Livet har sina kapitel. En del av dem är som kopior av tidigare generationers.
För egen del har jag upptäckt att min relation till prinsesstårtor tenderar att närma sig min fars. Jag minns inte när jag senast nöjde mig med en bit. Han gjorde det aldrig. Jag ropar också fel namn till barnen och barnbarnen, precis som han. Och skrattar i falsett.

Den rosa filt som sedan en tid lagt sig över vår familj är också högst igenkännande från förr.
Vi har blivit med hund… drömmar.
Hemma i soffan sitter vi föräldrar och lyssnar på dottern som utlovar fem hundpromenader om dagen, även före frukost och självklart nattetid om behov finns.

Då och då slås jag av mina minnen från en annan soffa. Skillnaden var att vi då var två barn som önskade och lovade, tjatade och bönade.
Det slutade på en labradorkennel i Lillpite och sedan var det min far som fick ta hundpromenaderna, även före frukost och självklart nattetid om behov fanns.
Nu närmar sig kanske vår familjs investering i detta nya liv. En del logistik återstår, men sånt förstår inte alltid en elvaåring. Så med stor fantasi har vi gjort vad vi kan för att hålla liv i hennes hunddröm. För alla er som inte kommit lika långt kommer här några tips som kanske underlättar.

1 Köp en hundbok. Ett enkelt första steg. Det är en fördel om boken innehåller många hundraser och bilder, då kan den läsas åtskilliga gånger. Nackdelen: när boken är läst åtskilliga gånger vill barnet ha något annat. Helst en hund.
2 Köp ett koppel. Det låter kanske fånigt, men det fanns en tid då familjen med framgång tränade hundkoppelpromenad på kvällarna. Det fungerade utmärkt, tills barnet en kväll tyckte att det inte bara lät fånigt.
3 Köp en labrador – i tyg. Hundar är dyra, syntetvarianter i skala 1:1 är inte lika dyra. Nackdel: den svarta saken under skrivbordet påminner varje dag barnet om en riktig hund.
4 Besök en kennel. Det gör inget om den ligger högt upp i de kroatiska bergen. Det blir en fin berättelse och ett minne som gör att barnet orkar vänta lite till.
5 Gå på valpkurs. Man behöver faktiskt inte ha en valp med sig. Fast det har alla andra.
6 Mys med hundar varje kväll – på tv. Veterinärerna, Djursjukhuset och inte minst Bagges hemlösa hundar är prima terapi för drömmande barn. Avsnitten kan ses flera gånger, fast det blir lite ledsamt när tv-veterinären med bister min än en gång berättar att dvärgschnauzern Jim ska få ”somna in”.

Men så, när det i månader ältats ras, kön och hundnamn och till sist inte finns fler tricks att ta till börjar två föräldrars fantasi ta slut.
Det gäller även dotterns tålamod. Den här julen har ”hund” petats från önskelistan till förmån för ”vita jeans” och ”papperskorg i metall”.
Ännu ett tecken kom häromkvällen när ett uppgivet stön hördes från flickrummet.
– Jag orkar inte längre! Ge mig en hamster, eller vad som helst. Bara det lever!
Jag tänker tillbaka på våra 13 år med Paloma. Hur hon och min far fick en unik relation. Jag är säker på att han inte ångrade en sekund av det beslut som utmynnade i den där bilresan från Luleå till Lillpite.
Nästan ett halvsekel senare sitter jag här och surfar efter hundgaller till bilen.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… vara livrädd för att trycka på fel knapp när det var dags. Rött eller grönt kan vara hopplöst som färgblind.
2 Jag skäms över …
… mänskligheten allt oftare.
3 Jag skulle vägra äta…
… den sista måltiden om jag vore dödsdömd. Det måste ju finnas vettigare saker att göra sista timmarna i livet.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57. Familj: Gift, tre barn, varav två från ett tidigare förhållande, två barnbarn. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Förr pratade man om GUBBE MED HATT. Nu är det UNG KVINNA MED MOBIL.
Morfar var en GUBBE MED HATT. Det fattade jag aldrig då. Tyckte bara det var ett stort äventyr varje gång han tog med mig som barn på en färd i sin svarta Ford Popular. Till  exempel de knappt två milen in till Linköping för att handla något.
Om morfar var på gott humör, kunde jag få honom att tuta när vi körde om en cyklist på
gamla E4:an. Någon bil körde vi aldrig om.
Hastighetsmätaren hade man ju också järnkoll på som barn. Morfar låg konstant 5–10 kilometer under hastighetsbegränsningarna. En GUBBE MED HATT personifierad. Även om jag bara såg honom i hatt i samband med någon begravning.
Tiderna förändras.
GUBBE MED HATT var sällan någon trafikfara. Snarare irritationsmoment för andra bilförare. Hade GUBBE MED HATT gjort som UNG KVINNA MED MOBIL gör nu för tiden, hade det blivit trafikkaos. Masskrockar. Utryckning med polis- och brandbilar och ambulanser. Troligen dödsfall.
UNG KVINNA MED MOBIL utgör väl ingen trafikfara, på riktigt, när hon far fram på allt från trottoarer till varuhusgångar.
Men jäklar vad hon orsakar krockar. För min del tre gånger bara den senaste månaden.

