Jag håller om tigern, barnens favoritgosedjur. Jag stryker pälsen en stund innan jag vilar kinden mot dess mjuka hjässa. Det känns fint att krama detta alldeles livlösa föremål som kostat 149 kronor i leksaksaffären. För medan jag glor in i tigerns blanka plastögon sprider lugnet sig, först i kroppen och snart även i sinnet. Känner hur synd det är att man blivit vuxen. Allt är liksom på allvar nu.

Jobbdagarna går i ett. Jag passar tider. Möten här och där. Stadsråd intervjuas, det snackas om klimatförändringar. Jag skriver några rader, och leder en konferens. Allt är så satans viktigt.

På väg hem köper jag torklappar och blöjor. Två paket. Jag kommer ihåg att lämna fram rabattkupongen när jag betalar. Jag snackar pedagogik med fröknarna på barnens förskola. Tar en sväng till apoteket. Jag läser debattartiklar i morgontidningen. Jag tankar bilen, betalar p-böter. Jobbar. Jag klagar över dyra bussremsor. Både högt så andra kan höra och tyst för mig själv. Och jag handlar gummistövlar av god kvalitet och kalkylerar med att de ska hålla i minst 20 år. Jag byter ut alla familjens toviga tandborstar. Och tänker att näst på tur är toalettborsten.

Min man och jag snackar om bolåneräntan och om bankernas rofferi. Och vi diskuterar lön och fakturor. Rödvin.

På tv:n avhandlas demokrati. Jag funderar på vad vi käkar här hemma egentligen, kanske borde vi satsa mer på fullkorn. Vi ordnar barnvakt och äter parmiddag.

Jag skrattar åt andras 40-årskriser och bävar lite för min egen. Säger hej mormor till min mamma och hämtar ut ett tungt paket i centrum och tänker: Förresten vart tog Posten vägen?

Vi säljer bilbarnstol på Blocket och får 500 spänn som vi funderar på att lägga på städerska. Eller fönsterputsare. Men vart går resan över lovet? Får vi ledigt? Och vilket parti ska man rösta på egentligen?

Jag håller tigern i tassarna nu. Fuskpälsen lugnar fortfarande. Funderar på att ta med djuret till sovrummet då jag ska sova. Men hejdar mig då jag tänker på hur det skulle se ut. En vuxen kvinna, en mamma som varje kväll tömmer ludd ur torktumlaren. En vuxen med ett gosedjur i sängen? VUXEN.

Jag vill så gärna vara liten igen. Bara för en stund. Jag längtar efter att få krypa ihop i någons famn och bara gråta över ingenting mot någon som säger såja såja.

Det har varit lite mycket i mitt liv på sista tiden. Både bra och dåliga saker som i samspel gjort mig urlakad. Jag har funderat på att åka på spa för att vila upp mig. Men så känner jag att det vore oansvarigt eftersom jag kommer resa en hel del i jobbet den här hösten.

Och nu sitter jag alltså här och gosar med barnens låtsastiger för att varva ner efter en intensiv vecka. Det där
berömda väggen är framme och nosar lystet på mig ibland. Men jag tänker inte gå in i den i första taget. Jag har ju kommit på vad jag behöver.

Jag behöver vara lite liten en stund.

Josefine Sundström

De kvinnliga hjältarna är fortfarande förfärande få i populärkulturen, men sakta, sakta tar de allt större plats i böcker, tv-serier och filmer. De svingar svärd, de dödar zombier, de gör mos av motståndare i rättssalen, räddar liv i sjukhussalar och löser brott genom att gräva i lik på obduktionsbordet. Och enligt en ny amerikansk studie gör de här påhittade hjältarna skillnad i verkligheten också. 

