Jag har raljerat flera gånger i den här tidningen om att jag får panik av schlager. Och nu, inför den kommande veckans tre (!) Europafinaler, tänkte jag förklara varför. Schlager kan ju verka som en rätt harmlös grej. 

Men livet är faktiskt helt överjävligt för oss bögar som inte älskar Kikki över allt annat, inte byggt altare åt Anna Book därhemma och inte memorerat varenda textrad som Carola någonsin ylat. Det finns nämligen ingenstans att fly undan schlagerterrorn. 

Jag menar, tänk er själva att alla straighta förmodades ÄLSKA gubbrock. Det fanns en stor gubbrockfestival, och i gubbrocksyran skrevs både fnissiga reportage och seriösa analyser om varför ”alla straighta” älskar gubbrock. Varenda gång Dire Straits, Creedence Clearwater Revival eller Status Quo intervjuades berättade de glädjestrålande om sina ”fantastiska straightfans” och hur de älskade att vara ”straightikoner”. Varje gång du ville gå ut och festa fanns bara klubbar som spelade Ulf Lundell och Rolling Stones. 

Med jämna mellanrum dök det upp unga entusiaster som försökte starta klubbar med annan musik, men de floppade alltid, för till och med straighta som egentligen gillade andra genrer gick ändå till gubbrockställena, för där visste de att det var mest folk. På den årliga Straight Pride-festivalen var de stora publikdragarna taffliga Neil Young-kopior och bortglömda gamla one hit gubbrockwonders. Jag lovar, även om du gillade en och annan Bruce Springsteen-låt så skulle gubbrocken stå dig upp i halsen. Du skulle börja hata akustiska gitarrer av hela ditt hjärta. 

Och sorgligast av allt skulle vara att se alla unga, som just kommit ut som hetero. De gjorde entré i straightvärlden med egna personligheter, men förvandlades snabbt till gubbrockdyrkande små Bryan Adams-kloner. I sitt sökande efter sin verkliga identitet blev de, ironiskt nog, bara en stereotyp. 

5 Irriterande schlagerlåtar:

1.  ”Fyra bugg och en coca-cola” med Lotta Engberg. Även känd som ”Boogaloo, dansa, rock’n’rolla”. Calypsosynthar och textrader om att spela freestyle med fräck musik. Verkligen, Lotta?

Genom åren har jag kategoriskt tackat nej till utvik. Både Slitz, Café och FHM har vid flera tillfällen kontaktat mig. Ett av magasinen erbjöd mig till och med att bli Sveriges sexigaste kvinna – OM jag ställde upp på lite lättklädda bilder. När jag inte ville vara med i trosor åkte jag kana långt ner på listan. Självklart bekom ned-graderingen mig inte, jag såg ju igenom det kommersiella intresset. Tidningen riktade naturligtvis in sig på småkåta killar som gillar både snygga bilder och brudar.

Ett år blev Pernilla Wahlgren utsedd till Sveriges sexigaste. Hon var snygg på bilderna. Minns hennes förföriska och smittande leende under en text om att hon var stolt över att vara landets sexigaste kvinna trots att hon var trebarnsmor. Jag förstod då inte det där lilla ordet trots. Vad kunde moderskapet ha med stoltheten att göra?
I dag fattar jag mer.

Jag inser plötsligt varför kvinnor som fött barn tycks vara mer benägna att ställa upp på att sexa sig framför kameran eller på en scen. Jag fattar varför många utstrålar: Haha, kolla på mig! Jag har jättejättekort kjol och en urringning ända ner till naveln. Och please kolla hur välbevarad och flirtig jag är. Trots mina tjugofyra ungar. Jag fattar varför det ofta är så att småbarnsmorsan ballar ur först av -alla på firmafesten. För vem har inte sett henne vifta in shotsbricka redan vid niotiden? Eller hört henne hojta efter Lena PH:s ’’Ont det gör ont’’ för att få visa upp att hon minsann lärt sig mikrofondansen? Jag har förundrats åt spektaklet och himlat med ögonen. Men nu hänger jag plötsligt med. Jag unnar småbarnsmamman denna tillfälliga dekadens.