1 Rusningstid på morgonen. Snyggt klädd kvinna i 30-årsåldern, typ pr-konsult, om man får vara lite fördomsfull, har befunnit sig några meter framför mig ända från t-baneperrongen, via rulltrappan, till gången mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm. Vi håller samma ganska raska hastighet. Under en sekund fastnar min blick i något budskap på de där affischtavlorna med rörliga bilder – och jag går rakt in i kvinnan som plötsligt bara stannat framför mig för att läsa sms. UNG KVINNA MED MOBIL! Hinner inte säga något ursäktande innan hon ilsket fräser:
– Se dig för!
– Det var ju du som plötsligt tvärstannade…, försöker jag, innan hon åter fräser:
– Idiot!

2 Tidig kväll. Klädavdelningen på det stora varuhuset. UNG KVINNA MED MOBIL
– typ Östermalmstant i 35-årsåldern, om man får vara lite fördomsfull, tvärstannar precis där rulltrappan tar slut. Dubbelfel! Ungefär samma diskussion som i ovanstående fall, bara lite andra hätska uttryck.

3 Sen eftermiddag. ICA-affären. På hyllor bakom gigantiska genomskinliga dörrar ligger en hel bondgård uppstyckad. Fläskkotletter, pepparstek eller kyckling till middag? Ska precis öppna en av dörrarna, när jag får en knuff i ryggen. Tappar väskan med min (nja, Schibsteds…) svindyra dator.
– Ursäkta, jag fick precis ett viktigt meddelande säger UNG KVINNA MED MOBIL. 25-årsåldern. Typ miljöpartist, om man får vara lite fördomsfull.
– Om ditt meddelande var så jävla viktigt, varför kan du inte stå still och läsa det?
Ville jag surt säga, men hann inte, för hon bad faktiskt åter om ursäkt.

Det bör påpekas, för att inte detta ska genustolkas, att jag naturligtvis tror det är
en ren slump att jag har krockat med just UNG KVINNA MED MOBIL.
Har även sett UNG GRABB MED MOBIL (ibland MED BASEBOLLKEPS) och MEDELÅLDERS MAN MED MOBIL bete sig lika korkat.
De drabbades dock bara själva av otyget att gå eller stå i vägen när de läste sina sms. En krockade med en papperskorg, den andra gick in i en lyktstolpe.
Tiderna förändras.
Morfar var lantbrevbärare till yrket. Mycket bilkörning, alltså. Men under hela sitt liv blev han varken påkörd eller körde på någon annan, hur mycket GUBBE I HATT han än var…

4x
tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om …
… att jobba som reseledare/guide till New Yorks bästa margaritabarer.

2     Mitt första (och enda) husdjur …
… var en sköldpadda för åtta kronor som jag fick när jag var sju år. Var så tråkig att jag gav bort den. Hann aldrig få något namn, ens.

3 Jag gnäller oftast på …
… hur dagens journalistik tyvärr mer handlar om antal klick på nätet än innehållet.

4 Det mest korkade jag gjort …
… är att jag inte, som jag först tänkte, köpte H&M-aktier för de 10 000 kronor jag hade sparat ihop som 18-åring.

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a på Söder i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör, recensent.

Ibland tänker jag på tiden. Eller ganska ofta egentligen.
Inte på ett supersmart sätt, som att fundera över krökningar i tid- och rumsdimensioner, eller på ett girigt sätt som att tid är pengar. Utan snarare över tidens inneboende relativitet.
Ett sommarlov var en oändlighet när man var liten. Man hann bada, åka till landet, komma hem och till och med ha tråkigt ibland, så att man nästan, fast bara nästan, längtade efter att börja skolan igen. I vuxen ålder är sommaren en picknick, ett iskallt bad och om man har tur en stressig solresa där man ska hinna njuta. Sen tar man ett andetag och så var det över.
Tre timmar försvinner lätt en söndagsmorgon tills Netflix hånar en med frågan ”Tittar du
fortfarande?”. Tre timmar i telefonkö till Skatteverket däremot är en eon av tid.
De fem minuterna till när man vill snooza en kall höstmorgon är inte alls lika långa som fem SL-minuter eller reklamen på Kanal 5.
Sekunder tänker man sällan på, såvida man inte sysslar med någon slags sport där varje hundradel räknas. Men har du nån gång försökt att koka mjölk och sen tittat bort en millisekund vet du att de där små, små sekunderna är avgörande.

