Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

Det finns få saker som gör oss på Söndag mer besvikna än en inställd kaffe med dopp-stund. Ja, tisdagsfikat är så heligt att den medarbetare som VÅGAR vara sjuk då hen är fikaansvarig, får räkna med anklagelser om illojalitet och hypokondri.

Socker är en mäktig drog.

Själv tillhör jag dem som är förskonad från det där riktigt svårstyrda begäret. Jag väljer alltid förrätt framför dessert och kan inte minnas att jag i vuxen ålder gått till affären enbart för att stävja en godishunger.

Men ställ en skål smågodis framför mig och jag smaskar mer än gärna i mig hela klabbet. Lika självklart tar jag om både två och tre gånger av det hembakta när vi tisdagsfikar på redaktionen. Serveras sötsaker, så äter jag. Mer än gärna.

Utom förra veckan. Jag blev inte det minsta lockad av Gunillas nougatchokladtårta. Anledningen stavas ”cleanse”-kur. Under tre dagar förtärde jag enbart flytande föda i form av frukt- och grönsaksjuicer. Varför? Jo, för att personer i min närhet (inklusive min make) har gjort det och vittnat om att de blivit så pigga efteråt.

Så jag testade, trots att jag befarade att det skulle bli rätt trist. Det tyckte jag nämligen då jag var 17 år och fastade för första och trodde jag sista gången. Jag kroknade efter ett enda dygn.

Men nu gick det otippat lätt. Jag var varken hungrig, irriterad eller sötsugen. När kollegerna försökte förföra mig med nougatdrömmen, höjde jag sonika mitt glas med flytande grönsaker och sa ”skål”.

Det var inte det minsta svårt att avstå. Om det berodde på juicerna eller på att jag bara var mentalt inställd på att inte falla för frestelsen, det vet jag inte.

Skit samma – det funkade.

Vill du kicka sockret? Då tycker jag att du ska ta del av näringsfysiologen Kristina Anderssons bästa strategier för att bli av med begäret.

Eller så juicar du i några dygn. Skit samma vilket, så länge det funkar. Lycka till!

Har du en niondekladdare hemma? Då har även din postlåda fyllts till bredden av glassiga broschyrer från gymnasier som vill att just din unge ska välja just deras skola för sina kommande studier.

Några kommer med frestelser som att varje elev får en splitterny Macbook air och att de ”slipper” skolmatsalen och får kuponger för att äta lunch på krogen. Andra trycker på mjukare värden och erbjuder ”mental träning för bättre studieresultat”, och ”läxhjälp på din nivå varje vecka”.

Vi var själva mitt i det där härket för två år sedan med Joel. Freja, som går i åttan, har ett år kvar att fundera, men är redan smått panikfylld, eftersom hon ”inte har en aning”. För henne verkar valet vara livsavgörande, något som nog majoriteten av Sveriges 16-åringar känner.

Men för en klick är det inget svårt beslut. Sång- och dansbarnen. De som bär musikrytmerna inombords och nynnar sig igenom dagarna. Den här kategorin ungdomar söker in på Sveriges, numera rätt många, musikgymnasier, och slår till förvånansvärt hög grad igenom.

Den populära rubriken ”Det svenska musikundret” handlar om musikindustrins upphovsrättsliga intäkter per capita och där finns det inget land som matchar Sverige, läser jag i ett klipp från SvD Näringsliv. Inte Storbritannien, inte USA.

Vi har alltså ovanligt många skickliga musiker, både vad gäller att framföra, skriva och producera musik.

– Ibland är den amerikanska Billboardlistan helt dominerad av svenska låtskrivare, säger Mattias Franzen på Stim till SvD.

Musikaliska talanger som Linda Pira (tog nyligen storslam i P3 Guld), Sarah Dawn Finer, Petter, Petra ”September” Marklund, Andreas Kleerup, Zara Larsson, Peter Jöback och Tove Lo har en svensk musikskola i ryggen.

