Tänk att det skulle bli så här, säger mamma.
Vi sitter på hennes balkong, dricker te och tittar på de mirakulöst blommande balkonglådorna. Mamma har just kommit hem från sjukhuset med en sprillans ny skallprotes i pannan, och äntligen kan man titta på henne utan att ögonen dras till den där inbuktningen ovanför vänster öga. Där, fram tills all­deles nyss, endast ett tunt lager hud har dolt hålet in till hjärnan.
Mamma tittar lite frånvarande på de gula blommorna – penseer? – och börjar med stor ­inlevelse berätta om hur det var när hon var ung i slutet på 60-talet. Festerna, resorna, de roliga kollegorna, vännerna.
– Men sen Ewa dog har jag inga väninnor kvar, säger hon, märkligt oberörd.
Hon tycks ofta oberörd, nästan känslokall, ­numera, sedan kirurgen plockade ut den där ­tumören ur hennes hjärna. Hon har ännu inte nämnt pappas begravning ett par månader tidigare. Kanske kommer hon inte ihåg den. 60-talet ligger närmre till hands.
Jag vet inte vad jag ska säga.
– En sån himla otur, säger hon.

Ett par år har passerat sedan den där dagen på balkongen, och mamma har fortfarande otur.
Hon är tack och lov inte medveten om det själv. Hon har ingen aning om vad hon har gått igenom,­ om att något över huvud taget är fel med henne. Hon tror att hon har ramlat, fortfarande, efter så många förklaringar. Hon vägrar acceptera att hon är sjuk.
– Min pappa sa att jag ramlade, säger hon. Det är hösten 2013 och mamma sitter i sin svarta ­soffa och tittar på en avstängd tv. Den skrattande, smarta kvinnan jag växte upp med är nu någon som kan sitta och stirra på en avstängd tv – ­timme in och timme ut.
– Din pappa dog i början av 80-talet, svarar jag efter ett tag.
– Jaha? Vem var det då jag tänkte på?
Hon är helt oberörd, som om vi diskuterar priset på kastruller.
Vi har haft den här diskussionen förr, och den leder ingenvart. Bara till frustration och sorg, för mig. Vad som pågår i mammas hjärna går inte att sia om. Varför talas det så sällan om otur och tur, och hur de kan förändra världen till oigenkännlighet?

Mamma hade oturen att få en hjärn­tumör, men samtidigt turen att leva i ett samhälle där fattiga pensionärer fort­farande erbjuds avancerad hjärnkirurgi. ­Turen att överleva operationen. Oturen att vakna upp från narkosen som en annan, tunnare, människa.
Turen kan bygga imperier. Oturen kan rasera dem.
Men ska man tro den rådande samhällsandan så är det bara lite jävlar anamma som saknas för att allt ska bli bra igen. Mamma borde bara kavla upp ärmarna och kämpa lite, och om det är försent nu, ja då borde hon ha gjort det tidigare.
Sorgligt nog fungerar inte världen så. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter, hur hårt man tar i. Och mamma har kämpat. Oj som hon har kämpat.
Vissa saker rår dock ­människan inte över. Ibland har man bara en himla otur.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid…
… minst ett tomt hyllplan. Och ost.
En låt alla borde lyssna på är …
… Björn Skifs Krama dig. En lysande ”glad låt om tråkiga saker”-låt. (Plus: Jag vill ha en kram.)
Min vision av himlen är…
… en kommunistisk utopi -­ i rymden.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag…
… tvinga honom att läsa Donna Tartts Den hemliga historien.
Jag skulle vilja skälla ut…
… Eddie Murphy eftersom han gjorde Pluto Nash. HEMSK HEMSK FILM!
Om jag var osynlig för en dag…
… skulle jag nog inte ens märka det.

Det är Alla helgons dag och tillsammans med ”min” kör, Salvia, sjunger jag i St Görans kyrka i Stockholm, där det hålls en vacker minnesstund för alla församlingsbor som gått bort under året.

