Ett enda Sommar-program lyssnade jag på i år. Det var Christian Falks. Jag sparade det till en dag då jag klarade av det. Jag sprang sju kilometer asfalt, med lätta steg, inte mitt vanliga klampetiklamp, utan försiktigt, som för att inte störa, medan han pratade i mina lurar.
Det finns något som lockar med dödssjuka människors berättelser. Något vi både vill höra och inte. Som om vi tror att de har insikter som vi saknar, vi som känner att vi är mitt i livet.
Och det har de ju också. Som att det plötsligt kan visa sig att man inte alls är mitt i livet, utan i slutet.
Jag vet inget om hur det är att veta om att tiden är utmätt. Jag har suttit bredvid två gånger när and­ra människor, mig väldigt närstående, fått sina dödsdomar. Det är inget jag vill tänka tillbaka på. Fast ändå är tanken ofta där. Det är inget som lärde mig något värdefullt. Det bara förvirrade och komplicerade livet.
Fast det gav nog livet starkare färger. Svartare svärta och ljusare ljus.

I det ena fallet var det ändå så att döden lämnade walk over. Den uteblev, utan något meddelande om ny ankomstdag. Inte upphävd, inte inställd. Den bara dröjer.
Och de flesta tror nog att den som benådas vid galgen ska hjula därifrån i lyckorus.
En läkare kvittrade glatt att vi alla minsann lever­ i ovisshet eftersom vi kan bli överkörda och dö när som helst.
Helt sant, men ändå helt fel.
Att ha en dödlig sjukdom är nog mer som att få veta att du kommer att bli överkörd, men inte när. Så får du gå där med fladdrande hjärta och aldrig sitta lugn.
Att leva med någon som fick livet fråntaget sig och sedan det givet tillbaka är inte heller som ett lyckligt filmslut.
Leva som om varje dag är den sista låter fint, men det är stört omöjligt, prova får ni se. Det är att inte ha framtidsutsikter, att inte kunna längta till sådant som är långt borta i rum eller tid, att inte kunna göra planer. Och säga vad man vill, utan planer blir det oftast pannkaka.
Att leva för dagen, det suger helt enkelt.
En enda sak lärde jag mig av allt det där: att ransonera mitt lidande. Jag stängde av när filmer eller tv-serier började slå an vissa strängar. Jag ville inte gråta över att Lynette i Desperate housewives fick cancer, inte sörja fiktiva personer. Jag spar mina tårar till äkta sorger.

Men varför då lyssna till berättelser från livs levande – fast inte så länge till – personer?
Jag vet inte. Jag hör ofta människor säga att sådana berättelser ”gett dem en tankeställare” och att de i fortsättningen inte ska gnälla över små­saker.
Då undrar jag alltid: Hur länge känner du så? Till nästa gång din dator börjar krångla? Till nästa gång du är förkyld och tycker mest synd om dig själv i hela världen?
Jag lyssnade på Christian Falk och mindes förra sommaren. Då sprang jag till Kristian Gidlunds program, andades så där försiktigt, försökte att inte svettas. Kände mig helt tagen efteråt.
Och när jag tänker efter minns jag min känsla från då: Att han inte ­ville berätta hur hemskt det är att dö. Utan hur fint det är att leva.
Ska se om jag kan hålla kvar den tanken till nästa sommar.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: I Stockholm.
Familj: Ja.
Gör: Redaktör för Wendela, Aftonbladet.

3 tankar i mitt huvud:

1 Först tänker jag …
… på att det nu börjar komma böcker om lyckliga pessimister och att exakt vad som helst kan – och kommer att – utropas till trend i ett samhälle som bara handlar om stålars, stålars, stålars.

2  Sedan tänker jag …
… att det väl är precis så jag alltid levat: förutsatt det värsta – och sedan blivit lite lycklig när det inte blivit fullt så illa.

3  Och så tänker jag …
… att det inte är så dumt, nu när matematiker i en obskyr forskningsstudie räknat ut att det är när saker överträffar vår förväntan som vi upplever den största lyckokänslan.

Stig Ekberg och Harry Sjöberg var ute och körde i Stigs nyinköpta Ford V8 en sen kväll i oktober. Plötsligt ser de ett lysande föremål på himlen som växer sig allt större. Det tar en sväng över Väddöviken innan det sjunker ner till markhöjd bara 100 meter framför bilen. Föremålet lyste upp träd och buskar längs vägen, till och med en byggnad 400 meter bort.

Efter 10 minuter lyfter föremålet rakt upp, ljudlöst och försvinner i skyn.

Stig och Harrys berättelse är ett av Sveriges 10 största UFO-mysterier som ingen fram till i dag har kunnat förklara.

I veckans Söndag går vi igenom alla dessa mystiska fall tillsammans med journalisten Clas Svahn som också är vice ordförande i föreningen UFO-Sverige.

Så här i valtider har vi också tittat lite extra på småpartierna som kämpar för att kravla sig över 4-procentspärren. Vad är det som driver dem – och vad vill de egentligen?