Så har du ett sång- och dansbarn hemma – tveka inte. Pusha hen mot ett gymnasiebeslut som, på riktigt, kan vara livsavgörande.

Om den kulturmarxistiska safarin på ­söder vill jag berätta.
Affärsidén kom till mig en efter­middag i oktober då jag satt och tyckte synd om mig själv över en öl för 29 spänn på någon­ av alla dessa bedagade kvarterskrogar på söder­malm i Stockholm. En stadsdel som delar av den svenska befolkningen har fixerat sig vid.
Alla som skriver i tidning och någon gång råkat antyda att det kanske inte är helt okej att bränna ner moskéer eller begått misstaget att förespråka en mer liberal kriminalpolitik än att invandrare ska dömas till döden eller utvisas för minsta snatteri vet hur det ser ut i mejlkorgen i dagar efteråt:
Svavelosande utläggningar om skribentens ­intellektuella kapacitet, sexuella läggning och hjärntvättade ideologiska tillhörighet. Avslutas med en obligatorisk harang om att ”Ni på Söder inte vet ett dugg om hur verklighetens folk har det i det mångkulturella experiment som det moderna ­Sverige utgör”.
I föreställningen ingår att stadsdelens population till övervägande del består av vänsterextremister, lesbianer och annat löst folk som troligen jobbar inom­ gammelmedia och som under alla omständigheter inte drar sig för att hävda att även vargar, samer och folk från Afrika har ett existensberättigande.
En myt som får sin näring på de kloaksajter där en liten grupp insiktsfulla skribenter driver teser om att Sverige såsom vi känner landet hotas att förgöras av ­feminister och muslimer som har ingått en ohelig allians. Allt för att kunna  ta makten och tvinga på pursvenska lastbilschaufförer genuskurser och halal-slaktade köttbullar.

I denna världsbild finns det inte utrymme för sanningar i stil med att Södermalm politiskt är en förhållandevis borgerlig del av Sverige där moderaterna i det senaste valet blev största parti med drygt 20 procent av rösterna.
Ölen betalades, jag satte på mig rocken och gick hem och författade en annons som publicerades på Blocket.
”Kulturmarxistisk safari på Södermalm! Journalist med bildbyline i Aftonbladet tar er med på tur till adresserna där lögnhalsarna i fulmedia breder ut sig i skattesubventionerade bostadsrätter! Endast 100 kronor!”.
Jag trodde inte att någon skulle lystra till mitt ­erbjudande. Ingen föreställning kunde vara mer ­felaktig. Nästkommande söndag hade en ansenlig mängd människor samlats på Nytorget, kulturmarxismens själva centrum, platsen där Jimmie Åkesson blev tårtad för något år sedan.

27 män och tre kvinnor, vilket i varje fall enligt min mejlkorg är en representativ fördelning mellan könen i den kategori av befolkningen som är besatt av dessa kvarter.
Första anhalten var Folkungatan 32. Här bor en bildredaktör på TV4, en latmask till poet som fick ett stipendium 1982 och en 22-årig kvinna som driver en illasinnad ­feministisk blogg.
Ett sus av besvikelse hördes då jag berättade att hon jobbar extra inom vården för att klara hyran och endast deklarerade för 97 000 i inkomst förra året.
– Och här på Katarina Bangata 24 bodde en gång Slas. I en etta på tredje våningen huserar i dag i andra hand en ung man som ibland skriver i ­Politism. Ni kanske aldrig hört talas om sajten, men det är en mycket ­farlig publikation långt ute på vänsterkanten. Det finns skäl att se upp.
Så där fortsatte jag en timme. ­Gata upp och gata ner. Publiken nickade intresserat och hummade då och då. När allt var över inkasserade jag 3 000 kronor.
Nästa söndag dök 103 personer upp, så snart är jag lika rik som Kamprad.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Yrke: Journalist.
Ålder: 50.
Bor: Södermalm.
Familj: Sonen Henry.

6 tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… springa och gömma mig.