Var och en av de avlidna får sitt fullständiga namn uppläst, tillsammans med dödsdatum och hur många år hen fått vandra på jorden, innan ”Gud fader har kallat”. För varje nämnt namn placeras sedan ett tänt ljus på altarringen, tills de bildar en flämtande halvcirkel.

Jag sneglar bakåt, på de anhöriga, som andäktigt väntar på att höra sina käras namn. En man baddar ögonvrån med en näsduk, en kvinna snyter sig, en ung grabb lägger varsamt armen om en lika ung tjej. Allt medan ljuslågorna på altarringen fladdrar, som vore de dansande själar.

Jag, som varken bor i församlingen eller har mist någon under året, hinner tänka på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som att förvånansvärt många har fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, har dött på tok för tidigt: En 18-åring, en bebis, en 46-åring, en 59-åring och någon i 30-årsåldern.

Men. Allt eftersom prästen prickar av sin lista, ökar en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många hädangångna är människor, som visserligen varit på god väg mot ålderdomen, men ändå är alldeles för unga för att ha ­somnat in.

Och då slås jag av ännu en insikt. Om tolv år fyller jag 60.

Jag, som är yngsta syskonet.

Jag, som ser en 16-åring i spegeln.

Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Kanske jag aldrig blir det? Stor. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Dags att börja leva, alltså.

På riktigt.

Det finns föräldrar som inte vill döpa sina barn eftersom ”barnen måste få välja sin tro själva när de blir äldre”. Det är ett obegripligt resonemang. Följer man det fullt ut skulle barnet växa upp i ett värderingsslutet vakuum tills det är arton år och får välja själv. Vegetarian eller inte, socialist eller liberal, skägg eller inte, storstad eller landsbygd, friskolemotståndare eller inte.

Själv indoktrinerar jag mina barn så mycket jag kan. De ska aldrig ta sista maten utan att fråga om någon annan vill ha. De ska inte tränga sig. De ska inte planka på tunnelbanan. De ska inte slåss. De ska göra sina läxor. De ska smaka på all mat. De ska ha höga ambitioner. De ska duscha när de tränat. De ska klippa sina tånaglar. De ska säga förlåt när de gjort fel och de ska ringa och tacka sin mormor om hon skickat en slant till deras födelsedag. De ska inte hata sig själva när de misslyckas. Det här garanterar självklart inte att de blir hederliga skattebetalare, men de kan inte skylla på mig om de inte blir det. Helt enkelt: Vår vardag är full av värderingar som vi skickar vidare till våra barn, och nånstans om tjugo år kan vi bara hålla tummarna och hoppas att det landat väl.

Om tjugo år är min son 29 år gammal. Då hoppas jag han är en ung man som – förutom att han duschar efter att han tränat – lyssnar på och ställer intresserade frågor till kvinnor. Förvånansvärt många män är förvånansvärt ointresserade av vad kvinnor har att säga. Ointresserade av deras idéer, deras tankar, skämt, kunskap, analyser, slutsatser och världsbild. Ett ointresse som nog inte kommer av illvilja utan av omgivningens oförmåga att lära pojkar att flickor, tjejer och kvinnor har något viktigt att tillföra leken eller samtalet eller längre fram i livet – arbetet. Världen blir en plats där handlingen drivs framåt av en pojke eller en manlig hjälte och där den man lyssnar på har en mörk röst.

I ”Jättehemligt” av Barbro Lindgren skriver huvudpersonen Barbro, 10 år, om mysteriet pojkar. Tänker de som flickor? Det verkar inte som de vet så mycket om flickor i alla fall. ”Torbjörn till exempel trodde inte flickor gick på toaletten, han kunde inte tänka sig det, sa han. Han trodde inte att det kunde kurra i magen på flickor heller, så han blev jätteförvånad när jag sa att det kurrade nästan varje dag i min.”

