För ett par veckor sedan blev det officiellt. Efter 5,5 år och närmare 300 krönikor, lämnar jag Söndag, för att bli ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin. Detta har uppmärksammats av branschmedier, som Resumé, Dagens media och Journalisten.

Och av Östersundsposten, något jag blev varse via min medarbetare, Malin, vars föräldrar bor i ”stan” och är trogna ÖP-läsare.

Eftersom det inte blir så mycket större än att bli omnämnd i sin egen barndoms lokaltidning, kunde jag inte låta bli att surfa in på www.op.se och skriva ”Erika Scott” i sökfältet.

Mycket riktigt, rubben lät imponerande: ”Journalist från länet blir Aftonbladets nya printchef ”. Men sedan blev jag full i skratt, för underrubriken lydde: ”Frösöbördiga Erika Scott, tidigare Johanna Sjöbom, är ny printchef för magasinen på Aftonbladet”.

What?! Vem f–n är Johanna Sjöbom? Varifrån har de fått det namnet? Det enda jag kunde tänka är att de mixat ihop mig med min syrra (Johanna) och missuppfattat mitt flicknamn (Högbom).

Ändå. Det hela ledde till en festlig tråd på Facebook, där mina vänner spekulerade kring den ena konspirationsteorin, galnare än den andra.

Nåväl. Nu när jag kollade nyss, hade ÖP korrigerat fadäsen, men skärmdumpen sparar jag som ett kärt minne.

Vem som tar över efter mig? Jo, det gör min biträdande, Veronica Larsson, som låter hälsa att hon heter exakt så: V-E-R-O-N-I-C-A   L-A-R-S-S-O-N. Skulle hennes barndoms lokala publikation, Norrtelje tidning, påstå att hon i sitt tidigare liv har opererat under en annan identitet, ber vi att gemensamt få dementera detta rykte.

Till sist: So long, vi ses i redaktionsrutan. Hädanefter kommer jag att synas på bilden längst ner till höger, och byta titel till ”ansvarig utgivare”.

Men mitt namn – det behåller jag, även i fortsättningen.

Ps. Jag kommer att sakna er. Ds.

När jag växte upp förknippade jag den här tiden på året främst med två fenomen: Skolstart och vinbärsplock.

Båda ungefär lika lockande.

Att plugget drog i gång, var väl i och för sig lite halvspännande. De melankoliska känslorna över att sommarlovet var slut, övergick rätt raskt i glädjepirr när jag fick syn på mina bästisar Anna-Karin, Åsa och Sofie. Vi var lyckligtvis helt befriade från skolgårdsångest, för tillsammans bildade vi en crazy kvartett, som sket i vad alla andra tyckte och gick vår egen väg, trygga i vår fyrsamhet.

Vad gäller vinbärsplockandet, däremot, fanns det ingen som helst förmildring. På vår tomt växte ett gäng jättestora buskar som dignade av bär och eftersom mamma och pappa var rekorderliga ”fylla förråden”-föräldrar fick inga förgås.

Alltså hade jag och mina syskon fått ett beting som gick ut på att buskarna skulle renrakas innan vinbären käkades upp av trastarna. Det innebar att vi, varje dag efter skolan, lommade hemåt för att plocka de där rackarns bären. Således tillbringades rätt många timmar i trädgården, vilket var tråkigare än trist, (vi hade ju varken walkmans, mp3-spelare eller smartphones på den tiden, det här var 1970-talet), oftast blött (Jämtland) och alltid kallt (Jämtland – igen).

Att skörden förädlades till gudagod marmelad, sylt och saft, var inget vi imponerades av. På den tiden var det ingen som skröt om att matkällaren var fylld av torkade kantareller, syltade päron och fruktmos. Nej, den som ville få ”likes” (IRL, förstås – inte ens internet var ju uppfunnet) bjöd hem polarna på sodastream-partaj.

