Om 59:an måste jag dessvärre en tredje gång berätta.

Det här är en sorglig söndags­krönika, möjligen är den rent av ett griftetal, men låt mig få inleda med att rekapitulera tidigare episoder i min artikelserie om denna ärans busslinje.

Min förälskelse i 59:an uppstod vintern 2011, då Aftonbladet flyttade från Globen in till City. Tunnelbanan söderut från Medborgarplatsen till jobbet ersattes av en resa in till T-centralen, med allt var det innebär av kamp för överlevnad i den mardrömslika gången mellan tunnelbanan och centralen, där tusentals människor i minuten gjorde sitt yttersta för att trampa ner en stackars skribent som gjorde någonting så omodernt som att flanera i maklig takt.

Men efter bara några arbetsdagar i Afton­bladets nya hemvist tipsade någon, det kan ha varit redigeringsgurun Jonas Lundh, typo­meterhjonens obestridlige mästare, om ett
annat sätt att resa.

Hänfört lyssnade jag på berättelsen om en måttligt fullsatt buss som sköt som en pil över Centralbron, med vacker utsikt över Riddar­fjärden, Stadshuset, Gamla stan, riksdagen och Rosenbad.

Visserligen fanns nackdelar med detta sätt att ta sig till jobbet, jag varnades bland annat för att hammarbyaren Lasse Anrell ofta satt längst bak, men denna livsstil såldes in med sådan skicklighet att jag lät mig förföras.

Jag steg på vid Östgötagatan och var två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet. Ett så oerhört mycket mer civiliserat sätt att resa än med den vulgära tunnelbanan.

Men säg den lycka som varar för evigt. Året efter jag på denna sida hyllade 59:an bestämde sig SL för att dra om linjens sträckning.  Plötsligt var restiden fördubblad.

”Det här håller bara inte”, suckade Jan-Olov Andersson, nöjesreporter på Aftonbladet sedan Eldkvarn brann, även han söderbo, och började ta tuben.

Jag kastade mig över tangentbordet och skrev en vredgad anklagelseakt. Troligen det argaste som har publicerats i europeisk press sedan J’accuse!, Emile Zolas uppgörelse 1898 med den rättsskandal som drabbade den judiske officeren Alfred Dreyfus, dömd för högförräderi.

Men jag vande mig. Och upptäckte snart fördelarna med snigeltempot. Att försjunka i en bok eller tänka på att AIK:s Alexander Isak gjorde två mål på Djurgården på sin sjuttonårsdag var inte det sämsta.

Och vad är väl egentligen 20 minuters resa i stället för tio jämfört med det jävelskap som landstinget nu försöker driva igenom?

Under lömsk tystnad, utan att fråga resenärerna, har trafikförvaltningen skickat ut en 83-sidig skrift med den försåtligt intetsägande rubriken ”Remiss inför trafikförändringar
i SL-trafiken 2017/2018”.

Men mig lurar de inte. För vad hittar jag inte på sidan 49, om inte ett insmuget förslag om att lägga ner min älskade linje. ”Mycket lågt resande”, lyder motiveringen.

Det här väcker frågor. Som exempelvis att resandet såvitt jag kan bedöma har ökat markant sedan ett före detta ålderdomshem i Norra Hammarbyhamnen gjorts om till flyktingförläggning.

59:an, som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930, är en klenod i kollektivtrafiken. Det vore historielöst att skrota den. Samt oekonomiskt. Tidigare ned­läggningar av obskyra linjer har lett till att gamla tanter som inte orkar gå till tunnelbanan i stället börjat nyttja den dyra färdtjänsten.

När denna text skrivs har remisstiden inte gått ut. När denna text publiceras har den gjort det. Snabb pressläggning är inte bilagebranschens främsta kännetecken.

Jag kan bara vädja till politiker och tjänstemän i landstinget: Ta ert förnuft
till fånga.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är…

… att jag är född i Sundsvall.

2. Jag längtar alltid till…

… den irländska väst­kusten för att jag känner mig fri där.

