Lova att släcka ner i morgon för en ljusare framtid. Bara en timme. Anmäl er på http://www.wwf.se/ och efter det ska ni ställa fram klockan till sommartid. Don´t forget!

Danny Saucedo är en av Sveriges ambassadörer för ”earth hour” som inträffar i morgon den 26 mars då offentliga institutioner, kommuner och allmänheten i hela världen uppmanas att släcka ner mellan 20.30 -21.30. 

Danny, varför tror du att du är en av dem som blivit utvald till ambassadör för ”earth hour”?

– Delvis för att jag är en offentlig person och har inflytande på ungdomar (som är de som ska ta ansvar för miljön framöver), men även för att jag uttalat mig om att vara mån om miljön.

Danny Saucedo, ambassadör för earth hour 2011 och militant ekokille såg ut så här när vi plåtade honom för årets Schlagerbibel.

 

 

Vad innebär ”earth hour ”för dig?

– Det är en markering. Ett viktigt statement att vi måste tänka på vår förbrukning av energi- och naturresurser. 

 

Vad gör du själv dagligdags för att bidra till en bättre värld?

– Jag är en militant källsorterare och den arga grannen som skriver sura lappar när andra i huset kastar fel i sopprummet. Sen väljer jag matprodukter märkta med ”ekologisk”.

 

Inte lika vältränad, men intresset för ekologiska tankar har vi gemensamt. Danny och jag…

Klockan är 15.32, månaden är mars och kontorsmiljön erbjuder så mycket tisdag att allt det gråa flyter in i varandra.

Men vi är inte bittra. Resten av redaktionen surfar runt i Irlands kokande mecka, från Irish Times-besök, till skivbutiker, till häftiga utställningar, djupa guinnessglas och galna kvällsshower.

Men vi är inte bittra.

På torsdag kommer de tillbaka, fulla med snackisar om vad som hänt under veckan, om Tore som glömde passet på flyget och om Kristofer som missade en helkväll för att sitta på hotellrummet och lyssna på Rögles förlustmatch mot Modo. Om Veronica som, vis av senaste tidens kurs, ville gå runt och krama alla, och om Ehva som gick runt och letade efter MC-klubbar. 

Nä nu tar vi å ritar lite fler sidor. I stillhet.  

Det här handlar om min morsa, Ella. Hon var av det rätta virket. Farsan, Sigurd, står bredvid. Fattas bara annat, det är bröllopsfotot.

Ella dog i november 2009, 92 år gammal. Långt liv, ja, men lik förbannat var min sorg stor. Det tog över ett halvår innan jag ens orkade tänka på att rensa lägenheten och få ut den till försäljning. Så, för en månad sen, sålde jag den till slut och tog ett oåterkalleligt avsked av mina första 20 år. Den helt avgörande delen av mitt liv.

Tack, morsan, för allt. Och tack Sigurd, farsan, för allt, sa jag till mig själv (även om han hade tagit ner skylten 13 år tidigare).

Fast de lever ju vidare för mig som döda. Ja, jag tänker faktiskt på dem mera nu.

Som det omaka i att han var en bokmal, ingenjör, och kapten i flottan och hon hade gått färre än nio år i skolan, kanske färre än sex. Farsan var henne överlägsen i allt, utom i hemmets sysslor, men det var morsan som var the boss.

Farsan tog mig avsides en gång:

– Tore, om kärnvapenkriget kommer i full skala och allt annat liv på jorden utplånas. Då kommer en och bara en människa att överleva, din mamma.

Hon hade en grundstyrka det inte gick att resonera med. Farsan var i jämförelse skör och visste om det.

En dag vid sisådär 56 års ålder fick hon, min morsa, lektanten i Farstaängens Lekpark, för sig att hon skulle utbilda sig till fritidspedagog. Nej, parkens chef, Britta, skulle inte gå omkring och tro att hon var av en finare sort bara för att hon hade den där utbildningen! Aldrig!