I dag tänker jag så klart annorlunda. I dag skulle jag göra rätt mycket för att ha nog med tid och buskar för att få ihop några burkar med hemgjord sylt. Om mina barn skulle få betinget att raka rent bland plommon, äpplen och vinbär?

Inte en chans. Det nöjet skulle jag behålla helt och hållet för mig själv.

Det är en tidig semestermorgon i juli och efter närmare en månads vila från tuffare puls- och muskelträning, ska jag köra en timmes PT-pass, signerat Erika Nordenström-Benninghoff från Ikko fitness i Östersund. Det är bara jag och min kompis Fia Gulliksson som har dykt upp. Vi kommer med andra ord ha fullt fokus från Erika.

Vilket ju är bra.

Och samtidigt lite oroande.

För jag känner Fia. Hon är en tävlingsmänniska. Och jag är nog mer vinstsugen än jag begriper. Så även om vi båda går in helt prestigelöst under den första delen av passet, är vi råtaggade när vi ska avsluta med tre snabba backintervaller.

Fia vinner de två första. Men när det är dags för den tredje och sista, tänker jag: ”Nu jävlar”, och spurtar i väg. Efter tre steg smäller det till. Det känns som om det sprättande gruset gett mig ett stenskott mitt på vänstra vaden och jag hinner fundera att det där blir nog ett rejält blåmärke, men har inte en tanke på att stanna.

Men det måste jag. För mitt i fjärde steget tar det totalstopp och jag inser att något gått sönder. Mer eller mindre mycket. I värsta fall en akut hälseneruptur (AHR), något som vore typiskt för både min ålder och aktiviteten i sig. En snabb googling resulterar i: ”AHR är tydligt kopplat till idrottsutövande på motionsnivå. I typfallet drabbas den som nyligen påbörjat eller återupptagit sitt motionsidrottande”.

Läkaren på vårdcentralen konstaterar tack och lov bara en rejäl muskelbristning, spänner ögonen i mig och tycker att jag ska tagga ner en smula:

– Du är inte 25 längre, säger han och får mig att lova att lägga min kom i gång igen-ambition på is ett tag.

Han ordinerar vila och två Naproxen per dag i tio dagar, vilket i min värld suger. Men. Det hade självklart kunnat vara värre.

Mycket värre.

Jag läser om Christina Pettersson, 41, och skäms plötsligt över min självömkan. För ett år sedan tvingades hon amputera både armar och ben efter en blodförgiftning. Trots sitt handikapp konstaterar hon att det viktigaste är att få leva.

– Inget pris kan väl vara för högt för att få finnas till? säger hon.

Respekt, säger jag och lovar Christina att aldrig ta mina ben, fötter, armar eller händer för givna en enda gång till. Jag ska vara rädd om varenda kroppsdel.

Särskilt i backintervaller.

Det är en förmiddag som jag aldrig kommer att glömma. Jag sitter i baksätet på vår Volvo 240 på väg från Frösön till frissan i Östersund.

Som vanligt leker jag min ordlek, en sorts analog Wordfeud (det är 1970-tal, trots allt) med hjälp av framförvarande bils registreringsnummer. Utmaningen är att bilda så många ord på tre bokstäver som jag hinner under tiden det tar att köra över bron till ”stan”.

Det är bara ett problem. Jag ser inte. Det flimrar för ögonen, som när man blir tillfälligt bländad. Väl på damfriseringen tilltar besväret. I spegeln ser jag bara en ansiktshalva ­
i taget och när mamma hämtar mig, har jag dessutom tappat talförmågan. Jag vet vad jag vill säga, men ur munnen kommer bara bludder.

Trots att vi har migrän i släkten – pappa, farfar och min faster är svårt drabbade – fattar inte mina föräldrar att jag som 11-åring får mitt livs första anfall där och då. Först när flimret upphör, huvudvärken slår till och jag kräks av smärtan, blir det uppenbart.

