Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i ­solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26 år.
Familj: Sambon Christian och valpen Stoffe.
Gör: Frilansande reporter och krönikör.
Bor: I en lägenhet i Enskede.

4 snabba:
En person jag gillar skarpt…
… är författaren Elizabeth ­Gilbert för varje gång hon öppnar munnen säger hon någonting klokt.
Jag ångrar aldrig att…
… jag skaffade hund. Mitt liv är 200 procent roligare numera (orkar knappt minnas tillbaka på den torftiga tillvaron innan).
Vann jag en kopiös mängd pengar…
… skulle jag öppna ett självhjälpsbokskafé bara för att testa om det skulle funka.
Om jag var universums allsmäktige härskare…
…skulle jag para ihop alla människor så de fick leva med den de passar allra bäst ihop med.

På påskdagen är det dags för ett nytt nummer av Söndag. Och den här gången får du extra mycket på köpet, 100 fullspäckade sidor!

Inte minst alla ni som gillar att lösa kryss får sitt lystmäte, vi har fördubblat antalet sidor med kryss, knep och knåp. Mer då? Jo, vi har samlat 69 hus runt om i landet som går att hyra i sommar. Allt från vackra korsvirkeshus på Österlen, via röda stugor på Öland och i skärgården till det perfekta fiskestället i Norrland.

Söndags Magda Gad har träffat Jackie Ferm, dotter till nyligen frigivna Lars Ferm. Eller Lars-Inge Svartenbrandt som han tidigare hette.

”Människor med min bakgrund blir det aldrig något av. Men jag bestämde mig till slut för att jag ändå vill ha ett liv”, säger Jackie Ferm i intervjun.

Missa inte det – och glad påsk!

Insikten slog mig precis när jag skulle släcka sänglampan. Vår bröllopsdag. Var. Ju. Förra. Veckan. Jag och min man hade inte bara missat den med någon dag, det hade hunnit passera åtta dygn innan jag kom på att vi glömt skåla för vårt långlivade äktenskap.

Fadäsen hände förra året, och det var varken första eller, gissar jag, sista gången. Men, som jag skrev i min Facebookstatus: ”Det bästa med att glömma bort bröllopsdagen är att då har man den kvar”. För självklart sprättade vi en flaska bubbel första bästa fredag.

Jag och Dan gifte oss den 3 april 1999, vilket var påskafton det året och ingalunda ett slumpat datum, utan noga utvalt för att så tillresande släkt och vänner skulle kunna närvara utan att behöva nalla på semesterdagar. Dessutom: Högtidligheterna hölls i min hemstad Östersund och eftersom vi, såklart, ville solsäkra eventet stektes alla planer på ett junibröllop. Alla som upplevt en jämtländsk sommar vet att den kan vara … eh … lite lynnig, medan vårvintern sällan blir en väderbesvikelse.

En del av er kanske tycker att tanken på att lova varandra evig trohet på en dag som redan är en högtid, som påsken, inte är särskilt romantisk. Att er kärleksdag bara ska vara er och inte behöva konkurrera med chokladägg, buffébord och fjäderprydnader. Kanske det.

Oss passar det dock alldeles utmärkt. För skulle vi missa att korka upp champagnen och fira vår strävsamhet, kan vi ju alltid göra det på påskafton.

Eller varför inte både och?

Glad påsk!

Nu är det hög tid att börja planera inför påsken. I veckans Söndag får allt du behöver inför den stora mathelgen. Vi bjuder på fem härliga påskrätter och tipsar om de nio bästa vinboxarna till vårens smaker.

Dessutom går både inredningen och modet i påskhelgens tecken.

Missa inte heller Malenas guide till alla par som tappat gnistan. För hur bra vi än har det kan ju förhållandet gå in i perioder när lusten sviker.

”Sex är väldigt effektivt som spänningslösare. När ett par inte har sex kan det bero på frustration och spänningar”, säger Malena.

Andra höjdpunkter: Josephine Bornebusch om sin största fobi, veckans restips: Mykonos, så kom Marika, 49, tillbaka efter utbrändheten och veckans långa samtal med Evabritt Strandberg.

Det händer mig ett par gånger per år. En enda felaktig vridning … och pang! Musklerna krampar, smärtan smäller till (det är väl därför som det kallas ”ryggskott”) och gör att jag vill sjunka ihop i en liten hög, helst rulla ihop mig på golvet i fosterställning. Det är bara det att jag inte kan. Jag förmår över huvud taget inte göra något alls, annat än att hasa till naprapaten och bita i en kudde samtidigt som hen trycker, bänder och vrider ryggraden rätt.

När jag drabbas av lumbago acuta är det inte bara själva värken som plågar mig. Även kotknackarbesöket är förknippat med ångest. Medan många av er säkert njuter att det knakar och sprakar, är jag livrädd. Skraj för att naprapaten ska rycka sönder min nacke och göra mig förlamad från armhålorna och nedåt. Huruvida det någonsin har hänt, vet jag inte, men blotta tanken på att det skulle kunna hända (kan det?!) försätter mig i en sorts kallsvettspanik.

