… den frågan har jag fått då och då:

– Vad är ditt kvinnoideal, Tore.

Jag svarar alltid:

– Francoise Hardy.

Hör & se om ni håller med…

… är Gunnar Ekelöf.

Och här en dikt som inte är en enkel vårdikt, bara, men den funkar som det också, kanske är det den enda dikt som funkar en torsdag 8 april 2010 med 10° i luften och sol på blåhimlen:

flaggprydd sång

morgonen vaknar blåögd och vinden öppnar fönstret för him-

    len bland vita moln och fladdrande gardiner

utanför kvittrar fåglarna pärlband i buskarna som knoppas

    och regndropparna glittrar som pärlor i det gröna gräset

    medan solskenet vältaligt berömmer de rodnande blom-

    morna..

och trädenas händer välsignar stilla dagsljuset som lånar all-

    ting lugn och skönhet medan tysta svalor jagar evighe-

    tens insekt i den osynliga luften och solen spelar och

    sjunger GULD! GULD! och hela den klara blå himlen

    i lungorna…

Gunnar Ekelöf rökte, självklart.

… What would Keith Richards do?

Ja, i ett helt liv har jag i varje valsituation ställt mig den frågan och svaret på den har ledsagat mig på ett oöverträffat bra sätt genom år och tillvaro. Jag trodde jag var ensam att ha kommit på excellensen i denna livshållning och livsfilosofi men – tack gode Gud – vi är fler.

Den underbara människan Jessica Pallington West har sammanställt Keiths alla visdomsord genom åren – ja, det har gjorts förut, men aldrig så här fullständigt och med sådant här fantastiskt urval – och boken slår givetvis i ett hårt slag undan benen på alla självhjälpsböcker som nånsin har eller kommer att existera.

Mia Törnblom, fuck you big time. Här är mannen som har alla svaren. Som det står i baksidestexten:

Not merely a compendium of wisdom, this book is also a complete guide to the inner workings of a complex and inspired belief system, and the life of a man sanctified by fame.What Would Keith Richards Do? reminds us to learn from our mistakes, let our instincts lead us, and above all, do what Keith has done better than anyone — survive.

Amen!

Här är boken:

Och här är mannen:

Och här på affären Larrys Corner på Grindsgatan 35 på Södermalm i Stockholm kan ni handla boken. Eller så köper ni den via nätet: www.larryscorner.se

Så här ser Larry ut. Han är från Detroit:

… ja, som ni känner till har Ranelid sagt att en miljon människor kan skriva som Liza Marklund men att bara en kan skriva som Björn Ranelid, nämligen Björn Ranelid själv. Och – att döma av mitt besök på bokhandeln i den eminenta förorten Farsta i dess eminenta centrum – Ranelid har fog för sin åsikt. I alla fall ser bästsäljarlistan ut så här på bokhandeln i Farsta Centrum just nu:

… och vi börjar i solskenet på Södermalmstorg på Snaps uteservering…

… och där träffar vi Fritte, en chihuahua och ni tänker: Vad kostar en sån? Svar: 30 lax. Men så var den speciell också med sin säreget flammiga päls…

… sen blir det Sthlms mest klassiska promenad, den som börjar vid Eriksdalsbadet, löper längs Årstaviken förbi reggaefiket och kolonistugorna – Lenin gick enligt uppgift förbi dem nån gång under de första åren på 1900-talet och konstaterade surmulet: ”Det här folket kommer aldrig att göra revolution”…

… och sen vidare bort mot båtfiket Loopen Marin och ut på Bergsundsstrand och vid dess slut kan man gå ut på Reymersholme men så kul är inte det, därför blir det Långholmsgatan upp, tanken att gå ut på själva Långholmen slås snabbt ur hågen, i stället vidare upp mot Västerbron och tapashaket Ramblas…

… och sen bär det hemåt till lägenheten på Kocksgatan, men först en snabb titt-in-och-vilka-är-här-då-koll på Östgötakällaren…

… dags att gå hem och laga middag och… Nej, vi stannar där.

… jag vill ha ett par, ett par såna här. Vart får man tag på dem?

… det behöver egentligen inte bevisas med annat än att lyssna på honom spela trummor. Men han kan klä sig också. Och framför allt har vi denna incident som tilldrog sig i mitten på 1980-talet. En packad Mick Jagger ringde Charlies hotellrum mitt i natten och frågade:

– Var är min trummis?

Charlie Watts reste sig upp från sängen, rakade sig, tog på sig en klockren kostym, slips och nyputsade skor. Varpå han gick till Jaggers rum, knackade på, och när Jagger öppnade knockade Charlie honom och sa:

– Don’t ever call me your drummer again. You’re my fucking singer!

Som sagt: klass, stil och värdighet.

… Och det är Bonnie ”Prince” Billy & the Cairo Gang som sjunger och spelar så fint. Hör och se! Albumet heter ”The Wonder Show of the World”.

Man får vänta på refrängen ett tag. Men när den kommer… Gosse! Alla sjunger med:

”Go folks. Go forth. Go. Go folks. Trust your brain. Trust your body”

Det är frågan.

Nå, vad krävs? Räcker det att ha alla skivor och en redig dos bootlegs med Rolling Stones och lyssna på allt hårt och regelbundet?

Nej.

Räcker det att ha sett Rolling Stones ett drygt 20-tal gånger?

Nej.

Givetvis måste man han gjort allt det där. Men det krävs så mycket mer. Till exempel måste man besökt huset där ”Exile on main street” spelades in bland droger, sus och dus och berömda gäster som kom och gick som de ville. Jag pratar om Keith Richards hus: Villa Nellcote i Villefranche Sur Mer på Franska rivieran. Villefranche ligger ett stenkast från Nice. Så här ser huset ut och så här såg det ut när Keith och Charlie Watts chillade på trappan nedanför huset med utsikt mot Medelhavet.

Den 18 maj kommer ”Exile on main st” ut i en luxuös nyutgåva. Läs 12 sidor om det i nya numret av det brittiska magasinet Uncut som finns i en välsorterad Pressbyrå nära dig.

… och de bästa drinkarna och cocktailsen över huvud taget hittar ni i Gondolens Bar. Det är dessutom en snygg bar. Och bartendrarna är snyggt och professionellt klädda och deras service oklanderlig. Det stannar inte där. Utsikten är Stockholms bästa från en bar och – nu när jag tänker närmare på det – den bästa utsikten över huvud taget. Unna er ett besök.

Bild 1: Dry Martini

Bild 2: Gondolen sett från Slussen

Bild 3: Baren