Denna kloka, roliga, iakttagande och melankoliska flicka var ett självklart sällskap för min dotter när hon var i tioårsåldern och nu läser jag om henne för min son. Så att han – utan att avbryta – ska lära sig lyssna på en flickas röst om hur hon ser på världen. Vi läser Per Gustafssons ”Så gör prinsessor” och Pija Lindenbaums böcker om Gittan och om flickan som kallas Lill-Zlatan av sin morbror. Är detta viktigt? Ja. Han kommer lära sig att det inte är så stor skillnad på flickor och pojkar, förutom att han lär sig att att det kurrar i magen på flickor också.

Vissa saker är helt enkelt för viktiga för att man ska anförtro åt barnen att lära sig själva. Eller gud förbjude, överlåta till världen att lära dem.

karin.magnusson@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42 år. Familj: Man, två barn och katt. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Gör på Aftonbladet: Är programledare och producent.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… ägg, mjölk och citron.

En låt alla borde lyssna på är …
… Hosanna med Kirk Franklin därför att det är fem minuter ren livsglädje.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att hon var enastående och intressant.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag  …
… förmodligen gå till jobbet och laga middag precis som vanligt. Jag gillar rutiner.

Min vision av himlen är …
… absolut glädje, lugn och harmoni.

På min gravsten bör det stå …
… nu vet du mer än vad vi gör.

Allt är Amanda Ooms fel. 
Att min självbild helt har förvrängts det senaste året. Att jag numera ser mig själv som lite av en konstmecenat, om än med mer god smak än egentliga kunskaper och dessutom med på tok för tunn plånbok.
Intervjuade skådespelerskan när hon hade vernissage för sina tavlor i Göteborg förförra vintern. Tjugo minuters prat om konst. Fem om ­B-filmen hon hade gjort med Stallone, Schwarzenegger och de andra hårdingarna. En minut om att hon är ihop med Joakim Thåström igen. Gissa vad det blev rubrik på?
En av tavlorna kunde jag aldrig släppa tanken på. Föreställer Amandas arbetsbänk. Fyra meter lång. Låter knasigt, men … helt fantastisk och ­ville ha, ville ha!

Ett år senare, med ny lägenhet och många tomma väggar, kontaktade jag henne. Jodå, den fanns kvar, men … ”Pimme” ville ha den på sina väggar. Svårt att konkurrera ut hennes livs kärlek Thåström. Några dagar senare tyckte han dock det var ok att hon sålde den till någon han kände till (och inte avskyr, får jag förmoda, trots hans ­avoga inställning till journalister).

Och med Amandas tavla upphängd i vardagsrummet, var det som att något knäppte till i skallen. Såg en väldigt fräck tavla i fönstret på Galleri Puckeln på Hornsgatan. Hade aldrig hört talas om konstnären, Angelica Wiik, men tog reda på allt jag kunde – och köpte tre tavlor. Konstmecenaten i mig, kände att jag var den första som på allvar förstod Angelica Wiiks storhet.

Besökte sedan goda vänner. Där hängde en tavla som stilmässigt var förbluffande lik mina tre Wiik-tavlor.
– Ett original jag fått av Angelica. Det föreställer mig. Hon gjorde den när hon jobbade på mitt dagis innan hon blev känd, sa Birgitta Anrell.
Inte ens det bakslaget har dock kunnat stoppa mig.

Har regelbundet börjat gå på vernissager på lördagseftermiddagarna. Väldigt trevligt. Och nervöst, när galleristerna eller konstnärerna kommer fram och vill småprata om detaljer, tekniker, färger, oil on canvas och vad det nu är för uttryck de svänger sig med. Förstår ju inte ett smack. Har bara min goda smak och för tunna plånbok.

Besökte Affordable art fair i början av oktober i Frihamnen i Stockholm, där gallerier och konstnärer från hela världen ställde ut tavlor för upp till 45 000 kronor. Gick fullständigt bananas. Hade ­efter första besöket en lista på tavlor för hundratusentals kronor. Vid andra besöket velade jag mellan Jacob Brostrup, Gor Avetisyan, Kathrin Longhurst och Larissa Stenlander. Valde till sist tre tavlor med Stenlanders galet humoristiska mulliga kvinnor. Den ryskfödda konstnären, bosatt i Stockholm, berättade om motiven och hjälpte mig att bära ut tavlorna till bilen. Utan att jag blev nervös.

