Jag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.

Julen är märklig med alla sina helgdagar. Man är ledig, sen jobbar man lite. Sedan firar man nyår och är ledig igen. Plötsligt är det måndag, man jobbar lite för att återigen vara ledig. Vad gjorde ni av alla dagar (ja, ni som ­hade  förmånen att få vara lediga)? Om man ska generalisera ­lite över sociala medier som Facebook och Instagram åkte ni ­skidor, lagade mat, tog långpromenader, reste till Gran Canaria: Ni fångade dagen. Jag gjorde inte så mycket av det där alls. Men däremot har jag lärt mig något helt nytt. Det är också bra. Man ska ju utvecklas, nå sin fulla potential som det heter.

En morgon under just denna ledighet gick jag upp precis som vanligt och tänkte att nu ska jag ta en långpromenad in till stan medan det fortfarande är ljust ute, möta upp en vän och ta en ­fika, sedan städa bort julen. Den tanken visade sig snabbt vara lika svag som den när man bara ska ta ETT glas vin på krogen. Så jag drog på mig den gamla band-tishan igen och gick tillbaka till sängen. Sov? Nej, jag kollade ikapp tv-serier.

Ett dygn i mitt liv som jag aldrig får tillbaka:

Jag ser klart de sista avsnitten av The Affair sedan börjar ­magen kurra. Det är en mycket dyster syn jag möter när jag öppnar kylen. Oh well, kaffe och smörgåsar får duga som lunch, då kan jag ju kolla på tv-serien Girls, som redigerar-Hanna här på jobbet har pratat om, samtidigt.

Det blir mörkt ute. Jag kanske borde gå ut och handla, fixa middag, få lite gjort? Äsch, jag har ju chips. En hel påse!

Jag förstår just nu inte varför jag övervägde att gå ut över huvud taget. Varken Adam, Hannah eller Noah (karaktärer i tv-serierna jag kollar på) finns ju där ändå: Verkligheten är så överskattad!

Nu börjar det säkert klia i de av er som känner att man inte bara kan ligga hemma och kolla på tv-serier en hel dag (och natt). Jag förstår det, fram tills nu var jag en av er. Jag är extremt privilegierad som har tiden, det förstår jag också. Men samtidigt som jag inser att klockan är 3 på natten och att jag inte har gjort annat än att vältra mig i tv-serier inser jag även att jag har lärt mig något nytt: Den ädla konstformen som jag kallar Motsatsen till Carpe Diem. Ibland behöver man kunna den. Jag kanske till och med lägger till den i mitt CV. Och nästa gång jag utövar denna konst är jag mer rutinerad. Jag ska ha lite mat i kylen. Jag ska laga någon av de vardagsrätter vi har på sidan 54. De funkar jättebra att äta i sängen. Tillsammans med din favorit-tv-serie.

Jag tror att jag har nått min ­fulla potential.

Så här efter helgerna knakar det i många äktenskap och samboförhållanden. Fler skilsmässoansökningar än vanligt skickas in.

Men hörni. Att skilja sig behöver inte vara en katastrof. Och absolut inget misslyckande. Det är liksom bara… livet.

Jul- och nyårshelgerna för sex år sedan (Herre­gud, har det gått så lång tid!) fylldes av en smärtsam känsla: Att det troligen var sista gången jag firade ihop med min man, pappan till mina barn. Vi hade verkligen tragglat och terapiat och försökt. Det är något så typiskt i att hoppas att ledigheten under jul och nyår ska laga kärleken, och så blir det tvärtom.

Något var oåterkalleligt: Vi var kompisar, inte älskande.

Det gjorde ont.

Barnen skulle fylla sex och nio år när flyttlassen gick till våra nya hem. Och sen var det bara fester och frihet och tjejkvällar! Skojar bara.

Det ÄR ett elände att skiljas, särskilt med barn inblandade. Det tar inte alls ett år och så är det färdigsörjt, som en del glada gamänger hävdar.

Även om vi båda hade det bra ekonomiskt och oftast var sams var det mycket som skavde. Ibland något ledset barn. Att emellanåt förvandlas till en bitchig exfru för att det kommit in en bonusmamma i bilden. Rädslan för allt eget ansvar. Den första semestern som låg där som ett jobbigt frågetecken. Att se grillande äkta par på Facebook när jag själv åt kebabtallrik i ensamhet.

