Grattis, ni vann de nya frågespelen Mat & dryck, Resor & äventyr, Underhållning och Original från Jippijaja Quiz (värde 800 kr totalt):

Malin Mobrandt, Uddevalla
Tobias Johansson, Årsta
Elina Backeby, Gävle

Rätt svar var: Borås. Vinsten kommer på posten.

Nyligen hade vi en tävling där ni läsare hade chansen att vinna en bok + en film om hjärnan. Rätt svar var: Hjärnbarken (eller kortex).

Och vinnaren blev:
Birgitta Mattsson, Karlstad

Stort grattis från oss! Vinsten kommer med posten.

Vad gör dig till en bra människa? Vi har ofta lätt för att räkna upp saker vi behöver jobba med – men våra styrkor är svårare att sätta fingret på.

Lotta Wallin är terapeut och beteendevetare och har skrivit en bok om just det här. I veckans Söndag hjälper hon oss att hitta våra inre styrkor.

Testa själv vilka bland 24 styrkor vilka du har – på riktigt.

”Många nämner saker som de inte ens tycker om att göra, men tror sig vara bra på”, säger Lotta Wallin.

I stället är det ofta saker som vi tror är en svaghet som i själva verket är en tillgång.

Längre fram i tidningen ryter Camilla Thulin till mot hur svenska vuxna kvinnor klär sig.

”Varför ska jag som 55-årig kvinna vilja se ung ut”, undrar hon.

”Däremot vill jag gärna vara feminin, vuxen och snygg”.

Kolla resultatet när modekreatören stylar om tre vanliga svenska kvinnor. På köpet får du lära dig hur du hittar din stil.

Detta och mycket mer – i butik hela veckan!

Vårens första dag. Det har man tänkt förut, men den här lördagen är det ”no mercy”, så jag räfsar löv ur häckarna, ­river ner trassel av torkade luktärter och drar upp stänglar av fjolårets jätterams och löjtnantshjärta. Jag kan egentligen inget så jag klipper ned lavendeln och hoppas på det bästa.
Sedan chippar jag i väg i foppatofflor och prassliga byxor, med en korg i famnen, över bron över ån in i dungen, och så här i efterhand är jag rätt säker på att jag ler medan jag går där. Bredvid stigen vänder jag upp och ned på den gröna ­korgen, skakar ut klipp och ryck och räfs och riv. Sådärja.
Jag börjar gå tillbaka. Hör ett skrik. Ser en man, en hund, ett barn, ett övergångsställe. Så inser jag att det är mannen som skriker. På mig.
– VAD TROR DU HÄNDER OM ALLA GÖR SOM DU? HUR TROR DU DET SKULLE SE UT, VA?! HUR FAN SKULLE DET SE UT?
Han kommer över gatan och jag mumlar att det förmultnar ju, och fast jag är uppfostrad att aldrig skylla ifrån mig ens när det är befogat så stammar jag att så gör alla, och han skäller och barnet på hans arm vill ha uppmärksamhet, ­”morfar! morfar!”, och han skäller och jag är vagt medveten om hans okopplade brednackade hund eftersom jag är rädd för okopplade brednackade hundar.
– Du behöver inte låta så otrevlig! säger jag.
Han lugnar sig. Och då händer det märkliga att hans nyvunna lugn gör mig förbannad. Gråten dallrar i svalget när jag på väg därifrån gallskriker:
– BYT LIV MED MIG DÅ SÅ FÅR DU SE HUR KUL DET ÄR!!!

När jag kommer hem ångrar jag att jag inte påpekade att han hade en okopplad byracka. Idiot!
Senare repar jag nytt mod, eftermiddagssol, jag räfsar mera löv och, visst, gubben har rätt. Det är förbjudet att dumpa skräp i skogen.
Han har till och med moraliskt rätt. Vad får vi för värld om ingen vågar säga till den som gör fel? Om ingen hejdar dem som smashar upp buss­kuren? Om ingen griper in när en gravid kvinna
i slöja misshandlas?
Detta kanske är mannen som skulle ryta ifrån om han såg någon sparka undan muggen för ­tiggarkvinnan på Klarabergsviadukten.