Efter varje episod, lovar jag mig själv att det är sista gången. Att det är slut på slarvlyften och hafssittandet. Att jag ska stå upp oftare när jag jobbar, bara baxa lådor med korrekt böjda knän och självklart skippa alla fort och fel-vridningar, som gör att det plötsligt ­säger ”pang!”.

Enligt sajten netdoktor.se är jag långt ifrån ensam om mina besvär. Cirka en tredjedel av alla svenskar drabbas varje år av diverse ryggproblem. Om du är en av oss, tycker jag att du ska läsa Nneka Amus artikel i veckans Söndag om medicinsk yoga, ­eller ­”mediyoga” som det också kallas. Genom att regel­bundet göra fyra ­enkla övningar, kan du ­inte bara ­undvika trassel med kotorna, utan också ­läka en ­redan sjuk svank.

Jag kommer i alla fall att andas djupt, göra rörelserna och samtidigt, enligt yogadoktorns ­ordination, humma mantrat ”satnam” (”jag är sann”).

Allt för att slippa bli kotknäckt igen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, du går hand i hand med din älskling, ni matar varandra med mjukglass och…
Inte?
Du menar att du fortfarande tillhör skaran som är ensam och kärlekskrank?
Okej, men don’t you worry. Det här fixar vi snabbt. Doktor dejtingsajt står alltid i givakt, ­redo att plåstra om och lindra. Ett klick är allt som behövs – sedan breder ett smörgåsbord av egenskaper och leenden ut sig.
Får det lov att vara bruna ögon, krokig näsa och högskoleutbildning? Tatueringar, händighet, veganism, slottsherre eller låga handikapp i golf? Hm, frågan är ju bara hur man ska kunna välja bland alla snygga, rika och perfekta människor? Doktor dejtingsagt sitter på axeln, tröstar och viskar: Oroa dig inte, du kan alltid välja om – hur många gånger som helst. Till slut hittar du din prins eller prinsessa.
Men hm, något saknas ju – var är exempelvis alla som röker, vräker i sig chips och hatar sina jobb? Det vill säga – alla vanliga människor?
Puts väck borta. Förpassade till den verkliga världen.

För ett tag sedan intervjuade jag en forskare som studerar hur nätdejtande påverkar vår syn på varandra. Han var bekymrad, och menade att den fria kärleken – den som gör att tränings­freaket förälskar sig i kulmagen, och advokaten
i förskoleläraren, håller på att dö ut.
I sin forskning hade han kommit fram till att nätdejtande riskerar att leda till brist i integration eftersom vi väljer dejt efter egenskaper – och inte efter pirr i magen. Med andra ord missar vi ­liksom själva grejen med kärleken.
Klick, klick…, stora bröst, djurvän och bokmal. Bingo! lotta82 kanske verkar ha alla rätt enligt din kärlekskompass.
Men när du träffar henne är det ÄNDÅ något som saknas. Det som klickade så bra på nätet klickar inte i verkligheten.
Doktor dejtingsajt viskar och tröstar: Oroa dig inte, jag lindrar din ensamhetssmärta 24 timmar om dygnet.

Och under tiden – medan jakten på den perfekta dejten pågår – missar du kanske ett par ögon som dröjer sig kvar på bussen. Du kanske inte ser leendet som hade kunnat spöa lotta82 och hennes egenskaper med hästlängder. Kanske inte i fråga om antalet lästa böcker, djurskötsel eller bröststorlek, mer i fråga om pirret i magen.
Jag frågade forskaren hur det kommer att bli i framtiden. Jag menar, om vi redan nu reducerar varandra till en radda egenskaper och enkla paketlösningar. Hur blir det då med kärleken om fem år?
Han svarade att det bara är att plocka fram sina mest vulgära fan­tasier och tänka fritt. För i framtiden kommer allt att finnas.
Appar och nischade dejtingsajter för överviktiga, akademiker, kattälskare och gud vet vad ­– finns redan. Japp listan kan ­redan nu göras lång.
Men pirret i magen uteblir. Fler sajter, större smörgåsbord av egenskaper … och ännu mindre pirr. Nää tack.
Då är det bättre att promenera ensam i vårvädret. Och vem vet – bakom nästa krök kanske det där leendet som får kinderna att blossa, äntligen dyker upp. Helt befriat från massa dumma egenskaper.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter ena veckan och mindre familj och katter varannan vecka.

6 snabba!
Helvetet på jorden måste vara … 
… att bo i ett arbetsläger i Nordkorea.

En person jag gillar skarpt är … 
… min mamma för allt fantastiskt hon hela tiden gör för sina barnbarn.

Jag ångrar aldrig … 
… att jag blev mamma tidigt i livet. -Nu har jag två coola, smarta och nästan-vuxna döttrar. Och en tioåring. Det vore grymt jobbigt att behöva dra barnvagn som 42-åring.

Mitt vackraste drag är …
… förhoppningsvis det som finns på insidan.

Rättvisa för mig betyder att …
… alla har lika värde och behandlas på samma sätt. Att göra skillnad på människor är sjukt.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… ta ledigt vääldigt länge, jobba som volontär på ett skyddat boende, skriva en bok och åka till mitt fadderbarn i Ghana.