2 Det äckligaste jag vet är …
… lappskojs.

3 Jag skrattar högt när …
… jag ser någon av Woody Allens bättre filmer.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… mänskligheten upphörde att existera.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… således.

6 Jag rodnar när …
… jag fyller år och får för mycket uppmärksamhet.

Vi sitter i en nästan folktom personalmatsal, jag och min kollega Johan Gunnarsson. Han har varit gullig nog att vänta in mitt träningspass, så klockan har tickat en bit över ett när vi kastar oss över våra medhavda lunchlådor.

Eftersom det är fredag frågar jag Johan vilka planerna är för helgen och han utbrister med en tillfredsställd suck:

– Vi ska knappt göra något alls! Det ska bli så jäkla härligt.

Lyckan lyser ur ögonen på honom när han berättar att han ska ta en ”fredagsstänkare”, innan han sätter i gång att laga helgmyset. På lördagen ska han hasa runt i shorts, spika lite på huset (Johan har ingen renoveringspanik), softa i soffan och fixa gomiddag till familjen. Det enda inbokade under hela helgen är sonens match på söndagen.

När han berättar slår det mig att han precis definierat begreppet ”lycka”, minst lika bra som lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi vid University of California och författare till bästsäljaren Lyckans verktyg (Natur & kultur).

Hon har forskat i ämnet under 20 år och konstaterar att jo, visst kan vi bli lyckliga av att gå ner i vikt, träffa vårt livs kärlek, eller vinna en massa pengar, men att känslan är kortvarig. Nyckeln till livslång lycka är att leva lex Johan: Ta vara på ögonblicken av njutning (fredagsstänkaren), att visa lite vänlighet mot andra (väntade in mig på lunchen), och att uppskatta det vi har (husfixet får ta den tid det tar).

Det finns ju de som i stället längtar efter något annat: Fetare banksaldo, flådigare jobb, snyggare kök, eller – för all del – äkta hälft.

Andra får totalnog och växlar ner. Gör en så kallad ”control, alt, delete”, en fundamental omstart, på en strand någonstans i världen. Modigt? Jajamen. Inspirerande? Visst. Och superstressande. För kanske borde jag och min familj också starta om under en palm? Tänk om det är då vi blir JÄTTELYCKLIGA?

Nej, stopp och belägg: Nöjd. Är. Nyckeln. Vilket jag ju är. Mer än nöjd, dessutom. Med man, barn, jobb.

Och riktigt, riktigt lycklig är jag över att ha lunchsällskap som väntar in mina träningspass.

68 000 000 000.
Sextioåtta miljarder.
Det är alltså inte antalet gånger ”Tomten” nämndes i december ­månad, i en normalstor svensk familj, utan summan som vi i Sverige satte sprätt på runt jul.
Ursäkta mig, men det är ju för fan helt sjukt.
Handelns utredningsinstitut gjorde den prognosen för ett tag sedan, hur man nu gör en ­sådan prognos: ”Nu ska vi se då…”?
Hur kunde det gå så långt? Hur kunde vi luras in i det här kommersiella dravlet? Ruljansen? Julen är ju ingen högtid längre, det är en affärsmodell, som bygger på att folk tror att man kan köpa sig lycka eller tillfredsställelse.
Genom att få eller, för all del, genom att ge bort någonting dyrt.
Det funkar inte.
Det är klart att vi ska ge varandra saker, ­skämma bort någon vi tycker väldigt mycket om, äta gott, klä en gran, umgås och spela Uno.
Men det måste väl finnas rimliga proportioner?