3. Det mest korkade jag har gjort är att… 

… vara korkad, vilket har hänt alldeles för ofta.

4. Kärlek för mig är…

… vackert och smärtsamt.

5. Senast jag ljög var…

…  om att jag aldrig var orolig att AIK skulle slå Djur­gården i derbyt härom veckan.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52. Yrke: Journalist.

Bor: Lägenhet på Södermalm
i Stockholm.

Familj: Sonen Henry.

En dag gick färden till Akalla. En annan till Mälarhöjden. Jag var nyinflyttad i Stockholm och det var sommar. Det regnade och ibland fick jag gå med vårjackan på. Men det fanns dagar då himlen var blå och fönstertermometern visade 36 grader. Det var så klart en överdrift, en uppvisning i måttlöshet så som hos alla termometrar som lapat sol sedan klockan sju på morgonen.

De dagarna köpte jag körsbär på Ica
nere på Ynglingagatan och gick genom Hagaparken till Brunnviksbadet. Där låg jag sedan hela dagen. Jag läste Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd
ac­kompanjerad av barnens lekrop nere vid strandkanten och bladens rasslande när vinden fick fart och susade förbi i björkträdet ovanför mig.

Det var alldeles för få sådana dagar det året. Det är i alla fall så jag minns det.

Men när molnen hopade sig och stängde ute sol och värme hade jag och min kompis planen klar för oss. Vi möttes upp Odenplan. Nere i tunnelbanan fanns en karta över Stockholms tunnelbanenät. Vi blundade, snurrade runt och pekade. När fingret hamnade på Skärholmen åkte vi dit och promenerade omkring länge, för tid hade vi gott om. Sedan upprepade vi vår procedur och åkte vidare till nästa ställe, slumpen fick avgöra åt vilket håll färden skulle gå. Vi gick på upptäcktsfärd i vår egen stad som var ny och lite främmande för oss båda då men som snart skulle kännas mer hemma än platserna vi kom ifrån.

Jag gör det fortfarande. Jag turistar i min egen stad. Inte med samma systematiskt slumpmässiga metod som då. Platserna är ofta utvalda före färd: En guidad båttur under broarna, ett glas rosé i trädgården till Karl o Kristinas Wärdshus o gårdsfestlokal i Skarpnäck, musik, dans och grillning på Cyklopen ute i Högdalen, bak­luckeloppisen på Siggesta gård och en silltallrik och ett dopp i havet i Lillsved ute på Värmdö. Med busskortet på fickan finner jag nya platser varje sommar. Jag kommer aldrig att bli färdig.

På sidan 61 tipsar Söndags redaktion om resmål inför semestern. Jag vill lägga till ytterligare ett förslag: Turista i er egen stad eller i ert egna landskap. Packa matsäcken och hoppa på bästa buss eller tåg. Eller ta cykeln. Det finns alltid något att upptäcka – och det är både miljö- och plånboksvänligt.

Listan över byggfiaskon kan göras lång: dörrhandtag som monterats upp och ner, elektriska löpband som saknar el, kattluckor som bara kan öppnas åt ena hållet. Alla projekt slutar på samma sätt, nämligen med ett hastigt inbokat besök av Crystof.

Första maj i år gick startskottet i villakvarteret. Jag talar om den årliga tävlingen Svenne-banan-bygger-altan, som man automatiskt löser licens till genom att köpa hus. Som på en given signal gick grannarna ut på gatan och påbörjade årets pool/garage/friggebod/murprojekt. Även jag och Dave strosade ut på uppfarten, med de obligatoriska varseluniformerna på, mest för syns skull.

Vi har givetvis svurit dyrt och heligt vid flera tillfällen att aldrig dras med i såna fånigheter som keeping up with the Joneses. Man ska inte jämföra sig med andra, då blir man inte lycklig. Så har vi sagt många gånger. Men grupptrycket är en kraft vi hade underskattat och det tog inte lång tid innan även vi började kika över staketen.

Jaha, de ska göra så.