För nu sitter jag själv i båten. Med slapp mage, ringar under ögonen efter många sömnlösa nätter. Jag lever i mjukisbyxor och längtar efter en natt på stan. En kravlös afton då jag får vara hur pubertal jag vill. Jag längtar efter att äga dansgolvet och sjunga med i Martin Stenmarks ’’Sjumila kliv’’. Jag vill -också skita i allt och göra något sjukt. Jag vill vara piffigt uppklädd, på gränsen till utklädd.

En graviditet tär så satans mycket på kroppen. Småbarnsföräldraskapet likaså. Livet är alldeles oglamoröst när man lever med soppåsar fulla av -blöjor och snorsugar. Man kokongar och älskar -sina barn så att det gör ont. Man vill göra allt för -sina guldklimpar och i den strävan blir ens egna behov oviktiga.

Det är så jäkla lätt att bara ge upp all den guldkant tillvaron tidigare bringat. För att bli praktisk, för att orka vara den -bästa -tänkbara föräldern. Jag har -kommit på mig själv att tänka: Varför ens -spara andra kläder än bekväma mjukis-overaller?

Men så ibland får man en utblick, en förnimmelse av livet utanför tvättstugan. Som de gånger jag ser bloggbilder på en förförisk Carolina Gynning och känner: Den som ändå var lite het!

Så Café, Slitz och alla andra: Allt är förlåtet. Ring, jag bokar barnvakt och kommer som en pil. Nu kan jag tänka mig de där tråd-tunna stringisarna ni presenterade. Eller brasiliansk bikini. -Bara ni kommer ihåg att släta till min rumpa och göra den mindre blek i efter-bearbetningen. Jag lovar att kisa med ögonen och pluta och puta. Gör om mig. Snälla, jag ber. Gör mig till milf! 

Josefine Sundström

I veckans Söndag drar vi igång årets stora ”Gå ner i vikt till midsommar”-special. Under sex veckor förklarar vi hur du kan gå ner sex kilo och till er hjälp finns GI-experten Ulrika Davidsson. Ni får också följa läsaren Petra, 30, som ska försöka bli av med sina trivselkilon.

”Nu kör vi”, säger Ulrika Davidsson. Häng med du också! Du får recept, kostråd och inspiration.

Nu undrar ni kanske om det finns något i tidningen för oss som inte vill eller behöver tappa kilon? Jo, masssor. Och som en extra bonus bjuder vi alla läsare på glass varje söndag under hela maj!

På baksidan av tidningen hittar du en kupong värd 15 kr som du kan lösa in mot valfri favorit från GB.

Missa inte Sveriges glassigaste blaska nu på Söndag, alltså.

När jag anlände i morse satt dom där, två reportrar precis bredvid varandra. Och det var som om de hade hoppat fram ur samma garderob idag. Skorna, tröjan och byxorna. 

En PERFEKT Dagens outfit helt enkelt. Har nog aldrig varit mer befogad. Varsågod, vi ger er Hanna och Jenny: 

När jag var tio år gammal slukade jag Virginia Andrews böcker om syskonen som blev inlåsta på vinden av sin religiösa mormor och giriga mamma. Jag läste nyligen om dem, och blev chockad av att återvända till den där vinden med vuxna ögon. För jag mindes ju att huvudpersonen Cathy hela tiden dansade balett, att hon och storebrorsan Chris blev kära i varandra och att det var så himla ROMANTISKT fastän det var incest, och att mamman till slut försökte förgifta dem med arsenik. Det jag däremot inte mindes var att första gången Cathy och Chris har sex våldtar han henne. Men de är ganska överens om att det är hennes fel, eftersom hon är så vacker och lättklädd och han håller på att bli en man. Det där är ett tema som återkommer i alla böckerna: karlarna kan absolut inte tänka på annat än musbus när de ser Cathy, de råkar halvvåldta henne lite då och då, men det är ju bara manligt. Fräscht!

Och på 1980-talet var den här sortens historier bred underhållning. Det kallades ”tantsnusk”, men alla läste böckerna, alla såg miniserierna och de vräkiga supersåporna. Incest var ett måste i genren – ”Princess Daisy” blev ju till exempel ständigt våldtagen av sin halvbror. Ett annat måste var hämnd – den vuxna Cathy piskar sin invalidiserade mormor och skaffar barn med mammans nya make – bara på pin kiv. Det säger sig självt vad ”Tracys hämnd” handlar om. Och i ”Tillbaka till Eden” blir huvudpersonen Stephanie kastad till krokodilerna av sin man, överlever mirakulöst, plastikopererar sig till oigenkännlighet, förför den ovetande mannen, och börjar sen klä ut sig till sitt forna jag och ”spökar” för honom.