Jag var 13 och tänkte: Morsan, högskoleutbildning, men hon kan ju för fan inte ens stava!

Jag kom hem från plugget och mattermosen stod på bordet och bredvid den låg en lapp: ”Det finns JUS i kylen”.

Nåväl, hon började plugga vid sidan av heltidsjobbet, det var få lektioner, alla på kvällstid, men massiva läxor. Morsan tog med sig dem hem, la dem på köksbordet och sa till farsan:

– Sigurd, det här får du göra!

Morsan tog examen med klassens högsta betyg. Men det var farsan som genomgick utbildningen. Där har ni henne i hela hennes prakt: Ella Börjesson.

Jag sitter framför datorn. Fingrarna darrar ovanför tangentbordet och hjärtat rusar i bröstkorgen. Jag stirrar på meddelandet jag just skrivit. ”Hej Adam, hoppas allt är bra …” Korrläser det för säkert sjunde gången. Adressen, stavningen och den bifogade filen.

Adressen. Stavningen. Och den bifogade jäkla filen!

Jorå, allt stämmer. Jag flyttar markören tills den står redo på send. Nu krävs bara en dutt med musen för att meddelandet ska sväva i väg. En ynklig liten dutt, ändå tvekar jag.

Plötsligt hör jag ett frasande bakom min rygg, ljudet av jeanstyg. Min man har kommit in i rummet.

Mina fingrar fumlar och jag hinner inte stänga ner mejlet.

– Har du inte fått i väg manuset än? frågar han.

– Öh, nej. Faktiskt inte. Jag tänkte bara kolla igenom det en gång …
Min man lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt.

– Men älskling, nu har du kollat igenom det i en dryg månad. Du är mogen. Nu är det dags. 

– Okejrå, nu är jag mogen, svarar jag och sänker pekfingret mot musen. 

 

Min man har ju rätt. Han har läst och korrat mitt nya manus med rödpenna två gånger. Jag har självklart också läst och korrat. Tagit paus och sedan läst alltsammans igen. Jag vet ju så väl, jag kommer inte längre på egen hand. Jag behöver ett proffsutlåtande.

En elektrisk stöt far genom kroppen och ger pekfingret en impuls. Dutten är ett faktum och ett gult litet kuvert viks ihop och svävar i väg över skärmen. Manuset är hos förlaget om någon sekund.
Efter åtta månaders hårt och ensamt arbete ska mitt verk och mina pretentioner bedömas. Jag har suttit uppe på natten, med ljummen tekopp i handen och datorn i knät. Jag har fantiserat och skrivit ner en historia som jag tror på och tycker är spännande. Men tänk om ingen annan håller med mig! Tänk om min man bara varit snäll då han bedyrat att han gillat berättelsen. Jag kanske var en one hit wonder! Tänk om Adam, min förläggare, ångrar att han kallade mig ”lovande”. Han kanske tycker att jag är usel och skitjobbig och undviker min blick nästa gång vi springer på varandra utanför hans kontor på Sveavägen. Herregud, varför utsätter jag mig för detta?

Jag känner igen ångesten. Det är inte första gången jag far som en studsboll mellan min egen himmel och mitt lilla helvete. Senast var för ett och ett halvt år sedan. Då jag lämnade in manuset till ”Vinteräpplen”, min debutroman, till samme förläggare. Adam. Jag tvivlade på mig själv så mycket att jag knappt vågade lämna lägenheten. Kände mig som jordens bluff ända tills Adam ringde och erbjöd ett bokavtal.
Bör det inte kännas lättare nu andra gången? Nu när jag vet att min första roman togs emot väl och jag litar på min förläggare. Bör jag inte brösta upp mig och tro på mig själv? Jo, visst bör jag väl det.

Men vänta. Nu känner jag så här: varför skriver jag det här i Sveriges största tidning? Är jag en fullständig idiot? Stackars Adam. Nu kommer han tycka att det blir urjobbigt när han ska tacka för samarbetet och refusera mig.