Men till slut kan det bli så bra. Så ni vet det, alla som tror att ni lever i en evig, trist ensamhetszon. Eller i en kärleksrelation som ger ont i magen.

För bilden av tvåsamhet som vägen till enda möjliga lycka gör mig galen. Och trött.

En separerad man berättade nyligen att han ser alla tjugo åren med sin exfru som ett misslyckande eftersom hon ändå lämnade honom för en annan.

En annan tycker att det är helt meningslöst att laga middag till sig själv.

Andra pratar om panik på ensamma helger, när andra flockas på sina parmiddagar.

Men kärnfamiljen är inte en lag, även om samhället gör sitt bästa för att pränta in det i våra kärlekstörstande hjärnor. Tvärtom verkar det bara vara vissa som passar för att leva ihop i fyrtio år.

Livet är för kort för att bara streta på, om relationen inte funkar.

Att separera är ångest, utbrott, krossade framtidsdrömmar, gråt och jobbiga förändringar. Och små barn med fullpackade väskor.

Det tar tid, och det är en kamp. Men ofta blir livet bättre till slut.

Jag tänkte på det en lördag nyligen när jag hade barnen hemma och dessutom lånade min exmans – och hans trevliga sambos! – treåriga dotter. Plötsligt kom hon fram och sa: ”Cecilia, jag tycker om att vara hos dig”.

Eller när jag ser en knasig humorserie på tv en vanlig vardagkväll, inklämd mellan en elvaåring och en fjortonåring som jag upplevt så himla mycket roligt med. Alldeles själv. Så det kan bli.

Inte som jag tänkt mig, men något helt annat lika fantastiskt.

Veckans krönika:
Namn: Cecilia Gustavsson.
Ålder: 49. Yrke: Journalist.
Familj: Ella, 14 och Ludvig, 11.
Bor: Lägenhet på Södermalm,
Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag längtar alltid till …
… att ligga i hängmattan en varm sommardag, med kaffe, godis och en bra roman inom räckhåll. Det är inte fel om något barn eller någon kompis sitter och gassar i solstolen bredvid.

2 Det mest korkade jag gjort är att …
… glömma kolla pass inför två olika resor – och båda gångerna fått fixa rosa skampass för nästan 1000 kronor styck. (Jobbigt att mamma kanske läser det här).

3 Kärlek för mig är …
… humor, attraktion och att vilja varandra väl.

4 Senast jag ljög …
… var förmodligen en vit lögn om att jag var upptagen och inte kunde hänga med på något, när jag egentligen bara ville slappa hemma.

Låt mig berätta en historia om en pojke.
Det är egentligen inget exceptionellt eller udda med honom. Hans morgnar rymmer gäspningar, söt mannagrynsgröt och marmelad på limpmackor. Han sätter den ena foten framför den andra på väg till skolan, stannar emellanåt upp för att kika in i den lilla skogsskåran som ligger på vänster hand.
Andas inte tyngre än de andra i klassen, släpar inte benen efter sig på ett sätt som gör att någon egentligen märker något. Verkar inte speciellt tyngd eller nedslagen.

Han vet inte varför eller när det började. När verklighetens grymma realitet skar ett snitt
mellan barndomens bekymmerslöshet och en vardag som växer likt ett molande nervkluster
i magen.

Det var ju inte så länge sen han klättrade i träd, skrapade sina knän på skrovlig asfalt med en tår och ett skratt, andades i lugn takt och bar ryggsäcken på stolta axlar. Han vet inte när, han vet inte varför. Han vet bara att de enda skratt han hör är de som riktas mot honom likt pilar. Att beröringen är nävar i mellangärdet, att han inte har gjort hålen på sina jeansknän eller själv ligger bakom fläckarna.

Han vet inte varför, bara att det är så här. Det är vardagen. Något han måste förhålla sig till, acceptera och i bästa fall härda ut.

Hur länge? Vem vet. Varför? Vem bryr sig.

Allt han begriper är att varje dag kan bli den andra lik. En rad av slumpartade kränkningar som letar sig in i nattsömnen och bygger en ångest han inte ens vågar prata om. En orosknut som bara växer och växer, men som skyls bakom ett yttre som ska vara obekymrat och glatt.

Ärren syns inte i ansiktet.

Men inombords blöder han likt en punkterad artär.