Alla smed ränker och intrigerade, gifte sig för pengar, utnyttjade förtroenden för egen vinning, slaskade med bästa väninnans make. Onda planer gick alltid i lås, hur långsökta de än var.  Och när två personer kramades var det alltid minst en av dem som himlade sig, eller våndades över en outtalad hemlighet, bakom ryggen på den andra. Jag undrar just hur skadad jag blev av att växa upp med tantsnusket. Jag hade knappt några vänner, jag hade böcker och tv istället. Är det härifrån min paranoia kommer? 

Mats Strandberg

TECKEN PÅ ATT TANTSNUSKET GÖR COMEBACK:

* Tantsnuskklassiker som ”Tracys hämnd”, ”Lace” och ”Tillbaka till Eden” släpps igen på dvd.

* Jean M Auel toppar listorna med ”De målade grottornas land”, sista boken i serien om grottbjörnens folk.

* Det talas om att MGM ska filmatisera ”Vindsträdgården” – manuset är författat av Andrew Neiderman, som spökskrivit alla de romaner som getts ut under namnet Virginia Andrews efter hennes död 1986.

* Skuggor av de vräkiga, skruvade psykopaterna och de omöjliga twistarna från tantsnuskets och supersåpornas storhetstid märks tydligt i serier som ”Gossip girl”.

Efter mina två kejsarsnitt har jag ett litet ärr på magen som ser ut som ett leende. Det är ett svagt ärr, ett blygt men stolt leende. Det sitter långt ner på magen och syns knappt men jag tänker ofta på det. Och då blir jag glad. Kanske beskriver det där ärret min upplevelse av att få barn allra bäst. För jo men tänka sig, jag är NÖJD med att ha gjord två planerade kejsarsnitt. Och håll i er nu; jag är inte bara nöjd jag är MYCKET nöjd. Jag är otroligt jättenöjd och jag hade aldrig velat byta mot så kallade vanliga förlossningar! 

Ändå möter jag ganska ofta beklagande blickar och sorgsna miner då jag berättar om mina förlossningar.

– Jaså, oj och fy. Blev det snitt? Lilla gumman huuuur känns deeeet?

När jag då förklarar att det känns fint händer det ganska ofta att personen i fråga lägger huvudet på sned som för att markera att han eller hon ändå tycker synd om mig. 

Efter mitt första kejsarsnitt brydde jag mig. Jag gick till och med på bilden av att det skulle vara synd om mig, att jag gått miste om något underbart. Men så blev jag gravid igen. Ännu en komplicerad graviditet med en hel del bekymmer och sjukskrivningar. Nio månader av sjösjuka, extremt lågt blodtryck, struma, anemi och kraftiga foglossningar med kryckor som följd för att nämna en liten del av eländet. Det enda som var trösterikt var att barnet i magen mådde prima. Jag var så dålig att jag inte orkade förbereda mig på att barnet en vacker dag skulle komma ut. 

Men tack och lov började jag tänka tillbaka på min första förlossning. Och allt jag kunde minnas var att det var en alldeles underbar upplevelse. Jag var skraj som fan, speciellt när jag kände hur nålen med bedövning gick in mellan kotorna i ryggraden. Var riktigt rädd för mitt och barnets liv. Men så fort benen blivit gelé och de spänt upp skynket mellan mitt ansikte och magen blev jag lugn. Jag var i trygga händer och allt var otroligt proffsigt. Jag vågar påstå att det var mysigt trots det stora allvaret som vilade över rummet. För även om personalen skär upp magar och lyfter ut bebisar flera gånger var dag lyckades de förmedla en känsla av hur unikt det var när just min lilla dotter kom till världen. 

Det gjorde naturligtvis ohyggligt ont att resa sig upp efteråt och det stramade i buken en tid. Men jag kände mig ändå riktigt pigg. Piggare än de som legat och kämpat med värkar i flera dygn. Och betydligt piggare än de som först pinat sig genom ett värkarbete för att sedan tvingats göra akut snitt. 