Vad som dock alltid fascinerat mig (läs retat mig) med tiden är hur den verkar vara relativ
för olika personer. Även om man tror att man strävar mot samma fasta punkt. Trots att man bestämmer en tid för att mötas, för att arbets-dagen ska börja eller för att sätta sig ner till en middagsbjudning. Alla får samma tid, ändå finns det vissa som bara inte kan dyka upp i tid.
Jag är inte en av dem. Det här är ingen bekännelsekrönika, en sån där ”förlåt men min härliga bohemiska livsstil gör att jag inte vill vara en slav under klockan”, en krönika där jag berättar om x antal forskningsstudier som visar att människor som är sena lever längre. Det kanske stämmer, men i så fall tar ni den tiden av oss, för man blir tokig av att vänta på de som alltid är sena.
För vi har samma förutsättningar. Vi kan klockan och vi har ett hum om överslagsräkning: Om det tar cirka 30 minuter att åka från a till b borde jag gå hemifrån 30 minuter före utsatt tid (förutsatt att du räknat in promenadtiden till bussen etcetera). Och nej, det tar inte fem minuter att klä på sig, borsta tänderna och sminka sig. Ändå är vissa ständigt sena.

Jag kan förstå att man är morgontrött, snoozar och därför kommer sent. Men om du varit sen tre dagar i rad borde du se över dina rutiner. Och bara så ni vet så är det inte så att vi andra studsar ur sängen med ett leende på läpparna varje grå tisdag. Vi går upp i tid för att vi börjar en viss tid.
Självklart kan något oförutsett hända, en trafikolycka eller något som måste lösas akut på jobbet. Att man missar tunnelbanan. En tunnelbana. Inte sju.
Och att komma sent för att man värderade att slappa i soffan i stället för att dyka upp i tid är bara oförskämt. Varför är din tid viktigare än min? Varför ska jag frysa i ett gathörn, stå med kallnande mat, eller vänta med mötet, bara för att du inte pallar kolla på klockan?
Magdalena Ribbing (RIP) skrev i en krönika i DN att ingen gillar att ständigt behöva vänta på en vän: ”Tvärtom innebär det att den som kommer försent har stulit den tiden från den väntande som hindras från annat under vänte-tiden.”
Tiden må vara relativ – men en tidpunkt är inte det.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Min sämsta vana är…
… att knäcka i alla kroppens leder.

2 Jag får en sötchock när jag…
… ser katter. Alla katter. Fast mest mina katter.

3 Det gör jag för att göra världen bättre…
… planerar att krossa både patriarkatet och kapitalismen inom kort.

4 Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren…
… Dansa fastän av Säkert!

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32.
Familj: Katterna Bosse och Flora.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Yrke: Reporter, redaktör och Game of thrones-expert på Aftonbladet.

Ett ålderstecken fullt i klass med de första läsglasögonen och sakta grånande tinningar är en stigande irritation över språkfel.
Att som journalist ondgöra sig över andras texter är visserligen att sticka ut hakan. Men när jag läser svenska tidningar 2018 kan jag inte annat än undra vad som hänt med den allmänna språkkänslan bland mina kollegor.

Jag kan ha viss förståelse för en del språkfel. Klassiska tabbar som att blanda ihop ”innan” och ”före”, ”var” och ”vart” eller ”de” och ”dem”. Jag kan också stå ut med konstiga avstavningar eller versaler där det borde vara gemener.
Vissa dagar kan jag till och med acceptera fåniga modeord som ”narrativ” eller töntiga anglicismer som ”gå bananas”.
Men vissa formuleringar är så fula och felaktiga att jag förundras över att de på fullt allvar formulerats av avlönade vuxna.

Just denna dag rasar jag över superlativen.
Eller snarare bristen på dem. Ord som störst, bäst och vackrast. Den där tredje gradens adjektiv som proffsboxaren Muhammad Ali gillade så till den grad att han använde dem om sig själv i var och varannan mening.
Jag ser nämligen med stigande förvåning att de har börjat ersättas med nya hårresande formuleringar. Låt mig ge några exempel.
I en stor rikstäckande dagstidning läser jag att ett undersökningsföretag utsett ”de mest sexiga dialekterna”.
I en annan ser jag att en villa med sjöutsikt är ”mest populär”.
I en tredje beskrivs en viss stad i Qatar som ”en av de mest rika platserna”.
En fjärde skriver om ”de mest heta träningstrenderna”.
När jag läser detta högt för min mellanstadieson rättar han mig direkt:
– Hallå! Det heter ju ”sexigaste”, ”populärast”, ”rikaste” och ”hetaste”. Ju!
Det finns naturligtvis betydligt viktigare grejer att oroa sig över än lite banal språkmisshandel. Som den senaste skräckrapporten från den internationella klimatpanelen IPCC. Eller det underfinansierade svenska pensionssystemet som lämnar en kvarts miljon pensionärer under fattigdomsgränsen. Eller den tilltagande gängkriminaliteten. För att inte tala om cirkusen i Vita huset i Washington.

Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över fenomenet. En kvalificerad gissning är att superlativens tynande tillvaro åtminstone delvis hänger samman med engelskans ökade inflytande. En annan förklaring kan vara stressade redaktörers vilja att till varje pris skapa jämna rubriker på strängt mallade tidningssidor.
Jag fruktar att våra superlativ i en inte alltför avlägsen framtid har gått samma öde till mötes som ”tillbringa”, ”solskyddskräm” och en massa andra mossiga ord. För att inte tala om krångliga grammatiska regler om genitiv och plural.
För när tillräckligt många anammat felaktigheterna kommer språkvetarna garanterat skyndande och upphöjer stolligheterna till norm – och därmed blir det som tidigare var fel plötsligt rätt.

Då kan man utan att skämmas berätta hur man spenderar sina weekends. Och påminna hustrun att ta med solfaktor och flipflops när man ska resa till Sardinien’s mest vita stränder. Eller skryta om att man gjort den mest dyra renoveringen i kvarteret även fast den bara var en snabb och smutsig ommålning.
Men vid det laget har jag förhoppningsvis förlorat både hörsel och syn så jag slipper reta mig på eländet.

4x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… skämmas över partiledningarna som ännu inte kunnat enas om en ny regering.

2     Jag skäms över…
… att vara cyklist i Stockholm. Det är en grupp trafikanter för vilka absolut inga regler verkar gälla.

3 Min ovanligaste vana är…
… att jag numera stannar för rött när jag cyklar. Som en cykelbanans Rosa Parks ägnar jag mig åt civil lydnad i ren protest.

4 Jag skulle vägra äta…
… om det enda som serverades var prinsesstårta. Jag har matats med gröna tårtor på jobbet i decennier. Ärligt talat: Vad är grejen?

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Jag har aldrig längtat efter att åka till  Australien. Aldrig.  Det är ju där gräddan av all världens farliga djur finns.
Jag minns Steve Irwins viskande när han låg på mage öga mot öga med den tredje, eller om det var den fjärde, giftigaste ormen i världen: ”INGEN har varit så här nära – och ÖVERLEVT!”
Det var i australiska dokumentärserien Krokodiljägaren, som började gå på svensk tv i slutet av 1990-talet.

Steve Irwin dog, bara 44 år gammal 2006, när han arbetade med en ny dokumentärserie, nu under vattenytan. När han simmade över en stingrocka attackerade den. Steve Irwin träffades rakt i hjärtat. Det är vad jag brukar tänka på när Australien kommer på tal.
Men så flyttar ett av barnen dit på ett år. När det är till ända ska hans bror lösa av honom.
Jag impulsköper flygbiljetter till mig och yngste sonen för en återförening av familjen i kombination med årets semester. Och det känns ju bra.
Sedan hittar jag dokumentären 72 farligaste djuren i Australien på Netflix. När jag kommer till avsnitt fyra inser jag att jag inte kommer att lämna asfalten om jag fortsätter att titta. Jag stänger av.

Nu är vi här i hettan.Vi får rapporter från Sverige om kängurur som attackerar både turister och rutinerade djurskötare. Vi får rapporter om hajar som attackerar turister och skadade hajnät.
Av det här märker vi ingenting. Vi vill se en wallaby eller koala.
Vi gör ett första stopp i en djurpark i Kuranda utanför Cairns. Där tajmar vi in siestan, det är över 30 grader i skuggan. Alla djur sover – med ryggen mot oss. Två koalor klamrar sig fast vid varandra och en trädklyka, kompisen lyckas halvsovande fortsätta äta. Wombaten sover. En pademelon sover. En wallaby plirar mot oss när vi går förbi, men somnar snabbt om. Det är bara ett djur som är klarvaket: kasuaren.
Jättefågeln med ett elakt horn högst uppe på skulten. Kraftiga klor som klarar att snitta upp det mesta med lätthet, som till exempel människor. Kasuaren står och blänger bakom ett stängsel, väl medveten om att vi ska behandla den med respekt.

Några dagar senare knatar vi uppåt mot ett fort på Magnetic Island under en obarmhärtig sol. En vild koala sitter i ett träd, tre-fyra meter upp med ryggen mot oss – och sover.
Vi åker till Eungella nationalpark, i Broken
river ska det finnas platypus, det giftiga lilla näbbdjuret. Vi upptäcker bubblor och laddar kamerorna, vid nästa plask fyrar vi av. Visst var det väl något som liknade en mörk anknäbb?
På väg i bil mot Brisbane i kvällningen skriker sonen: ”Kolla! Jag ser massor av kängurur!”
Det gör jag också. Eller deras ryggar, rättare sagt. Vägen är smal, det är kolsvart och det finns ingen plats att stanna på.
Vi köper en gruppresa rätt ut i öknen i Norra terratoriet för att vandra och sova direkt på den röda jorden.
Jag frågar arrangören lite försiktigt om djuren. Kvinnan försäkrar att hon inte träffat på ett enda farligt djur under de 30 gånger hon varit där. Det är galet varmt när vi vandrar runt Uluru (Ayers rock), Valley of the winds och Kings canyon. Temperaturen ligger på 35–38 grader – i skuggan. Där är inte vi.
De två nätterna sover vi under bar himmel. Förutom att sonen den sista kvällen såg ”en liten orm” tre, fyra meter från vår sovplats, händer ingenting. Förrän vid tretiden på natten då en dingo går igenom soporna i vårt läger. Jag märker ingenting.
Vi ser vilda kameler och dito hästar i öknen. Och massor av kor.
Men något riktigt möte med en wallaby eller koala blir det inte den här gången. Jag vill tillbaka.