Sedär, 75:an har köpt lösvirke.

Aha, här var det ett lass med trall.

Situationen är dock olycklig, eftersom både jag och Dave är svårt inkompetenta och borde vara uteslutna av hälso- och säkerhetsskäl.

Låt mig bara nämna fjolårets fasadmålning, så förstår ni.

Alla de andra husen på gatan hade redan fått sin uppfräschning, utan hjälp av proffs, så varför skulle inte vi vara sämre? Tvåvåningshus, sju meter på gaveln, nemas problemas, alla gör det. En av grannarna var vänlig nog att hyra ut en bättre begagnad skylift. Första problemet var att trotjänaren hade ungefär 25 år på nacken och slukade 10 ampere, varför vi tvingades stjäla el i smyg från ett annat hus för att kunna köra den. Vilket gick bra ända tills husägarna bestämde sig för att titta på tv. Då stannade skräpet på sju meters höjd tills våra förvånade men artigt sinnade bekanta kom ut och slog på strömmen igen. De fick springa ut fem gånger till samma kväll innan vi ringde Crystof, vår tålmodiga snickare, som kom och mixtrade med eluttaget så vi kunde köra liften från vårt eget hus.

Well, nytt försök. Jag rattade spakarna och Dave viftade med rollers från korgen. Plötsligt hördes ett oroväckande knak från kranen. Och ett till. Sedan började liften leva sitt eget liv och dyka mot väggen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag började rycka i alla spakarna i panik, vilket kan ha varit en dålig strategi. Kranen slängde fram och tillbaka mot husväggen. ”Uppåt, uppåt!” Skrek Dave. Till slut måste liften ha återfått någon form av självbevarelsedrift, för den stannade och hämtade andan. Då var engelsmannen en centimeter från att komma in i huset via fönstret.

Nästan dag satt två polacker och målade klart gavlarna från en byggställning.

Och medan vi släpade bort skyliften och slickade såren – inte minst den ekonomiska blödningen var ymnig – hann grannarna
sätta upp ett garage.

Men skam den som ger sig. Jag har nämligen upptäckt att de varselklädda männen på gatan har en svaghet – trädgårdsarbete. Så årets plan är att helt enkelt byta tävlingsgren. Och jag har ett trumfkort på hand. Daves mamma, som är en engelsk lady och årligen vårdar 400 perenner på sin radhustäppa, är inkallad för att klippa rosor, gräva ner koskit kring klätterväxterna och föra striden mot maskrosorna. Vi talar klematis, azaleor, rhododendrons och
alla Tungelstas handelsträdgårdars förbannade fulländning på en och samma tomt.

Sedan, kära läsare, ska prunkande fotodokumentation kab­las ut i alla e-medier som finns.

Bara för vår egen skull, givetvis.

Känn ingen hets, det blir man inte lycklig av.

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är … 

Treo. The cure of all diseases.

2. Sist jag blev skitförbannad var … 

… när Dave städade toaletten, utom just toaletten.

3. Jag blir charmad om  … 

… jag får ett gnägg när jag hämtar hästen i hagen.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39 år och… 11 månader.

Familj: Dave samt sönerna Arvid, 6, och Ambjörn, 2,5.

Bor: Västerhaninge.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

E

Så var det nu denna ­oktoberdag 1974 när Stephen och Tabby kom fram och bestämde sig för att ta in på The Stanley, ett stort anrikt hotell som ­under ­sekelskiftet attraherade den amerikanska överklassen med sin lyx, grandiosa design och bekvämlighet. Här fanns hiss, gasbelysning, rinnande vatten och telefoner i varje rum, ­något som inte hörde till vanligheterna i början av 1900-­talet. Men nu var det 1974 och hotellet hade sett sina bättre ­dagar, även om man kunde ana de forna dagarnas glans.