Jag kommer fortsätta att köpa julklappar, det är fantastiskt att se min dotters reaktion när hon förstår att julklapparna är till henne, hur hon öppnar och förhåller sig till innehållet.
Så länge jag kan minnas har min pappa önskat sig ”snälla barn” i julklapp. Ett underbetyg på mig, nåväl, men jag har tagit vid hans tradition. Jag har börjat önska mig snälla barn.
Och… jag erkänner, efter vissa påtryckningar kunde jag visst tänka mig en liten bit av svärmors gravade oxfilé också, den här julen. Den är fin på knäckebröd, med lite senap.
Men sedan fick det räcka.
Från och med i år tänker jag också erbjuda en alternativ högtid, någon vecka eller två, då och då. En slags ”festivus for the rest of us”. Den högtiden ska firas till äran av filosofen Epikuros. Han levde och verkade för 2200 år sedan, och han var helt rätt på det, redan då. Eftersom han inte ansågs vara lika stor som Platon, Sokrates och de andra stora filosoferna, finns väldigt få av hans skrifter sparade.
Epikuros levde i godan ro, han spenderade mycket tid i sin trädgård, och han funderade och kom fram till att vägen till ett lugnt och lyckligt liv handlar om att leva självförsörjande, omgiven av vänner och folk man tycker om.
Att det går att leva utan rädsla, oro och ångest, bara man är ledig lite mer, gör ­saker man trivs med, med människor man tycker mycket om.

Om man lär sig att leva i nuet, ­jobbar för att leva i stället för att leva för jobbet, och inte konsumerar så förbannat mycket så finner man njutning.
Fritt översatt på 2000-talska ­betyder det att för att bli lycklig bör du tagga ner lite, softa, det hjälper inte att instagramma ­bilder på din nya märkesskjorta eller tjäna en massa pengar.
Det är konstruerad lycka och den ger bara ångest, för du vill ha mer och mer, och du måste mäta dig hela tiden. Lycka och harmoni handlar om någonting helt annat.
Den finns inte på NK och ­dukas inte heller fram på julbordet. Den måste komma inifrån.
Nu tror ni säkert att jag har smuttat på resterna av julglöggen ­eller rökt morfars opium, och det kanske jag har, men faktum är att jag tror på mycket på det här, på delar av Epikuros lära. God fortsättning på året, och på livet.
Det ska jag försöka ha.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 35.
Familj: Fästmön Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Afton­bladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… lägga benen på ryggen, jag vet ju vem jag har att göra med.

2 Det äckligaste jag vet är …
… makrill i tomatsås.

3 Jag skrattar högt åt …
… årets julklapp. Vilket skämt.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… alla var lite mer solidariska.

5 Ord jag använder alldeles för ofta är …
… fan, satan och jävlar.

6 Jag rodnar när …
… jag får beröm, de få gånger det inträffar.

Hon kunde ringa en vanlig tisdag och säga:

– Jag har lagat jättemycket köttfärssås, kom och ät spagetti med oss!

”Hon” är Nettan, en nära vän och före detta granne från Ekerö. Vi lärde känna Nettan och hennes familj för snart tio år sedan tack vare att våra barn gick i samma klass på Träkvistaskolan. Hennes sambo, Perre, brukade dessutom ringa prick klockan 18 varje fredag (han satt i bilköer på väg från jobbet) och fråga:

– Jaha, vad händer i helgen då?

Frågan ledde sedan oftast till att vi bestämde att vi skulle ses, antingen samma kväll, eller efter lördagens skridskodisco, käka och ta ett glas vin hos oss eller dem. Ett helt fantastiskt, enkelt, underbart sätt att umgås på.

Perre och Nettan var inte de enda grannarna vi träffade ofta och otvunget under vår radhusperiod. Även Elisabeth och Jonas, som bodde i andra änden av längan, samt vägg i vägg-grannarna Staffan och Renate, sågs gärna över förmiddagskaffe, lunchkåldolmar eller tacomys.

Jag minns tiden på radhusgården med värme, för det fanns nästan alltid någon hemma om man ville ha promenadsällskap och när kollektivtrafiken konstrade var det lätt att få tag på någon förälder som kunde ta med sig en extra unge hem från skolan.

Vi levde i ett sorts kollektiv, fast utan att dela tak, badrum och kök. En ypperlig boendeform för det stämmer ju det där afrikanska ordspråket: ”It takes a village to raise a child”.