Decennierna passerar och pojken blir en man. Hans yttre förändras. Ansiktet får de bekymmers­fåror som hör livet till, skägget strimlas av grått och hans röst har en helt annan klangbotten än tidigare.

Varje morgon går han målmedvetet till jobbet. Ryggsäcken bärs på starka skuldror, breda av anlag, hans steg är så stressade som de ska vara i storstaden och han ser sig inte längre över axeln av rädsla för vad som ska finnas där.

Så mycket har förändrats. Den där skogsskåran är en Seven Eleven-butik – han hälsar alltid på mannen som i ur och skur tigger utanför – bligar trött mot stressade jobbpendlare och går med bestämdhet. Målet är helt annorlunda än den skola där man hänger av sig jacka och skor utanför klassrummet, luften han andas fylls snarare av storstadens pressade atmosfär än den friska doften av fallande höstlöv, asfalten känns på något sätt annorlunda under fötterna, trots att det är samma jordyta den är lagd på.

Så mycket är så annorlunda, men innerst inne är han samma pojke nu som då. Rädd, liten och skamsen.

Och på många sätt bär jag samma ryggsäck som för 35 år sedan.

Fotnot: Enligt Skolverket blir mellan 7 och 8 procent av såväl pojkar och flickor mobbade i skolan varje år, en siffra som har legat konstant sedan 1990-talet. Det motsvarar ungefär 60 000 elever. Och många av dem bär spår av detta livet ut.

Veckans Krönikör:
Namn: Mattias Kling.
Ålder: 42.
Familj: Singel.
Gör: Typometerhjon, hårdrocksskribent och journalist.
Bor: I en hyrestrea i Vasastan i Stockholm, men söker snart ny adress i stan.

Jag dansar om …
… det är ett mysigt bröllop och någon, exempelvis bästaste Jocke Forsén, gifter sig. Jag brukar säga att en människa inte har levt innan hen har sett undertecknad och Markus Larsson gå bananer till Tusen och en natt eller Evighet. På riktigt, alltså.

Det skulle aldrig hända att jag …
… äter kött. Närmare 20 år av vegetarianism har lett mig in på den veganska linjen. För djuren, för jorden, för framtiden.

Hon står på ett tak i Hong Kong och ser ut över skyskraporna. Hon vänder sig mot mig och säger:
– Alltså, helt ärligt; Stockholm är så sjukt lamt i jämförelse.

Hon är 19 år. Och den efterlängtade jordenruntresan har pågått i ett dygn.
Hennes livs stora äventyr.
Jag är hennes mamma, och jag har fått äran att vara med – under en vecka. Sen ska hon vidare. När hon kommer hem till Sverige igen vet hon inte. Det finns ingen returbiljett.
Vi får sju dagar tillsammans. Ett slags avslut, en ny början. Ett, jag vet inte.
På taket i Hong Kong.
Mor och dotter. Och hennes leende är samma som när hon var liten.

Det är kanske nu jag borde börja gråta. För att hon är vuxen, för att tiden gått alldeles för fort och för att hon är på väg bort.
Det är liksom det jag alltid har fått höra, från andra. ”Plötsligt en dag är dom puts väck, borta. Så ta vara på tiden medan dom är små.”

Jag fattade aldrig. Jag var bara stressad, irriterad och alltid sen till jobbet – hon krånglade med bäver­nylonoverallen. Satte sig på tvären. Vägrade dagis. Skrek efter nappen. Ta vara på vad?

Nu står vi på ett tak i Hong Kong. Och är lika långa. Men olika. Hon har fått sin pappas bruna ögon. Öroninflammationer, syskonbråk, en tappad tand, simborgarmärket, första skoldagen…

Jo, det gick fort. Alldeles för fort.
För ett ögonblick sen låg hon i en kuvös på neonatalen – och kämpade med andningen.
Liten och förtidigt född. Lätt som en fjäder, ryckig i rörelserna.  Jag minns att jag undrade hur det skulle gå för henne. Hur hon skulle bli.

Nitton år senare vet jag mer. Hon är en ung, lycklig människa på väg ut i sitt eget liv – utan returbiljett. Ja, jag borde kanske gråta.
Över att Betty Boop-dockorna i hennes flickrum har börjat damma.
Över att jag aldrig mer kommer att ägna timmar åt läxläsning, samtidigt som köttbullarna fräser i stekpannan.
Över att jag aldrig mer kommer att få se henne sjunga på skolavslutningen.
Över att det är över. Och aldrig mer kommer tillbaka. Men min känsla på taket i Hong Kong är inte sån.

