Anitha.

I veckans Söndag berättar hon om sin resa, delar med sig av sina bästa tips och bjuder på goda recept till fastedagarna.

Det har varit en bra sommar för äppelodlarna även om hagelskurarna i södra Sverige har ställt till problem. Äpplena har fått fin arom i värmen och nu är det dags att ta hand om skörden.

Söndags matredaktör Johan Gunnarsson har ställt sig vid grytorna och trollat fram marmelad, gelé, saft och chutney. Allt med äpplen som bas.

Ovanpå det hittar ni allt ni har vant er vid i Söndag: Resa, reportage, mode, fråga Terry och Malena, veckans bok och vin, skönhet och 16 sidor kryss & quiz!

Precis så skrev jag i ett kärleksbrev till ex-maken någon gång våren 1994. Vi hade träffats på en strand i Thailand ett halvår tidigare – han från Australien – jag från Sverige. Och nu skulle vi minsann bevisa för oss själva, varandra och världen att vi hörde ihop.
Jag var 22, han 26 och vi skulle göra allt vi kunde för att få vara tillsammans. Men på varsin sida om vår envishet och obstinata ­kärlek fanns två helt olika kulturer, olika språk och ­sociala koder.
På varsin sida fanns också varsin orolig mamma och pappa som ville något annat och kämpade emot, försökte tala oss till rätta, förklarade att det här kunde bli komplicerat.
Men jag och ex-maken såg bara varandra. Det andra viftade vi liksom bort.
Och naturligtvis blev det som vi ville. Vi gifte oss, fick tre fantastiska döttrar och flyttade fram och tillbaka mellan två väldigt olika platser i ­världen.

Våra barn växte upp i två olika kulturer – ibland gick de i skola i Sverige och ibland i Australien. De rörde sig tidigt fritt mellan sina världar, hade kompisar och stor släkt på bägge sidor och fick ”the best of both worlds’’.
Ett toppenliv, helt enkelt.
Trodde vi.
Men det var just det, för ”best of both worlds” har naturligtvis också en baksida: den konstanta längtan efter det andra.
Efter farmor i Australien, mormor i Sverige, dagiskompisar och kusiner, det andra sättet att leva.
Häromdagen blev det tydligt. På pricken 20 år efter mitt kärleksbrev till ex-maken, kommer orden tillbaka igen:
”Avståndet kommer aldrig att skilja oss åt.”
Den här gången är det barnens äldsta kusin i Australien som förevigat det svåra i att behöva längta och sakna – genom att tatuera in orden på magen.
På svenska. Förstås.

Självklart hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. Att det som började som en semesterflirt för 20 år sedan skulle ge ett sånt eko för framtiden och innebära så mycket för en senare generation. Men när kusinen lägger ut en bild på Instagram och skriver om sin frustration och kluvenhet, om sorgen att inte jämt kunna få vara tillsammans med sin ”svenska” släkt, växer klumpen i magen.
Kusinens manifestation med evighetsstämpeln på magen, gör att verkligheten kommer i kapp.
Vissa beslut ger eko långt senare än vi kan ana – och på helt andra sätt.
För helt andra människor.
Det är min lärdom för ­dagen.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter varannan vecka och bara katter varannan vecka.

3 snabba…
Om jag fick möjlighet att bli superbäst på något jag aldrig gjort…
…skulle jag vilja bli en fena på att renovera gamla möbler.
Just nu är jag tacksam över…
…att barnens farmor inte stannande en vecka till i Sverige. Hon skulle då ha flugit med planet som sköts ner i Ukraina.
Om jag vore en seriefigur…
…skulle jag helst vara söta, starka Bamse, förstås.

Hej, jag heter Kristofer och är sockerberoende.

I morse hällde jag två teskedar socker i tekoppen, på lunchen blev det en Fanta och nu, när klockan närmar sig tre börjar det kännas som en finfin idé att ta vägen förbi godisautomaten för en Dajm.

Och jag är inte ensam. I Sverige smaskar vi i oss 40 kilo socker per person och år vilket är mer än dubbelt upp vad WHO rekommenderar.

Sockret fungerar som en drog, när vi äter något sött utsöndras dopamin och vi får en kick – en kort stund. Sedan behöver vi fylla på.

Men det går att bryta mönstret, i veckans Söndag får du 20 steg som gör dig sockerfri på två veckor.

Att vi sedan bjuder på smarriga – och sockerstinna – bakverk på matsidorna kan verka som en motsägelse. Men här löser vi ett annan problem, allt är nämligen fritt från gluten. Och minst lika gott för det.

