Jul, jul, strålande jul. Ja, snart är det dags, men först kommer första advent – och ett rejält adventsbak. Vad sägs om pepparkaksrulltårta med citronkräm, apelsinrutor med kokos och tranbär eller cheesecake med ädelost och pepparkaksbotten? Söndag har recepten!

Årets gäng är ”lätt vrickat” enligt Miss Li, ­medan Pugh Rogefeldt menar att musiker är busiga, men i grund och botten väldig bra och genuint goda. Olle Ljungström visar sin crazy sida genom att ogenerat posera i ”kukbyxor” (kalsonger med ett fototryck av ett gigantiskt manligt köns­organ i skrevet) och Sylvia Vrethammar tjatar om hur hon ­rasat av flygbussen och stukat sin fot tills Magnus Uggla ­pillemariskt fäller kommentaren:

– Undrar om hon inte hade smakat lite starkt innan?

Allt detta är bra tv, men det som gör Så mycket bättre till ett genialiskt program-format är musiken. För när suveräna musiker tolkar varandra blir det – så mycket bättre. ­Eller som Miss Li förklarade i sitt program förra lördagen:

– När man har spelat in en låt och har sjungit den typ 500 gånger, då tröttnar man till slut. Jag hoppas att de har ändrat lite så man får lite nya ingredienser … Då kanske man ångrar att man inte gjorde så med ­originalet.

När Magnus Uggla gjorde Olle Ljungströms Min far och jag till en hyllning av sin egen pappa, bölade jag som ett barn, ­under Darins version av Ljungströms En apa som liknar dig, glädjeskuttade jag runt tv-soffan, och i fjolårets serie fick E-types musikmakeri upprättelse då de andra artisterna skalade bort discodunket och trollade fram ­magiska ­mästerverk.­ ­Lalehs tolkning av Here I go again är bland det ­vackraste jag hört.

Det är just det där ­oförutsägbara som ­fascinerar och vad Så ­mycket bättre-gänget ­kommer att ­göra med årets ­veteran ­Sylvia ­Vrethammars ­schlagerjazzpoppiga ­dängor, kan jag inte föreställa mig.

På lördag får vi veta.

Det sägs att det tar ett halvår för en genomsnittlig kvinna att bli av med extrakilona hon lagt på sig under graviditeten. Sånt trams finns det förstås inte tid för i stjärnornas universum. En dramatisk viktminskning betyder feta reklamkontrakt för bantningsmedel och hyllningar på tidningshyllan. Kourtney Kardashian fick till exempel ett ”så tappade jag gravidkilona”-omslag på tidningen OK, bara en vecka efter sin förlossning. Senare medgav hon att bilderna var hårt retuscherade.

Nåde den som inte spelar med i spelet. Brittiska Daily Mail visade paparazzibilder på Neve Campbell och hennes nyfödda baby på stranden, med bildtexter som ”an eye-full of thigh”. Andra har hånats på liknande sätt. ”Jag gör så gott jag kan”, försvarade sig Hillary Duff i skvallerbibeln US Weekly. ”Jag ammar och vill inte göra något alltför drastiskt.”

Jenna Fischer från amerikanska The Office gick mer på offensiven i Celebuzz: ”Det är tillräckligt pressande att ha blivit mamma. Det sista du behöver är en massa förväntningar på din kropp.”

Supermodellen Adriana Lima fick sitt andra barn den 12 september. För att komma i form inför Victorias Secret-visningen nu i november har hon haft två träningspass á 2–3 timmar per dag. Heidi Klum genomgick liknande tortyr efter sina förlossningar.

Men det räcker inte alltid med tränare och dietister. I Hollywood är det vanligt att kombinera kejsarsnitt med fettsugning, ett så kallat ”C-tuck”. Det sägs att kändisar som Victoria Beckham utfört ingreppet flera veckor innan graviditeten är fullgången, för att slippa de där sista envisa kilona.

Den amerikanska läkaren Sarah Heatons forskning visar att antalet omslag med post-baby-kroppar mångdubblats de senaste 10 åren, och att nyblivna mammor som läser tidningarna mår betydligt sämre än de som inte gör det.

