Det är sen lördagseftermiddag och jag står i köket och fixar middag tillsammans med maken. Som ljudkuliss har vi Spotify-listan Best of British: Classic hits from the 80’s and 90’s.

Jag tänder ljus, öppnar en flaska rödvin, räcker ett glas till Dan och hajar till när jag ser att han är alldeles blank i ögonen. Min man, som jag har sett gråta vid max fem tillfällen på 22 år, är rörd till tårar.

Anledningen stavas Duran Duran, Dexy’s Midnight Runners och Simple Minds – brittiska band som han lyssnade mycket på som tonåring. Hans tårögdhet är sprungen ur en kombo av nostalgi och hemlängtan (han är ju engelsman, om någon nu har missat det).

Reaktionen är inte ovanlig, enligt tidningen Forskning och framsteg, eftersom hörseln är det sinne som, näst efter lukten, har störst inflytande på vårt minne. Musik har alltså makten att trigga i gång starka känslominnen, både trevliga och sorgliga. Vem har inte stängt av radion när dj:n har valt en låt som hänger ihop med en smärtsam kärleksincident?

Särskilt ungdomens melodier har en särställning i vår minnesbank, enligt tidningen: ”De flesta och livligaste minnena knutna till musik tycks vi få under ungdomstiden och tidig vuxenhet, i 15 till 25-årsåldern. Då inträffar många avgörande händelser som formar vår identitet, och musiken spelar stor roll”.

Men låtlistan som väcker Dans inre tonåring till liv, saknar mitt viktigaste spår: Sweet dreams med Eurythmics. Den låten skulle ta mig direkt till sommaren 1983, med allt vad den innebar.

Vad hände då? undrar ni.

Det, mina vänner, är en helt annan krönika.

Det började med att jag, lite tanklöst, verbaliserade en tanke till Söndags hälsareporter, Hanna:

– Kanske man borde börja springa på lunchen?

Eftersom Hanna brinner för sitt specialområde och sällan försitter chansen att göra sina medmänniskor lite sundare, drog hon blixtsnabbt i väg ett redaktionsmejl: ”Finns intresse för att sträcka på benen en gång i veckan? Vi joggar i en halvtimme – utan prestige, tidtagning och allt sådant – total njuuutnjng alltså”.

Intresse fanns. Redan nästa dag möttes sju av oss utanför entrén prick klockan 11.30, medan Johan, som fnyser åt fysiska gruppaktiviteter, stack i väg på egen hand, driven av stenhård death metal-musik i hörlurarna.

Nu, efter sju veckor, håller träningstrenden i sig. Hanna skuttar med regelbundenhet ner på gräsmattan för att göra burpees, upphopp, knäböj och armhävningar. Johan och Kristofer har fastnat i appen Runkeeper och ägnar luncherna åt att diskutera intervallpass och så kallade split-tider, medan Gunilla, likt Stålmannen, svidar om till tajts vid arbetsdagens slut och hoppar av t-banan några stationer för tidigt för att lubba sista sträckan.

Själv laddar jag för att klara min nästa 10-kilometerstävling, Tunnelloppet, och försöker komma ut tre gånger i veckan, med Kristofers fjäderlätta löpstil som målbild. Karln är en naturbegåvning, vilket är oerhört irriterande för oss andra.

Men Hanna nöjer sig inte med att peppa sina medarbetare i form – nu är det din tur. Här bjuder hon på ett löpschema, som gör att du inom tio veckor kan kuta minst fem kilometer.

Så snör på dig dojorna och dra ut i spåret, och glöm inte Hannas mantra: ”Utan prestige, tidtagning och allt sådant”. Det ska, trots allt, inte vara någon tävling.

Bara total njuuuutning.