Grubblar nu efter senaste vernissagelördagen om plånboken tillåter och det finns väggar kvar för en tavla av unga konstnären Johanna Sjödin.
Och så trillar det in en ­inbjudan från Amanda Ooms nya konstprojekt oomsRooms (ooms.se). Cirkeln sluts.

Men var ska jag sluta? Kanske som historiens första konstmecenat som blir livräddad i mitt hatprogram, TV3:s Lyxfällan …

jan-olov.andersson@aftonbladet.se

 Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 58. Familj: Olle, 14, och Greta, 13. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Söder i Stockholm.

4 snabba:
JUST NU KAN JAG INTE SLÄPPA TANKEN PÅ…
… att författaren Oscar Hijuelos nyligen dog blott 62 år gammal. Han fick hjärtinfarkt under en tennismatch. Hans Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek är min favoritroman. Läs den!

JAG ÄR OTIPPAT BRA PÅ ATT…
… köra bil. Inte på racerbilsvis, utan i hektisk trafik som folk normalt hatar. Sätt mig i en bil på Manhattan eller på en grekisk ö med avgrundslika stup och jag förvandlas till Travis Bickle i Taxi driver.

SENAST JAG GRÄT VAR…
… under något avsnitt av SVT:s Allt för Sverige. Det är stört omöjligt att inte bli berörd av de färgstarka amerikanska deltagarnas känslostormar.

JAG SKULLE VILJA BJUDA NIGELLA LAWSON PÅ MIDDAG FÖR ATT FÅ VETA…
… hur jag ska lära mig laga mer spännande och varierad mat till kräsna tonåringar. Och så verkar det som att hon behöver umgås med en snäll man.

För ett par veckor sedan publicerade Aftonbladet en mycket avklädd debattartikel av författaren och musikern Bosse Löthén. Texten beskriver hur han frilansat i olika branscher sedan han var 13 år. Hur han, trots att tillvaron varit osäker och slitig, alltid har kunnat försörja sig och sina barn.

Tills nu. Han är sjuk, behöver opereras, och på grund av sjukpenningsreglerna får han knappt någon ersättning. ­Efter ett vuxenliv av eget företagande står han utanför alla trygghetssystem.

Hans enda utväg är att söka socialbidrag, men han får nobben även av soc, eftersom han lånat pengar av sin mamma, ”vilket räknas som inkomst”, enligt socialsekreteraren. Att hans mor är pensionär och behöver vartenda korvöre själv, det tar inte reglerna hänsyn till. Ja, ni fattar? Cirkeln är inte bara sluten, den är ond också.

Jag ska inte referera hela artikeln, den tycker jag ni själva ska läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17712542.ab, där Bosse beskriver sin utsatthet mycket tydligare än jag. Hans historia är gripande, men ändå osentimental och jag tänker att om en sådan välformulerad person har svårt att göra sin stämma hörd hos svenska myndigheter, hur går det då för alla andra sårbara, utstötta, fattiga, sjuka?

Åt fanders, är min gissning.

En annan person, som vet hur det är att leva på samhällets skuggsida, är rapparen och Så mycket bättre-aktuelle Ken Ring. I Magda Gads intervju på sidorna 52–57 i veckans Söndag berättar han hur han gått från utslagen till att vara den som desperata ungdomar ­mejlar till för stöd.

Kens texter får kids, som är redo att hoppa från Västerbron, att tänka om. Hans engagemang får ungdomar att tro på sig själva och att det finns en annan framtid än den som går åt fanders.

Svenska myndigheter har mycket att lära.