I stället är jag lycklig. Över att ha klarat henne, rott henne i land. Och över att hon är precis just där jag alltid önskat att hon skulle vara.
I sitt eget liv med egna drömmar, planer och fokus framåt.
Visst har jag undrat hur det skulle gå, väldigt många gånger. För det har funnits perioder, tunga som fan. Perioder då hon gått på andra sidan trottoaren, suttit på en annan plats i t-banan, för att ingen ska veta att vi hör ihop.

Ja, jag har undrat, varit orolig. Legat sömnlös.
För jag har mött den arga blicken, dörren i ansiktet.
”Mammmmmmmma, jaaaaag haaaaaaatar diiiiig”.
Men nu är vi äntligen här. Och jag börjar andas ut. Hennes liv utan returbiljett har börjat. Men jag är inte orolig.
Hon kommer klara sig. Det kommer att gå bra. Och jag kommer också att klara mig. Även om det blir annorlunda nu.

Vi är tysta på taket en stund, ser ut över den fantastiska staden. Så säger hon plötsligt:
– Mamma, kan vi inte dra ner på stan och göra Hong Kong by night?
Sen tar hon på sig jackan jag köpt till henne, provar mina skor men drar på sig converse i stället. Vi går ut på stan. Och firar – något slags avslut, en ny början, eller jag vet inte – men några dagar senare sitter vi på varsitt flygplan.
Hon på väg till Australien – jag till Sverige.

Till varsitt liv. Efter 19 år tillsammans.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte …
… jag har hört om mig själv är att jag skulle ha flyttat till Kalifornien.
Jag längtar alltid …
… till New York för att det är världens coolaste stad.
Det mest korkade…
… jag har gjort är att jag slutade studera kinesiska efter tre år. Hade helt klart varit grymt att kunna.
Kärlek för mig …
… är tolerans, ärlighet och djup vänskap.

Söndag kväll. Slösurfar.

Kommer in på Svenska Dagbladets bespottade ”Min helg” och hamnar hos makarna Ahndoril (a.k.a Lars Kepler) som beskriver hur de byter om till vitt och dricker bubbel på landet varje fredag.

Jag älskar Keplerböckerna. Har läst varenda en. Funderar på vad som händer härnäst för Joona medan jag tittar på bordet framför mig, där en uppäten burk kvarg med lingon- och hallonsmak står. Då går jag över till att fundera på min egen helg. Vi backar bandet.

Medan succéförfattarna köpte räkor på Melanders fisk på fredagseftermiddagen mötte jag en journalistkollega vid t-banan. Vi gick till ICA Maxi, köpte fem paket bacon. Efter en passionerad diskussion på Facebook har vi bestämt oss för att laga en middag där alla rätter har just
bacon. Vi åt och pratade till 03.

På lördagen drack makarna Ahndoril kaffe
i sängen medan deras dotter fixade omelett, smoothies och cupcakes med rosa frosting. För egen del vaknade jag åtta, men gårdagsnattens drinkar – med knaperstekt bacon som drinkpinnar – gjorde att jag orkade fixa havregrynsgröt först klockan elva.

Vid fyratiden hade jag avancerat till soffan och började bli hungrig. Plockade fram resterna av gårdagens kyckling- och bacontårta, lyckligt omedveten om att familjen Ahndoril i en annan del av Sverige då svängde ihop egengjord baba ganoush.

Klockan sex bytte jag om från pyjamas. En kompis ville att jag ska komma till Bitter Pills, en söderklubb med lesbisk country som kvällens tema. Gick vidare till ett närmast folktomt Bishop’s Arms på Hornsgatan där jag beställde en päroncider – samtidigt som the Keplers öppnade ett bättre vin.

Vid midnatt skickade två vänner sms om Golden Hits, typ en finlandsfärja på torra land.

”Magisk stämning”, messade den ene.

”Hur mycket schlager som helst”, skrev den andre.

Tre timmar senare hade jag dansat till Vanilla Ice, Linda Bengtzing och Lena Ph innan ”Diggiloo Diggiley” blev min svanesång.