Någon gång mellan 1970-talet och nu hände det något. Vi blev superindivider, satelliter vars ­banor ingen jävel får rubba. Så blir jag skogstokig av en tillrättavisning. Och i just mitt huvud går en slinga på repeat. Den om hur illa jag en gång for i samhällets omänskliga maskineri men hur jag som en superhjältinna reste mig och jonglerar och trollar och betalar skatt och ­köper ekologiskt och skänker 2 000 till Hjärnfonden varje jul och sopsorterar ner till minsta tepåse.
Då ska ingen tala om för mig hur jag ska göra. Jag är så god så att jag får ­begå ett brott. Jag har liksom sopsorterat ihop till det. En klassisk martyr, alltså.
Som en spegling i fönsterrutan ser jag att någon står på grusgången. Det är arga gubben. Som inte längre är arg. Och hunden är inte längre okopplad.
– Vilken tur att jag hittade dig, jag ­måste be om ursäkt, kan du förlåta mig? säger han.
Självklart förlåter jag honom, herregud vad jag förlåter honom, det var ju jag som var dum.
Och nu hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men alla krönikor slutar inte med att skribenten får sig en näsbränna, gör en lustig poäng av det och – häpp – blir en bättre människa.
Jag ger mig själv sista ordet och ni kan ­inte hejda mig. För som jag sa till gubben med hunden: Var försiktig med vem du skäller ut, för du har ingen aning om vad den människan varit med om.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Utanför Stockholm.
Gör: Redaktör på Aftonbladet.

4 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
… en ormgrop. Och då menar jag verkligen en grop fylld av ­gift­ormar och ingenting annat.
Jag ångrar aldrig …
… hmm, svårt. Ångrar det mesta. Och sen ångrar jag mig igen.
Mitt vackraste drag är …
… ännu oupptäckt.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… skänka massa pengar till väl valda människor och organisationer, åka på en grym resa med alla de bästa och sedan leva precis som vanligt. Jag är så extremt o-extra­vagant.

Inom loppet av ett och ett halvt år var jag och min man på tre begravningar. I samtliga fall hade döden dykt upp på tok för tidigt.

Nick, 35, drabbades av levercancer och levde bara i två veckor efter sin diagnos.

Sam, 8, gick bort i akut leukemi. Det som läkarna först trodde var en ovanligt aggressiv influensa, visade sig vara varje förälders värsta mardröm. Även Sam försvann på ­fjorton dagar och efterlämnade en familj i fullständig chock.

Bara någon månad efter Sams jordfästning fick vi veta att Suzannes hjärntumör hade nästlat sig tillbaka. Den här gången gick den inte att operera och hon hade precis fyllt 37 när onkologen gav henne ett år kvar att leva.

Tre dödsfall – tre familjer i oändlig sorg.

Och så alla vi andra.

Vi som var nära, men ändå inte direkt drabbade. Vi som så gärna ville hjälpa, men inte visste hur. Vi som ville trösta, men var rädda för att vara för påflugna.

Vi som hade behövt sorgexpertens Anders Magnussons råd på sidorna 17–18.

Vid Suzannes bortgång hade vi, tyvärr, fått lite ­rutin. Vi visste var vi vågade sätta oss i kyrkan och att Stephen, hennes man, inte skulle bli arg eller kränkt över en kram. Vi hade också förstått att fram till själva begravningsdagen är de anhöriga om­ringade av hjälpande händer, men efteråt ­slutar ­telefonen att ringa och hembesöken med matiga middagslådor uteblir.

Det blir tyst och tomt, då omvärlden, av missriktad hänsyn, drar sig till­baka för att ­lämna den som sörjer i fred.