Veckans reportage handlar om mordet som skakade Falun för 14 år sedan. Sommaren 2000 råkade Pernilla ut för något tack och lov sällan sker i Sverige – ett överfallsmord av en okänd man. Det skulle dröja åtta år och ytterligare ett offer innan mördade kunde gripas.

Det är dags för 16-åringen att söka in på gymnasiet och eftersom jag vet att framförhållning inte är hans bästa gren, krattar jag grundligt. Tar fram listor på program, skolor och intagningspoäng. Ger förslag på hur han ska sortera och prioritera.

Ungen undrar utan att ens kika upp från Ipaden:

– När är sista ansökningsdagen?

– Om tre veckor, men det hör inte hit, få det bara gjort, svarar jag, aningens skarpt.

– Ta det lugnt, morsan! säger Joel.

– JAG ÄR LUGN, hojtar jag affekterat och lämnar hans rum med irriterade hälstamp.

Medan jag själv är en tidsfascist som har svårt att slappna av och njuta av en kopp kaffe om jag har en uppgift hängande över mig (som att skriva den här krönikan, till exempel), är Joel raka motsatsen. Så länge det är minuter kvar till en deadline, är läget under kontroll i hans värld.

Under de kommande veckorna tjatar jag tre-fyra gånger om dagen och får givetvis samma svar: ”Det är lugnt, morsan”. Till slut säger jag, med värsta domedagstonen:

– Nu släpper jag det här. Du får klara dig själv.

Självklart gör han det. Men inte med en veckas eller en dags marginal, utan med en kvarts.

Jag pustar ut och Joel kontrar:

– Jag sa ju att det var lugnt.

Ja, i hans värld är det nog det. Som en klok människa påpekade för mig: Tonåringar kan reta gallfeber på oss, men de lever helt och fullt i nuet, så kanske är det jag som ska lära av Joel, i stället för tvärtom. Det anser i alla fall mindfullnessprofeten Eckhard Tolle, som på sidorna 14–17 predikar här och nu-tänket och menar att stress, negativitet och ångest uppstår när vi vänder oss bort från nuet.

Så NU ska jag ta en kopp kaffe.

SEDAN ska jag ge mig på nästa veckas krönika.

Jag bad inte om att bli född.
Ingen av oss har bett om förmånen att få existera. En dag så trycktes vi bara ner i kroppar vi inte valt, kastades in i sammanhang vi inte rådde över, i en värld som var och förblir helt ­utom vår kontroll. Här är vi fast. Fängslade utan rättegång, utan möjlighet att överklaga.

Och vilket fängelse sedan! Inte nog med att mord, misshandel, våldtäkter och korruption är vardagsmat här, hela den förbannade fängelsebyggnaden står i ljusan låga. Det är bara en tidsfråga tills oljan sinar, tills klimatförändringarna når katastrofala nivåer, tills antibiotika blir verkningslöst eller tills ­någon mindre nogräknad nation startar ett kärnvapenkrig. Ja, jorden verkar vara ganska körd för oss ­hårlösa apor som bor här. Det är lätt att se mänsklighetens undergång, svårare att föreställa sig hur vi ska lyckas vända på alla nedåtgående trender. Inte konstigt att man vill sticka härifrån.  

Tyvärr är möjligheterna till flykt ganska få – det kryllar inte direkt av livbåtar på det här ­sjunkande skeppet. Ska man vara krass så finns det bara två sätt att rymma från tillvaron: Tunga illegala droger (vilka är olagliga, och nog ändå måste ses som en ganska dålig idé) och böcker.

När den brittiske författaren Neil Gaiman ­talade på Kulturhuset i Stockholm tidigare i år sa han: ”Böcker är inte verklighetsflykt, de är en flyktväg.” Böcker är nämligen så fiffigt konstruerade att man bara behöver öppna dem och PANG så är man någon annanstans, långt borta från den ­bisarra tillvaro som omgivningen insisterar vara ”på riktigt”. Med lite tur kan böckerna föra en till ett ställe där man lär sig något. Något som kanske kan ­vara till nytta back on Earth, eller som hjälper en att förstå alla dessa märkliga människor om finns runt omkring en hela dagarna.

Böcker är det närmsta en bruksanvisning till den här världen man kan hitta. Vad är kärlek? Varför finns ondska? Vad är meningen med ­livet? Varför känns tillvaron så svår? Varför ­fattar smarta människor idiotiska beslut? Hur ska man ställa sig till det här med lycka? Skönlitteraturen ger oss inte bara nycklarna att ta permission från vårt jordiska fängelse, den ger oss även verktygen till att förstå och förbättra våra liv som interner.  