Söndagsmorgonen beskrev makarna Kepler som ”ett slags ackumulerat helglugn”. Själv vaknade jag åtta och tryckte ånyo i mig havregrynsgröt innan jag gav mig av på en promenad och stötte på en person jag varit förälskad i. Han började gråta. Jag började gråta. Vi satte oss vid vattnet och pratade i en timme om det som var och det som aldrig kommer att bli, sedan fanns inte så mycket mer att säga.

Ungefär samtidigt som författarna packade ihop barn i bilen, utvilade efter en helg tillsammans, bytte jag till pyjamasbyxor och funderade på om jag någonsin kommer att träffa rätt person. På SVT Play visades Downton Abbey och i en scen sa Mary att hon hellre ville vara själv än med fel man, och jag började gråta för andra gången. När tårarna hade slutat rinna hämtade jag en kvarg i kylen och åt den samtidigt som jag började slösurfa.

Det är då jag hittar ”Min helg” och inser att Keplerförfattarna exakt just nu äter
indisk mat.

Jag tittar på min tomma burk med kvarg med lingon- och hallonsmak och tänker att min helg knappast var lika glamorös som makarna Keplers. Men det kanske kan vara bra att påminna andra om det. Du som sitter i pyjamas med en burk kvarg och läser detta, du
är inte ensam.

Veckans krönikör: Namn: Carina Bergfeldt. Ålder: 35. Bor: Kungsholmen. Familj: Mamma, styvpappa, deras respektive, fem bröder med familjer. Yrke: Journalist och författare.

2xtankar i mitt huvud:
1 Jag längtar alltid …
… till solen. Den här tiden på året alltså, jag får ångest bara jag tänker på det. Kroppen skriker av extrem D-vitaminbrist.

2 Kärlek för mig är …
… bacon. En svensk
hotellkedja slutade nyss servera det på sina hotell och jag försöker att inte visa exakt hur upprörd jag är över detta eftersom jag VET att det är minst sagt ett lyxproblem. Men jag älskar bacon.

Befinner mig plötsligt mitt i en slags lyxlivskris.

Uppvuxen i ett arbetarhem, ruckar man inte gärna på principer, även om man kanske har gjort någon slags klassresa.

Alltid vara misstänksam mot överklassfasoner. Aldrig rösta på Moderaterna. Alltid hålla koll på fotbollsresultaten. Aldrig ägna ens en tanke åt golf.

Så står man där plötsligt en småkylig höstförmiddag och peggar upp på en golfbana strax norr om Stockholm.

En halv miljon svenska golfspelare, mina golfmissbrukande kompisar, tv-kommentatorn Göran Zachrisson, Jesper Parnevik och alla and­ra golfpredikanter får säga vad de vill.

Golf var det när jag kring 20-strecket prövade på det några gånger i Linköping och är det fortfarande, om än inte i fullt lika hög utsträckning: En överklassport.

Medlemsskap i en golfklubb, ett set golfklubbor och övrig utrustning, där går det både att komma förvånansvärt billigt undan eller att hosta upp pengar i storleksordningen en jorden-runt-resa.

Men det är inte så mycket kostnaderna, som attributen och attityderna som stör mig.

Fåniga kepsar. Handskar, fast bara på en av händerna. Storrutiga byxor. Skor med dubbar, fast man aldrig spelar i snö och halka.

Golfspråket, med ord som fore och duff.

Diverse oskrivna regler, som traditionen att den som gör det makalöst svåra – slår en hole-in-one – inte är den som blir bjuden, utan den som själv ska bjuda alla i närheten på champagne.

Högst märkligt, egentligen, att något så närmast socialistiskt som handicapsystemet har omfamnats av golfvärlden.

Vad har jag att göra i den världen?

Men vad kan inte kärleken göra med en, för plötsligt står jag alltså där och peggar upp.

På golfbanan visar dock flickvännen plötsligt upp lite nya sidor av sig själv. Trots att hon har 15 års erfarenhet och jag är nybörjare, tvingar hon mig att slå från männens tee 25–70 meter bakom kvinnornas. Stundtals kommer jag ju inte ens förbi hennes utslagspunkt med mitt första slag.

Väldigt ofta gör jag en Thåström och vrålar Fan fan fan. Tyst för mig själv muttrar jag, som ett mantra, vad Lasse Åberg sa i samband med att han gjorde roliga filmsatiren ”Den ofrivillige golfaren” (1991): Golfsvingen är sportvärldens mest onaturliga rörelse.