Sedan drygt tre år bor vi mitt på Södermalm i Stockholm och förutom den vackra naturen är det våra grannar jag saknar mest från Ekerötiden. Därför blir jag lite avis på familjerna i Nneka Amus reportage på sidorna 12–17 i veckans Söndag. De bor i ett kollektivhus vid Södra station, ett stenkast från vår egen port, delar på vardagsmatlagningen och samsas om festlokal, gym, snickarrum och musikrum. Ganska idealiskt, om ni frågar mig.

Så, vad kan alla vi som har alldeles ”vanliga” hem göra? Pja, vi kan ju börja med att laga på tok för mycket köttfärssås och bjuda in de där trevliga grannarna.

Ni har säkert också uppmärksammat att Livsmedelsverket vill ändra sina kostråd. Det nya förslaget, som ligger ute på remiss, råder oss att äta mer grönsaker och mindre kött, för att rädda både hälsa och miljö.

Äntligen, tänker jag, som sedan ett år tillbaka har lagt om kosten ganska drastiskt. Från kött, sås och potatis (i den ordningen), till 80 procent vegokäk, i kombo med fisk och skaldjur.

Varför? Jo, av samma anledning som verket nu ändrar sina riktlinjer: En större konsumtion av kött och charkuterivaror kan kopplas till ökad risk för tjock- och ändtarmscancer. Och nu när vi är på väg in i årets absoluta frosseritid, är jag inte särskilt sugen på skinka, spjäll eller köttbullar, utan kommer satsa på lax, sill och rödbetssallad istället.

Dessutom har vår matredaktör, Johan, plockat fram några extrarätter (kolla sidorna 56–61 i veckans nummer) som definitiv kommer att sätta guldkant på vårt julbord i år: Böcklingsallad med ingefära, inlagda djävulsägg med rostad lök och äppelsallad med syltad ingefära.

Själv har jag komponerat en böngratäng, som blivit en sådan supersuccé hemma hos oss, att 17-åringen önskar sig den till middag var och varannan dag. Faktum är att funkar lika bra som en varmrätt (servera med ris och sallad), som pastejpålägg på knäckemacka.

Så, varsågoda, se receptet som en tidig julklapp för alla er som vill leva lite grönare.

Och längre.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du:
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

I mitt barndomshem på Snapphanevägen i Jakobsberg stod en piedestal inklämd i ett hörn. Den var svart, knotig och hög som en karl; egentligen alldeles för stor och märklig för en så liten och dåligt planerad ­lägenhet som vår. Den påminde mer om något­ som koagulerat fram på havets botten än om ­resultatet av en snickares arbete.

Genom åren flyttades den runt mellan olika hörn i bostaden, kanske i en fåfäng förhoppning att den någonstans måste passa in, och till slut även till hörn i nya lägenheter. Trots sin imponerande fulhet och opraktiskhet fick den följa med vid varje flytt. Piedestalen var nämligen ­arvegods.

Pappa hade ärvt den av sin pappa, som i sin tur ärvt den av sin. Och så vidare. Det är lite oklart hur många generationer bak denna ­langningskedja pågått, men någon gång för ­kanske 150 år sedan beslutade sig en förfader med begränsad känsla för färg och form att snickra ihop en piedestal. Legenden säger att han gjorde ett helt möblemang i samma – och nu tänjer ordets betydelse till bristningsgränsen – stil, men det har tack och lov gått förlorat ­under årens gång.

När pappa dog för några år sedan (glöm inte att kolla er prostata, grabbar!) följde den svarta ­monoliten med till ett hörn i mammas nya ­lägenhet. Där stod den och tog upp plats, och ingen ormbunke i världen kunde få den att se vettig ut. Men den var arvegods, så den var bara att acceptera.

I somras flyttade mamma in på ålderdomshem och hennes lägenhet skulle avvecklas. För det mesta var det inga problem att besluta vad som skulle slängas, behållas eller köras till ­Myrorna, förutom just piedestalen. När hela ­lägenheten var tom stod den kvar, i ett hörn, och blängde.

