Jag kan se er skaka av kättja. Jag kan höra er önska: Snälla, Gud, gör så att Tore skickar ut fler bilder på Charlotte Nilsson/Perelli i Döda Havet.

NI ÄR BÖNHÖRDA!

Ja, jag kan höra er tänka: Äh, Tore & fotograf Niklas har inte badat med Charlotte i Döda Havet. Tore har bara tagit en snygg bild och dragit en vals runt den…

Men – över min döda kropp! Det är sant. Här är beviset. Leran vid Döda Havet sägs vara bra för huden, stoppar åldrandet eller nåt. Därför ser vi ut som vi gör. Och så gillade vi att gegga ner oss i största allmänhet också.

Det var ju synd att jag lämnade redaktionen för en kort semester – men jag får styra upp det från Grödinge. Jag var alltså utsänd av Aftonbladet för att täcka Eurovisionsschlagern i Jerusalem 1999. Jag kan säga mycket om det – och det tänker jag göra också. En fantastisk upplevelse. Men vi tar det i kapitel (dock kan jag redan nu avslöja att – ja, Carola spelar en roll, hon också).

Kapitel 1.

Det var inte det att det inte var hysteri kring schlagern på den tiden också. Det var bara det att färre fick göra MER. AB:s utsända trupp i Jerusalem var alltså tre man stark. TRE. I dag har vi 18 utsända på nån jävla delfinal i Tjotahejti. Nåväl. Det var jag, reporter, Per Bjurman, krönikör, och Niklas Hammarström, fotograf. Den här dan tänkte jag: Vi tar Charlotte Nilsson, för hon hette fortfarande så då, till Döda Havet. Hade jag en baktanke om att få henne i häftiga poser i bikini? Det kan ni ger fan på att jag hade. Och jag lyckades. En av bilderna var så glödhet att nyhetscheferna stoppade dess publicering med motiveringen: ”Det här är inte Playboy!” Jäkla fegis om ni frågar mig, men nu och här, sent omsider, är den. Charlotte var en babe (kanske fortfarande är – men jag har inte badat med henne sen 1999, sorgligt nog):

Det kanske är vår i stan men det är vinter här ute i Grödinge mellan Nynäshamn och Södertälje och nu kommer solen också – alpväder! Jag fyller år i dag – 50 – och är därmed 1) Fortfarande 17 år yngre än Keith Richards (det kommer jag alltid att vara) med andra ord åldras jag egentligen inte… 2) Jag har rätt att festa som en irländare på Saint Patrick’s Day eftersom 17 mars infaller på Saint Patrick’s Day. Förkovra er om den dagen här:

http://en.wikipedia.org/wiki/St_Patricks_Day

Och så här ser det ut i Grödinge.

Och så här ser det ut dit vi snart ska ge oss av: I baren. I restaurangen. På tallriken. Sjökrogen heter Kroken och ligger – passande nog – i Nynäshamns hamn.

Hasta la vista, babies.

Det varierar, men i regel heter min kvinnliga favoritskådis genom tiderna Juliette Binoche. Så har det varit sen 1988. Då gick jag och såg ”Varats olidliga lätthet” på bion Victoria i hörnet Götgatan-Åsögatan på Söder i Stockholm. En fantastisk film byggd på en minst lika fantastisk roman av Milan Kundera.

Efteråt i foajén talade alla mina vänner i tungor om Lena Olin. Hon var en fantastisk skådis i en roll som hade gett dem kollektivt kåtslag. Jag hade och har fortfarande full förståelse för det. Men.

Juliette Binoche.

Tänkte jag.

Juliette Binoche!

Hon spelade en servitris på ett landsortshak i Tjeckoslovakien. Hon såg ut som tjeckisk landsort. I och för sig en sjukt vacker tjeckisk landsort, men inte ens i närheten av Lena Olin. På ytan.

Om Tomas (Daniel Day-Lewis) och Sabina (Lena Olin) var de som njöt i fulla drag av tillvarons lätthet (mycket och hett sex utan att det var förankrat i hjärtat) innan de också fick smaka på OLIDLIGHETEN i tillvarons lätthet, var Tereza (Juliette Binoche) fast förankrad i hjärtat när hon hade sex och i sin syn på livet över huvud taget. Hon bar på varats olidliga TYNGD.

Eftersom filmen var en kritiker- och publiksuccé världen över kunde jag de nästföljande åren ställa alla inför frågan: Vem hade du valt, Sabina eller Tereza?