Psykologen Christopher Ferguson lät 150 studenter se våldsamma tv-serier; Tudors och Masters of horror, vars kvinnliga karaktärer är svaga och passiva, och Buffy the vampire slayer och Law & Order: SVU, som vimlar av starka, handlingskraftiga kvinnor. Det visade sig bland annat att serierna med svaga kvinnor gjorde de manliga tittarna mer benägna att hålla med om påståenden som ”Ett samhälles intellektuella ledarskap bör till största delen bestå av män”, eller ”Det finns många yrken där det i första hand bör vara män som anställs eller befordras”. Ferguson menar att negativa bilder av kvinnor på tv förstärker mäns negativa stereotyper av kvinnor i verkligheten. Och tvärtom: positiva kvinnobilder utmanar samma stereotyper. Han kallar det för Buffy-effekten. De kvinnliga tittarnas åsikter påverkades inte nämnvärt, men däremot påverkades deras psykiska välmående negativt av att se kvinnor i underläge.

Ferguson säger att hans studie inte räcker för att ge några definitiva svar, men den tyder på att starka kvinnliga karaktärer kan minska sexism på ett mycket direkt sätt. I en intervju med Buzzfeed.com säger han att ”De kan vara mer effektiva än budskap som körs ner i halsen i utbildningssyfte”. 

Här faller alltså det trötta argumentet om att det faktiskt finns en avstängningsknapp. Det handlar inte bara om tycke och smak. Bilden av kvinnor 

i fiktionen blir, i förlängningen, både en hälsofråga och en demokratifråga. Jag hoppas att vi får se fler så kallade ”starka kvinnor”. Faktiskt hoppas jag att vi får se så många att själva uttrycket ”stark kvinna” snart blir överflödigt. 

Mats Strandberg

Hon försvann i centrala Oslo natten mellan den fjärde och femte augusti och återfanns död i en skogsdunge en månad senare.
16-åriga Sigrid Giskegjerde Schjetnes liv tog slut precis när det var som vackrast. När hon stod med en fot i barndomen och den andra i vuxenlivet.
Jag följde febrigt nyheterna om jakten på Sigrid och grät när jag läste hennes mamma Ingrids vädjan till sin dotters kidnappare i norska Verdens Gang:
– Hör av dig och gör det i tid. Släpp henne, snälla. Det är ju inte för sent. Du är ju ingen mördare ännu!

Ingrids hoppfullhet, mixad med oro och förtvivlan, drabbade mig fysiskt, krälade in under huden och skavde. Jag tänkte att hon nog helst hade velat säga: ”Du, släpp min flicka, så glömmer vi det här! Vi stryker ett streck över hela saken”, och jag förstår henne. Jag hade känt likadant: ”Ge mig min unge, jag skiter i om du straffas”.
Men hennes vädjan var, som vi nu vet, förgäves. Efter en månads intensivt polisarbete hittades Sigrids kropp, inlindad i tyg och plast, i det där skogspartiet, och polisen kunde bekräfta att hon varit död en längre tid.
Åren mellan 1939 och 1955 skedde tre uppmärksammade flick- och kvinnomord i Sverige. I samtliga fall misstänktes Olle Möller, som dömdes, mot sitt nekande, till två av morden och satt sammanlagt 21 år i fängelse.
Lennart Håårds text på sidorna 28–33 om hur Kerstin, 10, och Gerd, 5, rövades bort, våldtogs och mördades rör upp samma känslor som Sigridfallet och får mig att uppgivet tänka: Ondskan finns, och har funnits i alla tider, i alla kulturer.
Så karma era barn.
Hårt.

Ännu en ny tv-säsong, ännu en ny talangjakt som lanseras av TV4. I kväll är det premiär för svenska X Factor. Orkar vi med en ny mastodonttävling? Finns det verkligen några oupptäckta talanger kvar i landet? Jag har ingen aning. Jag tröttnade efter den tredje Idol-säsongen, jag såg aldrig ens det svenska The Voice. Men jag kommer att sitta klistrad i kväll, för Orup är jurymedlem och coach. Bästa, finaste Orup, låt mig citera Shakespeare (och Roger Rabbit): ”How do I love thee? Let me count the ways!”

Han är het som lava! När folket röstar fram Sveriges sexigaste män hamnar Orup sällan på listan. Persbrandt och Lassgård gör det desto oftare. Det här kan ju få en att misstro hela idén med demokrati.

