Tiden efter Melodifestivalen är märklig. För en nöjesreporter i Sverige finns det inte riktigt något som de där sex galna veckorna som får halva befolkningen att skaka på huvudet.

Det är då vi kommer ut från skrivborden och hänger med artister och SVT-personal från morgon till kväll.

Intervju efter intervju. Har inte Mariette bytt kläder? Svajade inte Méndez dans betänkligt? Och manuset. När pressen tillsammans med testpublik ser genrepet på fredag kväll synas showen in i minsta detalj. Åh nej, ingen skrattade åt skämtet, arenan ekade tom under konstpausen. Eller, alla jublade sig hesa när programledaren kastade skjortan. Allt det där må var ovidkommande för många, men för alla som älskar cirkusen Melodifestivalen är detaljerna viktiga. Då är justeringar i Jessica Anderssons framträdande en följetång, kräksjuka dansare eller en förkylning som pajar rösten del av hela grejen.

Och visst kan det uppstå lite groll när cirkusen börjar lida mot sitt slut, när så många frågor ställts om halsont och om pojkvännen kommer finnas på plats.

Plötsligt på välkomstfesten till Andra chansen i Kristianstad kontrar Sigrid Bernson med att plocka fram mobiltelefonen och filma när hon ställer intima kärleksfrågor till oss reportrar från Aftonbladet och Expressen. Under en intervju börjar plötsligt polska stjärnan Margaret (Cabana, om du minns) ställa frågor om min hälsa. Genom åren har också SVT kastat gliringar mot veckans kvällstidningsrubriker i sändningen. Och är det roligt gjort så skrattar vi reportrar mest av alla. Alla inblandade parter vet i bästa fall att vi alla är viktiga delar av ekosystemet, och att varje fråga kan mynna ut i en större historia om något helt annat.

Men visst kan en överförfriskad låtskrivare gå lite väl hårt loss på någon oskyldig stackare under någon blöt barafton. Och visst har SVT blivit så sura över tittarreaktioner att man knappt kunnat genomföra intervjuer. För i cirkusen och kärleken till tävlingen vill vi alla Melodifestivalen så gott. Kärleken till den galna cirkusen är det som förenar oss och får oss att åka ut år efter år, att räkna de blänkande stenarna i Christer Lindarws klänning och ballongerna i Edward Bloms dansande vindruvor.

Men sedan är energin slut. När finalens efterfest slutar 04.45 vacklar jag nykter ur Friends arena, efter en arbetsdag som absolut inte hade varit fackligt godkänd om den skedde regelbundet. Jag ställer mig vimmelkantig i taxikön bland representanter från bolaget som gör arenalösningarna runtom i landet. De vill dansa och sjunga allsång. Samtidigt som några Mellopoddare slinker med ett par av tävlingens dansare på efter-efterfest i ett höghus i närheten får jag en taxi, åker hem genom ett öde Solna.

Sover i tre dagar, önskar att jag bokat en resa till min lediga uppvilningsvecka men inser att jag inte har energi till att prassla med biljetter på Arlanda, till fler hotellnätter. Inte just nu.

Tre dagar senare lyckas jag ta mig till gymmet, en vecka efter finalen är jag redo att återförenas på en vanlig hemmafest med vännerna. Äntligen en vanlig helg.

Men tusan att det är ett helt långt år till nästa Melodifestival.

En period i min ungdom arbetade jag i korvkiosk. Först på Gröna Lund där det mest bestående minnet består av en stor mås, som en dag flög in genom det öppna fönstret och flaxade över stekbord och klämsenap. Jag, som har lätt fågelfobi, kastade mig på golvet och skrek: ”Utrym kiosken!” Som tur var behöll min kollega Gabriel sin sinnesnärvaro. Han tog ett vänligt men bestämt grepp om måsen, som just då pausat på läskmaskinen, och släppte ut den.

På darrande ben gick jag fram till luckan, där kön ringlade sig lång ner mot Flygande mattan, skrattade lite åt spektaklet och påpekade att kiosken kanske måste stängas och saneras en stund efter måsens framfart.

Kunden tittade tillbaka med tomma ögon och sa:
– En bratwurst med bröd och stark senap.
Där ser man korvens unika dragningskraft.

Efter sommaren fick jag, i kraft av min stora korverfarenhet, jobb i kiosken på Östra station. Jag jobba de företrädesevis kvällar och helger, då både pendlarna och studenterna från Tekniska högskolan i närheten lös med sin frånvaro. Jag fyllde på förråden med Pucko, tvättade listerna i kylskåpet och rörde förstrött runt bland kokkorven, kryddad med lagerblad och pepparkorn. Jag tittade ut på höstlöv och söndagslediga par på Valhallavägen. Någon gång kom ett gäng fulla fotbollssupportrar förbi på väg till eller från en allsvensk match. Om de använde ett fult språk fick de spruckna korvar. Kanten kunde man gömma i brödet, de märkte ändå ingenting.