Slag i luften och snedslag ut i skogen, i bunkern och i diken. Lovar mig själv att aldrig mer föraktfullt kalla golf för sällskapsspel. Flickvännen har ibland svårt att hålla sig för skratt.

Fast det blir roligare och det går bättre för varje runda. Förr eller senare kommer jag ändå fram till green. Och där är jag inte så pjåkig. När jag sensationellt sänker en tolvmetersputt och högst oväntat vinner ett par 3-hål, är min partners min plötsligt mer sammanbiten. Hon skyndar snabbt vidare till nästa hål.

Är det kanske där och då jag bestämmer mig för att eventuellt börja spela golf?

Nu har vi pratat om en golf­resa till Florida.

Börjar i och för sig tveka lite grann, vid tanken på mig själv på Arlanda med en golfbag över axeln. Tänk om någon identifierar mig, om så bara i tanken, som en golfspelare. Det är ju liksom inte jag.

Blir å andra sidan alldeles salig, inte så mycket vid tanken på att få pegga upp på en bana i säg Fort Myers Beach, utan mer på att mellan snedslagen och på väg till nästa hål, få trycka gasen i botten på en golfbil och leka Bill Murray-på-krogrunda-i-Stockholm.

Som sagt var, lyxlivskris var ordet…

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole
Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter
på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm
i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag var Kenneth Branagh. Några kvinnor i en bar i  New York pratade först om mig, och sedan med mig, som om jag var honom. De hade just sett honom spela nöjesjournalist i Woody Allen-filmen ”Kändisliv”.

2 Jag längtar alltid till  …
… Antiparos för att där finns lugnet, solen, havet och världens bästa lammracks.

3  Det mest korkade jag gjort …
… är att jag som 19-åring aldrig fullföljde planerna på att köpa H&M-aktier för mina 10 000 kronor i sparpengar.

Vår, sommar och så ännu en höst; så fort det går. Skolstart, lövfällning, höstlov och nu advent, precis som vanligt.

Men hösten 2015 har ändå inte varit riktigt som andra. Jag menar inte bara de vidriga terror­dåden i Paris och Beirut – man har även märkt det på svenska tågstationer.

Om man förra hösten gick in på en större ­station så såg man som alltid stressade dagpendlare – sannolikt på grund av tågförseningar – de lite mer loja långresenärerna ute i god tid, och så människor som satt direkt på golvet med pappmuggar framför sig. Tiggarna fanns där då, vi hade redan vant oss vid dem.

Om man går in på en större tågstation den här hösten så har en ny grupp tillkommit: människor i röda eller kanske neongula västar. Det är ­volontärer och personer från Migrationsverket som står där, för att ta emot de tusentals människor som lämnat allt bakom sig, riskerat allt, många gånger även livhanken, för att ta sig till Sverige. Hittills i år har 112 264 personer sökt asyl här.

Att en del av världen står i brand är inget nytt, så är det väl dessvärre alltid. Men den här hösten har brandröken nått hit. Genom alla de människor som kommit har vi blivit akut medvetna om att ja, det är en storbrand i en del av världen och människor kan inte leva där längre. Det går inte.

Vad ska vi göra? Frågan är oerhört svår och att åsikterna går isär på ett sätt som är ovanligt skarpt för att vara Sverige. Den skapar oro och rädsla, det är inte konstigt. Dels den fula rädslan, den som skapar aggressivitet och i värsta fall våld. Bränder. Dels också en mer naturlig rädsla: hur ska vi klara det här? Kan vi klara det här?

Men den här hösten har väldigt många människor trotsat oron och i stället för att känna efter har de agerat. Om ni inte själva har gjort det
– jag tror chansen är rätt stor – så har ni läst om det; klädinsamlingar, idrottsklubbar som öppnar upp och bjuder in, pensionärer som håller egna svenskkurser, kvinnor som bjuder in till gemensam matlagning.

I min egen bekantskapskrets har jag Helena, som cyklar en tidig morgon i veckan till en ­kyrka som funkar som härbärge för nyanlända och hjälper till i frukostrusningen där. Lisa går en kurs för att kunna bli god man åt ett ensamkommande barn. Sofia och hennes familj är kontaktfamilj åt en pojke från Afghanistan. ­Anders stod inte ut med bilderna från Medelhavet, de fasansfulla bilderna på döda barn, utan tog ledigt från jobbet och åkte ner till Lesbos för att hjälpa till på plats.