Det sägs att handen som gungar vaggan styr världen. Jag hoppas att det är sant. Jag har inte barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få några. Men de senaste månaderna har föräldrarollen som sådan smugit in i mitt medvetande, smugit under huden på mig, smugit in i hjärtat.

Mammor och pappor i Afghanistan, Irak och Sverige har inom loppet av de två senaste månaderna visat mig osjälvisk övertygelse, gränslöst offer och kärlek som övergår allt förstånd.

Jag var inte riktigt förberedd på det. Men jag tycker om det.

September, Afghanistan. En mamma dör i barnsäng. Pappan, som plötsligt är ensam med en dotter, tittar på flickan och fattar ett, i det landet, högst ovanligt beslut. Hon ska inte giftas bort. Hon ska få en utbildning. Hon ska se till att det här inte drabbar andra.

Handen som gungar vaggan styr världen.

För när jag träffar den flickan nu, 18 år senare utbildar hon sig till barnmorska i Svenska Afghanistankommitténs regi. Hennes far har brutit mot alla byns normer och skickat sin dotter sex timmar bort, för att hon ska få lära. Hon är lycklig. Hon är stolt.

Oktober, Irak. Hon var tvungen att fly. För att förklara det så enkelt som möjligt: De höll på att bomba sönder hennes by. Men hon kände att barnet i magen inte skulle klara stressen och pressen med strapatsen de där sista dagarna av graviditeten. Och inget var viktigare än att barnet skulle få leva. Så kvinnan stannade i Syrien, gömd i sitt hem. För att, mitt i kriget, ha en plats där hennes barn kunde komma till världen i någon form av harmoni. Hon födde sin dotter, låg stilla med henne i två dagar så att bebisen skulle bli lite starkare, få lite mat. Sedan knöt hon flickan runt sitt bröst, och lämnade landet.

Och när jag träffar den kvinnan i ett flyktingläger i Irak visar hon upp sin nu månadsgamla flicka med en sådan stolthet. Säger att hon inte vet hur, men att dottern ska få ett bra liv.

Och jag tror henne.

För handen som gungar vaggan styr världen.

November, Sverige. En bok ska skrivas. Min deadline, som legat över mig hela året, närmar sig. Jag är stressad. Jag är pressad. Jag har stängt av telefonen. Jag vill inte prata med någon. Jag vill inte träffa någon. Då ringer det på dörren. När jag mot min vilja öppnar den är det ett blomsterbud. En sagolik höstbukett med rosor, germini och krysantemum. ”Det kändes som att du behövde de här” står det på kortet från min mamma.

Jag ringer henne för att säga tack, och hon lyckas ännu en gång med den där bedriften som jag aldrig riktigt har förstått. Hon torkar mina tårar över telefonen.
– Lycka till med det du måste göra, säger hon.

Och när jag sätter mig vid datorn och äntligen tar mig i kragen tänker jag att handen som gungar vaggan styr världen.

December, långt bort. Det är snart dags att packa väskan igen. Nästa månad ger jag mig ut på en ny reportageresa, i ett nytt land. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en jobbresa som jag längtar efter den här. Jag hoppas att du vill följa med.

Den kommer att handla om de viktigaste människorna i världen: De som gungar vaggan.

De som styr världen.

carina.bergfeldt@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 33.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet och författare.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… mineralvatten. Det tog mig många år att köpa en Soda stream, men Mon Dieu! Bästa köpet.

Min vision av himlen är …
…  att sitta med Simona Ahrnstedt och Kristina Ohlsson på Pampas Marina och äta brunch i tre timmar. Oavsett årstid.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att det där med att bo själv inte är så dumt, och att hon inte skulle vänta 16 år med att testa det.

Hon fick heta Hattie, harpalten som min man kom hem med en dag. Dan, som är brandman, hade ryckt ut till en skogsbrand och hittat ungen på en, mirakulöst nog, obränd gräsplätt mitt i eldinfernot. Palten låg blick stilla, bara näsborrarna vädrade i luften, när han fick syn på henne.