När Stephen och Tabby hade checkat in upptäckte de att de var de enda gästerna på det 420 rum stora hotellet. Dagen efter skulle The Stanley bomma igen för säsongen. På ­kvällen gick Stephen genom de långa, ödsliga korridorerna och en tanke väcktes: Den här platsen skulle utgöra en ­perfekt scen för en spökhistoria. Under natten sov han oroligt. Han drömde att hans treårige son rusade ensam längs korridorerna, jagad, skräckslagen och skrikandes på hjälp.

Mitt i drömmen vaknade Stephen med ett häftigt ryck, ­genomsvettig och nära att falla ur sängen. Han gick upp och satte sig vid fönstret, tände en cigarett och tittade ut mot bergen.

– När cigaretten var slut hade jag ramen till boken klar för mig, sa Stephen senare i en intervju.

Boken fick namnet The Shining. Författaren var skräckmästaren Stephen King. Resten är, som man brukar säga, historia.

Tre år efter att boken släpptes kom filmen. The ­Shining med Jack Nicholson i huvudrollen är i dag en klassiker och en av de bästa skräckfilmer jag har sett. Detaljerna och vissa scener förföljer mig än. Det är så det ska det vara. Bara en riktigt skicklig berättare lyckas med det.

Så som Stephen King.

Eller så som vår alldeles egna skräckmästare Mats Strandberg. I hans bok Färjan kommer det fasansfulla in i allt det vardagliga som en färja mot Åbo är; mitt i buffén, bland de överförfriskade på dansgolvet och i köerna på taxfree-shopen. Det är en historia som biter sig fast. Som väcker fantasin. Som inte går att värja sig mot.

Nu är Mats Strandberg aktuell med en ny skräck­roman, Hemmet, och vi fick chansen att fråga honom vad han själv är rädd för. Och skulle han våga bo på The ­Stanley? Läs svaren på sidan 10!

Kön ringlar sig lång både framför och bakom mig. Jag tittar mig omkring – det är en påfallande homogen grupp människor som har valt att inleda denna lördagsförmiddag med att stå och köa. De flesta är i medelåldern, ser ut att vara födda i Sverige – och i princip alla är män. Eller gubbar.

Vad är det jag köar till? Kan det vara biljettsläpp till John Fogertys första Sverigespelning på fem år? Eller är det Jimmie Åkesson som ska hålla sitt vårtal?

Nix. Det är skivmässa i Solnahallen strax norr om Stockholm. En handbollsplan fylld av back efter back med gamla kantstötta vinylskivor. Ni vet de där stora, svarta, ömtåliga sakerna med ingraverade ljudspår som musik distribuerades på fram till mitten av 1990-talet då de ersattes av cd-skivan. Den i sin tur slogs ut av MP3-filen och nu Spotify.

Jag har samlat på grejer sedan jag var liten. Först var det gamla mynt eftersom farsan höll på med det. Sedan blev det frimärken, jag försökte få tag på ett frimärke från varje land i världen. Även från dem som inte längre fanns.

I tonåren kände jag nog på mig att frimärken inte var en framkomlig väg. Efter några vilsna år fick jag ett kasettband med Clash första på ena sidan och Sex Pistols på den andra. Därefter var det bara punk som gällde. Frimärksalbumen stuvades upp på vinden och samlandet bytte skepnad – till skivor.

Jag tog ett uppehåll när jag blev vuxen – men trillade dit igen för ett par år sedan när jag insåg att alla de där skivorna jag aldrig trodde jag skulle hitta nu gick att buda hem på Ebay.

Så nu står jag här i en kö med andra medel­ålders män som troligen har liknande historier. Skivmässan är förvisso ett undantag i samlartillvaron, en nostalgitripp tillbaka till den tid då man rotade i fysiska skivbörsar och hoppades på att göra fynd. Numera är det nätet som gäller. Men letandet är det samma.

Och kicken när jag hittar den där singeln som jag sökt efter i flera år, vinner budgivningen och sedan väntar på att paketet ska droppa in i brevlådan. Det är höjdpunkten – när man försiktigt öppnar postförsändelsen och har skivan i sin hand för första gången.

