När hon var som tyngst vägde hon 120 kilo och hade alltid ont i kroppen. Drygt tre år senare är Linda Klang nere på 58 kilo och har fått ett nytt liv som fitnesstjej. Läs om hennes viktresa i Söndag på söndag!

Dessutom: Glittrigt mode, Karibien de luxe, Terry Evans, världens starkaste man – Magnus Samuelsson och mycket mycket mer!

Trevlig helg!

Pink utsågs till 00-talets största popstjärna av musikbranschtidningen Billboard. Hon har varit känd i 13 år. Sålt 40 miljoner -album och 70 miljoner singlar. Bara Beyoncé och Rihanna har haft fler ettor på amerikanska singellistan sen millennieskiftet. Pink är en superstjärna, men hon spelar inte kändisspelet. Hon har inte gjort sig själv till en modeikon. Hon syns sällan på nattklubbar och röda mattor. Hon är världskänd och ändå under radarn. Vill man lära känna henne får man vackert lyssna på hennes låtar. Och jag gillar det.

Ja, det är nu jag erkänner en gång för alla att jag gillar Pink. Riktigt, riktigt mycket till och med. Trots att några hits, som Trouble och So what, är -lika irriterande som klipulver i kallingarna. Och trots att Stupid Girls-videon, där Pink gjorde ner -”dumma tjejer” genom att till exempel -driva med -ätstörningar, var den tristaste sortens missriktade feminism. Men säg den popstjärna som är perfekt, och jag ska visa dig en riktigt tråkig -popstjärna (hon heter Taylor Swift). Faktum kvarstår att Pink har skrivit en hel -radda blivande klassiker. Hennes -låttexter kan vara långt mer självutlämnande än plikten kräver, och hon har inte bara en fantastisk röst; hon kan konsten att skådespela med den. Det är förvånansvärt få stjärnor som låter som om de menar det de sjunger, men jag tror på Pink, vare sig hon sjunger om brustna hjärtan eller krossade whiskyflaskor.

Nya albumet The truth about love är hennes hittills bästa. NY Times hyllar de mångbottnade texterna. Billboard skriver att den är smartare än några konkurrenter, ”en ändlöst melodiös tour de force”. Entertainment Weekly utnämner henne till popvärldens bästa textförfattare. Inte för att några svenska recensenter fattar det. Det är alltid samma fnysningar när det gäller Pink; hon är störig och irriterande och inte äkta nog. Fast det säger mer om svenska kritiker än om Pink.

Jag tror att hon är ett strålande exempel på att det här landet behöver fler musikkritiker som förstår sig på dagens listpop, och färre som slutat intressera sig för allt som inte är Springsteen och Stones.

Romanen Parfymen av Patrick Süskind ut­spelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som har ett ­extremt välutvecklat luktsinne. Han blir ­besatt av dofter och yrkesvalet, parfymör, är givet.

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte (som jag) varit vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg isolerade i rum med sterila luftslussar och hostade upp stinkande slem. Slem, som, märkligt nog, luktade som mina föräldrars badrum.
Och min näsa ljög inte. Några år senare visade det sig: Tuberkulosbadrummet var vattenskadat. Väggarna hade inte fuktspärrats och lukten kom från de dyblöta gipsskivorna.

När vi bodde i England ­sniffade jag dessutom fram tre gasläckor. Två i vårt eget hem, den tredje hos radhusgrannarna. Jag kände en unken ägg­odör genom golvspringorna och eftersom grannfamiljen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

Kanske hade jag, liksom Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. På sidorna 28–29 presenterar vi höstens doftnyheter och min personliga favorit just nu är Rain från Clean, som är frisk och fräsch.

Och helt fri från ägg- och ­tuberkulosinfluenser.

1984 fick Tim Burton sparken från Disney, som ansåg att han slösat bort deras resurser på Frankenweenie, en kortfilm om en pojke som lyckas återuppväcka sin hund från de döda. Filmen var alldeles för otäck för barn, menade Disney. Men tiderna har förändrats. Frankenweenie har nu blivit animerad långfilm, och är en av Disneys stora satsningar i år. (I Sverige har den premiär först i januari.)

Skräckfilm för barn låter kanske som en omöjlig genre, men det är en tydlig trend. I Hotell Transylvanien, som har premiär på fredag, har greve Dracula skapat en luxuös fristad för sina vänner och kollegor. I hotellets korridorer trängs monster, varulvar, skelett, häxor och mumier. Och i bioaktuella ParaNorman blir den unge Norman, som kan tala med döda men har desto svårare att kommunicera med sina jämnåriga, en hjälte när zombies attackerar staden.

ParaNorman är på sina ställen så läskig att jag förmodligen hade fastnat i en grimas om jag sett den när jag var barn. Men jag hade älskat den. Vi hade Scooby Doo, men jag minns hur besviken jag blev när varje avsnitt slutade med att det bara var skurkar som klätt ut sig till spöken. ParaNorman backar inte för otäckheterna. Men regissören Sam Fell säger i The Guardian att filmen, om man ser bortom alla zombies, handlar om ett utstött barn som försöker hitta sin plats i tillvaron. Som liten var han själv mer rädd för att gå till skolan än för att se på skräckfilmer:
– Jag ville sätta ihop påhittade monster med den högst verkliga skräck man känner som elvaåring.

Och det är just därför jag hade älskat de här filmerna. När folk säger att barn är såna oskyldiga små änglar så förstår jag inte vad de pratar om; barn kan vara riktiga monster mot varandra på skolgården. Och mörkrädsla, mardrömmar och monster under sängen är en del av vardagen när man är liten. Hur gärna föräldrar än vill tro att de kan skydda sina barn mot tankar och funderingar på ondska, så går det inte. Skräck är något man bara måste få bearbeta i sin fantasi. Med lekar, med spökhistorier som viskas på pyjamaspartyn. Och med film.