Nu kanske ni tror att denna tid i stekos har givit mig en livslång avsmak för korv. Men ack så fel ni har. Jag blev en korv-finsmakare, en självutnämnd expert, som med ett enda sniff kunde bedöma om det var värt att satsa på korven från det aktuella stekbordet. En fin korv, på bra kött, tillagad med varsam hand och rätt kryddning, tycker jag fortfarande är något av det godaste man kan äta. På sidan 64 i veckans tidning bjuder vi på goda recept från riktiga experter, nämligen medlemmarna i Korvakademin.

Stekos förresten – det sätter sig i håret, men om man bortser från stanken (eller rättare sagt andras rynkade näsor, själv känner man den inte efter en dag på jobbet) funkar det bättre än läggningsvätska. Frisyren sitter som berget.

Förra gången jag skrev här, skrev jag om hur man som ung trodde att bitarna i livet skulle falla på plats av sig själva men att de aldrig gör det – de rör på sig hela tiden och man blir aldrig klar. Förrän man dör.

Efter att jag hade skrivit den texten men innan den gick i tryck dog min pappa.

Det visade sig att inte heller döden blir som man (jag) tänkt. En av de mer populära verserna i dödsannonser är den där av Alf Henriksson: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/och något alldeles oväntat sker./Världen förändrar sig varje dag/men ibland blir den sig aldrig densamma mer.”

Det där stämmer bara delvis. Det är sant att min värld aldrig mer kommer att bli densamma – men tiden hejdade sig inte, inte ens liksom. Den rusade vidare som om inget har hänt och det gör mig förtvivlad. På något sätt har sorgen stökat till mina dimensioner. Den 17 november 2017 är inte en tidpunkt för mig, det har blivit en plats där min pappa finns. Och nu rusar vi bort därifrån, lämnar den – och pappa – allt längre bakom oss. Jag vill inget hellre än att tiden skulle ha hejdat sig lite, liksom.

En oväntad småaktighet har också kommit över mig. Min pappa blev bara 76 år. När jag som vanligt läser dödsannonserna blir jag så provocerad när jag ser människor som fick stanna hos dem som älskade dem tills de blev i alla fall 83. Eller 91, till och med 97. Orättvisan sjuder i mig.

Om du tycker att jag är dum så kan jag tillägga att min medkänsla är desto större för dem som inte ens fick 76 år med de sina.

En annan sak är den helt uteblivna andligheten i samband med pappas bortgång. Vi var hos pappa när han dog och det var så totalt kroppsligt. Från ett ögonblick till ett annat slutade han att andas och var död. Jag fick ingen impuls att öppna ett fönster ”för att släppa ut hans själ” eller nåt sånt. Inte heller upplevde jag pappas kropp ”som ett tomt skal, han var inte längre där”. Det var absolut pappa som låg där. Hans kropp svalnade långsammare än jag hade trott under våra händer. Sista tiden i sitt liv hade han plågats av svullna fötter – nu var de alldeles fina.

Till min stora sorg har jag heller inte upplevt någon ”närvaro” av pappa. Min kärlek till honom finns kvar och jag tänker väldigt mycket på honom, varje dag. Men aldrig att jag har känt att han skulle finnas nära mig på nåt sätt. Han är borta, jag är kvar.

Den här jävla vintern har gått hårt fram bland föräldrar i min bekantskapskrets. När jag skriver det här tänker jag på Petra, Annica, Kristin, Anna och Lena som jag vet kämpar med samma slags saknad som jag. De kan förstås ha upplevt döden på ett helt annat sätt och den här sortens sorg blir inte mindre för att man delar den. Men vi som rör oss bort från ungefär samma rum i tiden, vi kan i alla fall möta varandras blickar då och då och liksom nicka, ”du överdriver inte, precis så här hemskt är det”. Det är fint.

Nu är det bara att leva vidare. Även om en stor bit som fanns är borta för alltid.

4x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …

… omtanken från vänner och kollegor efter pappas död.

2 Min dröm om
paradiset består av …

… en sommarkväll efter en mycket varm dag, goda
vänner och god mat.

3 Mitt livs soundtrack är …

… återkommer alltid till
Monica Zetterlund.

4 På sociala medier lajkar jag mest …

… Allt! Är otroligt generös med mina lajks.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nix, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredags-bilagan Femplus.

Pappa och jag en kväll hemma i Boden, sommaren 2013.

Vad har man egentligen för nytta av släktforskning, tänker jag ibland. Jag har inte alls varit flitig själv, men min man har suttit i timmar framför datorn och forskat om såväl sin egen som min släkt. En väv av rutor med namn och årtal växer långsamt fram. Någon enstaka gång sticker något ut.

”Den här frun verkar ha lämnat sin man och flyttat med barnen, det måste ha varit ovanligt”. Eller slutet. ”Drunknad i Fyrisån.” Åh, fy, stackars människa.