Ironiskt nog har Janice Min, före detta chefredaktör för US Weekly, nu själv hånats för sin vikt. I en text försvarar hon sig med att hon är 42 år gammal och just fått barn. ”Kan jag inte få ett frikort?” skriver Min.

Svaret borde vara uppenbart för henne.

Min man står påklädd i hallen. Jag hör på sättet han andas att han är stressad. Jag fiskar upp mobilen ur fickan för att kolla klockan. Det är fyrtiofem minuter kvar tills middagen börjar.

– Du sa ju att du var klar, muttrar min man.

Jag sa att jag SNART var klar. Och det är jag också. Snart. Jag ska bara fixa det allra sista, svarar jag samtidigt som jag höjer mascaraborsten mot ögonfransarna. Jag försöker förhålla mig lugn inför- tiden, fyrtiofem minuter borde räcka gott och väl. Men stressen har smittat och jag jagar på för att bli klar tidigare. Jag hör hur min man vrider- om låset och öppnar dörren. Jag sprejar lite- parfym i nacken och skyndar ut efter honom.

Vi åker buss och min man kollar klockan varannan minut. Jag påpekar att det är en middag vi ska på och inte en anställningsintervju.

Det visar sig att bussen dansar fram genom trafiken. Vi kommer fram fem -minuter före avtalad tid.

Min man går raskt mot porten.

– Är du tokig? Vi kan väl inte komma för tidigt, säger jag innan han hunnit fram till porttelefonen.

– Äh, det är ju bara fyra minuter för tidigt.

– Men det är ju nu de tänder värmeljusen, viker servetter och det är nu värdinnan stressar på sig läppstift.

Min man stannar och tänker efter. Han nickar och vi bestämmer oss för att traska runt kvarteret innan vi ringer på.
Prick klockan åtta- är vi tillbaka.- Jag tycker vi ska vänta några minuter- till.

– Jag vägrar komma försent, säger min man.

– Men att komma exakt på klockan är FÖR tidigt. Man behöver ofta fem minuter till. Minst. Du vet, när vi har middag så brukar jag alltid tända doftljus i gästbadrummet då och jag brukar …

– Nä, nu får du ge dig, säger min man irriterat. Bara för att du är tidsoptimist betyder det inte att hela världen är det.

Han har rätt. Jag är tidsoptimist. Jag brukar säga att jag är klar innan jag är det. Jag tror att vissa sysslor inte tar någon tid alls. Borsta tänderna till exempel. Eller blåsa håret. Jag tänker att detta görs på nolltid, fast min man påpekat att de tar mig tio minuter. Jag halvspringer alltid till bussen och dyker oftast upp på möten med andan i halsen. Jag mår inte bra av att alltid hamna i stress. Och jag har försökt att göra något åt det. Jag har ställt klockan på väckning tidigare och jag har testat att lägga fram kläder kvällen innan och hoppa över frukost. Men det blir alltid samma sak. Tiden jagar mig och det är nästan som om jag missförstår klockan. Ett handikapp, helt klart. Min man har givit mig en tjusig klocka i present. En fin gåva som rymmer både kärlek, -förhoppningar och en sofistikerad pik. Jag ska verkligen försöka bättra mig.

Men, när det gäller vilken tid man ska dyka upp då man är bortbjuden på middag så står jag fast vid att i tid är för tidigt. Fem minuter efter avtalad tid är mer lämpligt. En kvart-tjugo minuter sent är optimalt.

Man vet ju aldrig om värden råkar ha samma tidshandikapp som jag.

I nya filmen Blondie spelar Carolina Gynning en destruktiv fotomodell som missbrukar kokain och män. En roll som hon kände igen sig i – lite väl mycket.

I veckans Söndag berättar hon om hur jobbigt det var att gå tillbaka till ångesten och tomheten under inspelningarna. Men också om det nya livet som mamma till dottern Alicia. Och varför hennes tavlor kostar över en halv miljon kronor styck…

Dessutom: Herrmode: Klä dig som en engelsk gentleman! Sara, 21: ”Därför bloggade jag om våldtäkten”, Vinn resa till Skottland! 16 saker du bör veta om Michelle Obama, USA:s first lady … och mycket mer!