Föräldrar har alldeles för mycket ångest. Nu också makaronångest. Själv vägrar jag. Vägra du också. Slappna av lite.
För mig är det rätt enkelt att fjäska för mina barn genom att ge dem vad de ber om – pasta, pasta, pasta! – eftersom jag själv tycker att ­makaroner med falukorv och ketchup är förträffligt gott. Enkelt och ingen tjatig stämning.
En typisk vinstvinst-situation alltså?
Njae. Jag är inte blåst i huvudet trots all ­Skogaholmslimpa jag åt som liten. Jag vet att vitt mjöl och socker är onyttigt för både kropp och hjärna. Kött också, främst för miljön. Så visst gnager det lite.
Men jag är lat, så jag står ut.
Sedan trycker jag ut en halv deciliter ketchup till, ler självgott åt att den enligt etiketten är ­ekologisk och lider med alla arma föräldrar som djupt ångestridna utkämpar detta krig mot barn och makaroner (ett krig som är nästan omöjligt att vinna).

Jag har föräldraångest som alla andra men jag vägrar dras in i denna galet skuldbeläggande hysteri. Det är hysteri. Krav på total perfektion ställs på föräldrar, särskilt min typ av Söndagstidningsläsande medelklassföräldrar, som redan är utmattat korrekta och präktiga (råsaft­smoothies, genusmedvetna kläder, godis bara på lördagar, rasismfria barnböcker, ekomüsli, second hand-skor, etc) eftersom vi inte kan ­skylla på att vi inte vet bättre eller inte har råd.
Det är inte konstigt, krav bör ställas på oss. Att vara medveten och trots det följa minsta motståndets lag – som att säga negerboll om chokladboll eftersom ”vi alltid sagt så” – är bara för dåligt. Det är direkt elakt eftersom det ­drabbar någon annan, i detta fall ungarna.
Men.
Det är omöjligt att orka allt. Jag orkar inte. Vid makaroner säger jag stopp å belägg. Ingen mer skuld. Jag bestämde mig slutgiltigt när jag läste en, enligt mig, komisk krönika i Göteborgs-­tidningen med rubriken ”Sluta makaron-­knarka våra barn” som hänvisade till en bok av hjärnforskaren Martin Ingvar och medicin­journalisten Gunilla Eldh.
De menade att makaroner och falukorv och ketchup borde vara barnförbjudet, enligt ­skribenten Frida Boisen. Ja, barnförbjudet.

Alldeles uppenbart var detta alarmistiska personer som tog sin lilla nisch i världen på ­alldeles för stort allvar, alternativt vill skrämma föräldrar att köpa deras bok. Inga seriösa människor använder ord som ”sockerknarka”, ”sockerdopad” eller ”makaronknarka”.
Socker är varken metamfetamin, alkohol eller anabola steroider. Socker är heller inte växthuseffekten, ebola eller fascism.
Men, oj då. Det visade sig att jag var ­ensam om att se humorismen i krönikan. Reaktionerna på texten … alltså … föräldrar tog den på allvar! De verkade tro att barnens hjärnor skulle sluta fungera vid nästa portion snabbmakaroner.
Roligt det också, men mest väldigt deppigt och ledsamt.
Föräldrars dåliga samvete kan tydligen inte nog överskattas. Föräldrar vill vältra sig i sin uselhet. Föräldraångest har blivit en livsstil, ett sätt att säga – och visa upp – ”jag bryr mig”.
Detta självhat gissar jag är ­betydligt sämre för barnen än ­makaroner med ketchup.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 42.
Yrke: Krönikör, programledare.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: På Södermalm, Stockholm.

5 tankar i mitt huvud:

1.  Jag blir glad …
… när jag på en svamppromenad hittar en båt i skogen, som i filmen Mud.

2. I mitt kylskåp finns det alltid …
… mjölk, som jag själv inte druckit på 25 år. Mjölk är lika åldersbestämt som tre­hjulingar.

3. Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… skrika ”plugga ordentligt och länge, grabbjävel!”

4. På min gravsten bör det stå …
…”Här vilar världens äldsta man”.

5. Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… förfölja Carola.