Han har skrivit några av de bästa svenska poplåtarna någonsin! Stockholm, Magaluf, Regn hos mej, Då står pojkarna på rad, Min mor sa till mej, Som isarna (när det blir vår), Jag blir hellre jagad av vargar, Unga hjärtan…  Det går inte att säga emot hans cv. Perfekt snickrade melodier, med smarta, roliga, sorgliga, självironiska texter. Fråga bara Lena Ph, som fick en ny skjuts i karriären med hjälp av Orup och ett mikrofonstativ.

Han älskar tv-serierna Buffy the vampire slayer och Angel! Och om man gör det KAN man inte vara en dålig människa. Det är ett faktum. Punkt. Basta. Osv.

Till skillnad från många andra folkkära artister ger Orup intryck av att ha humor och genuin självdistans.

Till skillnad från många andra folkkära artister har han inte blivit en tröttsam såpafigur i media. Han rasar inte mot kritiker och andra som ”kränkt” honom. Han talar inte ut om ”orättvisor” som ”drabbat” honom, och han låter inte eventuella sjukjournaler bli löpsedelsstoff. Han springer inte på vartenda vimmel han blir bjuden på. Och han blir bara mer intressant av det. (Men om jag känner TV4:s genialiska pressavdelning rätt kommer vi ändå att få se en hel del Orup-rubriker i höst, vare sig han vill eller inte.) 

Det finns mycket mer att säga, men utrymmet här är begränsat. Jag får spara resten till ett stalkerbrev, och avsluta krönikan med att gratulera X Factor-deltagarna. Om det är någon ni har mycket att lära av, så är det Orup.

Mats Strandberg

Jag hoppas göra en pilgrimsresa till London i november, för att beskåda ett popkulturmirakel. Då är det premiär för Viva forever, en musikal med Spice Girls-låtar och manus skrivet av Jennifer Saunders (ena halvan av Helt hysteriskt). Hela idén är väldigt Mamma Mia!. Helt logiskt. Spice Girls var ju 90-talets ABBA. 

Första gången jag såg och hörde Spice Girls jobbade jag på ZTV. Vi gick igenom veckans skörd av nya musikvideor. Så kom Wannabe. Jag hatade den intensivt. Låten var enerverande. Videon var ful. Och den rödhåriga kunde inte gå, ännu mindre dansa, i sina klumpiga skor; hon blev både hjulbent och vindögd av ansträngningen. Jag förstod ingenting när låten blev etta i 31 länder. Men efter andrasingeln Say you’ll be there hade jag också fått Spice-feber. 

Spice Girls var popkuturell magi. De var inte så jättesnygga. De var rätt dåliga på att sjunga och dansa. Men tillsammans var de oemotståndliga, och de gjorde popen rolig igen. De regerade inte över populärkulturen i mer än ett par år, men som de regerade! Det var inte bara brottarhitsen och biofilmen, utan alla Spice-produkter, som parfymer, Pepsi-burkar, Polaroid-kameror och pennskrin. De var överallt. De nöp prins Charles i stjärten framför paparazzifotografer. Deras åsikter om Thatcher diskuterades i det brittiska parlamentet. Och de skrek ”Girl power!” i tid och otid. 

Det kunde verka föga trovärdigt av en grupp tjejer som satts ihop av manliga managers. Men långt mer respekterade band har blivit hopplockade, och redan innan genombrottet bröt sig Spice Girls loss från sina ”skapare”. De skötte sedan en stor del av det enorma Spice-maskineriet på egen hand. 

Det är knappast konstigt att de splittrades under tyngden av det där maskineriet. De började bråka och bitcha offentligt. Skaffade kändispojkvänner, ätstörningar och silikonbröst. Det var motsatsen till girl power. Men inget kan ta ifrån Spice Girls de magiska åren. Och om du tvivlar på deras inflytande på en hel generation, läs Sara Hanssons underbara självbiografi Vi håller på med en viktig grej.

Mats Strandberg

Han spänner ögonen i mig och väser irriterat: 

– Om du inte lägger ner den där dieten, skiljer jag mig!

