Väntsalen på Ersta sjukhus är proppfull – och knäpptyst.

Jag fingrar på lapp nummer 31, räknar 18 huvuden före mig i provtagningskön och tänker att jag skulle lika gärna kunna vara ensam i rummet.

Ingen av oss säger ett pip, vi diskuterar inte den långa väntetiden och utbyter inga artigheter som: ”Vintern är ovanligt mild i år”. Den enda som bryter tystnaden är kvinnan bredvid mig som prasselbläddrar i ett halvårsgammalt nummer av Året runt.

Jag undrar om en skock italienare, spanjorer, fransmän, eller för all del, danskar, skulle kunna vara lika tålmodigt mustysta? För nog är det här med att inte heja på främlingar i hissen, busskön eller sjukhusets väntrum ett svenskt nationaldrag?
Amerikanen Vernon Neil Ferguson, en av deltagarna i SVT-serien Allt för Sverige, svarar i dagens Söndag på vad han tycker är det konstigaste med oss svenskar:

– När du möter någon på gatan, är det ibland som att möta en kall fisk.

Jag håller med. Inte för att jag superdiggar jänkarnas översvallande: ”Hi, how are you?” eller: ”Have a great day”, men jag gillar att de aldrig ignorerar sina medmänniskors existens. Jag har till exempel svårt att se Vernon och hans vänner kika genom ytterdörrens titthål för att undvika spontanmöten med grannarna i trapphuset, eller praktisera tysta leken på bussar och tåg.

Så nu ska jag försöka bli lite mer amerikansk. Jag ska lära av Vernon, hojta ett crazy: ”Hej!” och blända med ett brett leende nästa gång jag kliver in ett fullt väntrum.

Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte möts av ett stim kalla fiskar?

Jag vrider om bilnyckeln. Motorn frustar och jag får börja om. Det blir en ryckig start men bilen svarar snart fint på mitt kommando. Jag försöker luta mig tillbaka i sätet och tänker att jag inte ska hålla så hårt om ratten. Efter ett öga i back-spegeln slår jag på radion. Hamnar i refrängen på en monoton dussinhit men jag höjer för att bli ett med musiken.

Jag styr ut på Folkungagatan och rullar förbi kolgrillen och de dubbelparkerade bilarna som alltid står där. Det bubblar inom mig och plötsligt skriker jag rakt ut. Det är ett frihetsvrål som länge legat och väntat. Jag bromsar vid rödlyset och skriker igen.

Det är otroligt. OTROLIGT! JAG HAR KÖRKORT!

Jag sneglar på mina medtrafikanter som om jag förväntar mig att de ska tuta, göra segergester eller åtminstone le. Såklart gör de inte det. De har ju ingen aning om att det i Golfen intill sitter en överlycklig tjej som just kämpat sig till sitt körkort och gått direkt från uppkörningen och fixat hyrbil.

Det är tio år sedan nu. Men känslan av att för första gången köra alldeles själv i en bil kommer jag aldrig glömma. Den frihetskänslan minns jag som det var i går, men jag saknar förmågan att återkalla själva känslan.

Första gången ja. Smaken av första gången kommer alltmer sällan. Första berusningen. Den gången då världen plötsligt blev förtrollande. Lite luddig i kanterna och samtidigt så oerhört skärpt. Jo, för det var ju så det kändes då alkoholen, den man ju hört så mycket om, för allra första gången kickade in. Det var examensdag och jag stod med en klasskompis i en park. Det vita vinet smakade sött och förbjudet och plötsligt var vi fnittrigare än någonsin.

Första lönechecken. Trots att det inte var särskilt mycket pengar var den ju nästan overklig. Första förälskelsen, förhöjningen av alla sinnen då. Första kyssen. Första natten i första lägenheten. Första gången jag satte mina fötter på Manhattan. Första gången på konsert, känslan av basen som hamrar i bröstkorgen. På fotboll. På bio. Första utförsåkningen.

Jag ska inte säga att dessa saker blivit slentrian, inte alla i alla fall. Men tjusningen är mig bestulen. Självklart vill jag återuppleva nyhetens behag, hitta nya oprövade marker. Men det blir allt svårare att gå i gång. Fast alldeles nyligen hände det igen. Jag var med min dotter Maj-Lis på bio. Vi skulle se en habil barnrulle, jag var trött och tänkte passa på att slumra under filmen. Men redan då vi klev in på biografen kände jag att Maj-Lis var spänd, hon höll mig ovanligt hårt i handen och tittade uppmärksamt på allt omkring oss. Jag hade förstått att biobesöket var stort för henne. Men först då förstod jag att stunden var magisk, även för mig. Lyxen i att få vara nära ett barn är att man får chansen att återuppleva allt ur ett barns perspektiv. Mina döttrar ger mig ”för första gången” igen.