Fram tills jag var drygt 20 år fick jag migrän så fort jag slarvade med sömnen. Sedan tunnades anfallen successivt ut med stigande åldern och under de senaste två-tre decennierna har den riktigt vidriga huvudvärken hemsökt mig max tio gånger. I dag händer det att jag får ögonflimret, men kan hejda den blixtrande pinan genom att dra i mig ett par Treo.

Jag är alltså lyckligt lottad. För jag har vänner som lider av mer eller mindre kronisk migrän och blir sängliggande, i ljud- och ljusisolerade rum, dagar i sträck. Hur de pallar övergår mitt förstånd. Själv får jag vrickade fantasier om att sticka vassa förskärare i skallen, när eländet slår till, eftersom den smärtan känns mer hanterbar än plågan som framkallar både syn- och talbortfall.

Även Kristina Alström, 54, har blivit botad. Sedan barnsben hade hon ­hamnat i det handikappande tillståndet flera gånger i månaden, men när hon la om kosten, blev hon frisk.

Är du också migräniker? Läs hennes tips på sidorna 26–29 och om de inte hjälper kan du alltid testa mitt Treo-trick.

Vi står i duschen på gymmet, det är i mitten av ­januari och hon är pepparkaksbrun över hela kroppen, så när jag frågar om hon nyss varit utomlands, vet jag redan svaret:

– Nej, men jag gillar inte att vara blek, så jag brukar sola i ­solarium.

Ska jag lägga mig i hennes framtida hälsa eller inte? Hon är max 22 år, vacker som en sommaräng, med perfekt hy och långt, blont ”Timotej”-hår. Själva sinnebilden för ungdomlig fräschör. Så jag tar sats och säger, trots att jag vet hur besserwissrigt kärringaktig jag kommer att uppfattas:

– Nu låter jag lite som Krösamaja, men jag känner att jag måste visa dig, säger jag och vänder mig om så att hon ser min rygg – och mitt sju centimeter långa, extremfula ärr. Det som vittnar om att jag är en av de som har drabbats av den cancerform som ökar mest i Sverige: Malignt melanom.

Den som är så lömsk och som man drar på sig oftast före 20-årsåldern, men som inte ger sig till känna förrän en sisådär 30 år senare.

– Oj, säger Timotej och undrar vad som hänt.

– Hudcancer, svarar jag, eftersom jag vet att c-ordet har ­bättre skrämseleffekt än det som börjar med m.

Jag förklarar att jag inte ens pressat så värst ofta i ­solarium under mitt liv och att jag har haft tur, eftersom min man tjatade mig till läkare innan fläcken hunnit växa sig för djupt och sprida sig till lymfan.

Jeanette Kanka hade inte samma flax. För drygt tre år sedan blev hon uppmanad av sin chef att ­kolla upp ett märke på benet. Den ­visade sig vara elakartad och Jeanette tvingades att operera bort sina lymfkörtlar. På sidorna 14–19 berättar hon att hon, trots en del komplikationer, ­ändå känner sig lyckligt lottad.

 – Hade jag inte lyssnat på min chef den där dagen, hade jag kanske inte suttit här i dag.

Tidig upptäckt är det absolut ­viktigaste för att man ska bli frisk, så om din chef, kollega, vän eller partner upptäcker en skum hudförändring, boka tid. Direkt.

Och till Timotej och alla ni andra: Använd solskydd och skippa solariet.

Blek är det nya bruna.

Det är få faktum i livet som är tvärsäkrare än att vi alla en dag ska dö. När, är dock (tack och lov) sällan känt.

Om du inte sitter på death row, vill säga. Då är inte bara dödsdatumet, utan till och med ögonblicket då du ska dra ditt sista andetag, planerat i förväg.