För Dan, som är extra blödig när det gäller djur, var det ett lätt beslut att rädda harungen från brasan. Han lyfte försiktigt upp henne och transporterade hem henne i sin ­mjuka mössa (därav namnvalet ”Hattie”).

Hattie fick flytta in i vår tvättstuga där vi matade henne med kattungemjölk från djuraffären och kärlek från våra hjärtan. När hon kom var hon yttepytteliten, fick plats i en handflata, men växte på några få veckor upp till en gänglig tonåring, som behövde andra perspektiv än högar av stryktvätt och manglade lakan.

Med sorg i sinnet vinkade vi hej då till Hattie när Dan körde henne till en hästgård några mil bort. Där skulle hon få bo, i ett gränsland mellan full frihet och total trygghet. Kunna skutta in i och ur stallet, tills hon en dag kanske var modig nog att ge sig av.

Kvinnan som äger gården berättade att Hattie gradvis ­vågat sig allt längre bort. Först sträckte hon ut i rejäla glädjefnattshopp över hagen. Nästa gång tog hon sig förbi dikesrenen och – till sist – försvann hon in i skogsbrynet för att aldrig komma tillbaka.

Egentligen gjorde sig min man skyldig till tjuvjakt den där dagen då han räddade Hattie. Allt vilt tillhör markägaren, att bära hem en harpalt är alltså brottsligt. Det lär jag mig i reportaget om djurskyddarna Lars-Åke Hillarp och Ninet Desser på ­sidorna 12–16. Där står också att många vilda djur dör på grund av människors felaktiga ingripanden. Alltså: Tänk dig för, lämna alla söta smådjur i fred.

Så länge det inte brinner, ­förstås.

Nu börjar den bästa tiden på året. Fem svinkalla, blåsiga och mörka ­månader. Helt underbart. För när ­termometern halkar under noll och den ­första snön hänger i luften försvinner de plötsligt.
Cykeldårarna.
Missförstå mig rätt.
Jag är den förste att applådera att fler väljer att trampa till jobbet i stället för att ta bilen. Utsläpp, buller, köer, folkohälsan – allt möjligt elände minskar när fler tar cykeln.
Det är ju kanon, såklart.
Men det är inte oproblematiskt.
Jag har cyklat i Stockholm ända sedan skol­åldern. Varje dag, året runt, oavsett väder, årstid och arbete.

För 30 år sedan var cyklisterna i innerstan få och cykelbanorna ännu färre. På vintern var jag nästan ensam på gatorna.
Jag har alltid föredragit den relativt friska ­luften på gatorna framför sunkiga tunnelbanor och trånga bussar. Jag vet numera på minuten när hur lång tid det tar från ena delen av stan till den andra. Jag kommer alltid i tid och har aldrig ­problem att hitta parkering.

Men det är inte enbart av rationella skäl jag cyklar. Jag tycker fortfarande att det är förbannat kul att flyga fram över asfalten med tunna racerdäck eller sladda fram i snömodden med feta mountainbikedäck. Med ett regnställ i ryggsäcken är vädret aldrig ett problem. Och med dubbdäck blir isgatorna stadiga som sommartorr asfalt. Och med reflextejp på ramen, rödljus fastklämt i bakfickan och strålkastare på styret är mörkret inga problem heller. Problemet är att fler upptäckt allt detta. De senaste åren har antalet cyklister i innerstan ökat explosionsartat. På tio år är ökningen 75 procent.  Hojen har blivit hipp.

I maj uppmättes för första gången över en miljon cykelpassager vid de fasta mätstationerna runt Stockholms innerstad. I dag sker tio procent av resandet i Stockholm med cykel, betydligt mer än vad det var för bara några få år sedan. Och det märks i en stad som inte alls är ­anpassad för tvåhjulingar. Numera får jag trängas med tiotusentals andra i de smala och under­dimensionerade cykelbanorna.