Missa inte heller veckans samtal med PG Gyllenhammar som är aktuell med boken ”Oberoende är stark”. Den gamle Volvochefen är nykär – och inte så lite irriterad på sakernas tillstånd i Sverige i dag.

En hel extra tidning om vikt på köpet!

Det får du om du köper Söndag den här veckan. Där kan du bland annat träffa Fanny som har ett par byxor i storlek 54 hägnade i sitt arbetsskåp. I dag köper hon kläder i storlek 38 och byxorna hänger där som en påminnelse om att hon aldrig ska bli så stor igen.

Söndag har också tittat närmare på flexitarian-trenden.  Att vara flexitarian, eller veggivore som det också kallas, handlar om att äta nyttigare och mer miljömedvetet. Mer grönsaker men inte bara – du kan fortfarande äta kött så länge kossan har haft det bra.

Det bästa från två världar alltså!

Vi förklarar hur du kommer i gång med ditt nya, nyttiga liv och bjuder på goda recept.

Sedan har vi träffat Björn Ranelid som svarar på 17 vassa frågor så som bara han kan!

Ha en bra vecka allihop.

Sista dagen före semestern – och för en gångs skull lever jag i nuet. Men det beror bara på att jag inte hinner tänka på något annat. Som vanligt är det en massa saker som måste redas ut, mejl som ska skickas, besked som ska lämnas … ja ni vet hur det är.

Aldrig tidigare har tiden rusat så fort som i västvärlden under 2000-talet. Högt tempo har blivit en norm och helst ska man vara tre steg före hela tiden. Aldrig här och nu.

Hur blev det så här? Varför känns det som att livet går fortare efter att man fyllt 30? Det har vi tittat närmare på i veckans Söndag.

Så här i midsommartider får du också reda på hur våra kändisar tillbringar semestern. Vad hittar Zlatan & Helena på, var kan du springa på Alexander Skarsgård och var tar sig Elin Nordegren ett dopp i sommar?

Eftersom det är långhelg är också tidningen extra tjock – 100 fullmatade sidor! Missa inte – i butik hela veckan.

I Japan kallas de hikikomori, fritt översatt ”den som drar sig undan”. I Sverige är benämningen hemmasittare.

Problemet med barn och ungdomar som har varit hemma från skolan i en månad eller mer är ett problem inte bara i Sverige. Ofta står vuxenvärlden handfallen – inte minst skolan.

Utåt sett var Joel en glad kille som hade svårt att sitta still. På insidan byggdes en stress upp av att aldrig få lyckas.

Efter två skolbyten gick det inte längre, Joel stannade hemma och månaderna gick utan att skolan tog sitt ansvar.

I dag är Joel 17 år och livet har vänt. I veckans Söndag berättar han sin historia.

Missa inte heller reportaget om Mattias Flinks sista veckor före dådet i Falun. Vad var det som fick en ung man att bli massmördare den där kvällen för 20 år sedan?

Dessutom: Kryss, Malena, astro, mode, skönhet, böcker, vin, fråga Terry … och mycket mer!

Häromdagen hamnade jag i en diskussion med en vän. Hans barn ville inte­ gå till fotbollsträningen­ för att det regnade ute. Det tyckte­ min vän var ett ­acceptabelt skäl, och barnen fick stanna hemma framför tv-spelet.
Jag tar i lite och över­tolkar detta som att svenskarna – framför allt stockholmarna – har blivit väderkräsna på allvar. Från att prata om dåligt väder till att abdikera ­inför det. Från ord till handling.
Själv kan jag inte ­minnas att jag under uppväxten (strax utanför Göteborg) hoppade över en enda fotbollsträning för att det regnade. Inte på grund av kyla eller värme heller.
Vid något enstaka tillfälle ställdes träningen in när vaktmästaren misslyckats med att ploga bort all snö från grusplanen. Annars körde vi utomhus i ur och skur. Då fanns inget dåligt väder, ­bara dåliga kläder.

Nu vill ungarna inte träna fotboll på uppvärmda konstgräsplaner för att det regnar?
Det är för klent. Det är väl bara att skicka ut barnen. Inget att ha dåligt samvete över.
Regn är ofarligt om nu någon trodde annat.
Kyla? Se så, mössa på.
Värme? Drick vatten.
Här finns inga undanflykter, ingen diskussion, bara fakta.
Väl ute på planen tar det tre minuter att glömma att det regnar eller är kallt. Vi lever trots allt i ett land där det är ganska uselt väder för det ­mesta. Det kan inte ens växthuseffekten ändra på (det kanske den kan men det dröjer ­åtminstone).

Om vi lär kommande ­generationer att regn och ­kyla är besvärliga saker ­riskerar vår befolkning att i fram­tiden hamna i en livslång konflikt med det egna klimatet. Vi kommer att bli fetare, slöare, dummare, ­sjukare och dö tidigare (det finns garanterat ­undersökningar om sådant).
Det är en farlig utveckling, och ­bara en tidsfråga innan Sverige­demokraterna gör politik av vädret. Den svenska vikingen är under ­attack. Snart är det invandringens fel, mer genomtänkta brukar det partiets ­utspel sällan vara.
Låt oss mota Olle i grind innan han sitter i soffan med en ­värmande whisky. Härda barnen i snö och slask.
Vi kan gott hänga med ut själva förresten.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 38.
Gör: Reporter Sportbladet.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.