 
5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för  …
… de som spar på de svaga i samhället.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen, knappa in hotellets wi-fi och kolla tv-kanalerna.

3 Vill du få mig på fall säger du/gör du…
… något snällt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… kamera.

5  Jag blir rädd när …
… jag tvingas titta på skräckfilmer. Har alltid en kudde till hands.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Ärvda pengar. Det är lite märkligt att de fortfarande finns.
Vi lever ändå i ett samhälle som stoltserar med värden som individualism, jämställdhet och lika rättigheter, i en civilisation som mer än något annat är byggd på normen om meritokrati. Att man ska få det man förtjänar.
Den mest lämpade ska inneha ämbetet, inte den som har finast familj. Den som arbetar hårdare ska tjäna mer än den som latar sig.
Det är, om man vill, arvet från franska revolutionen, uppgörelsen med ärftlig makt och kungavälde.
En norm som i stort sett alla i Sverige åtminstone i teorin omfamnar. Att pengar går i arv är ett uppenbart brott mot den här normen.
Ändå accepterar vi att vissa ungdomar går in 
i vuxenlivet med kläderna på kroppen och växande studieskulder, medan andra gör det med skänkta bostadsrätter och de skräddarsydda fickorna putande av sedelrullar som någon 
annan tjänat ihop.
Man får gräva bland de riktigt gammaldags orden för att hitta ett som beskriver det hela:
Orättvist.
Men inte bara mot den som föds till fattiga föräldrar. Även den som aldrig behöver tänka på pengar har faktiskt något att förlora.
Vad ska jag kalla det … sin själ?

Låt oss för all del gå till kristendomen, trots allt världshistoriens mest inflytelserika kulturella strömning. I Bibelns inledning skapar Gud människan till sin avbild – men Adam blir inte därmed fullt ut människa.
I Edens lustgård lever han och Eva närmare himlen än jorden: de kan äta sig mätta på frukt från träden och ströva runt i sin nakenhet i välsignad okunskap, aldrig hotade av sorg och bedrövelse. I egentlig mening skapar Gud människan först med sin förbannelse när han förvisar dem från deras jordiska paradis: ”Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett.”
Denna skapelsemyt pekar på en grundläggande insikt, som uppenbarligen var etablerad redan för tusentals år sedan: Att arbeta för sin försörjning är den definierade mänskliga erfarenheten. Det är det som gör människan till människa.

Det här begriper alla som arbetar för en lön instinktivt.
De pengar vi kan dra ihop är ju lika med området vi bor i, maten vi äter, kläderna vi bär, var vi semestrar, vad vi upplever. De är vilka vänner vi har. De är till och med sannolikheten att vi ska hitta kärleken, eller få barn.
För oss är pengars värde lätt att förstå.
Varje sak vi köper eller upplevelse vi betalar för går att omsätta direkt i timmar och minuter vid maskin eller dator, i vårdkorridor eller bakom kateder.
På samma sätt betyder varje intjänad krona sekunder och minuter borta från våra barn, våra vänner och dem vi älskar.
Så: är den nya jackan värd två 
timmar mindre lek med lego eller en utebliven familjemiddag?
Poängen är inte svaret – det kan förstås variera – utan att den som inte själv tjänar sina pengar inte ens begriper frågan. Livets fundamenta är för henne ett mysterium.
Hon vet alltings pris, men värdet av inget, för att 
tala med Oscar Wildes ord.
En från födseln rik person kan vara en fin människa. Men jag är inte säker på att hon verkligen vet vad det är att leva.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …
… mina egna privilegier.

2  Min dröm om paradiset består av …
… befrielse från den fysiska kroppen.

3 Mitt livs soundtrack är…
… just nu mest gammal country.

4 På sociala medier lajkar jag mest…
… när någon är rolig.

”Du har inte en krona att avvara?”
Den som frågar är en luggsliten herre med vänliga ögon. Jag skäms 
i samma stund som jag svarar:
”Nej, tyvärr.” Man har ju aldrig lösa pengar längre.
Händelsen får mig att börja fundera på det här med pengar, kontanter, cash.
Hur cash är allt annat än king i Sverige numer.
Vårt samhälle går i en rasande fart mot att bli helt kontantlöst. Bara i Stockholm, i de områden där jag rör mig, är det inte alls ovanligt med upplysningar som ”vi är en kontantlös restaurang” eller ”betala gärna med swish”.