Så här kan det se ut en vanlig tisdag på redaktionen. Redigerare Hanna och Marlene i full koncentration.

När jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4″ (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.

I badhuset som vi brukar gå till råder tropisk värme. Tjugoåtta grader står det på en stor digital tavla på väggen, men det känns ännu varmare. Den klormättade luften som fyller lungorna är lika fuktigt som den i en ångbastu. Jag träningssimmar aldrig och äger därför ingen baddräkt. Min paljettbeströdda bikini är väl egentligen mer anpassad till en badstrand och jag känner mig lite överklädd. Men låt gå. Jag är här för barnens skull och skiter i om folk glor.

Här i Sollentuna har man satsat på ett äventyrsbad för de allra minsta. Satsningen består av flera småbassänger uppbyggt i spännande terasser. Mellan varje terass går en pytteliten rutschkana, barnen tjuter av lycka då de plumsar i vattnet. Två svanar sprutar vatten. En fiskeskuta av minimodell bjuder små utforskare på äventyr. En bubblande pool och små vattenfall. Mina barn kan lätt hänga i poolen i två timmar utan att bli uttråkade eller frusna.

Jag brukar gå hit med mina tjejer på vardagar. Då får vi ha bassängen nästan för oss själva. Men i dag är det söndag och halva Sollentuna har tydligen bestämt sig för badlek. Mina barn blir lyckliga av allt folk och då vi kliver i bassängen hinner jag tänka att det här måste vara det perfekta helgnöjet.
Sekunden senare pajas allt av en pajas.

Jag ser honom då han kommer ut ur herrarnas. Han går självsäkert över kaklet. På armen håller han en liten bebisflicka i en tvådelad bikini som liknar min. Han har fågelben och en mage som påminner om en stor tunna. Han kommer mot vårt håll. Jag noterar hans åtsmitande badbyxor. Ännu närmre. Bebisen sänks ned i poolen i närheten av mig och han kliver efter. Då ser jag att de åtsmitande badbyxorna inte alls är badbyxor. Karln har valt att bada i vanliga kalsonger! Jag försöker att inte bry mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det jag läste för en tid sedan om att man uppmätt högre halter av avföring i simhallars vatten. En av de främsta orsakerna anses vara trenden bland unga killar att använda kallingar i vattnet. Och medan jag tänker på att inte tänka på avföring slår sig kalsongmannen ner en meter från mig. Han har valt att sitta på en ramp alldeles framför ett vattenfall. Vattnet sprutar över hans svank och landar därefter i hans kalsonger innan det sipprar ut i poolen där mina barn brukar få kallsupar.
 

Jag ser bromsspår framför mig. En dåligt torkad bajsrumpa som hela förmiddagen gnidits mot tyget i de där kalsongerna. Jag ser ett geggigt anus och lite strävt könshår som lossnat och fastnat i bomullens täta fibrer. Jag tänker på pungsvett och jag ser framför mig hur intorkade kissdroppar eller annan kroppsvätska nu återfuktas av det tjugoåttagradiga vattnet. Jag ser brunögat i vitögat och jag mår illa.
Mannen ställer sig upp för att hjälpa sin bebisflicka upp på en av svanarna. Det droppar från kallingarna hinner jag uppfatta innan jag sträcker mig efter mina döttrar.
– Kom nu går vi och duschar, säger jag och tänker att jag borde skriva en arg krönika om eländet.

Mitt första starka minne av aids är en sommar i Ångermanlands myggtäta skogar. De vuxna smorde in oss med Djungelolja, tände myggljus och klappade panikslaget omkring sig i luften. Det fanns en dödlig sjukdom som smittade genom blod. Och myggor sög ju blod. Det här var samma år som Tjernobylolyckan, och vi kunde inte längre fiska för det fanns något som hette becquerel. Mänskligheten verkade ligga mycket risigt till.

Jag vet inte när jag förstod vad aids var. I tidningarna såg de smittade ut som fångar från koncentrationslägren; spöklika, utmärglade, med alldeles för stora ögon, omgivna av läkare i rymddräkter. Det pratades om att aidssmittade borde tatueras, eller stängas in i kolonier. Mammas väninna hade en son som blev sjuk i Paris. När han dog visste hon inte ens ifall han fick begravas. Jag låg vaken om nätterna, skräckslagen av skräckpropagandan. På dagarna ägnade vi oss åt skämt om Sighsten Herrgård i skolan. Vilken ost får man aids av? Herrgårdsost! Vad betyder AIDS? Aj Inte Där Sighsten! Bögar var detsamma som smitthärdar, och det kändes som en dödsdom att inse att jag själv blev kär i killar. Att visa kärlek var att riskera livet.

Men när jag flyttade till Stockholm var den värsta aids-paniken redan över. En som däremot levde mitt i mardrömmen är Jonas Gardell. I år kom första delen i hans romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och i morgon börjar SVT visa miniserien med samma namn, som Gardell också skrivit manus till. DN:s Jens Liljestrand skrev i sin recension av boken: ”Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar.” Jämförelsen är på pricken. 80-talets aidspanik är en viktig del av allas vår svenska historia, men ingen har dokumenterat den på det här sättet tidigare. Jag är glad att Gardell har gjort det, och dessutom med sådan bravur. Och jag är glad att Torka aldrig tårar utan handskar hyllats av både kritiker och läsare. Den här berättelsen förtjänar att nå ut till så många som möjligt.

Mats Strandberg