Vad diskuteras flitigast i landets fikarum just nu?
Jo, politik. Och Paradise hotel.
Ni har säkert skrattat gott åt twittraren @fridadiana geniala tweet ”om riksdagen var som Paradise Hotel”.
Hon hade suttit och knåpat ihop bilder på partiledarna i Paradise hotel-miljö med typiska PH-citat som:
”Känns så jävla skönt att äntligen få vara i fucking paradise! Nu är det jag som styr spelet”, säger Stefan Löfven.
Medan Jonas Sjöstedt säger: ”Stefan är så jävla falsk. He’s a backstabbing bitch”.
Ja, ni förstår den slående parallellen.
Valspurten 2014 bockade av alla de viktigaste ingredienserna i en dokusåpa (förutom sex då …).
De senaste veckorna har politiken handlat om att rösta bort och rösta fram och framför allt att rösta fel.
Det handlar om en kamp mot vad vi har titulerat det onda, och det goda vilket ofta är essensen av en dokusåpa.

Samtidigt kastade TV3 in ett gäng ungdomar som inte känner varandra i ett hus uppe i de mexikanska bergen. I det så kallade paradiset. Spelet går ut på att hela tiden attrahera en partner att stå med till nästa veckas parceremoni.
Där emellan pågår ett spel med sex och ständiga intriger mellan de sluga spelarna och de mer ödmjuka.
Har du ingen partner, åker du ut.
I finalen vinner den som i slutändan lyckats hålla fast vid en partner och får majoriteten av PH-kollegornas röster.
Det konstaterades nyligen att fler sökte till ­Paradise hotel än till lärarutbildningen förra året.
Oroväckande tycker givetvis många, men vad skulle du helst välja om det stod mellan det ena eller det andra?!
1. Att ta studielån för att plugga till ett yrke som har dålig löneutveckling, låg status, är ­under ständig kritik och har pressande arbetsförhållanden.
2. Att åka till Mexiko, bli solbränd, träffa nya människor, bli känd, festa, bli filmad 24 timmar om dygnet, maximal tv-tid och garanterat hundratusentals fans på Instagram.

En av politikernas många utmaningar inför årets val var att nå unga och personer med invandrarbakgrund, där ­valdeltagandet brukar vara lägre.
Sociala medier har inte bara gjort varenda användare till en egen ­publicist utan också förskjutit makten från politikerna och ­media.
Vi kan inte, oavsett om vi tycker att dokusåpor är förkastlig tv, förringa vilken makt deltagarna kan få.
Det är förra årets genivärvning till såpan, Samir Badran som har över 260 000 följare på Instagram, inte Stefan Löfven.
Det är till Samir ungdomar som har det tufft hör av sig till, inte Annie Lööf.
Så till dig som moraliserar över Paradise hotel och avskriver deltagarna som bara korkade.
Tänk igen.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Bor: I skärgården.
Yrke: Skriver och gör tv.
Familj: Gift med Mattias.

5 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu…
… planterar jag och ­maken vårlökar i trädgården.

2. Jag våndas över…
… de aggressiva mejlen i min inbox efter att ha skrivit om jämställdhet.

3. Tittar jag på…
… den franska versionen av dansksvenska Bron, kallad The tunnel på SVT. Rekommenderas!

4. Jag får panik…
… på alla människor i det här landet som tar humorlösa selfies och lägger ut på Instagram. Sluta genast!

5. Jag drömmer om …
… att bygga ut huset med ett orangeri.

Vi såg den strax efter jul, jag och maken, Netflixdokumentären Forks over knives. Det var tur att helgfirande var över, för annars hade vi förmodligen satt skinkan, revbensspjällen och köttbullarna i halsen.

Dokumentärens regissör, Lee Fulkerson, fokuserar nämligen på hur vårt förhållningssätt till käk (frossandet i kött, snabbmat och halvfabrikat) påverkar vår hälsa. Hur vi äter oss sjuka och drabbas av övervikt, diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och – cancer.

Filmen belyser att cirka 40 procent av USA:s invånare sjukligt feta och att runt hälften av amerikanerna knaprar någon form av receptbelagd medicin. Men den visar också (och det är ju själva syftet) att det går att backa bandet. Fulkerson använder sig själv som försökskanin och överlåter sin kropp till läkarna Matt Lederman och Alona Pulde, som behandlar sina patienter med kostråd, inte piller.

När Lee hälsotestas första gången väger han 105 kilo, har ett blodtryck på 142/82, en vilopuls på 90 slag i minuten och ett skyhögt DLD-värde (även kallat ”det onda kolesterolet”).