Själv har jag svalt utvecklingen med hull och hår.
Jag blippar kortet när jag handlar lunchmaten, swishar gladeligen en tjuga på loppisen på landet och bär samtidigt omkring på en plånbok tom på kontanter men full av kort.
I ärlighetens namn kan jag säga att jag knappt har koll på hur våra nya sedlar ser ut. Jag använder dem ju aldrig. Antagligen vet jag mer om eurons olika valörer än aktuella svenska pengar.

Sverige förutspås bli ett helt kontantlöst samhälle inom 5–15 år, olika undersökningar pekar på lite olika årtal. Ofta sägs det att det är handeln och bankerna som driver på eftersom det är både enklare och säkrare att hantera pengar som nollor och ettor i en digital värld, än som mynt och sedlar som byter händer.
Samtidigt läste jag nyligen att det också är vi själva, kunderna, som driver på utvecklingen. Över 80 procent av dagligvaruhandeln sker 
i dag med kort.
Att det här påverkar många äldre människor negativt är lätt att förstå.
Hur ska den som kanske inte är så van vid 
datorer kunna ställa om till att aldrig se sina pengar i plånboken längre? Hur upplever den som varken har laddat ned swish-appen eller kanske ens har börjat betala sina räkningar 
online vår färd mot en helt nätbaserad ekonomi?

Att turister som besöker Sverige reagerar är känt. I många länder är cash faktiskt fortfarande king och de senaste somrarna har jag flera gånger läst om turister som klagar på att det är svårt att få betala kontant här.
En annan sak är hur det här med att vi inte har några sedlar och mynt på oss längre kommer att påverka framtida generationer.
När mina barn var små lärde vi dem att förstå pengars värde genom veckopeng och slantar som klirrande ramlade ned i spargrisen.
Hur gör unga föräldrar i dag? Tar de ut pengar för att deras juniorer ska få en chans att känna på sedlar eller stapla och räkna mynt?
Hur löser vi detta när vårt samhälle har blivit helt kontantlöst? Men kanske blir det inget problem. Vad vet jag?

Dagens barn tycks ju vara digitalt mogna redan i barnvagnsstadiet. Varje dag på tunnelbanan ser jag småttingar med napp i munnen och föräldrars mobiltelefon i handen. För dem kanske det här med datoriserade slantar blir lika självklart som att Babblarna finns på Youtube är redan nu.
Själv ska jag i alla fall börja med att backa in
i framtiden. Ta ut lite sedlar, lära mig hur de ser ut och också växla in några mynt.
Inte minst för att mannen med de vänliga ögonen ska kunna få ett annat svar nästa gång.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… veta svaren på många av de frågor jag har i dag.

2 Jag skäms över…
… att jag så ivrigt är med och driver på utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle.

3 Min ovanligaste vana…
… är att jag varje sommar går bananas över jordgubbspriserna och har daglig koll, ”jordgubbsbörsen”, enligt maken.

4 Jag skulle vägra äta…
… den listan kan tyvärr göras lång, men förenklat allt som är så blodigt att det känns som att det lika gärna kan gnägga.

Redan när jag var liten visste jag att något var fel.
Sverige hade möjligen bara två statliga tv-kanaler på 80-talet, men redan då var naturprogrammen veckans höjdpunkt.
De hette bland annat Mitt i naturen eller Ett med naturen.
Under ledning av Arne Weise eller den brittiska zoologen David Attenborough fick tittarna följa med på expeditioner till savanner, glaciärer, korallrev, djupa regnskogar och obarmhärtiga öknar.

I en viss ålder kanske Hacke Hackspett eller Kalle Anka var de största amerikanska popstjärnorna, men de överträffade inte filmer om riktiga pingviner.
Arnes och Davids kommenterar var lugna, trygga och pastorala. De kunde, utan att höja på rösten, ge en bild av naturens svindlande rikedomar.

Samtidigt hade naturprogrammen en sorgkant. Det kändes som att man hade fötts för sent och missat bussen. Floran och faunan hade varit ännu rikare förut.

Tack vare människan var flera av de häftigaste arterna utrotningshotade. Haven tömdes på liv, regnskogarna skövlades, bekämpningsmedel förgiftade djur och människor.
Kärnan i naturfilmerna var ett rop på hjälp, och misstanken var alltid att ingen lyssnade.
Överallt svävade ett litet oskyldigt ord omkring: växthuseffekten.
Växthuseffekten går ut på att olika växthus-gaser absorberar vissa våglängder av värme-
strålning. Värme som annars skulle ha försvunnit ut i rymden stannar helt enkelt kvar.
Den naturliga växthuseffekten är jordens täcke som håller planeten lagom varm. Problemet är att människans förbränning av främst fossila bränslen virar in jorden i så många extrafiltar att medel- temperaturen stiger i alarmerande takt och
orsakar allvarliga klimatförändringar.
Växthuseffekt, klimatförändringar och global uppvärmning är egentligen rätt dåliga ord. ”Växthus” är ofta en gullig liten genomskinlig byggnad där man odlar blommor och tomater på tomten. ”Förändringar” är i grunden något positivt, likaså ”uppvärmning”.
Några forskare har därför börjat använda en mer passande beskrivning: klimatsammanbrott.
FN:s klimatpanel, IPCC, är den ledande internationella organisationen som ger ett vetenskapligt perspektiv på klimatsammanbrottet och hur det påverkar oss socialt och ekonomiskt. 2007 fick klimatpanelen Nobels fredspris. De delade priset med den före detta amerikanska vicepresidenten Al Gore.