Min make Dans hot är högst trovärdigt. Efter tre dagar utan att ha ätit en enda kolhydrat är jag ungefär lika ljuv och tillmötesgående som en björnhona med nyfödda ungar. 

Året är 2001, vi bor i England och bantningsboken Dr Atkin’s diet revolution är en brittisk bästäljare. Den amerikanske hjärtläkaren Robert Atkins lanserade sin ”low carb”-lära redan på 1970-talet, men först 30 år senare frälser han inte bara deffande kroppsbyggare, utan även postgravida mammor som jag själv. 

Att få smaska blåmögelost, ägg, bacon och blodiga biffar utan dåligt samvete är härligt, men bannlysningen av potatis, bröd, frukt och grönsaker lirar inte med min organism. Mitt humör är uselt och jag är toktrött dygnet runt, en högst ocharmig kombo som alltså får Dan att hota med skilsmässa. 

Efter två veckors pina visar vågen visserligen minus fem kilo och favoritjeansen sitter behagligt baggy, men det hjälper inte. Jag sviker Dr Atkins. Ett liv med minimala mängder kolhydrater passar inte mig. 

Då är bantningsprofessorn Stephan Rössners teorier mer i min smak. I 40 års tid har han predikat: ”Ät allt, men inte hela tiden” och: ”Ät mindre, promenera mer”.

– Men det låter så osexigt att ingen vill höra det, säger han i dagens Söndag. 

Jodå, Stephan, jag hör dig! Jag har precis moffat i mig en chokladboll värd 198 kalorier och gjorde det helt utan ångest, då dagens powerpromenad brände 692. Kalori- och kondiskoll får jag med telefonappar som Shapeup och Runkeeper. 

Testa du också, det ÄR sexigare än det låter. Särskilt när midjemåttet minskar medan orken (och lusten) ökar!   

Erika Scott

Kanske är du bakis, lite amerikanifierad eller så har du bara en längtan efter att svulla. Hur som helst vet du att du är hungrig på hamburgare när kroppen skriker efter flottiga fingrar och en porös tugga som liksom försvinner i munnen. Anledningarna till suget varierar men själva suget är konstant, alltid lika girigt. Du vill ha snabba kolhydrater tillsammans med en massa fett helt enkelt.

Min längtan efter hamburgare är som värst efter några veckor på semester. Efter färskpotatis, sill och jordgubbstårtor behöver min kropp antagonisten till skärgårdsfödan. Då vill min kropp ha kött. Bröd. Sås. Ost. Och så någon litet nyttoalibi därtill, typ en tomatskiva eller ett salladsblad. Jag suktar efter HAMBURGARE! Men jag har ett problem här. Jag äter inte rött kött .

Egentligen är problemet inte så stort. Så länge man käkar kycklingfärs går det att fint fixa en riktigt mumsig burgare som smakar ungefär så som jag minns nötvarianten. Och nästan alla hamburgerställen erbjuder en fågelvariant. Så långt är det frid och fröjd.

Problemet handlar alltså inte om huruvida det skulle vara möjligt att tillverka en god kycklingburgare. Problemet handlar om att restauranger tycks tro att vi som käkar kycklingburgare gör det för att vi vill vara nyttiga. Hur ska man annars förklara alla dessa kycklingburgare som serveras mellan FULLKORNSBRÖD?

Jag hatar hamburgerbröd med fullkorn. Jag vill ha två vita ONYTTIGA bröd med mycket luft och sesamfrön. Jag vill ha en drypande sås. En hamburgerdressing och INTE någon vit gegga gjort på yoghurt och vitlök. Och jag vill absolut inte ha en tandorisås till min kycklingburgare. Och inte önskar jag att kycklingen mellan mina två vita hamburgerbröd ska vara en hel kycklingfilé. Jag vill ha kycklingfärs, eller ännu hellre kalkonfärs. Och en skiva ost till. Som en cheeseburgare.

Jag vill alltså kort och gott ha en VANLIG hamburgare fast med kycklingfärs i stället för nötfärs. Men hittills har jag inte besökt en enda hamburgerbar som på menyn serverar detta. FÖR INGEN RESTAURANG TYCKS FATTA ATT MAN VILL HA EN HAMBURGARE SOM SMAKAR HAMBURGARE OCH INTE CURRYGRYTA!

