Om du mot förmodan missade tidningen i söndags vill vi bjuda på en av de mer speciella sidorna. Ibland är vår redaktionsfråga lite utflippad, och denna vecka blev kanske historiens mest speciella Söndagsredaktion.

En redaktionsmedlem som inte kom med i rutan är redigeraren Tommy Gunnarsson. Han kom tillbaka från pappaledighet igår och låter hälsa att han är en älghund: ”Jag, liksom rasen, gillar att hänga i skogen.”, är den enkla motiveringen.

Ja, nu vet du vilka vi är, vilken hund är du?

Jag försöker läsa några artiklar om den fjärde dimensionen. Den är en abstrakt idé som utgår från de tre dimensioner som människan kan uppfatta. Efter ett tag börjar mitt huvud brinna. Den fjärde dimensionen är omöjlig för mig att begripa, men jag skäms inte för det. Jag är nämligen inte ensam. Matematiker och filosofer har grubblat i 200 år, men allt är fortfarande kvalificerade gissningar.

Ändå har L’Oréal lanserat en mascara med lösögonfranseffekt i FYRA DIMENSIONER. Det låter ju ohyggligt spännande. Jag har alltid gillat Milla Jovovich och nu har hon dessutom svaret på gåtan som typ Stephen Hawking är för dum för att fatta – allt tack vare en mascara! Frågan är förstås hur trovärdigt det är, men eftersom ingen kan se den fjärde dimensionen så är det svårt att motbevisa Millas påståenden. 

Jag har ofta tänkt på mascarareklamens absurda värld. Namn som The Colossal, False Lash Effect Fusion och Telescopic Explosion verkar antyda att mascaran är ett högteknologiskt vapen. Men det är bilderna som är det verkligt bisarra. Modellerna väser lyckligt att inga lösögonfransar behövs, medan deras ögonlock är så nedtyngda av pälsliknande lösögonfransar att de knappt kan öppna ögonen. Det är så skamlöst att man nästan blir impad. 

Jag är säker på att dagarna är räknade för de här kampanjerna. I England har man just skärpt reglerna för manipuleringen av bilder i sminkreklamen, både under fotografering och retuschering. Företagen ska kunna bevisa att deras bilder inte är missvisande. Makeup Forever har till och med gjort det till ett säljargument. De kallar reklamen för sin nya foundation för ”världens första oretuscherade sminkannons”. Modellen är förstås skitsnygg, men hon har porer. Budskapet blir att deras smink funkar så bra att man inte behöver retuschera. Och i dessa dagar, då de flesta vet hur Photoshop funkar och därmed inte är lika lättlurade, tror jag att det är betydligt mer effektivt än bilderna på de spöklika vaxdockor vi blivit vana vid.

 

5x Fusk bland fransar och krämer!

 

1. Svenska modellen Caroline Forsling stämde i år Estée Lauder. De hade använt hennes ansikte i reklam för Plantscription, en antirynkkräm för kvinnor 45–65 år, utan hennes medgivande. Bilden hade även retuscherats. ”Jag är betydligt yngre än 45 och har aldrig använt Plantscription”, skriver hon i stämningen. 

 

2. Lancômes annonskampanj för Teint Miracle Foundation förbjöds i England, på grund av överdriven retuschering av bilderna på Julia Roberts …

 

3. … och Maybellines bilder av Christy Turlington, i reklamen för The Eraser, förbjöds av samma orsak.

 

4. Rimmels mascarareklam med Kate Moss utlovade 70 procent längre och fylligare fransar än andra märken. Men det var uppenbart att Moss hade lösögonfransar i reklamen, och eftersom Rimmel inte kunde motbevisa det förbjöds kampanjen.

 

5. 2007 tvingades L’Oréal erkänna att Penelope Cruz hade lösögonfransar i deras reklamfilm för mascaran Telescopic. 