Tomas stod inför valet i filmen. Jag minns inte vad han valde eller ens om han valde i nån bestämd mening. 1988 är 22 år sedan.

Men.

Jag har sen dess inte kommit på nån vettigare fråga att ställa mig själv. Och eftersom livet är som det är måste jag ställa den till mig själv gång på gång på gång. Det är svårt att välja. Det är svårt att hålla sig till det jag har valt. Men jag förstår mig på frågan. Jag har aldrig förstått mig på Hamlets fråga, att vara eller inte vara.

Jag tar för givet att ni redan känner till – okej, det gör jag inte alls det, jag bara skojar – men faktum kvarstår; det är i dag 40 år sen Tammi Terrell dog och dog alldeles för tidigt, några veckor innan hon skulle fylla 25, av en hjärntumör.

Hennes klassiska duetter med Marvin Gaye är poppärlor överträffade av ytterst få, tangerade av blott ett fåtal fler, och alla andra arister, för att inte tala om artistpar som sjungit duett, är distanserade med fler mil än vad det finns fingrar på handen.

Bara att kunna stå sida vid sida och matcha HANS – Marvins – röst är ett mirakel. Lyssna till ”Ain’t no mountain high enough”. Vi snackar om 2 minuter och 24 sekunder som överträffar vad andra kallar för hela artistkarriärer:

Fortsätt sen med ”Your Precious Love”,  ”Ain’t Nothing Like the Real Thing” och ”You’re All I Need to Get By”.

Makalöst!

Klockan ställd på 09.00 – som vanligt. Men, fuck me in the ass, 06.55 är det da-da-da-da-da-da-da (en klassisk trudelutt som är min dörr-ringsignal, den får jag helt ta på mig själv skulden för (jag HATAR den, H-A-T-A-R!!!). Jag öppnar och där står trevlige Anders, sekreterare, ständig sekreterare i bostadsrättsföreningen. Han kanske undrar varför jag står med en kökshandduk framför skrevet. Jag vet inte om han undrar det, men att jag står med en kökshandduk där beror på att jag i min yrvakenhet knallade rätt upp ur sängen och halvvägs till ytterdörren, i mitt kök, kom på att: Hoppsan, jag har ett morgonstånd som skulle få Usama Bin Laden att överväga en spektakulär WTC-terrorattack. Anders undrar om det finns några extranycklar för snart kommer KAKELUGNSINSPEKTÖREN för att göra inspektion. Jag antar att det handlar om att vi ska elda i kakelugnarna men inte gasa ihjäl oss, lovvärt i.o.f.s. men varför ska allt sånt här ske 07.00. Jag anser att hantverkare och dylikt som ringer på vid den tiden gör sig skyldiga till mordförsök. Kan jag somna om? Ja men tjena! Här är i.a.f. kakelugnen som ska inspekteras.

… Är världens bästa gata i världens bästa stad, Paris. Ramlade över den av händelse för tiotalet år sen när jag var ute på promenad. Jag bodde på ett annat hotell i närheten av Galeries Lafayette och hade en natt kvar när jag knallade iväg och några timmar senare hamnade på en gata där jag kände – här vill jag bo för alltid, kanske till och med för evigt. Sen dess har jag åkt över mellan 2 till 4 veckor per år och det blir bara bättre för varje gång. En bra bar där är Le Sully. Livligt kafé morgon, middag och kväll, innan det slår över till rockbar big time. Så här kan det se ut en torsdag vid 22.00.

Stationen på Metron är Strasbourg-Saint Denis.

Ja, här är jag och Maria och det var en vecka innan min nya CNN-frisyr blev verklighet. Vad kan jag säga om Maria? Hon hade fönstren vidöppna trots minus 7 därute. Jag behöll duffeln på medan hon gick omkring så där och sa: ”God! It’s so warm in here, don’t you think?” Hon och maken hade en svit mitt emot Slottet på Grand Hotel.
Det finns rätt mycket att berätta tror jag – men nu ska jag ut i söndagssolen och tills vidare får det räcka med denna centrala info. Maria ville inte bli fotad underifrån. Men hon ville bli fotad med vänstra sidan av ansiktet i förgrunden: ”Det är min bästa sida!”
Ja, och första gången hon såg sin framtida make Kamran – under en anställningsintervju på den restaurang i LA där han var manager – tänkte Maria: ”Gud, vad hårig han är!”