Genom att välja bort kött, mjölk och andra animaliska produkter lyckas han på 13 veckor tappa nio kilo, få ner blodtrycket och vilopuls till 112/70 respektive 60, samt halvera sitt katastrofala DLD-värde. Utan att ta en enda tablett.

Den slog oss rakt i magen, den där filmen. Min man blev, mer eller mindre över en natt, till 99 procent vegetarian, medan jag är en så kallad ”flexitarian”: Fixar mest vego-käk hemma, men på krogen kan jag unna mig en bit kött.

Cecilia Nisbet Nilsson, 47, åt sig, faktiskt, frisk. När hon skippade laktos, gluten, socker och började äta enligt paleo-filosofin, blev hon av med allergier, ledvärk, psoriasis och astma, berättar hon här. I dag driver hon Svenska paleoklubben och säger att hon vill ”frälsa hela världen”.

Vill du ha ännu mer inspiration? Kolla in Forks over knives. Om du törs.

Din världsbild blir förmodligen lite rubbad.

Vem ska trösta Knyttet?
Det undrade jag också när jag var liten.
Kunde ett tag inte få nog av Tove Janssons bilderbok. Mamma och pappa fick läsa den för mig så många gånger att de säkert började prata om Filifjonkan i sömnen.
Knyttet är en liten ledsen gynnare som bor ensam i ett stort hus. Han är så rädd för ensamheten att han en dag smyger sig ut i världen. Men Knyttet är för blyg för att hitta några vänner. Han fattar inte det sociala spelet. Då är det väl inte så lätt att bli polare med en mumrik.
Sagans persongalleri var och är halva nöjet. Vilket barn under sex år, åtminstone ett barn som växte upp före appar och läspaddor, kunde få nog av fantasieggande analoga varelser som homsor och hemuler, filifjonkor och mumrikar?
Det är bra ”fjonk” i allihop. Jag började skratta så fort jag sa deras namn högt. Och varje gång det ­åskade stod jag med näsan tryckt mot fönstret och höll tummarna. Jag ville så förtvivlat gärna se ett gäng hattifnattar marschera fram över gräsmattan.
Mårran fick däremot vara. Det var en läskig tant. Den sidan hoppade jag över.

Kunde identifiera mig hårt med Knyttet. Han var min Morrissey. Än i dag går det att härleda min musiksmak till Tove Janssons lille got. Skivor ska helst låta som Knyttets ledsna och ängsliga ansiktsuttryck.
Poängen med Vem ska trösta Knyttet är det vuxna allvaret och melankolin. Det var förklaringen till dess dragningskraft och att huvudpersonen blev min första popidol.
Men inte ens Tove Jansson kommer i närheten av Adjö, herr Muffin. Bilderboken är bland det sorgligaste jag läst i vuxen ålder. Kanske tur att jag inte ägde den när jag var barn. Var landar man om ens första popidol är ett gammalt och döende marsvin?
Adjö, herr Muffin är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Anna-Carin Tidholm. År 2002 fick den Augustpriset för årets bästa barnbok. Det är en gravdjupt sorgsen och hjärtevärmande dödsblues.
Läsaren får följa herr Muffins sista dagar. Marsvinets dödsskräck och minnen skildras med svåröverträffad tonträff och känsla.
Herr Muffin bor hos en familj där dottern skriver brev till honom. Scenerna när Muffin ­river sönder breven får hjärtat att gå i lika många bitar som i en låt av Björn Afzelius.
Med tanke på Tove Jansson och Adjö, herr Muffin är det obegripligt att barnböcker inte har högre status. Den senare säger lika mycket om den stackars människan som författarna Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates försöker göra på 700 sidor.