Ni är vinnarna i Lego Duplo-tävlingen!

Julia Andersson, Torslanda
Frej Jöhammar, Stensjön

Vinsten kommer med posten.

Den här veckan är vi lite extra stolta över Söndag. Anledningen är att vi har bytt till ett nytt, blankare papper som gör att tidningen ser bättre ut än någonsin.

Kolla bara på vår stylist Ehva Löpps modesidor där hon hjälper oss att hitta rätt bland vårens trender. Eller veckans mat där det riktigt lyser om den heta, mexikanska maten.

Visste ni att Sverige, enligt OECD, är det land där inkomstskillnaderna ökar mest? Det är i detta nya Sverige som artisten Sebbe Staxx från hiphopgruppen Kartellen befinner sig. Bland brända bilar, nergångna förorter och människor utan framtidshopp.

För Söndags Magda Gadd berättar han om vännerna som dött, om varför kriminaliteten sprider sig som en cancersvulst och om hur han själv tog sig ur det destruktiva livet.

Missa inte heller reportaget om den korta period i svensk idrottshistoria då det fanns en fotbollsserie för mixade lag. Vi har träffat männen och kvinnorna i dag, 42 år senare, för ett samtal om idrott på lika villkor – och vad som finns kvar att göra.

Massor av läsning alltså – och allt är på extra fint papper!

Kärnvapenkrig, cancer, våldtäktsmän, FRA, ja till och med helvetet självt ter sig bagatellartade i jämförelse, för undersökning efter undersökning talar sitt tydliga språk: Svensken skälver ­inför tanken på att leva sitt liv allena.

Den danska fotografen Tina Enghoffs fotobok Eventuella anhöriga (Journal, 2004) dokumenterar en rad lägenheter i Köpenhamn vars ägare dött ensamma, oupptäckta i veckor eller månader, saknade av ingen. Det är hjärtskärande ­bilder på spartanska rum med få prydnader. En ­tavla här, en teddybjörn där. Kanske en färgglad tapet, eller ett lakan med skrikigt mönster.
Små detaljer av personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.
I en intervju med journalisten Benjamen ­Walker berättar Enghoff att livet tycks krympa när man är riktigt ensam, att tillvaron kryper in i hörnen. Bokstavligen. I lägenheterna hon be­sökte­ hade ägarna bara använt ett rum, ibland ­bara en möbel, till allt. Hela tillvaron centrerades kring en soffa, en säng eller en fåtölj. Där levde dessa människor, och där dog de.

Visst kan det finnas kraft i ensamhet, och visst vilar ett romantiskt skimmer över tanken på att leva sitt eget liv, oberoende av andra. Det är inte för intet som Ensamvargen är ett så starkt motiv i litteratur och film. Riktig ensamhet, ofrivillig ensamhet, finns det dock inget vackert med. Den kan äta upp en människa tills där inte finns något kvar.
Så svenskarnas skräck för att plötsligt stå utan vänner, familj och grannar är högst förståelig, för vad – vem – är man utan dem?
Just därför är det så svårt att begripa varför ­vissa av oss sliter så hårt för att barrikadera sig i vår kollektiva lägenhet, Sverige. Varför nio procent vill kapa förbindelser med yttervärlden. Det är knappast någon nyhet att främlingsfientlighet och rasism återigen gjort sig påmind i Sverige. Vi har ett fascistiskt parti i riskdagen. Nazister drar kniv på våra gator. ”Sverige åt svenskarna” skanderas det, och man hör ljudet av någon som drar för persiennerna för att slippa se livet utanför.
Det första steget till sann ensamhet, ­vare sig vi talar om en människa eller en hel nation, är när man inte längre ­vågar ­interagera med främlingar. När ­promenaden ner till Hemköp känns som att vandra genom Getsemane, ­eller när tanken på flyktingar från ­Syrien väcker panikkänslor. Då är det dags att göra något åt sitt liv.

Om vi inte rannsakar oss själva och gör vad nu motsvarigheten till att gå en kvällskurs i spanska är för en nation, så kommer historien passera oss förbi. När resten av världen i framtiden kommer på att, ”Oj, bodde det inte några där uppe i norr förut? ­Undrar hur de mår?”, så kommer de bara att hitta ett tomt och öde land. Som om befolkningen ­liksom har krupit ihop i sig själv och försvunnit.
Här och var kommer det stå en färgglad ­midsommarstång, eller en skrikig dalahäst.
Små detaljer av ­personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga.
Äter: Ost.
Läser: Fantasyböcker.

7 snabba!
Helvetet på jorden måste vara …
… att sitta på Guantanamo.

En person jag gillar skarpt är… 
… Lars-Åke Åström, generaldirektör vid Riksförsäkringsverket 1969–1981, för att han i januari 1974 påbörjade en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors lagstadgad semester.

Jag ångrar aldrig …
… tid tillbringad i en bokhandel.

Mitt vackraste drag är…
… svårt att se just nu.

Rättvisa för mig betyder …
… att man får vad man förtjänar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa en massa onödiga saker. Och ost.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
…ta semester.