På någon minut när, i alla fall. Exakt hur många sekunder du fortsätter andas efter att bödeln administrerat den dödliga dosen pentobarbital, är individuellt. Kimberly McCarthy, 52, till exempel, förklarades död 18.37 den 26 juni 2013. Hon låg då fastspänd på en bår i dödskammaren på fängelset Walls Unit i Huntsville och efter några raspiga andetg flämtade hon fram sina sista ord: ”Gud är god”.

Avrättningen blev den 500:e i delstaten Texas historia. Detta läser jag i min kollega Carina Bergfeldts nya bok Sju dagar kvar att leva (Norstedts). Boktiteln syftar till fånge nummer 502 på avrättningsschemat, Vaughn Ross, som mötte sin skapare tre veckor senare, och delade sin sista vecka i livet med Carina, vilket är själva fundamentet i boken.

Men Carina ger inte bara de dödsdömda en röst. Hon möter också deras offers förtvivlade familjer, fängelseprästen som tagit emot 155 mäns sista bekännelser, anstaltsdirektören som eskorterat 89 människor till döden och kvinnan som gifte sig med John Quintanilla Jr, dömd till döden för rånmord. Maria, som hon heter, blev hans änka utan att ha rört vid honom en enda gång.

Alla borde läsa Sju dagar kvar att leva för Carina belyser inte bara hur det är att, som Vaughn Ross, vänta på dö­den i tio år, utan också hur dödsstraffet påverkar en hel nation, ett helt samhälle. Individ för individ.

Och för att den lämnar i alla fall mig med frågan: Sju dagar kvar att leva – hur skulle jag tillbringa dem?

Sidan som är uppe på datorn är tom.
Det är en dag kvar tills min bok ska skickas till tryckeriet och en sak återstår.
Dedikationen.
Huvudet är helt blankt.
Vem farao ska jag dedicera boken till den här gången?
Jag har tillbringat timmar med att gå igenom alternativen. Jag tänker på min förra bok. På hur rätt det kändes för tre år sedan att tillägna min sambo boken. Det var så självklart att tacka människan som stod mig närmast i världen ­genom att dedicera Fadersmord till honom.
Men tiderna förändras. Föga kunde jag ana då att samma människa ett år senare skulle skicka ett sms till mig och berätta att han inte skulle komma hem igen. Någonsin. Och att jag aldrig skulle se honom igen efter det. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade dedikationen sett väldigt annorlunda ut. Därför sitter jag nu med en tom sida och stirrar.
Vem kommer jag inte ångra om ett år?
Jag funderar på bokens huvudperson, mannen på death row. Men en dömd dubbelmördare kan sticka i ögonen på folk. Nej, han får ett tack i stället.

Jag funderar på läsarna som följde En vecka med döden på Aftonbladet. Men då kanske bokköparna som inte läste serien känner sig exkluderade. Nej, läsarna får ett tack i stället.
Jag funderar på expojkvän nummer två, som kom in i mitt liv efter sms-mannen och som i ett års tid fanns där. Men ett ex är ett ex av en anledning, och om jag har lärt mig något av min ­första bok så är det att vara sparsam med dedikationer till män i ens liv. Nej, extvåan får ett tack i stället.
Jag funderar på min bästis. Men i ärlighetens namn träffades vi nog inte en enda gång under bokens tillväxt. Hon var upptagen med man och barn, jag var uppfylld av bok. Bästisen får ett tack i stället.
Jag funderar på en annan av mina närmaste vänner. Men hon är också författare, och i hennes senaste bok fick jag inte ens ett ynka tack. Man KAN inte dedicera en bok till en människa som inte nämner dig i sitt tack, det är enkel ­matematik. Nej, min vän får ett tack i stället.
Jag funderar på min familj. Men deras bok­bidrag var att lyssna när jag sa ”jag åker och skriver bok i en månad och vill inte att ni stör”. Man kan ju inte dedicera en bok som tack för att ens familj håller sig undan. De får ett tack i stället.