Vad fick så många att gå från ord till handling den här hösten? Det får väl bli en fråga för forskningen men jag tror starkt på en bieffekt. Med engagemanget kommer personliga relationer och med personliga relationer krymper rädslan – och tilliten till andra
växer.

När världen står i brand är det naivt att tro att vi inte ska beröras av det. Men det behöver inte bara vara av
ondo. Jag tror att många av oss för lång tid framöver ­kommer att minnas den ovanliga hösten 2015.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 45. Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Ingen egen.

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…artigt ta i hand, för så är jag uppfostrad.

2 Det äckligaste jag vet är…
…att rensa avloppet i duschen.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
…duschens avlopp var självrensande.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…fan. Det är fult att svära men det känns ju så bra!

5 Jag rodnar när …
…aldrig, faktiskt! Har skam i kroppen men inte förmågan att rodna.

Jag bor vid en liten park i stan och har gjort så i många år. Vi flyttade hit för barnens skull när yngste sonen föddes. Här finns ­fyra dagis, sex lekplatser, en hygglig pulka­backe, ingen biltrafik och träd att klättra i. Och massor av barn. Det är med andra ord ett litet ­paradis för ungarna.

När vi flyttade hit var det alltid full fart utomhus.
Så länge det var ljust kunde man se småbarn som slogs om brandbilarna i sandlådorna, vingliga fem­­-åringar på cykel, förskolebarn som lekte kurragömma och äldre coola kids som for runt på skate­board.

Ni vet hur det brukar se ut och låta. Liv och ­rörelse. Skrik och skratt. Så där som ungar alltid hållit på.

Men de senaste åren har det hänt något. Leken­ har lagt sig och ljuden har tystnat. Gungorna hän­ger oftast stilla och cyklarna står fastlåsta i ställen.

När yngste sonen går ut brukar han finna ­parken helt öde. Inte ett barn så långt ögat når.

När jag frågar var kompisarna är blir svaret ­alltid detsamma: ”Inne och spelar.”

Statistiken ger honom rätt.

Forskarna talar om en smartphone-effekt.

Enligt Statens medieråd börjar majoriteten svenska barn använda internet när de är tre år. Unge­fär samtidigt som de börjar klara sig utan blöjor, med andra ord.

Några år senare får ungarna sin egen mobil­telefonmed pekskärm. Och sen blir de sittande i soffan.

På drygt tio år har killar i åldrarna 11–13 minskat sin fysiska aktivitet med en fjärdedel, enligt forskare på Göteborgs universitet. Bara en fjärdedel kommer upp i den rekommenderade aktivitetsnivån.

Ännu tydligare blir det här när ungarna kommer upp i tonåren.

Folkhälsomyndighetens senaste stora under­sökning om tonåringars medieanvändning kan
sammanfattas som en lång rad med brant ­stigande kurvor. Skärmtid, spelande, ohälsa – alla ­kurvor pekar uppåt.

Mest dramatisk är utvecklingen bland de ton­åriga tjejerna: 45 procent av 15-årigarna ­tillbringar nu mer än fyra timmar framför mobilen, datorn och surfplattan på vardagar. Det är en femfaldig ökning sedan 2005.

Det är också i den gruppen som man ser den högsta andelen psykosomatiska besvär: Huvudvärk, magont, sömnbesvär och nedstämdhet.

Oroande, ja, men inte särskilt förvånande. Barn gör ju som sina förebilder: föräldrarna. Du och jag.

Brittiska tidningar kallar oss generation zombie: Ständigt med mobilen i handen och uppmärksamheten någon annanstans än här och nu.

Det finns flera undersökningar om hur många gånger om dagen vi tittar på mobilen. För några år sedan talade man om 150 gånger om dagen.

Förra året konstaterade en brittisk undersökning att den siffran stigit till 211 gånger per dygn.

Det kan säkert stämma.

Vi sitter där och stirrar på det blåaktiga ­ljuset från våra små skärmar på bussen, vid busshållplatsen, i bilen, vid matbordet, på restaurangen.

I soffan.