Värst och vackrast är när herr Muffin sitter framför ett stearinljus och rannsakar sitt liv genom en lista. Han fick aldrig vara en mjuk hamster. Men en gång hade han en mycket klok och vänlig fru. De fick sex barn, nu utflugna.
Herr Muffin hade ett blått hus med egen brevlåda. Han blev kelad 7 665 gånger och fick 728 gurkor under livet. Han hade haft det bättre än de flesta. En dag sitter man själv där som Muffin och lägger till och drar ifrån, förhoppningsvis mer nöjd med det man hade än det man aldrig fick eller blev.
Man hade kanske tak över huvudet. Man fick käka lite ­gurka. Och så var det med det.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 38.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1. Om jag hade alla pengar i världen skulle jag …
… antagligen inte vara nöjd ändå.

2. Om jag får rekommendera en bok blir det …
… Art Spiegelmans tecknade klassiker om Förintelsen, Maus.

3. Om jag tvingades lyssna på en låt i 24 timmar skulle jag just nu välja …
… vad som helst av Seinabo Sey.

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan föräldrarna långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre–fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi. Ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa. Eller som Carl Johan Sundberg, läkare, professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttrycker det:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, SAMTIDIGT som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

Varför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta–nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport.

Men enligt doktor Sundberg förkortas våra liv i genomsnitt med  22 minuter för varje timme vi sitter i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

Han säljer de hemlösas tidning, Situation Stockholm, och är ett av mina tydligaste tecken på hur fort en månad passerar. För nu står han redan där han brukar, precis vid Södra stationsingången på Swedenborgsgatan, med ett färskt nummer i näven.

Jag halar fram en hundring, men han skakar på huvudet och säger att han inte har 50 spänn i växel. Samtidigt närmar sig en parant dam i turkos kappa, även hon med en hundralapp i handen.

Vi tittar lite förbryllat på varandra, tills jag resolut säger:

– Då tar jag väl två!

Jag ger den ena tidningen till Paranta Kappan och innan hon hunnit protestera rusar jag vidare till pendeltågsspärren, samtidigt som jag känner mig oförskämt nöjd. För jag är en Mycket God Människa. Inte nog med att jag är en trogen Situation Stockholm-kund, jag köper två nummer och GER BORT ett till en HELT FRÄMMANDE MÄNNISKA. En handling, som verkligen bekräftar att jag har en VACKER SJÄL.

Eller hur?

Nej. Egentligen är jag inte det minsta fin. I själva verket är jag bara skamlöst självisk. För jag är en sådan där person som tänker ”karma” om det mesta. Att det jag gör antingen leder till ett bättre eller sämre öde, och eftersom jag inte vill återfödas som en hårlus eller, ännu värre, en föraktad fästing, lever jag efter devisen: Vad skulle Jesus ha gjort?
Fast nu är jag sugen på att byta ”Jesus” mot ”Karin Tydén”. Hon är kvinnan bakom sociala medier-fenomenet ”Karmautmaningen” och menar att vi alla, genom snälla gärningar, kan skapa positiva svallvågor och göra livet ljusare för våra medmänniskor.

Alltså: Sätt i gång! Gör något bussigt.

Om än bara för att slippa bli en förskräcklig fästing i nästa liv.

Om Bengans vill jag berätta.
Skivbutiken i Göteborg som plötsligt öppnade en filial i hörnet Bondegatan/Östgötagatan i Stockholm, i det område som har kommit att kallas Sofo, men som för alla, med anständighet och moral i behåll, är och förblir östra söder.
Jag trodde inte mina ögon då jag en trist morgon i december år 2011 drog upp rullgardinen i sovrummet och upptäckte det skamlösa göteborgska övertagandet av lokalen på andra sidan gatan som tidigare hade härbärgerat en sorglig resebyrå som aldrig tycktes ha några kunder.
Dessa klassiska stockholmskvarter, där Greta Garbo gick i småskolan, Slas rumlade runt och Maj Sjöwall ännu promenerar, var alltså på väg att annekteras av goa gubbar som alla heter Glenn och tycker det är läskigt att åka tunnelbana?
Jag slängde på mig kläderna och skyndade runt hörnet till Skånegatan och Pet Sounds, den enda skivbutiken värd namnet i huvudstaden. En skivbutik som av en italiensk tidning rankats som den sjätte bästa i världen och som Elvis Costello och Quentin Tarantino förärar besök då de är i stan.
Mannen i svart, Pet Sounds ägare Stefan ­Jacobsson, höjde handen då han såg mig ­komma in.
– Säg inget, jag vet, muttrade han.