Jag knappar mejladressen till Aftonbladet Söndags redaktör, flyttar markören så att den står redo på send. Och här sitter jag igen, med darrande fingrar över tangentbordet. Ska jag verkligen skicka den här krönikan? Men så känner jag den elektriska stöten och ger pekfingret en avgörande impuls. 

Dutt. 

Josefin Sundström

 

 

Den automatiserade Comhem-rösten säger: ”Beskriv ditt ärende med egna ord, så ska jag hjälpa dig vidare”.

– Flytt, säger jag. 

Rösten envisas: ”Beskriv ditt ärende, så hjälper jag dig.”

– H u s f l y t t, provar jag, men Comhem fattar fortfarande inte, utan fortsätter lugnt: ”Okej, då ska du få knappa dig fram”.

Jag knappar med växande irritation, tills en riktig röst tjoar: 

– Hej, det här är Jessica, hur kan jag hjälpa dig?

Jo, jag har anmält vår flytt via hemsidan, men nu behöver vi få tv och bredband inkopplad lite tidigare.

– Ja, faktiskt redan i dag, säger jag och förbereder mig på att Jessica inte kommer fixa biffen. För erfarenheten säger att inget är så enkelt som det borde vara. Särskilt inte tekniska saker. Det är alltid något som strular: en sladd saknas, en pinkod har ramlat ur minnet, eller ett bredbandsbolag tjurar.

– Inga problem, Erika. Det ordnar jag direkt, Erika, barnen måste ju kunna koppla upp sig när de kommer från skolan, Erika.

– Eh, ja, det vore bra… (hur vet hon att vi har barn?).

– Nu är det grejat – gratis! Herregud, Erika, du har ju gjort flyttanmälan på nätet, fattas bara, Erika! Ha ha ha!

– Tack … (går människan på droger?).

– Erika, du kan ringa oss när som helst, vi sitter här och svarar. Ja, Erika. man kan säga att vi är dina slavar, ha ha ha!

Det sista övertygar: Jessica tar starkt uppiggande extrakt av någon sort. Spelar roll? Hon har just löst ett problem som hade kunnat nöta på tålamodet i flera dagar. För livet blir ju lätt skavigt, med eller utan tekniktrubbel. Därför har vi på Söndagsredaktionen listat våra bästa knep för att vardagen ska bli lite smidigare. Och har vi inte nyckeln till just ditt dilemma på sid 40, kan du alltid ringa Jessica. 

 

Nyansen må vara dyster, men minerna glada! Vi featureredaktörer hade svårt att hålla oss för skratt när vi upptäckte att vi alla hade valt heta vårfärgen grå grå grå grå …(för att citera Brasse). 

Min kakelugn…

Min konjak…

Min musik…

Vid den här tiden börjar den bästa tiden på dygnet, nästan allt och alla sover, telefonerna sover, ljudlöst, och ingen ska väcka dem. Det finns inget som pockar på att göras, världen är som en kokong av mörker med ett litet ljust rum i mitten och där vistas jag med musiken och böckerna och cigarretterna och konjaken och kopiösa mängder te och det brinner i kakelugnen.

Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Det är bäst.

Klockan är 02.30 när jag skriver det här och jag ska vara uppe till gryningen. Som jag har för vana att vara natt mot ledig dag.

Min lördag blir inte som andras. Jag ska vakna och ta ett långt bad. Jag ska äta frukost när det skymmer, när grannarna förbereder middagen… Ren och skär njutning! Att vara ur fas med det givna schemat, att, som det heter, vända upp och ned på dygnet, att gå på egen tidtabell. Jag ska fråga mig:

– Är det okej? Får jag slippa?

Och svara:

– Javisst, Tore, får du det. Du får slippa. Du är ingen koloni utan en suverän stat som stiftar dina egna lagar. Må de se ut som du vill att de ska se ut. Ta bara och skit i vad andra tycker. Inom ramen för FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter är du alldeles fri.