Utan böcker hade jag fullständigt gått under. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha lyckats behålla förståndet utan möjligheten att stoppa näsan i en bok. De har lärt mig att förstå och hantera allt från de ”tuffa killarna” i skolan, till min pappas död, till svek och avund. Om det finns ett sätt för vår planet att backa undan från undergångens rand, så finns det mellan två vältummade pärmar någonstans på ett bibliotek nära dig. Ett sätt att tänka, en pollett som bara väntar på att trilla ner. Endast genom att fly sitt fängelse kan man se på det ­utifrån.

Så ni får ursäkta – nu tar jag en bok och sticker härifrån ett slag. (Jag hoppas att ni också drar iväg. Kanske är vi redo att rädda världen när vi kommer ­tillbaka.)

magnus.edlund@aftonbladet.se  

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 36.
Familj: Mamma, syster, flickvän.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost. Läser.

3 x tankar i mitt huvud:
Alla dessa människor … … som så gärna och så högljutt berättar om hur introverta de är. Jag tror inte att de är så introverta.
Det finns bara … … 3 200 vilda tigrar kvar i världen. Tre tusen! Jag blir kallsvettig av skräck och fasa bara jag tänker på det.
Neil Gaimans framträdande … … på Kulturhuset finns på -Youtube. Alla måste titta!  Sis.gd/gaiman  

Min man och jag har en fantasi som vi gärna skulle ta från tanke till handling. Men innan ni har hunnit få kinky vuxenbus på näthinnan vill jag vara tydlig med leken går ut på att behålla kläderna på. Bokstavligen.

För vi drömmer om att sätta på oss våra sjavigaste paltor och spankulera in hos första bästa lyxbilhandlare. Där lommar vi runt som värsta lantisarna, sniffar högljutt i luften, kommenterar doften av nybilslädret, fingrar storögt på cabrioletsuffletterna och ställer korkade frågor som: ”Kan man åka nercabbat på vintern om man har värmen på högsta blås?”.

Kort sagt: Vi beter oss på ett sätt som, antar jag, inte passar sig på etablissemang som kränger automobiler i mångmiljonklassen. Därför blir vi lite avmätt bemötta, nonchalerade, eller till och med (det här skulle vara bästa scenariot av alla) manade mot dörren.

Men medan vrålåkssäljaren försöker få oss att lämna den snofsiga bilhallen, hojtar vi beställningar på minst fem fordon: En sportcab, ett fyrhjulsmonster, en limousinversion, samt ett par citybilar till ungdomarna, samtidigt som vi halar fram ett American Express black card för handpenningen.

Minen på krämaren? Obetalbar. Han hade aldrig kunnat gissa att det lufsiga paret just har vunnit på Eurolotto och är goda för MILJARDER.

Och vem kan klandra honom? Vi fungerar så, de flesta av oss. Vi dömer byrackor efter den tufsiga pälsen.

– Ytligt, ja viss, men människor läser in en massa saker i ett utseende, säger kommunikationsexperten Elaine Eksvärd och menar att det går att skaffa sig många fördelar genom att välja rätt kläder.

Så eftersom jag och maken med största sannolikhet aldrig kommer vinna någon storkova, får vi vackert hacka i oss verkligheten och fortsätta klä upp, snarare än ner, oss.

Fast nog vore fantasiversionen oändligt mycket intressantare?

Det finns fortfarande semestertid att läsa Tove Janssons Sommarboken, om du inte gjort det redan. I den får man följa flickan Sophias dagar ihop med sin farmor, de bor i ett hus på en ö och händelserna och dramatiken styrs mest av naturen. Det finns ingen tv och radion hörs inte heller. 

Det här var länge sedan. Jag läser den just nu ihop med min son och trodde att han kanske skulle tycka den var trist eftersom den är så ­actionbefriad, men tvärtom blev han förtjust. Språket är koncentrerat och lite ödesmättat, ­relationen mellan den lilla och den gamla utvecklas i vardagen. Det är oundvikligt att läsa Sommarboken utan att tänka på de egna gamla som man vuxit upp med.

Min farmor hette Naemi och bodde i ett rött hus i Hallingeberg i Småland och jag var ofta där som liten. Oavsett om det var sommarlov, sportlov eller helger så var det en långsam tid och en tid av ritualer. På kvällarna drog hon ut utdragssängen där hon skulle ligga, jag låg i hennes säng bredvid och varje kväll såg jag henne släppa ut sitt långa gråa hår och ta bort bandagen hon hade lindade runt sina liktornar.

Farmor var lång, över 175 cm, och hon hade komplex både för sin längd och för sina stora fötter. Liktornarna var ett resultat av att hon i många år tryckt ner sina fötter i för små skor. Hon sov i mjuka, slitna flanellnattlinnen och jag fick henne att lova att jag skulle få ärva dem när hon dog. Hon lärde mig be kvällsbön, först Gud som haver och sen en lång radda med namn som behövde särskild tillsyn. Mamma och Rune, Nettan och Richard och Stina och alla fattiga på jorden.