I vår kommer en remake på skräckfilms-klassikern Evil Dead. Jag såg nyligen trailern. Och den var exakt hur läskig som helst. Efter klippet där en kvinna slickar på en mattkniv vågade jag knappt öppna munnen resten av dagen. Men inga har slipat knivarna lika noggrant som skräckfilms-fansen, som förstås anser det vara helgerån att göra en remake*. Jag hade kunnat- vara en av dem, om det inte vore för att jag nyligen såg om original-filmerna.

Jag mindes dem som fruktansvärt otäcka. Sådär så att jag fortfarande kunde få ångest av att tänka på dem. Men när jag såg om dem insåg jag att anledningen till att de var så otäcka var att jag var tolv. Och en stor del av spänningen låg i att de var så förbjudna: Evil Dead var en av de där mytomspunna titlarna som gav Hem & Skola-föreningarna panik på 80-talet. I dag är specialeffekterna skrattretande. Det är däremot inte den urjobbiga slapstickhumorn. Ärligt talat: Filmerna är inte särskilt bra. Definitivt inte skräck-injagande. Det var bara nostalgin som hindrade mig från att stänga av. Så ja, de är klassiker. De låg helt rätt i tiden. Men tiden har sprungit ifrån dem.

Sam Raimi, som skapade originalet, är manusförfattare och producent också till remaken. Bruce Campbell, som blev kultskådis efter originalfilmerna, är också producent. Dessutom har de tagit hjälp med manuset av Diablo Cody. Hon vann en Oscar för indiedramat Juno, men hon är också ett äkta skräckfilmsfan som älskade Evil Dead som liten. Kanske har mixen av gammalt och nytt blivit magisk. Trailern får mig att tro det. Den känns så rätt. Faktum är att jag känner mig mer hemma i den än jag gjorde i originalen när jag såg om dem. Originalen var inte alls som jag mindes dem. Men trailern gav mig precis den känsla som jag trodde mig minnas. Remaken verkar med andra ord vara en perfekt uppdatering för 10-talet. Alla remakes är inte av ondo (se rutan på motstående sida). Snarare handlar det om att återberätta en historia på ett sätt som funkar för en ny publik. Varför inte? Inget är ändå riktigt nytt längre. Som hyllade regissören Jim Jarmusch sagt: ”Trovärdighet betyder allt, men originalitet existerar inte.”

Under mikropausen i slutet av den 49 sekunder långa förlovningsfilmen, kikar Madde ­förälskat upp på sin blivande make och säger ett busigt: ”Tihi”.

Exakt då försvinner mitt ­fokus helt från huvudbudskapet, den kungliga ­kärleksbomben: ”Vi är kära på riktigt och har fått kungens, drottningens, och regeringens tillstånd att gifta oss ­nästa ­sommar” och jag undrar: Vem har regisserat och godkänt klippet?

Att prinsessan Madeleine och hennes härlige Chris eklaterar sin förlovning med en videosnutt på hovets hemsida är både smart och gulligt, men jag kan inte låta bli att undra hur resultatet kunde bli så taffligt? Varför klipptes inte Maddes Kalle Anka-replik bort? Jag har inte hört ”tihi” yttras utanför Ankeborg de senaste 50 åren och uttrycket får Madde att framstå som ett våp.

Dessutom – varför ignoreras hennes felsägning: ”Chris friade till mig i början av f … oktober… ”? Hon ­snuddar vid ”februari” och skit samma varför (var det då Chris EGENTLIGEN ställde frågan?), ett litet ”f” redigeras bort i ett nafs och här borde man väl ha klippt in en bild på ­prinsessans miljondiamant, som vi alla ­SUKTADE ­efter att få se just då? Men nej, det hade tydligen bestämts att allt skulle sättas i en enda tagning.

Varför? Kungahuset har ju kosing, och i dag kostar det heller varken tid eller pengar att redigera bort stakningar. Jag kan alltså inte låta bli att undra om fel­sägningen och ”tihi:et” behållits med flit? Skulle ­filmen ­kännas amatör­mässigt ­privat? Lite härligt hem­snickrad?
Tyvärr. Resultatet är bara pinsamt. Tycker jag.
Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O’Neill: Jag önskar er ett lyckligt ­äktenskap och unnar er att bli ­poppis bland oss undersåtar.

Men för det senare krävs det en ny tv-producent till nästa videosläpp.