Hon slog igenom i Hylands Hörna och kom med i Guinness rekordbok efter framgångarna med hiten Eviva España. För Söndag berättar Så mycket bättre-aktuella Sylvia Vrethammar, 67, om vad hon gör när ingen ser henne och om vad som fick henne att börja storgråta.

Den 28 november har The Dark Knight Rises svensk video-on-demand-premiär på SF Anytime. Delar av inspelningen skedde i det majestätiska skotska höglandet. Därför bjuder vi en trogen Söndagsläsare plus vän på en resa till Skottland. Köp Söndag nu på söndag så får du reda på hur du tävlar.

Skinn är höstens hetaste material och finns i alla dess former. Från mjukt lyxigt skinn till schyst skinnimitation. Söndag har valt ut de snyggaste och mest prisvärda skinnplaggen. Köp Söndag nu på söndag!

Skippa steken och bjud på fisk till söndagsmiddagen. Lyxig fiskgratäng, laxburgare och ört- och parmesanbakad torsk – Söndag frestar med fem smaskiga recept nu på söndag.

Säsongens första snöflingor sockrar gräsmattan. Vi suckar unisont min man och jag, vi har ju inte hunnit kratta undan hösten. Husets ventiler viner och jag känner ilningar längs benen. Kölden är på väg in och det är lika bra att vänja sig. Jag tar mig ut till förrådet och plockar fram säcken med täckjackor, fodrade kängor och annan stridsutrustning som hör vintern till. Kriget har börjat. Det är jag mot kylan. Igen.

Jag har lätt för att frysa. Oerhört lätt. Har märkt att jag går klädd i dubbelt så mycket kläder som min omgivning. Och ändå brukar det vara jag som klagar först, som ber om stängd balkongdörr eller värmande filtar till uteserveringen. Jag har alltid känt att jag frusit mer än andra.

Det är som om mitt blod bara räcker till att värma hjärtat och organen där ikring. Det behövs inte mer än en kall vindpust eller att jag öppnar kylskåpet för att min kropp ska reagera med kalkonknottrig hud. Länge trodde jag att jag bara var pjoskig, att min frossa beror på att jag går omkring och känner efter.

Slappna av Josefine, i stället för att hacka tänder. Då fryser du mindre. Det präktiga rådet fick jag från en sådan där som utan bekymmer traskar runt i t-shirt i november. Och jag har verkligen försökt tänka bort det kalla. Men den smärtsamma kylan fortsätter att gro.

Min mamma har berättat hur jag redan som bebis frös. Och när vi 1979 åkte på min första utlandsresa, till Tunisien, låg jag och huttrade under dubbla handdukar medan de andra barnen plaskade i poolen. Nej, det är alltså inte bara på vintern jag lider. Min man har flera gånger retat mig för att jag bär långärmat på stranden i Thailand. Och ofta får jag små pikar för att jag duschar i nästan kokhett vatten.

Jag har känt mig udda, som om jag är en nakenhund i en värld av pälsdjur. Men när jag var gravid för andra gången kom äntligen den logiska förklaringen. Ett konstant illamående och en yrsel utöver det vanliga gjorde att man tidigt intresserade sig för mitt blodtryck. Man misstänkte ett lågt värde. Barnmorskan bad mig ligga för att jag skulle komma ner i varv innan hon gjorde mätningen. Resultatet fick henne att höja på ögonbrynen i ett ”oj då”. Lågt blodtryck var visst bara förnamnet. Och på operationsbordet då jag skulle snittas valde man att flera gånger ge mig blodtryckshöjande medicin för att jag inte skulle tuppa av.

En förklaring till det låga blodtrycket sägs vara att jag har en god grundkondition. Tack baletten. Men det extremt låga trycket kan antagligen endast förklaras med gener. Och det är alltså därför jag pinas mer än andra av kylan.

Otur för mig att behöva leva i Sverige, har jag tänkt många gånger. Men nu tar jag striden på blodigt allvar. Jag har investerat i en vinterjacka som ska tåla fyrtio minusgrader. Den var svindyr, är otymplig och rätt ful. Men det skiter jag i. I år ska jag äntligen vinna kriget mot köldterrorn!