På morgonen vaknade jag av ljudet från en gammal rörradio som värmdes upp med ett dovt surr innan sjörapporten hördes. ”Utsikter till torsdag morgon. Fladen och Dogger, nord ­eller nordväst, 2–7, mest god sikt. Tyska bukten ­omkring nord 2–8, måttlig eller god sikt.” Jag hörde slamret från vedspisen i köket och kände lukten från köttbullar som värmdes. ­Farmors köttbullar var bäst och hon ville att jag skulle vara hos henne, alltså fick jag köttbullar till frukost. Briljant psykologi. Hon hade över huvud taget mycket god hand med barn. Gott uppförande berömdes, de dåliga utbrotten ignorerades. Jag minns fortfarande den tunga känslan i kroppen när farmor blev besviken på något jag sagt eller gjort. Hon sa inte ett ord, den bekymrade rynkan i pannan räckte.

Det var ett liv i sakta mak. På sommaren plockade jag ärtor och jordgubbar i landet, på vintern satt jag i köket och tittade på hur domherrarna gick över skaren. Det här var i början av 1980-talet som ju var en rätt fräsig tid med snabba sportbilar, axelvaddar och Dallas på tv. Ibland på kvällarna kunde jag få hemlängtan och när jag grät såg jag hur farmors ögon blev blanka. En dag när vi skulle till farmor på middag och jag först av alla sprang in i huset så luktade det konstigt. På spisen hade potatisen kokat torr och i sängen låg farmor, hon blinkade men rörde sig inte. Hon hade fått en stroke. Talet blev aldrig mer det samma och hon fick träna hårt för att lära sig skriva igen. Farmor sa alltid att hon ville dö innan hon fyllde 80 år och en vecka före sin 80-årsdag 1983 dog hon. Då hade hon mödosamt lärt sig skriva igen och det första ord hon skrev var ett knaggligt ”Eva-Karin”.

Jag är tacksam över att ha varit så villkorslöst älskad och lycklig över att jag fick känna henne. En människa som vägrade se sig själv i annat än mycket små speglar och som med största säkerhet hade känt sig väldigt vilse i vår tids maniska selfiekultur.

karin.magnusson@aftonbladet.se

3 x just nu:

Just nu … … njuter jag av att vara med familj och vänner i Sollér på Mallorca.
Just nu … … läser jag  The Corrections av Jonathan Franzen.
Just nu …  … hoppas jag att det ska vara superbra rea på El Corte Inglés i Palma när jag åker dit.

Veckans krönikör:

Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42. Gör: Programledare på Aftonbladet tv. Bor: I Vasastan i Stockholm. Familj: Gift, två barn.  

Det var en av de mest plågsamma separationerna i kändishistorien. I november 2009 briserade nyheten att golfstjärnan Tiger Woods hade bedragit sin undersköna svenska fru, Elin. Inte med en kvinna. Inte med två. Utan med massor. Enligt den amerikanska tidningen National Enquirer hade Woods haft hela 120 kvinnor vid sidan om.
Informationen hade NE fått via en källa på den exklusiva rehabkliniken Gentle Path, där stjärnan i ett futilt försök att rädda sitt äktenskap, checkade in för sitt sexmissbruk i april 2010.

Som en del av behandlingen hade terapeuten tvingat honom att skriva en lista över alla sina älskarinnor. Med på listan fanns alla sorters damer, från porrstjärnor och underklädesmodeller till servitriser och collegestudenter.

Det enda namn som saknades var Raychel Coudriet, familjen Woods 21-åriga granndotter, som han lär ha förfört på en soffa i sitt hemmakontor.Trots att det var den enda affären som Tiger aldrig erkände, blev den droppen för Elin. Länge verkade det som att hon var beredd att stå vid sin makes sida och hjälpa honom genom missbruksterapin, men att Tiger hade haft sex med Raychel, en flicka han hade känt sedan hon var 14 år, kunde hon inte förlåta.

Nu har det gått drygt fyra år, sedan ”Tigergate” nådde sin kulmen, år som Elin använt väl. För ur den sorgliga sörjan har hon klivit fram som en självständig, snygg, stark, klok kvinna. I dag har hon inte bara två vackra barn, utan också en psykologiexamen, en ny man vid sida och – det kanske mest beundransvärda av allt – en fungerande relation med sin exmake.

Hur hon lyckades med det, kan ni läsa här.

Själv är jag helt fascinerad av hennes ädla natur.

Själv hade jag nog stämt k**en av karln, alternativt kapat av den.