Helt fel strategi, enligt Anders ­Magnusson, som menar att man ska tänka på den efterlevande som en skadad person:

– Skulle du säga till någon som ­blöder: ”Ring om du behöver hjälp med ditt sår?”, säger han.

Nej, självklart inte.

Våga vara nära, lyssna och krama.

Det räcker så.

Är du allmänbildad, har resekoll eller är matintresserad? Då är de nya frågespelen Mat & dryck, Resor & äventyr, Underhållning och Original från Jippijaja quiz kanske något för dig?

Tävla så här! Börja med att gilla Aftonbladet Söndag på Facebook (om du inte ­redan gör det). Svara sedan på frågan: I vilken stad står en nio meter hög och sju ton tung staty av Pinocchio?

Mejla svaret till: sondagstavling@aftonbladet.se. Skriv ”Quiz” i ämnesraden. Du kan även skicka ett vykort till: Aftonbladet Söndag, 105 18 Stockholm. OBS! Glöm ej att ange din adress.

Svaret vill vi ha senast måndagen den 12 maj. Tre vinnare får fyra spel var (värde 800 kr) som presenteras  på Söndags ­Facebooksida.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion med en vän. Hans barn ville inte­ gå till fotbollsträningen­ för att det regnade ute. Det tyckte­ min vän var ett ­acceptabelt skäl, och barnen fick stanna hemma framför tv-spelet.
Jag tar i lite och över­tolkar detta som att svenskarna – framför allt stockholmarna – har blivit väderkräsna på allvar. Från att prata om dåligt väder till att abdikera ­inför det. Från ord till handling.
Själv kan jag inte ­minnas att jag under uppväxten (strax utanför Göteborg) hoppade över en enda fotbollsträning för att det regnade. Inte på grund av kyla eller värme heller.
Vid något enstaka tillfälle ställdes träningen in när vaktmästaren misslyckats med att ploga bort all snö från grusplanen. Annars körde vi utomhus i ur och skur. Då fanns inget dåligt väder, ­bara dåliga kläder.

Nu vill ungarna inte träna fotboll på uppvärmda konstgräsplaner för att det regnar?
Det är för klent. Det är väl bara att skicka ut barnen. Inget att ha dåligt samvete över.
Regn är ofarligt om nu någon trodde annat.
Kyla? Se så, mössa på.
Värme? Drick vatten.
Här finns inga undanflykter, ingen diskussion, bara fakta.
Väl ute på planen tar det tre minuter att glömma att det regnar eller är kallt. Vi lever trots allt i ett land där det är ganska uselt väder för det ­mesta. Det kan inte ens växthuseffekten ändra på (det kanske den kan men det dröjer ­åtminstone).

Om vi lär kommande ­generationer att regn och ­kyla är besvärliga saker ­riskerar vår befolkning att i fram­tiden hamna i en livslång konflikt med det egna klimatet. Vi kommer att bli fetare, slöare, dummare, ­sjukare och dö tidigare (det finns garanterat ­undersökningar om sådant).
Det är en farlig utveckling, och ­bara en tidsfråga innan Sverige­demokraterna gör politik av vädret. Den svenska vikingen är under ­attack. Snart är det invandringens fel, mer genomtänkta brukar det partiets ­utspel sällan vara.
Låt oss mota Olle i grind innan han sitter i soffan med en ­värmande whisky. Härda barnen i snö och slask.
Vi kan gott hänga med ut själva förresten.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 38.
Gör: Reporter Sportbladet.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.

4 snabba!
En person jag gillar skarpt är … 
…Batman för att han besegrar alla skurkar utan superkrafter.

Jag ångrar aldrig att … 
… jag tror på fotbollens kraft i samhället.

Rättvisa för mig betyder …
…hur resurser och makt fördelas.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag… 
… ta kontroll över internet.

Visste du att hjärnan bara väger ca 1,2 kg men behöver hela 20 procent av allt blod som hjärtat pumpar ut? Eller att mer än var tredje svensk någon gång drabbas av en hjärnsjukdom?