Itunes, spotify och allt vad de tekniska nymodigheterna hette hade slagit hårt mot branschen och flera skivaffärer hade tvingats slå igen. Stefan hade klarat sig bra, men en konkurrent runt hörnet var det sista som behövdes. Allra minst en konkurrent från Sveriges största småstad.
Något nedslagna började vi spekulera i om nyetableringen kanske trots allt var bra, möjligen skulle nya kunder att söka sig till söder och på kuppen upptäcka Pet Sounds, och jag gick hem igen, något mindre tung i sinnet.
På vägen tog jag en bild på Bengans och la upp på Facebook med en bister kommentar om att butiken var till för töntar och att alla coola handlar skivor på Skånegatan.
Till min förvåning började det strömma in ­likes och försäkringar från höger och vänster om att folk minsann aldrig skulle sätta sin fot hos göteborgarna. Så jag fortsatte lite då och då att lägga upp gnäll på Fejan om butiken. Det blev en uppskattad följetong.
Att jag egentligen tyckte om att musiken strömmade ut över gatan och roades av att se ungdomar köa runt kvarteret då Håkan Hellström signerade skivor var oförenligt med min stockholmsimage och således någonting jag höll för mig själv.

Plötsligt, en dag tidigt i somras, hade ­butiken upphört. Utan förvarning. Borta var hyllmetrarna med skivor. Borta var musiken. Kvar fanns endast en lapp på ­dörren med den dystra rubriken ”Bengans Söder flyttar”.
Jag kände mig vemodig. Efter några dagar kom skräcken: Vad blir det för eländig verksamhet som tar över? Någon hade hört att vulgära Seven eleven visat intresse. Det knöt sig i magen.
Det blev än värre. En butikskedja – givetvis med säte i Göteborg – som saluför gräsliga barnkläder
i skrikiga färger hade ­flyttat in.
Invigningen var för några veckor sedan. Ballonger, skrattande barn på gatan, en ­total mardröm.
Bengans, kom tillbaka. Jag saknar dig.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Bor: Stockholm.
Ålder: 50 år.
Yrke: Nyhetskrönikör.
Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… oroar jag mig för att AIK inte vinner Allsvenskan.

2. Försöker jag lyssna på …
… något annat än Bob Dylan.
3. Drömmer jag om …
… löneförhöjning.

Det är föräldraskapets paradox: När barnen är små tycker vi det är tröstlöst jobbigt att de vägrar sova förbi femrycket, att de alltid vill bli burna och att de aldrig lämnar oss i fred (vem har inte blivit förföljd av en krypande bebis ända in på toaletten?).

Som päron till tonåringar pyr irritationen över att ungdomarna verkar kunna sova HUR LÄNGE SOM HELST, att det är stört omöjligt att lyfta dem från diverse olämpliga situationer, och att det krävs åtminstone en utlandsresa för att de EVENTUELLT ska kunna tänka sig att umgås med oss. …

Ja, jag överdriver. En smula. Men visst är det intressant hur hjälplösa små pyren plötsligt förvandlas till finniga varelser som, trots sin fåordighet, lyckas visa att pappas och mammas åsikter är hjälplöst mossiga och ”såååå pinsamma”?

Från att vi har varit deras idoler, förebilder och hjältar degraderas vi (över en natt känns det som) till mänskliga bankomater, som driver någon sorts gratis hotellverksamhet med all inclusive-bortskämda gäster. Dessa ”gäster” rumlar dessutom runt om nätterna, utsätter sig för onödiga risker och beter sig, ur vårt vuxenperspektiv sett, bra korkat.

Det vi föräldrar glömmer bort är att frigörelseprocessen är biologiskt betingad. Att våra ungars riskbenägenhet beror på att de, utan att tänka för mycket på konsekvenserna, ska lämna boet. Detta för att våga sig så långt bort från familjen som möjligt, i jakt på en genetiskt olik partner – allt för att minimera risken för inavel.

Så nästa gång du tycker att din tonåring beter sig bra korkat, tänk att hen gör det för mänskligheten.