Jag betar av bekantskap efter bekantskap. Går till sist in på Facebook för att ­fundera på om jag har glömt någon. Ingen känns klockren. Jag hittar en ursäkt till ­varje förslag. Något gnager i mig. Tills det plötsligt slår mig.
Det finns ju en självklar person.
En person som jag är dålig på att se, dålig på att lyssna på, dålig på att ge kärlek till, men som faktiskt – har jag äntligen lärt mig – förtjänar att bli sedd av mig, hörd av mig, en person som förtjänar min kärlek. En envis rackare, helt och hållet ansvarig för att boken finns. Hon och ingen annan.
Plötsligt finns det inga tvivel längre. Möjligtvis att jag verkar galen, men det tränger jag undan.
Jag ler när jag skriver dedikationen och skickar iväg Sju dagar kvar att leva till tryck.
Och tänker på hur glad hon kommer att bli när hon öppnar boken.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

3 tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk …
… vill jag ha en riktigt bra serie på Netflix, ett halvkilo lösgodis och en nybakad kladdkaka.

2 Jag dansar…
… om jag är glad. Vilket jag oftast är på morgonen. De bästa dansstegen uppfinns i köket eller badrummet före klockan 08.15.

3 Som min sista måltid i livet …
… skulle jag välja baconlindade dadlar och min egengjorda bacon- och kycklingtårta. Bara jag får knaperstekta bacon innan så dör jag nog lycklig.

Hos oss är det en ständigt pågående diskussion. För är man som jag, gift med en man som älskar förändring, handlar en stor del av vardagssamtalen om att byta liv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad när maken håller fram Ipaden och hojtar:

– Kolla på den här då! Jämtkrogen i Bräcke är till salu. Hotell, restaurang, inhomhusgolfbana – rubbet!

Dans entusiasm svalnar något när han inser att rörelsens prislapp ligger på runda 12 miljoner. Själv är jag ändå måttligt intresserad av att driva B & B-verksamhet i östra Jämtland, trots att jag har rötterna i landskapet.

Nej, för att jag ska lockas till ett fundamentalt livsstilsskifte, behöver äventyret äga rum i en exotiskare del av världen än Bräcke. För ju äldre jag blir, desto mindre attraherad är jag av det svenska klimatet.

Drömmen för mig vore att min äkta hälft fick en utlandsstationering i en nation med härligare levnadsförutsättningar. Någonstans där vi kan hasa runt i t-shirt och shorts under större delen av året. Spanien, Italien, södra Frankrike? Varför inte Alperna, så att vi får det bästa av två världar – närheten till Medelhavet om somrarna och fantastisk skidåkning under vinterhalvåret?

Det extrasmarta i den här magnifika planen är att Dan drar in degen, medan jag får en schyst paus i karriären för att fokusera på, pja … mig själv. (Och, okej då, barnen och Monty). Skulle tillfället uppenbara sig, skulle jag rösta ja till 100 procent. För vem vet vad som väntar runt hörnet? Livet är skrämmande kort, ett faktum som, föga förvånande, också blir allt påtagligare ju äldre jag blir. Kanske nappar jag på makens nästa förändringsförslag? Oddsen är höga.

Så länge det innehåller ingredienser som sol, skidåkning, och tid på att fokusera på … pja … mig själv.

När jag har varit ledig några extradagar, som nu senast under påskhelgen, blir jag alltid lite deppig efteråt. Det kan tyckas konstigt, eftersom jag har hunnit göra allt sådant som jag mår bra av: Träna, laga god mat, mangla, ta långa promenader med, mysa med familjen och läsa.

Så vad är problemet? Jo, jag blir påmind om det absurda i att normaltillvaron består av åtta timmars arbete, fem dagar i veckan, vilket lämnar väldigt få, och korta, stunder över till själva livet.