Nu har du chansen att vinna filmen Livet sitter i hjärnan som innehåller unika bilder av världsberömda fotografen Lennart Nilsson, samt boken Hjärnan (i ny utgåva) där du hittar grundkunskap om kroppens mest spännande organ, dess sjukdomar och aktuell forskning. Värde: 650 kr.

Tävla så här! Börja med att gilla Aftonbladet Söndag på Facebook (om du inte redan gör det). Svara sedan på frågan: Vad kallas hjärnans yttersta skikt?

Mejla svaret tillsammans med din adress till: sondagstavling@aftonbladet.se. OBS! Skriv ”Hjärnan” i ämnesraden. Du kan även skicka ett vykort till: Aftonbladet Söndag, 105 18 Stockholm. Märk kortet med ”Hjärnan”. Glöm ej att ange din adress! Svaret vill vi ha senast måndagen den 12 maj. Vinnaren presenteras på Söndags sajt och Facebook-sida.

Psst…vann du inte? Både filmen och boken finns att köpa på hjarnfonden.se!

Min läggning är tämligen ovanlig. Somliga skulle kalla den pervers. Själv har jag haft den så länge jag kan minnas, men driften är inget jag skäms över, tvärtom. Jag har inga som helst problem att ta ett rejält kliv ut ur garderoben och erkänna: JAG ÄLSKAR ATT STÄDA.

Att dra lakanen av sängarna, ställa fönstren på vid gavel, hänga ut mattorna på balkongen och vrida upp Spotify på högsta lagliga volym, samtidigt som jag snor runt med trasa, såphink och dammsugare är, för mig, rena terapin.

Helst fejar jag på fredagar, så att helgen kan firas i ett lugn som andas ordning, reda och renhet. Att ställa fram frasiga tulpaner på köksbordet, hälla upp ett glas vin och preppa fredagsmyset i en lägenhet som doftar nyvädrat och grön Grumme är … alldeles, alldeles underbart.

Förmodligen är ådran ärvd. Min mormor Helga jobbade som piga i sina unga år och brukade säga: – Det är spisen och toaletten som skiljer folk från folk. Ett herrskap kunde vara hur fisförnämt som helst, men om ugnen var mer än lovligt lortig eller badrummet ingrott, var de ”ingen bra sort”.

Personligen lägger jag ingen värdering i hur andra sköter sina hem, men får snudd på stressutslag om mitt eget är oskurat. Jag kan definitivt inte slappa i tv-fåtöljen om disken står framme eller hallgolvet knastrar av grus.

Maken, som har en bra mycket högre stöktröskel än jag, tycker att jag överkänslig. Han förstår inte heller varför jag får spunk över obäddade sängar och kuddkaos i vardagsrumssoffan. Och jag vet faktiskt inte. Bara att jag redan som lill-liten njöt av nymanglade lakan, ordning i strumplådorna och doften av Ajax glasrengöring.

Perverst? Kanske. Men så länge det inte skadar någon annan – what’s the harm?

Våren är är här och när värmen kommer är vi många som gärna tar ett glas rosé.

Aldrig förr har rosévin varit så populärt som nu. Men vilken flaska eller box ska man välja?

I veckans Söndag har vår vinexpert Mischa Billing noga testat vårens nyheter och utsett de 15 bästa.

När vi ändå njuter av vårvärmen är det lika bra att tända grillen också. Den forne Latin Kings-sångaren Dogge Doggelito bjuder på fem godsaker att rivstarts grillsäsongen med.

Själv ska jag testa entrecôte med chimichurri, det låter som en riktig hit!

Den här veckan är det också 30 år sedan Amelia Adamo startade den allra första Söndagstidningen här på Aftonbladet. Så självklart är det Amelia som pryder vårt omslag och inne i tidningen hittar du vår långa intervju med hela Sveriges magasinsdrottning.

Ha en bra vecka!