Jag provspelar den en gång, placerar den i ett skyddande plastfodral och ställer den på rätt plats bland de andra skivorna i samlingen. Sedan är det över.

Och dags att börja jaga nästa plastbit. Vad har man skivorna till? Egentligen ingenting, man bara har dem. Spelar dem gör jag inte, dels för att jag redan har all musik på cd och dels för att jag ju inte vill slita på dem. Skicket är viktigt för samlare.

Vissa dagar undrar jag själv vad jag håller på med. Flyr jag från något? Jag ser det mer som en kulturgärning, ett sätt att vårda musikhistorien och bryta en aning mot slit-och-släng-samhället.

Men framför allt har det blivit mitt alldeles egna forskningsprojekt. Vilka olika varianter av en och samma skiva finns, hur skiljer man en förstapressning från en andrapressning? Jag har helt enkelt blivit expert inom ett väldigt smalt område. En sorts hobbyforskarnörd.

Och har jag tur så ligger det en ny plastbit i brevlådan i morgon som jag kan plasta in och placera på rätt ställe bland alla de andra.

3 x tankar i mitt huvud

1. Senast jag funderade på jordens undergång…

…var härom dagen när jag pratade i telefon med min dotter i som luffar runt  i Thailand. Hon hade snorklat på samma ställen som jag besökte för 28 år sedan – och inte en levande korall fanns kvar.

2. Senast jag funderade på livets mening…

…är just nu. Bredbandet i området har packat ihop och kommer inte tillbaka förrän om två dygn, tydligen. Ingen uppkoppling, ingen tv – då kommer sådana tankar.

3. Senast min son jublade av glädje…

…är precis just nu. Bredbandet är tillbaka! Det tog inte två dygn!

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör på Aftonbladet.

Älskling, ska vi åka upp till fjällen och tälta i sommar?

Hjälp! Min pojkvän är galen, tänkte jag. ­Eller är han ironisk?

Känner man mig vet man att företeelsen tälta är ute­sluten. Det är inget man skämtar om. Tält är trånga och klaustrofobiframkallande och är de inte för varma är de för kalla. De luktar inte gott alls och det går inte att ­skydda sig mot psykopater och yxmördare när man ligger där inne med bara ett tyg som vägg. Tvestjärtar, myror, spindlar och annat småkryp älskar tält och det är inte alls kul att sova bland såna. Dessutom finns det ingen resårmadrass – oskönt. Men det värsta av allt: Det finns varken toalett eller dusch.

Och det är nu jag säger det. Jag säger det högt, med visst eftertryck och med armarna i kors: ”Tälta är ­barbariskt!”

En förvånad blick möter mig: ”Hur menar du?”

Jag framhärdar.

Visst, barn kan tälta. Jag gjorde det. Någon gång i mina första formlösa år tog jag födelsedagspresenten som var ett ­indiantält och slog upp på tomten.

Tonåringar kan tälta. Det hör till att åka till en skärgårdsö och plågas en midsommar när man är 17. Men vuxna? Jag begriper inte hur idén ens kan födas. Hur den kan slå rot och låta sig uttalas.

Varför sova obekvämt och ligga skräckslagen i ett tält när det finns alternativ?

Okej, ni håller inte med mig? Ni har ­antagligen en bunt goda argument för att tälta. Och jag vet helt säkert att ni skulle vinna alla säsonger av Robinson över mig, jag som knappt klarar av att gå på dass (det känns ohygieniskt och så finns det getingar därinne).

Kalla mig ynklig men när jag åker till fjällen vill jag bo innanför stabila väggar med toalett och varmvatten.

Jag hoppas att det finns.

Annars får vi åka till någon av de campingplatser som man kan läsa om i veckans tidning. Där har de ­stugor för uthyrning, de har bastu och badtunna och toalett och dusch! Där finns restauranger med fullständiga ­rättigheter.

Det kan bli Byske havsbad i sommar.

Där finns allt som är värdigt en vuxen människa.