Behålla eller ge bort? Behålla eller ge bort? Behålla eller …

I samma ögonblick som jag tog beslutet insåg jag att jag nu fullt ut accepterat att pappa var död. Han var inte bara fasligt försenad från tandläkare eller försökte slå världsrekord
i ­kurragömma – han var död.

Han var död, och det var okej.

När personalen på Myrorna – efter viss övertalning och med ett frikostigt användande av ord som ”bondrokoko” och ­”vintage” – tog emot piedestalen fylldes jag av en oerhörd lättnad. Mina minnen av ­pappa, kärleken jag alltjämt känner för ­honom, har inget att göra med de prylarna han lämnat efter sig. De påverkas inte av att jag lämnar bort en stolpe av trä. Min uppgift som son är inte att ta hand om möbler, utan att minnas min pappa som han var. En varm människa som kunde se det komiska i alla ­situationer, även i sin egen död. En människa som var så där ­ogenomtänkt vardagsrasistisk som man bara kan vara om man är född 1935 i en svensk småstad. En människa som släpade med sig en jättetung svart pelare genom livet, trots att han tyckte den var ful.

En människa som nu är död, och det är okej. Jag kommer alltid att sakna honom, men hålet
i mitt liv är inte format som en piedestal, det är format som pappa.

Och det säger jag inte bara för att jag redan har saker ­stående
i alla mina hörn.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Syster, flickvän, styvkatt.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Redigerare och journalist.
Aktuell: Har än så länge fått sin diktsamling refuserad av tre olika förlag.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… kidnappa mig själv och kräva mig på pengar.

2  Det äckligaste jag vet är …
…människor som blir sexuellt upphetsade av fötter.

3 Jag skrattar högt när …
… jag kollar på tv-serien Community.

4 Världen vore bra ­mycket vackrare om …
… det fanns drakar.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… ”MJAU”, men det är ju så man pratar med katter.

Vi satt som klistrade framför nyhetssändningarna de där juldagarna för snart tio år sedan. En undervattensjordbävning i Indiska oceanen hade orsakat en tsunami som vällt in över ett ofattbart stort område: Från Indonesien, Sri Lanka, Thailand och Indien ända till Afrika.

Monstervågen hade på vissa ställen varit 15 meter hög och krossat det mesta i sin väg. Skalvet, som mätte drygt 9 på Richterskalan, var det kraftigaste på 40 år och vid varje rapport steg dödssiffrorna. Nyheterna sände i princip dygnet runt och vi lärde oss namn på platser som Andamamerna, Khao Lak och Banda Aceh.

Och vi lärde känna Fritidsresors presschef, Lottie Knutson. Sög i oss varje stavelse hon sa. För medan UD och svenska regeringen inte verkade förstå vidden av det förfärliga, ryckte Lottie ut. Hon begrep att det gällde att reagera snabbt. Att paradisstränder hade förvandlats till helveten. Att läget var krisartat. Att räddnings- och sjukvårdspersonal behövdes.

Lottie intervjuades. Lottie förklarade. Lottie agerade.

Till skillnad från statsminister Göran Persson och utrikesministern Laila Freivalds (som för övrigt inte visste var Phuket låg).

I efterdyningarna fick landets styrande hård kritik och hade någon, på riktigt dragit i gång kampanjen ”Lottie for president”, då hade Lottie blivit president.

Hon hade definitivt fått min röst.

Men hon hade inte tagit emot den. Hon var en mycket motvillig hjälte, som ”skulle varit usel som politiker”, berättar hon i intervjun i veckans Söndag och fortfarande, efter tio år, känner hon sig obekväm med Lottiehysterin som uppstod.

– Vi var mitt i ett nationellt trauma och jag var en sorts askungehistoria i det, säger hon i Tina Frennstedts intervju.

Jag håller inte med. Jag såg inte en askunge. Jag såg en stark kvinna, som kavlade upp ärmarna, tog ansvar och gjorde jobbet som Sveriges regering inte pallade.

Lottie for president.