Det är en listig plan. Under cirka ett halvår pågår ”Operation valp” där den vovvevänliga familjefalangen (barnen och maken) metodiskt bombarderar min mejlbox med bilder på fluffiga sötchocker med stora tassar och bedjande ögon. Logiska motargument som ”astronomiska veterinärräkningar, bajspromenader i skitväder och inga utlandsresor på typ 16 år” biter inte på hundälskartrion. De gaddar ihop sig och drar sig inte för att ta till den allra fulaste känsloutpressningen: ”Gud, vad du är trist”, ”Live a little”, och det pulvriserande: ”Vi är tre, du bara en, ha!” Taktiken tär och i ett ovaksamt ögonblick säger jag: ”gör som ni vill”, när min man visar ett foto på en blågråvit whippetvalp med kennelnamnet Bästa vännens Flanör.

Men jag kastar in en brasklapp:

– Det blir din och barnens hund, Dan. Jag ställer upp. Som en viktig vuxen i vovvens liv.

Men. Det. Är. Inte. Min. Hund. Inte. Mitt. Ansvar. Frågor. På. Det?

Jycken bokas och några veckor senare trippar en Flanör på skakiga ben över tröskeln till vårt hem. Och in i mitt hjärta. För han är det mest förtjusande, tokroliga och fulsnygga filur jag någonsin sett. Spinkig, långnosad, med ängsliga ögon och helt galna propelleröron. Vår nya bebis döps till Monty, (med efternamnet Pyton när han tuggat på dyra skor) och i dag är jag fånigt förälskad i hans milda uppsyn och snokande nos. I dag är jag lika oförblommerat mallig över att vår whippet springer skiten ur alla andra byrackor i Tantolunden, som jag är över sonens bolltalang och dotterns språkkänsla.

I dag. Är. Jag. Hans. Matte. Frågor. På. Det?

Hur ofta har du hört talas om en man som tar initiativet till en skilsmässa utan att ha träffat någon ny? Jag kan inte påminna mig ett enda sådant exempel i min bekantskapskrets.
Och om en man blir lämnad är prio ett att hitta en ny partner fort som ögat, allt annat leder spikrakt ner i looser-träsket. 
Bilden blir en helt annan om man läser Maria Sveland och Katarina Wennstams bok ”Happy, Happy – en bok om skilsmässa” där tio kvinnor skriver om sina erfarenheter. Här målas bilden upp av skilsmässa som en utveckling, ett steg framåt. 
”Bredvid sorgen och smärtan och rädslan kan det också finnas glädje”, sa Maria Sveland i SVT:s Aktuellt  – och debatten drog igång direkt. 
Faktum är att 70 procent av alla skilsmässor initieras av kvinnan. Och för oss män kommer beskedet ofta som en blixt från klar himmel och hela världen rämnar. I veckans Söndag listar vi fem typiska mansfällor och ger råden som gör att du kanske kan få ordning på relationen innan blixten slår ner.
Dessutom berättar vår bokrecensent Cecilia Gustavsson vad hon tycker om ”Happy, happy”.

I butik på söndag och måndag, missa inte det!

Nils: 5-åriga flicka blev mamma… Man åts upp av en flodhäst.

Emma: En hulk från Kina! Shit pommes frites!

Nils: Mannen med hunduret.

Emma: Världens tjockaste cyklist? Vad sa du? 250 kilo?

Nils: Kaninen flyger som en fågel, hund körde bil. Hon luktar bensin.

Plötsligt händer det! Hanna och Erika möts i korridoren och … är lika som bär!

En outfit som känns understated: vitt linne under ljusblå topp, chict matchat med blå cigarrettsmala byxor.

 

Äntligen. Vad han har gjort i veckorna fem? Snickrat fram en friggebod på landet.

 

 

Så här ser den ut:

Han får nog ta fem veckor till.

 

Han hade lovat. I dag skulle Söndags biträdande redaktör skulle vara tillbaka från sin fem veckor långa semester.

Men hittills ser vi bara hans stol. Och den är tom.

VAR ÄR DU KRISTOFER? KOM TILLBAKA!