4 snabba!
En person jag gillar skarpt är … 
…Batman för att han besegrar alla skurkar utan superkrafter.

Jag ångrar aldrig att … 
… jag tror på fotbollens kraft i samhället.

Rättvisa för mig betyder …
…hur resurser och makt fördelas.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag… 
… ta kontroll över internet.

Min läggning är tämligen ovanlig. Somliga skulle kalla den pervers. Själv har jag haft den så länge jag kan minnas, men driften är inget jag skäms över, tvärtom. Jag har inga som helst problem att ta ett rejält kliv ut ur garderoben och erkänna: JAG ÄLSKAR ATT STÄDA.

Att dra lakanen av sängarna, ställa fönstren på vid gavel, hänga ut mattorna på balkongen och vrida upp Spotify på högsta lagliga volym, samtidigt som jag snor runt med trasa, såphink och dammsugare är, för mig, rena terapin.

Helst fejar jag på fredagar, så att helgen kan firas i ett lugn som andas ordning, reda och renhet. Att ställa fram frasiga tulpaner på köksbordet, hälla upp ett glas vin och preppa fredagsmyset i en lägenhet som doftar nyvädrat och grön Grumme är … alldeles, alldeles underbart.

Förmodligen är ådran ärvd. Min mormor Helga jobbade som piga i sina unga år och brukade säga: – Det är spisen och toaletten som skiljer folk från folk. Ett herrskap kunde vara hur fisförnämt som helst, men om ugnen var mer än lovligt lortig eller badrummet ingrott, var de ”ingen bra sort”.

Personligen lägger jag ingen värdering i hur andra sköter sina hem, men får snudd på stressutslag om mitt eget är oskurat. Jag kan definitivt inte slappa i tv-fåtöljen om disken står framme eller hallgolvet knastrar av grus.

Maken, som har en bra mycket högre stöktröskel än jag, tycker att jag överkänslig. Han förstår inte heller varför jag får spunk över obäddade sängar och kuddkaos i vardagsrumssoffan. Och jag vet faktiskt inte. Bara att jag redan som lill-liten njöt av nymanglade lakan, ordning i strumplådorna och doften av Ajax glasrengöring.

Perverst? Kanske. Men så länge det inte skadar någon annan – what’s the harm?

På påskdagen är det dags för ett nytt nummer av Söndag. Och den här gången får du extra mycket på köpet, 100 fullspäckade sidor!

Inte minst alla ni som gillar att lösa kryss får sitt lystmäte, vi har fördubblat antalet sidor med kryss, knep och knåp. Mer då? Jo, vi har samlat 69 hus runt om i landet som går att hyra i sommar. Allt från vackra korsvirkeshus på Österlen, via röda stugor på Öland och i skärgården till det perfekta fiskestället i Norrland.

Söndags Magda Gad har träffat Jackie Ferm, dotter till nyligen frigivna Lars Ferm. Eller Lars-Inge Svartenbrandt som han tidigare hette.

”Människor med min bakgrund blir det aldrig något av. Men jag bestämde mig till slut för att jag ändå vill ha ett liv”, säger Jackie Ferm i intervjun.

Missa inte det – och glad påsk!

Insikten slog mig precis när jag skulle släcka sänglampan. Vår bröllopsdag. Var. Ju. Förra. Veckan. Jag och min man hade inte bara missat den med någon dag, det hade hunnit passera åtta dygn innan jag kom på att vi glömt skåla för vårt långlivade äktenskap.

Fadäsen hände förra året, och det var varken första eller, gissar jag, sista gången. Men, som jag skrev i min Facebookstatus: ”Det bästa med att glömma bort bröllopsdagen är att då har man den kvar”. För självklart sprättade vi en flaska bubbel första bästa fredag.

Jag och Dan gifte oss den 3 april 1999, vilket var påskafton det året och ingalunda ett slumpat datum, utan noga utvalt för att så tillresande släkt och vänner skulle kunna närvara utan att behöva nalla på semesterdagar. Dessutom: Högtidligheterna hölls i min hemstad Östersund och eftersom vi, såklart, ville solsäkra eventet stektes alla planer på ett junibröllop. Alla som upplevt en jämtländsk sommar vet att den kan vara … eh … lite lynnig, medan vårvintern sällan blir en väderbesvikelse.

En del av er kanske tycker att tanken på att lova varandra evig trohet på en dag som redan är en högtid, som påsken, inte är särskilt romantisk. Att er kärleksdag bara ska vara er och inte behöva konkurrera med chokladägg, buffébord och fjäderprydnader. Kanske det.

Oss passar det dock alldeles utmärkt. För skulle vi missa att korka upp champagnen och fira vår strävsamhet, kan vi ju alltid göra det på påskafton.

Eller varför inte både och?

Glad påsk!