Vi pratade om träning. Alltså om all den där träningen man inte gör, det är ju den man pratar mest om. Och vi pratade om den här vardagsmotionen som är så viktig nuförtiden. Att det är bättre att städa huset i två timmar än att tokgymma i 40 minuter. Jag nämnde att jag läst om kopplingen mellan kvinnors längre livslängd och vårt lågintensiva och evighetslånga gnoende i hemmen.

Dagen efter messar min vän och tipsar om att lyssna på Stil i P1. Jag blir förbryllad över tipset – inte för att han saknar stil, tvärtom, han är världens finaste men känns ändå inte som Stils primära målgrupp – och börjar lyssna medan jag viker ett berg av tvätt som legat och skrynklat ihop sig i en vecka.

I programmet figurerar en brittisk excentriker vars främsta bidrag till världen var onelinern att det är onödigt att städa för efter fyra år blir smutsen ändå inte värre. Någon ironiserar över de moderna vita hemmen, putsade med mikrofibertrasa. Och Agnes Wold, inofficiellt Sveriges bästa människa, säger att om hon hade donat i hemmet så hade det inte blivit böcker och avhandlingar skrivna.

Och där står jag och viker nitiskt trosor och strumpor och känner mig plötsligt: Så. Jävla. Dålig.

Jag borde ju skriva en roman i stället för att försöka få styr på örngott som krullat ihop sig. Jag borde förkovra mig, och strunta i att mitt hus ropar på att bli dammsuget från gruset som dragits in i hallen och vandrat vidare in på den redan repiga parketten. Jag borde göra något storartat – och inte sortera skräp och ränna till återvinningsstationen.

Sedan blir jag förbryllad. Är det verkligen så att det finns en norm som säger att man ska feja och greja, och att det är fult att inte göra det? Är Stil-människorna rebeller som uppmanar oss till motståndshandlingen att vägra vårda hemmet?

Det känns inte så. Det känns mer som att vi väntas stå över simpelt städande. Jag googlar och hamnar på en psykologblogg. Skribenten har händelsevis lyssnat på samma Stil och eldar på med fyra argument mot städning: du får mer tid med din partner, du får mer tid till annat, du bryter en ”osund norm” och du ”stärker din integritet”.

Nu känns det mer som att normen är att man ska leva ett så jäkla ”forfilling” liv hela tiden. Dagarna ska vara späckade med viktiga saker, stora ting, med ett högre syfte, ett större värde. Och hushållsarbete är som bekant värdelöst i ordets exakta
bemärkelse.

DET stressar mig. Det stressar mig mycket mer än skavda köksluckor och ingrodd skit i kakelfogarna.

Vad hände med att ibland bara göra det som måste göras och skita i om det inte kan bli en ball like-raket i sociala medier?

Det är inte roligt, men kanske måste inte en vuxen person bara göra roliga och intressanta saker (samtidigt som hen gnäller på unga som inte vill ta så kallade skitjobb)? Kanske kunde man bara göra det, inse att det hör livet till, och sluta prata (och skriva krönikor) om det?

Och om det fortfarande inte känns okej: Ta det som ett träningspass. Så kan du åtminstone få ihop en instagrampost.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

…riven ingefära i hett vatten.

2. Sist jag blev skitförbannad var …

… när det var stopp på motorvägen från Arlanda och mitt resesällskap föreslog att jag skulle backa…

3. Alla borde se filmen …

… Mitt sockersöta barn av Jimmy Wixtröm på Aftonbladet Plus.

4. Jag blir charmad om  …

… planeterna står rätt.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Två barn, 17 och 13.

Bor: I västra Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.

Jag tror inte på spöken. Ändå händer det att jag ­vaknar mitt i natten, jag har väl drömt något läskigt, och då är jag inte på långa vägar lika säker. Jag håller andan och ser till att dra in fötterna under täcket. Tänk om någon skulle nypa mig i tårna? Jag skulle dö skräckdöden. När jag vaknar på morgonen är jag återigen säker på min sak: Det finns ju inga spöken.