Babblande mobilmarodörer som vinglar fram med telefonen i ena handen och den andra på styret. Portföljcyklisterna som obekymrat fladdrar fram i fel riktning på de metersmala enkelriktade cykelbanorna. Skäggiga hipsters utan bromsar som far rakt ut i korsningarna i rusningstrafiken. För att inte tala om alla dessa före detta bilister som bytt bilen mot trikå och sportcykel och som fullständigt glömt allt vad trafikvett heter.

Alla dessa nya cyklister lever farligt. Ny statistik från Myndigheten för ­samhällsskydd och beredskap, MSB, talar sitt tydliga språk. 23 000 cyklister skadas i trafiken varje år. 3 500 av dem skadas så svårt att de måste vårdas på sjukhus minst ett dygn.

Faktum är det blivit så kaotiskt i cykel­banorna att jag numera undviker dem. Det känns faktiskt tryggare att stångas med ­aggressiva stadsbilister än ­cykeldårar. För de som sitter bakom ratten ­brukar åtminstone respektera de mest grundläggande trafikreglerna.
Det här vansinnet pågår från april till och oktober.
Fram tills nu. När vi byter till vintertid brukar det lugna ner sig i cykelbanorna igen. Och när snön lägger sig i ­december är det nästan bara jag och cykelbuden kvar.
Äntligen.

fredrik.rundkvist@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 46. Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i centrala Stockholm. Gör: Reporter på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på … 
… att ytterligare 400 ton radioaktivt vatten måste lagras vid Fukushima – varje dag.

Jag är otippat bra på att…J
… laga punkteringar.

En bok som alla borde läsa är…  
… En liten världshistoria, för att få lite perspektiv på tillvaron.

Jag skulle vilja bjuda …
… Mozart på middag för att få veta om han verkligen var ett geni – eller bara extremt välutbildad.

På min gravsten bör det stå …
… ”Go big or go home.”

Hon lär ha haft en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra. BBC-programledaren Jill Dando, 38, var också den kändis som, enligt opinionsundersökningar, flest britter ville ha som granne, äta middag med – eller ännu hellre – hamna bredvid under en långflygning över Atlanten.

Hennes varma leende och proffsigt smarta utstrålning gick rakt genom rutan hos mig och miljoner andra engelska tv-tittare och fick oss att tycka att vi kände henne. Lite i alla fall.

Därför kändes orden, som kom ur nyhetsuppläsarens mun den 26 april 1999, helt overkliga: ”Jill Dando was shot this morning outside her London home”.

Jag satt i soffan i vårt engelska radhus med en försenad lunchmacka i handen när tv:s eftermiddagssändning rapporterade hur Miss Dando skjutits i huvudet utanför sin ytterdörr och att tillvägagångssättet påminde om en professionell avrättning. Ett skott. En enda välriktad kula.

Att BBC:s egen ”sunshine girl” kallblodigt mördats på farstukvisten var lika chockartat vansinnigt för engelsmännen, som mordet på Anna Lindh skulle komma att bli för svenska folket drygt fyra år senare. Britterna enades i landssorg och i ett förfärat VARFÖR?

Teorin att det skulle ha varit ett rånförsök, avfärdades omedelbart. Jill var nyförlovad med gynekologen Alan Farthing (som sedermera kom att förlösa prinsessan Kate) och bar en enstensring, värd cirka 20 000 pund, på sitt vänstra ringfinger. Solitären hade ignorerats av mördaren, som uppenbarligen inte var ute efter juveler.

Så vem mördade Jill Dando? I reportaget http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17695909.ab försöker Söndags Annika Sohlander trassla ut ledtrådarna, men vem som hade något att vinna på att Jill Dando inte skulle fortsätta leva, gäckar fortfarande polisen.

Kanske är den sorgliga sanningen helt enkelt att det finns, och tyvärr alltid kommer att finnas, män som hatar kvinnor.

Särskilt de som är kända, framgångsrika – och har en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra.