Med en och en halv miljon smarta appar att ­välja
bland kan vi sköta det mesta i livet genom ­tele­fonen. Musikanläggningen styrs med en app. Tv:n med en annan. Temperaturen i bostaden med en tredje. Det finns appar för allt från att ­betala parkeringsbiljett och reservera bord på restaurangen till bankärenden och anmäla vabbdagar.

Och har vi inget vettigare att göra så slår vi ihjäl tiden på bussen med att kolla de ­senaste uppdateringarna i sociala medier, lyssna på musik.

Och så tar vi bilder på oss själva. Varje dag laddas miljoner mer eller mindre usla självporträtt upp på Instagram.

Bara undantagsvis använder vi ­telefonen till det den ursprungligen konstruerades för. Att prata.

Veckans krönikör: Namn: Fredrik Rundkvist. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Fru och två barn.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag reser ingenstans …
… utan min mobiltelefon. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ta en bild från fönstret. Jag samlar på utsikter. Ju fulare desto bättre. Men jag delar dem inte på sociala medier.

3 Jag blir rädd när …
… jag ser bilister med mobiltelefonen i handen. I USA sitter en av fyra krockande bilister med mobilen i handen.

4 Det händer att jag …
… tror att jag är den sista människan på planeten som aldrig tagit en selfie.

Några veckor efter att jag fött barn fick jag en kopp av min mamma i present.

Det står ”This is a great time to be a woman” på den, ett citat från den franska konstnärinnan Niki de Saint Phalle.

Kanske låter det konstigt men jag behövde koppen just då, jag behövde ha den i mitt skåp och på mitt frukostbord. Koppen kom in i mitt liv när jag var ett känslomässigt vrak. Dödstrött, överväldigad, livrädd, förälskad, förvirrad, lycklig, ängslig, nedstämd.

Starkare än någonsin och svagare än någonsin.

När jag satt i soffan i lägenheten och ammade, omgiven av små nerspydda minikläder och blöta behåinlägg, förstod jag ju att den där slitna klyschan var alldeles sann: från och med nu var allt annorlunda. Att vara kvinna, att få ha levt som kvinna på gott och ont i nästan 35 år, hade slutligen fört mig hit. Jag befann mig på en plats som så många kvinnor befunnit sig på före mig. Min mamma, min mormor, min svärmor, min granne, min idol, min kompis.

Skör i en soffa, med det allra sköraste i famnen.

Ett och ett halvt år senare halvlåg jag på en sliten bänk i entrén till Södersjukhuset och väntade på en bår. Jag blödde för mycket för att kunna ta mig in till receptionen, jag var mitt uppe i ett missfall.

Under operationen samma kväll, precis innan jag sövdes ner för att skrapas, tittade jag upp i det alldeles kritvita taket och tänkte på min kopp. Att vara kvinna hade också fört mig hit. Bara en våning och några meter från rummet där min son mötte mina ögon och greppade tag om mitt finger för första gången.

Det är sånt som kan hända en kvinna. Vi kan bära ett barn i nio månader, vi kan också mista det på vägen. Jag har burit ett barn i nio månader och jag har mist ett i vecka elva. Oavsett vilket fortsätter tillvaron att pågå. Vi förväntas pågå. Starkare än någonsin, svagare än någonsin.

Jag gick till jobbet en vecka senare. Höll i möten, korrekturläste, fikade med mina kollegor. Jag bytte binda inne på toaletten men annars märktes det kanske ingenting.

Livet fortsatte och jag följde med.

Allt slit, allt blod, all kamp.

Får man förbanna sitt kön? Åtminstone någon gång då och då? När det känns tungt?

En blick ner i spjälsängen. Han sover, och andas tungt. Nappen har trillat ut och ligger vid sidan av hans vid­öppna lilla mun. Jag lägger på honom täcket och går ut för att dricka te.

I skåpet står min kopp och påminner mig. ”This is a great time to be a woman.” Det är det vackraste jag någonsin läst och åtminstone ibland är det dessutom sant.

Veckans krönikör: Namn: Olivia Svenson. Ålder: 37 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och 2,5-årig son. Gör: Jobbar som journalist på Aftonbladet sedan tio år tillbaka.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag dansar om … … någon vänlig själ spelar Street life med Randy Crawford.

2 Det skulle aldrig hända att … … jag använder en disktrasa.

3 Jag önskar att jag hade … … skrivit manuset till danska tv-serien Matador eftersom den är genialisk.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … kött, pommes frites, bea och bedövande mängder vin.