På tal om nätter, vi nattugglor behöver ett soundtrack. Det kan variera. Men ensam med mig själv är och förblir David Sylvian mitt val. Hans varma, meditativa, av jazz lätt smekta musik, är så intim att den utesluter mer än en människa i publiken. Utesluter dagsljus. Utesluter allt som bländar.

Invänta natten. Gå sen in på Spotify och försjunk i albumet ”Dead bees on a cake” (1999). Börja med denna låt: ”The Shining of things”. Fortsätt med allt: ”I surrender”, ”Krishna blue”, ”Wanderlust”, ”Thalheim”, ”Café Europa”, ”Praise (Pratha Smarami)”, ”Dobro #1”…

Häll upp en kupa Hennessy XO. Drick lite. Scrolla sen några centimeter här på sidan och läs Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”.

Han är 1900-talets största svenska poet. Han är den som bäst beskriver oss, arten nattuggla.

 —————-

Ett av Gunnar Ekelöfs mest skimrande ögonblick… Från diktsamlingen ”Färjesång” (1941).

 

EUFORI

 

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

 

smörgås, pluntan och pipan. 

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet, 

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen… Och aspen som prasslar i

stiltjen: 

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

 

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

 

lyssnar 

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

 

närmre, 

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära. 

 

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.

Befinner mig på flyget från Thailand. Vi har kommit halvvägs. Maten är sedan länge bortdukad, vi har hunnit avverka en kärlekskomedi och lugnet har lagt sig i kabinen efter några intensiva timmar med lottförsäljning och toalettspring. Plötsligt säger det plong i högtalarna. Så kommer det där meddelandet som punkterar lugnet:

– Vi söker en läkare. Jag upprepar, har vi någon läkare ombord?

– I raden framför mig knäpps bältet upp. En brunbränd tjej, något äldre än jag, reser sig och viftar till sig närmsta flygvärdinna.

– Jag är läkare, vad har hänt? säger tjejen lugnt och sansat. 

– En man har trillat ihop, han har svårt att andas och ligger längst bak i kabinen, svarar flygvärdinnan och så försvinner de i väg. 

– Kvar sitter jag med två känslor i kroppen. För det första känner jag oro. Vad har hänt med mannen? Kommer han att klara sig? Bör vi inte nödlanda? Det andra jag känner är tomhet, en obehaglig känsla av att vara alldeles meningslös. Doktor, tänk den som ändå vore doktor! Tänk den som hade möjligheten att i sitt yrke rädda liv. 

Mitt säte känns trängre, jag har svårt att slappna av. Känner att jag vill göra något men tvingas inse att jag inte har något att tillföra. Läkartjejen blir borta i en dryg timme innan hon spänner fast sig i sin stol igen. Den sjuka mannen kommer att klara sig. Han har drabbats av någon allergisk reaktion och uttorkning. Men tack vare rätt behandling kommer han att klara sig fint och hemresan mot Arlanda kan fortsätta som planerat. 

Wow! Jag är star strucked. Läkartjejen har just gjort något oerhört fantastiskt. Under sina sista timmar på semestern har hon uträttat stordåd som enligt min mening är så mycket häftigare än prestationen hos vilken OS-medaljör som helst. Jag tycker att vår hjältinna förtjänar belöning och får lust att starta en hyllningsvisa. Eller kanske en charterapplåd, ni vet en sådan som man gav piloten på 80-talet när planet landat på Mallorca. Jag tittar på henne i smyg, funderar på att luta mig fram, knacka henne på axeln och tacka för att hon finns. Vill att hon ska veta att hon är cool och funderar på att beställa in champagne.  

Men så märker jag att läkartjejen inte verkar särskilt upphetsad över sin insats. Och hon tycks inte särskilt brydd över uteblivna tackramsor. Jag ser henne svepa in sig i sin filt innan hon lugnt tömmer sitt juiceglas och sätter på sig hörlurarna för att försöka hänga med i filmen. Och det är just där storheten ligger. Doktorn är en hjälte utan att göra så mycket väsen av sig. Hon har utbildat sig och gör sedan bara sitt jobb. Det måste vara en härlig känsla, det där att vara en så självklar hjälte i vardagen att man knappt märker det själv. 