Stanna bilen, stanna!
Vår hajgråa bil – av dottern döpt till Hajis – slirar upp på trottoaren. En tom Cola-mugg från snabbmatslunchen på E4:an studsar mot vindrutan och tre inredningstidningar glider elegant ner på bilgolvet. För ett ögonblick – innan alla börjar skrika – stannar tiden. Allt är perfekt, och genom en springa i ett väderpinat staket ser man vattnet i Öresund krusa sig innan det slår in mot strand.
– Men, mamma! Åh, neeej… Jag sitter kvar i ­bilen! Jag älskar inte att titta på dumma hus!

Dottern är sex år och kan rimligtvis inte förstå allvaret. Huset vi just passerat har alla rätt, plus en ”Til salg”-skylt nedstucken vid vägen.
Vejen, menar jag. Strandvejen. Norr om ­Köpenhamn.  Mytomspunnen dansk mark där paradvillor i jugendstil lever i harmoni med fiskestugor med halmtak. Där blåvitt porslin från Royal Copenhagen per automatik klirrar mot silverbestick när släkten trillar in för den traditionella jullunchen med dejliga kransekager.

Maken tittar avmätt på mig. Hans blick är så förutsägbar. ”Ska vi vara lite realistiska?”, säger den.

Men efter 15 år tillsammans är det han som borde veta bättre. Det finns tre magiska vägar som berättigar tvära inbromsningar:
• Strada Costiera utanför Trieste i nordöstra Italien, en spritsad marängsträng över Adriatiska havets glitter.
• Escénica, en smekning runt Acapulco-bukten där en stor mexikansk måne lyser och … ja, ni förstår.
• Och så Strandvejen.

– Håll här, säger jag och ger maken en trädgren som skymmer.
Det är en ljuvlig dag i juli och eftermiddags­solen som smyger igenom buskaget lägger en trolsk dimslöja över den gräddvita drömmen.
Halsen sträckt över staketet. Högerhanden upp. Klick! Om jag, mot förmodan, inte flyttar in alldeles genast så är mitt drömhus förevigat i  mobilen.

Dottern stirrar uppfodrande på oss medan ­Hajis fortsätter färden mot den hyrda sommarstugan en mil bort. Sedan bryter maken den sakrala tystnaden med en skräckreplik.
– Det kostar 18 miljoner. Minst.
Aldrig. Såg det inte lite övergivet ut? Kanske har ägarna skilt sig och vill sälja rekordsnabbt? Tänk positivt!
– Högst fem miljoner, kontrar jag när bilen kränger in vid  hyrstugan som är möblerad med danska ikonmöbler och hälsar oss välkomna med en korg årgångsviner.
Men vem bryr sig?

Vi kastar oss i soffan, loggar in på danska Hemnet och medan dottern länsar ett körsbärsträd dreglar vi över tanken på 209 kvadratmeter antikt marmorgolv, tre öppna spisar och kök i turkos originalmålning.
Den är facit, min ”Strandvejsvilla med atmosfaere” från 1917. Samma år som Danmark lämnade ifrån sig Sankt Thomas i Västindien, visar det sig. Efter 245 års palmvajande kolonialliv sålde danska staten ön till USA för 170 miljoner kronor. Drömhusets pris – ynka 4 995 000 danska kronor – är som en jordnöt i Kinesiska havet jämförelsevis.
Men ensam är svag.

När maken påmint om att jag på färjan över Sundet snålade ur på tre Toblerone till priset av två stormar dottern in och sätter sista spiken i kistan:
– Åh, inte mer husprat! Nu vill jag veta hur vi ska fånga krabbor!

britt.peruzzi@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 46.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Man och 6-årig dotter.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
Just nu kan jag inte sluta tänka på…
… förföriska höstdelikatesser – kantareller, tryffel och min mormor Emilias himmelska apfelstrudel.
En bok som alla borde läsa är…
… En Man av italienska journalisten Oriana Fallaci, om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. För att påminnas om att man orkar mer än man tror och att kärlek övervinner allt utom möjligen en juntakupp.
På min gravsten bör det stå…
… ”Albas tacksamma mamma”.