När jag tänkte tillbaka på de där intensiva timmarna på Danderyds sjukhus så kände jag bara stor glädje. Och jag längtade tillbaka. Så när det blev beslutat att jag skulle göra ännu ett planerat kejsarsnitt gick jag på fjäderlätta steg från barnmorskan. Kände ett wow i hela kroppen. 

Mitt andra snitt blev en lika fin upplevelse, det kan mitt leende ärr intyga. 

Så nu tar jag härmed chansen att ge tillbaka. 

Till er som bara upplevt vaginala förlossningar: Stackare, ni har verkligen missat något alldeles underbart! 

Josefine Sundström

Det där med derivata, ekvationer, logaritmer, partialbråk och roten ur var aldrig min grej i skolan. Trots att min egen pappa jobbade som mattelärare, var min hjärna inte kalibrerad för mer avancerade uträkningar än multiplikation och division. Medan klasskamraterna briljerade i huvudräkning behövde jag använda både fingrar och tår för att komma fram till rätt lösning.

Då, som barn, kände jag mig korkad. I dag skäms jag inte för att min diskalkyliska läggning får 144 + 321 att bli 475, såvida jag inte använder mobilens kalkylator och jag har accepterat att bokstäver är mina bästa polare, medan siffror tramsar omkring utan någon som helst ordning i min skalle.

Men, det är en klen tröst för mina ungar. De har (tack och lov) ärvt sin fars analytiska talang, men det händer ju av och till att det är jag som hamnar bredvid dem vid matteläxan. Och då, mina vänner, spelar det ingen roll att jag – faktiskt – begrep min tids divisionsuppställning, ”trappan”. För nu är den kasserad, omkörd och passé. Det är inte ens ”liggande stolen” som delar ett tal med ett annat. Nej, nu gäller ”förenklad divison”.

Och om du, liksom jag, inte har en aning om hur man löser en sådan, bör du kasta dig över Åsa Passanisis matematikguide för föräldrar på sidorna 38–40. Där får du också veta hur rutnätsmetoden funkar och varför tiopotens (häpp) är bra om du ska multiplicera tal med många nollor. Inte så dumt att kunna, nu när boräntan gått upp igen!

I dag är det en historisk dag, det känns i luften. Prins William gifter sig med Kate Middleton – och nu börjar en ny era för oss som gillar kunglig flärd. Tänk bara alla bilder som kommer att pumpas in från London. Klänningarna! Smyckena! Kyssen! Festen! Skandalerna! Tårarna! Elton Johns Diana-hyllning! Underbart. Kolla bara: 

I morse frossade jag i radio och tv-rapporteringar från London. Så kommer så här glad till jobbet: 

Jag drog mig till minnes alla de kunga-artiklar jag skrivit sedan Victoria och Daniel gifte sig. Jag har frotterat mig med Storkyrkan inför vigseln i Stockholm: 

Jag har synat Daniel Westlings förvandling från groda till prins i sin hemby. Här testar jag hälosprinsens favvogym i Ockelbo: 

Jag har till och med skrivit artiklar med den här typen av klädsel. Ja, det är sant. Stilförebild: Silvia och Queen Elizabeth.

Alltså kommer jag till jobbet fylld av festkänsla och högtidlighet. 

Och möts av mina kollegor, Gunilla och Magnus. Klädda så här: 

Det råder för dagen KUNGLIGT krig på redaktionen. I morgon återgår vi till det normala.

I söndagens tidning kunde ni läsa om kändisarna som twittrar. Jag kastade mig över artikeln. För nu, sisådär fyra år efter ”alla andra”, hoppade jag på Twitter-tåget. Fast jag lovat mig själv att aldrig börja. Fastän det verkade så ONÖDIGT.Och krångligt.

Men sen började jag känna att jag liksom simmade hundsim i textmassorna, när jag skrev på nästa bok och krönikor för Aftonbladet Söndag och bloggade. Jag var helt enkelt tvungen att sluta med något, och valet var enkelt – bloggandet. Även om jag älskat bloggandet, så gjorde det också livet rätt konstigt ibland. Som om allt upplevdes med bloggögonen – när jag var med om något satt jag hela tiden och tänkte på hur jag skulle beskriva det i bloggen, istället för att leva i stunden.