Jag får betalt för att skriva här, på sista sidan i Sveriges största veckotidning. Om ditt och datt. Även om det inte är plättlätt alla gånger, är det ett riktigt drömjobb. Speciellt eftersom jag tycker så oerhört mycket om att skriva. Men ändå har jag hamnat oerhört långt från det yrke jag allra helst hade velat ha. Mitt riktiga drömjobb är att vara superhjälte. Jag skulle vilja ha ett arbete som handlar om liv och död. 

Hade jag varit tio år yngre hade jag sökt in på läkarlinjen och satsat allt på min dröm: att bli Dr Sundström, barnläkaren. Nu nöjer jag mig med det näst bästa!

Josefin Sundström

Det händer att jag blir småskraj när jag åker tunnelbana. Under mörka kvällar, när perrongen ligger öde och det står en klunga coola killar med huvtröjor vid spärrarna, kan jag tänka: ”Snälla slå mig inte.”
För i min föreställningsvärld ser vardagsvåld ut precis så.
Unga män i grupp som ger sig på kvinnor/äldre/barn snabba cash, mobiler, kontokort och smycken.
Men, visar det sig, jag borde kanske vara minst lika orolig när jag möter ett gäng tjejer i framtiden. Att unga kvinnor som beväpnar sig och attackerar oskyldiga blir allt vanligare. Trenden är stark i USA och håller på att sprida sig i Europa.
2007 härjade just en sådan rånliga i Stockholm. Sex tonårstjejer attackerade äldre, ofta handikappade damer. De slog och knuffade omkull dem för att komma åt deras handväskor, där de – i bästa – kunde lägga vantarna på några ynka hundralappar.
Fallet chockade både allmänhet och polis. Flickorna föll ju inte in i mallen för vilka som ägnar sig åt grova våldshandlingar. Fortfarande är det ytterst ovanligt att kvinnor dödar, misshandlar och slåss. Men de som gör det, löper lika stora risker att hamna i evigt fördärv som killar. Om de inte får rätt hjälp i tid.
I dagens Söndag har Lennart Håård intervjuat några av flickorna i tjejligan. Det har gått fyra år sedan de åkte fast och tack vare närvarande vuxna i forma av föräldrar, socialtjänst och polis, är flickorna i dag fria från kriminalitet. 
Härligt, eller hur? För vem gillar inte lyckliga slut?
Men – hur hade historien sett ut om den handlat om sex unga män på glid? Grabbar har ju ryckt väskor, rånat och misshandlat i alla tider. Hade de fått samma uppbackning? Tveksamt, tror jag.
Vad tror du?

Det är lika bra att erkänna en gång för alla: Facebook är inget för mig. Jag bemöter glada tillrop med total tystnad och får friend requests som ligger och väntar i månader. Jag är helt enkelt värdelös och borde slängas ut ur gemenskapen omgående.

Jag har funderat på varför det är så här. För mig är Facebook ett ok, ett ständigt dåligt samvete som jag för mitt liv inte förstår hur man hinner pressa in under vaken tid. Och då tillhör jag till på köpet dem som inte sover speciellt många timmar per natt. Är jag socialt handikappad? Förmodligen.

När det kommer till Facebook känner jag mig som många i min föräldrageneration förmodligen gör inför datorer och mobiltelefoner. Men nu visar det sig att även de springer förbi mig i den tekniska utvecklingen. Det är i gruppen 55 år och uppåt som Facebookanvändandet ökar allra mest. 

Om det här kan du läsa i veckans Söndag. Vi har träffat Thierry, 52, och Marlene, 50, som var ett par för tjugo år sedan. Varsitt olyckligt äktenskap senare fann de varandra igen – via Facebook.

I dag är de lyckligt gifta. Det är jag med – och det kanske är tur det med tanke på mina Facebookvanor …