Precis som de flesta 70-talister älskade jag smurfarna när jag var liten. Jag smurfar inte så mycket av själva äventyren, jag minns mest deras fäbless för hallonsaft och hur helsmurfigt det verkade att Smurfelina var den en enda tjejsmurfen i  Smurfbyn. Medan alla andra smurfar hade tydliga personligheter – som Buttersmurf, Latsmurf, Muskelsmurf och Diktarsmurf – verkade Smurfelinas enda personlighetsdrag vara just att hon var tjej. Hon hade blont hår och klänning i  stället för blöjbyxor, och man får anta att hon hade det rätt förspänt på dejtingfronten. Det var nog bara Kokettsmurf som inte ville smurfa henne.

På fredag är det svensk biopremiär för Hollywoodfilmen om ”Smurfarna”. Det muntra 3D-äventyret för hela familjen har gjort succé i USA. Men franske sociologen Antoine Buéno påstår i  boken ”Le Petit Livre Bleu” att smurfskaparen Peyo spred rasistpropaganda med sin serie.  

Faktum är att Gargamel, smurfarnas stora fiende, i serierna ser ut som en höknäst nidbild av en jude. Han är en girig alkemist som vill förvandla smurfarna till guld, och till sin hjälp har han katten Azrael. I den första smurfserien florerade dessutom en sjukdom som gjorde smurfarna svarta. De svarta blev aggressiva, dumma, djuriska och pratade nonsensspråk. Den här serien publicerades inte i USA förrän man ändrat färgskalan så att de ”smittade” smurfarna blev lila. 

Man kan förstås tro vad man vill. Men världen såg annorlunda ut på 50-talet, när smurfarna ”föddes”. Problemet med Buénos teorier är att de flippar ur helt. Smurfelinas blonda hår kallas för ett ariskt ideal. Gammelsmurf utmålas som en diktator, och att det inte finns någon valuta i den ”totalitära utopin” Smurfbyn blir ett bevis för stalinism. Till slut går det inte längre att ta på allvar, det blir alldeles för lätt att avfärda som galenskaper, och det är synd. För jag tror att vi alla måste hjälpas åt att hålla koll efter stereotyper i popkulturen – särskilt när den riktar sig till barn.

Själv var jag säker efter Nobelfesten. Bullen är i ugnen. Ingen tvekan. Kronprinsessan smuttade ju knappt på årgångsvinet och nog såg urringningen mer välfylld ut än vanligt?
Men nej. Jag, och resten av medievärlden, hade fel. Då, som så många gånger både före och efter.  Sedan vigseln har Victoria inte kunnat visa sig offentligt utan att få midjemåttet granskat. Är hon? Draperingen över magen betyder nog … eller … nej? Kanske bara en stylistmiss? Olyckligt val av klänning?
Inte undra på att både hon och prins Daniel fullkomligt strålade av lycka och lättnad när de äntligen kunde låta århundradets bebisbomb brisera: ’’Jajamensan, vi grejade det. Det kommer en kunglig knodd!’’
Nu är de ju på god väg att göra sin största plikt. Att ge oss – det svenska folket – en blivande tron-arvinge. För att kronprinsessan väntar allas vår bebbe Bernadotte, är ett som är säkert. Aldrig förr har det skrivits lika mycket om ett ofött svenskt barn. Nyheten om prinsessgrossessen var förstasidesstoff både i Sverige och utomlands, så att hävda att det lilla prins- eller prinsesspyret redan är en superkändis, är ingen överdrift.

Vi har fått veta att bebisen inte längre är ett embryo, utan ett foster på cirka fem centimeter och kan ha blivit till på självaste nationaldagen. Om nu inte hovet lagt ut rökridåer, för kanske är Victoria och Daniel i själva verket långt mer gravida än de låtsas? Älskogen kan nämligen också ha ägt rum under besöket i München 24–27 maj. Tror man. Håhåjaja.
Hur de blivande föräldrarna hittills har lyckats förhålla sig till ”bli med barn”-kravet är för mig en gåta. Nu återstår ”bara” graviditetsoron och, så småningom, paparazzipressen.
Jag följer Victorias uppmaning och håller tummarna. Hårt.