De tittar konstigt på mig då jag beställer mina vanliga ovanliga burgare. Som om jag var ding i hela huvudet. Nu orkar jag snart inte längre. Suget finns kvar. Men jag har tröttnat på jakten och vill härmed ge upp. Jag kommer från och med nu grilla mina egna fågelburgare. En klick fågelfärs i näven och runt runt tills en större köttbulle ler mot mig från skärbrädan. Då boxar jag till den. BANG. Och vips ligger min härliga fågelburgare framför mig. Redo att grillas. Redo att älskas.

Och då blir det INGA fullkorn och absolut INGA extra vitaminer. Bara en skiva ost och drypande dressing.

Jakten på den perfekta kycklingburgaren får sitt lyckliga slut i min trädgård.

Josefine Sundström

Minns ni de där kassettbanden som fanns på bensinmackarna förr i tiden? När jag var barn fick jag dem ibland i present när famljen skulle i väg på långa bilresor. De vuxna tyckte väl att det verkade toppen: 

Alla de senaste hitsen! På ett och samma band! Fantastiskt! Men jag vägrade lyssna på kassetterna. Musiken lät ju helt fel. 

Det var den också. Det var urusla, själlösa covers, med anonyma ”artister” och billiga synthar. Den här sortens ”musik” finns fortfarande, obegripligt nog, i ett överflöd på Spotify. Man söker efter en Rihanna-låt och får en patetisk produktion med en ”artist” med namnet Rihanna Tribute. Jag fattar det inte. Bilmacksbanden var antagligen billiga. Men vem i Spotify-eran väljer att lyssna på en fejkartist, när den riktiga artisten finns på samma ställe, utan att kosta ett öre mer? Och vem gör de här låtarna? Jag tror knappast att de älskar Rihanna så himla mycket att de bara MÅSTE hylla henne rakt ur hjärtat. Däremot går det att tjäna lätta pengar på folk som inte kan så mycket om musik, och därför inte märker någon skillnad om de råkar lyssna på en kopia. 

Det finns ett liknande fenomen på filmfronten. En hel industri av skamlösa kopior av kassasuccéer, förpackade med snarlika omslag . De kallas ”mockbusters”. Det finns inga som helst konstnärliga ambitioner, förutom att hålla sig så nära originalen som möjligt utan att bli stämda. Målgruppen är morföräldrar som ska köpa födelsedagspresenter och inte ser skillnad på originalet Transformers och kopian Transmorphers. Eller stressade småbarnsföräldrar som tror att de beställer den senaste Disneyfilmen men i stället får hem en film med så fula animationer att den mest liknar ett Nintendospel från 1980-talet. 

Så se upp när ni står i köpcentret och bläddrar i reabacken med dvd-filmer. Kolla noga på de pyttesmå omslagsbilderna när ni nätshoppar. Och, om det går, granska det finstilta. ”Filmbolag” som Renegade Animation och Asylum har tjänat dollarmiljoner på lurendrejerierna. Du vill inte bidra till det. Och dina barn vill det definitivt inte. 

Mats Strandberg

På en sekund vänds världen upp och ner och jag ligger med kinden mot asfalten. En kvinna stannar sin bil och rusar fram. Hon lägger sin varma hand mot min kind och lovar att allt kommer bli bra, ambulansen är på väg. Jag gråter tyst. Är i chock. Känner inte den hårda cykeln under mig, den som så plötsligt ställde sig på framhjulet så att jag flög med hakan rakt ner i asfalten. 

Kvinnan smeker mig över kinden igen, rättar till min solklänning för att skyla mina blodiga lår och berättar att hon är narkossköterska. Hon lägger min hand i sin, och jag tänker att hon har snälla händer, den där sjuksyrran. 

Jag lyfts upp på ambulansbåren, sveps in i en filt. Jag vill dra den där filten över huvudet. På något konstig vis skäms jag, har aldrig känt mig mer utlämnad eller uttittad och jag lovar mig själv att jag ALDRIG ska glo eller sakta in mer än nödvändigt vid en olycksplats. 