Men om de nu finns. Varför skulle de då nypa mig i ­tårna? Det är ju en rätt trist syssla. Eller alla dessa spöken som sägs flytta på saker i hemmet och knacka i väggarna. Det tycks mig så banalt. Har de inget bättre för sig? ­Kanske är deras handlingsutrymme väldigt begränsat. Vad vet jag.

Om jag vore ett spöke skulle jag strunta i sovande människor och deras materiella ting. Ja, jag skulle väl skrämmas ibland. Elakingar skulle jag nypa hårt i kinden, så där som tanterna gjorde på en när man var barn, sätta krokben för och kanske skulle jag också få ur mig ett ­stereotypt bu! Lite skulle jag ändå hålla på traditionen. ­Sedan skulle jag ägna mig åt helt andra saker.

Jag skulle klappa alla hundar i hela stan. Jag skulle sova med hästar. Jag skulle bada naken i alla de lyxigaste simbassängerna och spa:na. Jag skulle se till att mammas glasögon alltid fanns nära till hands så hon slapp leta efter dem. Jag skulle skruva upp volymen på ­någons stereo när hen spelade Violet med Hole. Jag skulle planka på flygplan och resa till all världens länder. Jag skulle röra mig obehindrat genom väggar och se på när ni människor skrattar och gråter, sitter på krogen, arbetar och kämpar med era liv och jag skulle kanske lära mig och förstå mer om mänskligheten än vad jag gör nu.

Men som min empatiska kompis, som till skillnad från mig tror på spöken och andar, sa: ”Om de nu kunde göra allt det där, tror du inte att de hade gjort det då? Eller så är det precis det de gör, men ibland kanske de känner för att knacka lite i väggen också. De kanske vill göra sig hörda och få lite bekräftelse. Det är väl inte så konstigt?”

I veckans Fråga Terry berättar avsändaren Maria om just knackningar. Vad det kommer ifrån kan ingen riktigt veta. Det finns inget facit. Men vi kan tro som vi vill.

Vad skulle du göra om du var ett spöke?

I videon till Papa don’t preach går Madonna runt i ett vårligt New York. Hon har kort, blont och rufsigt hår, randig båtringad topp och ett par slitna Levis-jeans med ett skärp i midjan. Över axeln hänger en skinnpaj. Hon är varken gammal eller ung.

Det här var en av hennes första förvandlingar. Innan hade hon klätt sig i urringade toppar, spetsskjolar och spetshandskar, alltid överröst med smycken runt hals och handleder. Det var en rolig och lekfull Madonna.

Nu hade hon blivit vuxnare och något tristare. Sofistikerad men bara tillfälligt – hon skulle snart byta stil igen. Men hon utstrålade samma styrka. Madonna bar de där jeansen med samma upproriska stolthet som när hon gled in med nylonstrumpor i håret i filmen Susan, var är du? Kanske hade Madonna kollat på fransk film och blivit inspirerad. Stilen påminner mycket om Jaen Sebergs i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget. I Papa don’t preach anar vi en uppdaterad 80-talsversion av den franska nya vågens älskling.

Och det finns absolut ingenting som inte är snyggt med den stilen. Jag minns att jag blev blixtförälskad i Madonnas jeans och randiga topp när jag såg Papa dont preach-videon precis som jag tidigare hade förälskat mig i hennes mer frisinnade klädsel. Jag var inte ensam.

Året därpå, våren 1987, var vi många som gick runt i blå Levis-jeans, det skulle vara 501:or, inte sällan med en båtringad topp till.

Jag hade många stilar på 1980-talet som jag i dag helst vill förtränga, men absolut inte den. Som modeskaparen Yves Saint Laurent en gång sa: ”Jag önskar att jag hade uppfunnit blåjeansen, de är expressiva, anspråkslösa, har sex appeal och enkelhet – allt jag vill att mina kläder ska vara”. Det är adjektiv som stämmer ganska bra in på Madonna själv, tänker jag. Det är adjektiv som ringar in varför jeansen är tidlösa.