Efter varje semester och långweekend stormar jag därför in på jobbet och hävdar högljutt att jag vill införa för fyradagarsvecka. Att jobba en dag mer än vad jag är ledig, känns som en schyst balans, men fem–två? Det är ju bara orättvist! Och omodernt. Åtta timmars arbetsdag klubbades 1919, så nog är det väl hög tid för en förändring? Särskilt som färsk statistik från Försäkringskassan visar att stressrelaterade sjukdomar har ökat med ofattbara 50 procent på tre år.

Därför tippar jag att reformen bli en finansiell succé, genom att den skulle resultera i färre separationer, lyckligare ungar och sjukskrivningarna skulle minska radikalt, då vi skulle äta nyttigare och röra på oss mer. …

Nu har jag ingen examen i nationalekonomi, men om ett gäng duktiga räknenissar bara tar sig an uppdraget att översätta de samhälleliga och mänskliga vinsterna till siffror, tror jag till och med att de skulle komma fram till att Sverige skulle gå plus på kuppen.

Att det är lönsamt att minska arbetstiden har Toyota center i Mölndal redan bevisat. Där infördes sextimmarsskift så tidigt som 2002, vilket har resulterat i både friskare personal och högre vinst.
Även sökmotoroptimeringsföretaget Brath i Örnsköldsvik applicerar filosofin med förkortad arbetsdag och på firmans hemsida får man förklaringen till varför: ”Det är bättre att arbeta effektivt sex timmar än ineffektivt åtta timmar. Nöjda och utvilade medarbetare presterar bättre än sura och stressade”.

Ja, vad säger ni, regering och riksdag? Kan ni inte ändra lagen?

Låt oss jobba mindre – så att vi får längre stunder över till själva livet.

De rosa korten, som ligger utspridda på marken framför Centralstationens huvudentré, visar en halvnaken, blond tjej. Visitkorten är reklam för en ”exklusiv” nattklubb, men någon tycks ha fått nog av att stå och dela ut dem i snögloppet, eftersom hela bunten dumpats på en av Stockholms mest trafikerade trottoarer. Det är mars månad och vädret är nyckfullt. I går var vindarna ljumma och solen varm, i dag tänker jag: ”Hon ser kall ut” om flickan på bilden.

Jag drabbas av kontrasten i att fem meter ifrån henne står en förskoleklass i lysande gula västar. De väntar på bussen i led om två och två, lyckligt ovetande om den sjaskiga annonskampanjen som havererat ett stenkast bort. Samtidigt slår det mig att det inte är jättelänge sedan den avklädda blondinen (är hon 18-19 år?) själv var en liten dagisunge i gul väst.

Efteråt kan jag inte låta bli att googla nattklubben, vars hemsida pitchar: ”En klubb för prominenta människor som gillar livets goda”, och: ”För dig som gillar diskretion i en avslappnad miljö med sexiga kvinnor”. Bilderna visar ”vip-rum” inredda i mustiga färger och utrustade med extrabreda dubbelsängar, där man föreslås dricka drinkar, champagne och avnjuta cigarrer tillsammans med ställets ”värdinnor”.

Jag fastnar i min research och sladdar in på en Flashbacktråd, där karlar under namnalias byter erfarenheter om sagda ”inneställe”. De diskuterar priser (skumpa kostar 6 000 kronor per flaska, ett vip-rum går loss på drygt 9 000 spänn), vad man får och inte får göra på rummet (”nakenstund med kroppsberöring över hela strippans kropp”). En stackars (?) sate hade bränt 40 lax på en kväll, trots att han lyckats pruta ner samlag från 35 till 10 000.

Det får mig att ruttna och jag förundras över att vi inte kommit längre. Funderar på hur de är funtade, och vilka de är, de här sunkiga männen vars drifter dikterar att det är okej att köpa kvinnor.

Det sorgliga svaret? Helt vanliga makar och fäder. 

Pappor med döttrar som är, eller har varit, förskolebarn i lysande gula västar.