Narkossyrran ger mig en sista klapp på handen när ambulanstjejen tar över. Hon som börjar med att stryka mig över handen och sedan stoppar om mig med försiktiga fingrar. 

 De är en särskild sort, kvinnorna med snälla händer. Ofta jobbar de inom vården, som mina änglar. Och som Catrin Svensson, ambulansförare i New York sedan 20 år. I sin vardag vårdar hon alla sorter: Från nedbajsade uteliggare till -sönderskjutna gängmedlemmar. Och hon möter ”bullshitarna”. De som larmar, inte för att de är sjuka eller skadade, utan för att de är så oerhört ensamma. 

– Ibland räcker det med några ord och lite vänlighet, så bubblar det fram tragiska historier, berättar Catrin på sidorna 12–16 i dagens Söndag. 

Och då behövs det, så klart, extra snälla händer.

Erika Scott

Jag har hittat paradiset! För oss med barn. Och det är inte Liseberg eller Kho Lanta. Inte Kolmården eller Astrid Lindgrens värld (har inte varit där än). Nej, paradiset för oss med barn måste vara ett ganska ocharmigt tegelhus intill E4:an i ett län som ibland luktar lite funky av pappersmassa.  

Att aldrig känna sig riktigt välkommen. Att alltid upplevas lite bökig och kanske bli suckad åt. Det är förstås tröttsamt och sorgligt. Och det är verklighet för oss med barnvagn. Jag vet inte hur många gånger jag besökt restauranger och kaféer och fått på nöten.

– Nix, vi tar inte emot barnvagnar.

Eller bara:

– Näe, vi har inga barnstolar. Det här stället är för vuxna.

Ibland är det självfallet befogat, barn passar inte i alla miljöer. Och ibland är det lokaler som verkligen inte rymmer någon vagn. Men lika ofta finns inga rimliga skäl till att vi med barn portas. Det handlar om att stället tycker att barn är jobbiga varelser man helst vill vara utan.

Naturligtvis är man välkommen till många ställen med sina små, men det är inte alltid man känner sig välkommen. Det kan handla om att man inte får barnstol eller att det inte finns en barnmeny att välja på. Och så vidare. Och nej, jag tycker inte att man bara för att man har barn ska stanna hemma jämt, eller lämna sina barn hemma jämt. Ibland vill man både för sin egen och sina barns skull komma ut bland folk.

När man som jag lever med vagn och barn och därmed hela tiden drabbas av en otillgänglighet som kan upplevas diskriminerande är det fantastiskt då man kommer till en plats som Scandic Nord i Sundsvall. En lite trappa upp till receptionen så att även den yngsta gästen ska kunna hälsas välkommen. Efter ett vänligt leende till barnet sträcks det över ett välkomstpaket. Barntatueringar och ballonger samtidigt som familjen får sin rumsnyckel. Okej, rummen är väl inga eleganta designupplevelser. Men rena, funktionella och korrekt möblerade med barnsäng. Förra året när vi checkade in chockades min man och jag av konsten på hotellets väggar. Eller konst och konst. Tavlorna var mer inramade budord i stil med: Här på hotellet är det helt okej att springa i stället för att gå i korridorerna. Och Jamie Oliver har fixat en näringsriktig barnmeny. Välkommen till restaurangen som öppnar klockan fem.

Om själva hotellet är pärleporten så kan man nog beskriva själva restaurangen som självaste paradiset. Ballonger även här, och menyer i små kikare för att barnen ska tycka att det är roligt att välja. Och kritor och målarpapper så att väntan inte blir så tråkig. Och en lekhörna med film och lego och ett buffébord som vuxna måste huka sig för att nå.

Min man och jag har sällan njutit så mycket som under middagen där. Och då spelade det ingen roll att det rödvinsglas vi delade på var surt och maten som serverades var alldaglig. Vi njöt av att hela familjen hade roligt. Och vi har väl aldrig känt oss så välkomna.

Josefine Sundström