I Söndag nummer 19 har vår stylist Elin Zetterlind Millerud valt ut vårens denimplagg.  Jeansjackan, jeansskjortan och jeanskjolen finns med. Liksom en och annan jeansbyxa.

Det går en film nu som jag tycker att alla, inte minst du, borde ta och se. Den heter Citizen Schein och handlar inte helt oväntat om Harry Schein, en av de största svenskarna i vår tid om du frågar mig.
Det finns flera skäl till att jag tycker det. Vissa mer relevanta än andra.

Men Harry Schein var en jävel på att bära upp ett par kortbyxor. Att bära upp ett par kortbyxor är en konst. Åtminstone om man ska göra det med stil, något vissa anser vara en omöjlighet. Men då har de inte sett Harry Schein. Eller ännu värre, aldrig hört talas om mannen.

Han visste hur man rökte cigaretter också, en konst som är på utdöende tillsammans med de sista ur Ronsongenerationen (Ronson var och är ett cigarettändarmärke som kostar en förmögenhet, och det enda godtagbara alternativet till Solstickan om du frågar mig.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag röker ju inte ens.

Men det gjorde Harry Schein. Han visste också hur man drack, det brukade bli ett helrör om dan. Det mesta på kvällen. Eftersom Harry Schein hade koll på läget var han helt okänslig för trender, whiskytrender till exempel. Harry Schein drack – håll i dig nu – Cutty Sark!

Det krävs ett enormt självförtroende att erkänna en sån sak i dessa tider, om du frågar en annan. Harry Schein såg till och med till att det serverades Cutty Sark vid hans egen begravning.

Harry Schein, judisk flyktingpojke som svingade sig upp på den allra högsta parnassen i Sverige, pratade bättre svenska än både du och jag. Fast han gjorde det med en närmast infernalisk österrikisk brytning som hade passat vilken filmskurk som helst – under förutsättning att han var nazist.

Harry Schein var mellan 1956 och 1989 gift med en av universums vackraste kvinnor. Som också var en av klotets mest kända skådespelerskor.

Hon hette Ingrid Thulin och kom från Sollefteå.
Hon hade flyttat ifrån jättekåken på Djupövägen 27 innan jag själv hamnade där.

Huset var fantastiskt, ett dragigt gammalt träslott på tre våningar som kändes hur stort som helst. Det låg alldeles bredvid älven som var en lika spännande som förbjuden och fantastisk lekplats. Forsen låg en bit uppströms, så farsan, som inte var simkunnig men uppvuxen mellan två betydligt vildare forsar längre uppåt älven var måttligt imponerad.

Han hade egentligen bara en förhållningsorder:

– Kommer du hem och har drunknat åker du på stryk.
Enkla regler för en sexåring som var lika simkunnig som farsan.

Vi hörde förstås talas om Ingrid Thulin, husets världsberömda dotter, men det skulle dröja innan man insåg vad det var för märkvärdig människa som hade bott under samma tak som en annan.

Ingrid själv har skildrat tiden på Djupövägen 27 på ett rasande vackert sätt i sin bok Någon jag kände som kom 1992 och hade det årets snyggaste bokomslag; en bild på henne själv.

Det enda spåret efter Thulins upptäckte jag när jag lärt mig läsa. Det var en brandyxa som hängde i trapphuset upp till oss. På skaftet var namnet THULIN inbränt med versaler.
– Den där yxan kommer att bli värdefull en dag, förklarade min kompis Dick för mig.

Han var ett år äldre och hade koll på läget. Han kunde till exempel cykla. Och det var också han som lärde mig skillnaden mellan höger och vänster.

Djupövägen 27 försvann i Sollefteås eget miljonprogram i mitten på 1960-talet. Brandyxan också. Vårat träslott, den tjusiga prästgården och ett par kåkar till ersattes av något som numera går under namnet ”Guldkusten.” En sten nere vid älven visar var Ingrid och jag bodde.

Vad jag vill säga med den här drapan? Inte mer än att det kan  vara givande att gå på bio ibland.