I år varnar IPCC att vi bara har tolv år på oss att förhindra att jordens medeltemperatur stiger med 1,5 grader. Annars riskerar konsekevenserna för människan och planetens ekosystem att bli så
allvarliga att de inte längre går att anpassa sig till.
Enligt svenska Naturskyddsföreningen betyder det att utsläppen av växthusgaser måste vara nära noll i Sverige 2030 respektive 2050 i hela världen.
Det är en monumental uppgift.
Växthuseffekten har varit ett välkänt faktum sedan Arne Weise pratade om lemurer på SVT.
Att många envist förnekar att människan över huvud taget påverkar klimatet går dock att förstå.
Klimatsammanbrottet är inte bara ett hot mot politikernas och industriernas maktstrukturer, tillväxten och kapitalismen. Det påverkar även livsstilen för jordens befolkning på individnivå. Framför allt för människor i rika länder som Sverige, nationer som historiskt också har den största klimatskulden.
Därför är det kanske enklast att låtsas som ingenting och kämpa för status quo.
Men det ska i så fall också kallas för sitt
rätta namn – ett brott mot mänskligheten.
Och folk som röstar fram populistiska klimatförnekare till makten ingår fri-
villigt i en självmordssekt.

4 x tankari mitt huvud:
1 När jag blir pensionär ska jag …
… förhoppningsvis ha råd att dra mig undan och göra ingenting särskilt alls.

2  Jag får fjärilar i magen när…
… jag öppnar en ny bok och texten redan på första sidan skickar små lyckliga ilningar genom blodomloppet. Hände alldeles nyligen med Lou Berneys senaste roman
November road.

3  I mitt hem skulle jag   aldrig kunna vara utan …
… min stereo.

4  Jag blir kär när…
… jag minst av allt behöver det.

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Stockholm.
Yrke: Rockjournalist på Aftonbladet.

En strand vid en sjö i skiftet mellan 80- och 90-tal. Jag är tonåring och huttrar säkert på min handduk eftersom klimatförändringarnas hetta ännu inte nått oss. Jag roar mig med att tjuvlyssna på de lite äldre tjejerna bredvid. Jag minns inte någonting av vad de pratade om, förutom detta: ”förresten är du fortfarande skyldig mig två kronor för chipspåsen från i fredags”.

Och innan en yngre läsare föreslår att två kronor 1989 säkert motsvarar en hundralapp
i dagens penningvärde så kan jag säga att det motsvarar ungefär tre kronor, och skäms, så gammal är jag inte!

Jag minns att jag blev häpen. Det kändes så fräckt, att kräva in två ynka kronor. Jag funderade också mycket på hur just denna summa hade räknats ut, för inte ens 1989 kostade en påse chips fyra kronor. Kunde det vara så att de delat en påse chips för tio kronor, men att den andra tjejen bara ätit tjugo procent? Kanske var de fem stycken som delade en tiokronorspåse, och de övriga tre hade redan betalat sina två kronor? Framför allt fick uttalandet mig att fundera över snålhet, och hur extremt bokstavligt vissa tar det där med mitt och ditt.

Några år senare åkte jag på musikfestival med två kompisar. På vägen dit tappade en av dem sin inträdesbiljett. Jag föreslog att vi med gemensamma ekonomiska krafter skulle köpa en ny. Det tyckte inte den andra, för tänk om hon ville köpa något fint på festivalområdet?
Jag och biljettapparen slog ihop våra slantar och levde på tomatsoppa under festivalen. Vår ”kompis” visade glatt upp sin nya batikklänning hon köpt.

För några år sedan bjöd en bekant till grillfest på sin födelsedag. ”Ta med mat och dryck” stod det på inbjudan.
Vad beror det då på, att vissa glatt dinerar hos mindre bemedlade vänner utan att någonsin bjuda igen, eller utan problem tar emot en runda i baren men inte skulle drömma om att betala en själv?
Själviskhet och brist på empati kan säkert spela in, men enligt psykologin är det inte alltid så enkelt. Som vanligt är det ofta barndomen som spökar. Om föräldrarna ständigt krävde gentjänster om de gav en saker, skapar det ett behov av att vara självständig. Om de i stället krävde att man ständigt skulle dela med sig kan det leda till att man håller hårt i sina saker som vuxen.