Twitter däremot, det slänger man ur sig I STUNDEN. Och det är som en modern sorts haikku – jag älskar utmaningen att försöka formulera nåt på 140 tecken.

Dessutom: jag vet förstås att det är en illusion, men det känns lite som att få sms av stjärnorna när man läser deras korta meddelanden i telefonen.

Vill ni följa mig så heter jag matsstrandberg_

Här är sidan!

Min man Klas kollar på tv-programmet ”Leilas kök”. Det tillagas lamm med chèvresås och Klas vill kopiera rätten till middag.

– Kom igen, kan du inte äta samma som oss? Jag köper ekologiskt. Det vore kul om alla i familjen åt samma för en gång skull!

Klas har tröttnat på mina kostvanor. Han har tjatat på mig i flera år. Jag börjar falla för trycket och är beredd att göra som han vill. Jag kanske ska testa lammet, för familjens skull. När min man gått och handlat zappar jag runt. Plötsligt ser jag de där plågade ögonen igen … 

En gång i tiden var jag köttkonsument av rang. Käkade cheeseburgare, köttfärssås, biff och drypande korvar alla dagar i veckan. Fisk fanns knappt på menyn, inte grönsaker heller. Kött var något som kom från förpackningen, längre än så tänkte jag inte. Tills för tio år sedan. Då, hux flux, drabbades jag av det dåliga samvetet. Jag såg ett tv-program om plågsam slakt. Såg bilder på kor upphängda i fötterna som skrek i panik eftersom de såg hur andra kor blev uppskurna. De djur som försökte fly blev slagna med käppar tills benpiporna stack ut. Där på slakteriet fanns ingen tid till värdighet, tid är ju pengar. 

Kort därpå råkade jag få syn på en lastbil full med grisar. Det var ohyggligt trångt. Grisarna stod huller om buller och försökte hålla balansen. Flaket var så fullt att jag inte blivit förvånad om djur blivit nedtrampade. Ögonen jag såg var plågade och livrädda. Några grisar var märkbart utmattade, andra tycktes kämpa vidare och mot bättre vetande höll de huvudena högt. 

Hade de där ögonen inte varit så mänskliga hade jag kanske kunnat vika undan blicken och satsat på lunch på närmsta Mc Donald’s. Men nu var ögonen så plågade. Jag kunde inte ducka. Så jag bestämde mig där och då: jag slutade med kött. Tappade inte suget, inte alls, men jag kände att jag inte ville vara en del i vidrigheten. Jag gjorde det dock halvdant och slutade endast med rött kött. Jag äter alltså fortfarande fisk, och ekologisk fågel. Jag behöver inte avstå lasagne eller någon annan av mina favoriter eftersom det ju finns kycklingfärs, kalkonbacon och kalkonsalami. Har mitt liv blivit trist? Jo, kanske lite. Men min mage mår bättre och det känns fint att inte vara en del i den miljöförstöring som nötköttsindustrin innebär.

Jag önskar fler skulle tänka på vad man stoppar i sig. Kanske fundera lite över hur det kommer sig att kött aldrig någonsin varit billigare än det är i dag. Det är upp till envar vad man vill äta. Jag dömer ingen som äter kött. Samtidigt finns det folk i min närhet som stör sig på mitt val. De tycker jag är ”pk” och ”präktig”. Min man till exempel. Han tycker det är tråkigt att vi aldrig äter samma grillbit. Det är inte första gången han kör tuffa hard core-påtryckningar. 

Men när jag åter ser de plågade djurens ögon i ännu ett inslag om slakt får Klas äta sitt lamm i fred, även i fortsättningen.

” Mäh! Den där Josefine är en jäkla dubbelmoralsmänniska”, tänker du kanske nu. I så fall har du ju rätt. För hur kan jag tycka synd om kor och grisar samtidigt som jag äter kyckling? Jag har inget bra svar. Okej, jag försöker välja ekologiskt, men kan jag verkligen vara säker på att kycklingen jag mumsar lever på större yta än den här tidningssidan?

Svaret är nej. Allt jag kan säga till mitt försvar är att jag försöker ha ett samvete. Och kanske är det så som köttindustrikritikern och författaren till ”Äta Djur”, Jonathan Safran Foer säger: Att göra lite, är bättre än att göra ingenting.

Josefine Sundström