Att vara snål låter ju rätt trivsamt, lite som att både ha kakan och äta den, men snåla människor sitter sällan i sina von Ankska bankvalv och high fivar sig själva för att de lyckats komma undan med att dela notan fastän de var de enda som tog en förrätt.
Vissa är så snåla mot både sig själva och andra att de får ångest av att exempelvis bjuda på middag eller att låta bli att kräva tillbaka även den minsta av summor.
En annan effekt av snålhet är att vännerna kan dra sig undan. Om man gång efter annan upplåtit sommarstugan utan att få så mycket som en lunch tillbaka, eller tröttnat på att de där pengarna de lovade att swisha aldrig kommer in på kontot, kanske den snåle halkar längre och längre ner på den mentala vänlistan.

Kruxet med snåla är dock att de oftast inte vet om att de uppfattas som just snåla.
Men låt mig säga så här: om du kräver tillbaka två kronor för ett utlägg är risken att du
lider av snålhet väldigt stor.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… fotograf, men har tyvärr inte alls talang för yrket.

2 Jag gnäller oftast på …
… mängden människor i Stockholms lokaltrafik, eller mängden språkfel i medier och sociala dito.

3 Det mest korkade jag gjort är …
… att falla för helt fel person trots öronbedövande dån från varningsklockor.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 43. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver på Aftonbladet.

Någon som minns Miljöpartiets projekt om klimatterapi som lanserades i början av sommaren? Jag kommer ihåg att jag läste om hittepåt i DN och brast ut i ett nasalt fnitter i samma stund jag såg rubriken. Det var den där typen av fniss som man spottar ur sig när någon precis har levt upp till alla
satiriska fördomar (och då har man ändå lagt
ribban rätt högt). Klimatterapi för Södermalmsbor med bilångest, amenseriöst? Stefan Sauk måtte ha stöttat sig mot bildörren när han läste det där för att inte rasa ihop av cirkulationsrubbning!
Ja, ungefär så satt jag och raljerade för mig själv någon gång i maj.
Missförstå mig rätt – jag är inte klimatför-
nekare. Men det här var bara steget för långt, även för en naturromantiker som mig.

Så kom juni och temperaturerna sköt plötsligt
i höjden. I början kändes det lite välkommet,
efter en kall, seg vår. Men efter några veckor skulle allt förändras. De andra hästägarna i stallet där jag har mitt sto Cazcada mumlade om dålig höprognos och torra beten. ”Äsch”, sa jag, ”det kommer regn snart. Så fort folk tar semester eller tvättar fönstren. Det gör det alltid.”
Det kom mycket riktigt ett rejält oväder lagom till midsommar. Men sedan försvann alla regnfronter.
Vi var inne i juli och jag noterade att mitt eget beteende hade förändrats. Jag inledde varje morgon med att läsa SMHI:s prognos. Jag, som aldrig tidigare brytt mig om väderpresentationer, försökte beräkna varje droppe regn som kunde tänkas falla över de sönderbrända markerna. Det var inte många.
Varje gång jag gick runt i trädgården kom Klimatet och stirrade mig rätt in i ögonen.
Gräset – brunt. Blåbären – borta. Var inte till och med fåglarna märkligt tysta?

Det blev svårt att sova. Värmen och hettan var inte det största problemet. Det var ångesten som höll mig vaken. Framtidsångest blandades med nutidsstress över höpriser och beten. Gräsmattan var nu så torr att barnen regelbundet fick dra ut stickor ur fötterna. Klimathotet följde efter mig in i huset, där temperaturen låg på stadiga 27 grader dygnet runt. Det följde med mig till stallet också – att rida före 23 på kvällen var en omöjlighet.
Men trots detta var jag handlingsförlamad.
”Jorden står i brand”, sa en röst i mitt huvud. ”Vad tänker du göra åt saken?”
”Så sant”, svarade jag. ”Om man skulle ta och skaffa sig en pool?”
Och vad gjorde jag egentligen när det var som allra olidligast?
Satte mig i bilen. Slog på energislukande AC:n. Eller åkte och brände pengar i något svalt shoppingcenter.

Nu är hösten här, svalare förvisso, men med ännu synbara ärr av sommaren. Fortfarande har hästarna dåligt hö. Grundvattennivåerna är låga i stora delar av landet. Temperaturerna höga för årstiden.
Men hur många orkar bry sig om klimatfrågan när det finns barn att hämta på förskolan och kontorsjobb att lägga energi på?
Läste i medierna om blott 15-åriga Greta Thunberg som obstinat satt sig utanför riks-
dagen. Hon har strejkat från skolan för att sitta där tills vi vuxna tar ansvar för hennes fram-tida levnadsmiljö. Hon har beslutat sig för att gå från paralys till handling, även om det är obekvämt. Hon är en av få som inte bara låter paniken stiga, utan
använder känslan till något kreativt.
Vi som är myndiga, vi som har makten i våra händer att agera, har givetvis redan förträngt katastrofen.
Eller sökt behandling för våra nojor hos klimatterapeuter.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… min son säger att han älskar mig och kryper upp i mitt knä.

2  I högstadiet var jag …
… en blyg besserwisser.

3  Jag mår som bäst när …
…  jag sitter på hästryggen.

4  Jag är trött på att prata   om …
… regeringsbildning.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Maken Dave, 47, samt
sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 4.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.