När jag samtalar med min mormor får vissa mer kött och blod. Den unge drängen Artur som fick ligga ensam i drängbostaden och dö i spanska sjukan, eftersom bondefamiljen inte vågade ha honom inne i huset. 1700-talskvinnan som arbetade som ambulerande kokerska och gick runt i gårdarna ända tills hon var 90 år. Bröderna som tillverkade så fina möbler att det kanske varit min släkt som ägt möbelvaruhus över hela jordklotet i dag, om de inte supit bort alltihop.

Samtidigt. Jag kände dem inte. Hela liv är förvandlade till anekdoter och omdömen, som vi speglar oss i. ”Jajamen, vi har en kantor i släkten, undra på att mina barn är musikaliska.”

På sidan 74 i veckans tidning berättar vi om den lambertska miljarden. I århundraden har nya generationer letat efter ett gigantiskt arv, som en mystisk 1600-tals-kapten ska ha lämnat efter sig. Det finns nog en risk att hans namn hade fallit i glömska redan ett eller två släktled efter hans avfärd från Sverige, om det inte varit för teorierna om rikedom.

Hur mycket vet du om de som gick före dig på jorden? När jag tänker efter så tycker jag att de förtjänar att jag lär mig så mycket om dem som jag kan. Och finns det inte mer än en ruta med namn, årtal, bostadsort så får jag själv fylla den med mening.

För vem ska annars komma ihåg deras liv?

Liv med slit, skratt, förkylningar, sånger, sorg, barnahänder, ålderdom. Vem ska
föreställa sig att de rätade på ryggen i potatislandet en stilla vårkväll och lyssnade när göken ropade ”ko-ko”?

Om inte jag gör det?

Ibland önskar man sig en vaxpropp i örat. Så att man slapp höra vissa sanningar, och ljudet av tiden som rusar i väg.

För ett år sedan förhörde hustrun dottern på historieläxan. Medeltiden. Mitt i högläsningen tittade dottern upp: ”Levde du då, mamma?”

Nu har klassen kommit till forntiden. Det är min tur att coacha och jag bävar för att förväxlas med en skäggig typ från eller en rövare från vikingatiden.

Det är inte så att jag lever i förnekelse över att tiden går, mina numera utdöda benmuskler påminner mig om det varje dag. Men vart är tiden egentligen på väg?

Låt oss backa tillbaka till 3 000 år före Kristus. Lilla Sunne i Värmland. De första människorna har precis bosatt sig här, vissa av dem på Kolsnäsudden, en grusås som sticker ut i sjön Fryken. Det är järnåldern, men det vet ingen av de nyanlända. De bara lever sina liv, dag för dag. Bygger sina hus med spikar av uppfinningen järn, odlar sina åkrar och tar hand om sina relativt nyanlända tamdjur.

Evigheter senare ska nutidsmänniskorna hitta gravar från järnåldern just på Kolsnäsudden. Banne mig, borde jag inte dra detta för dottern? Ge henne lite privat koppling till forntiden.

Jag är nämligen en ättling till dessa nybyggare. Sunnebo på Sunnebo på Sunnebo ledde fram till min farmor Anna som efter att ha emigrerat med farfar Gottfrid till USA återvände hem till byn med nya glasögon på livet. De hade sett världen, och in i framtiden. Och i den fanns bilar. Parets bil var, enligt säkra släktkällor, den första i Sunne. Där orsakade den mer uppmärksamhet än min Peugeot gör, kan jag lova.

Inte kunde farfar i sin tur ana att hans barnbarn 1970, i ett knökfullt vardagsrum i Luleå, skulle se fotbolls-VM från Mexiko på en av kvarterets första färgtv-apparater.

Men seriöst, varför minns jag just detta, när jag annars bara har fragmentariska minnen från denna tid?

Ett som emellertid dyker upp då och då är tant Magda. Eftersom här saknades både mor- och farföräldrar så fick den snälla tanten på gården duga. Hon ropade från sin balkong när det fanns godis att hämta. Och det var ofta. Tänk vad lite som behövs för att man ska bli ett långvarigt minne för en liten pojke.

I filmsuccén Coco är tesen att alla finns så länge någon minns dem. Efter filmen, som alla med någon form av djup älskar, har jag fått ett märkligt behov av att berätta om människor som betytt mycket eller lite i mitt liv. Som tant Magda.

Men jag är knappast unik. Hela folkrörelsen släktforskning handlar väl egentligen om just detta, att levandegöra människor som sedan länge är döda.

Här hemma pågår annars livet – och det går undan. Vi rusar framåt, hinner inte ens sätta det vi upplever i perspektiv, och plötsligt tillhör allt historien. Men tänk, det är bara om vi har gjort oss förtjänta av det, som vi kommer att bli ihågkomna. I bästa fall.

Vem har sagt att det är de främsta tekniska framstegen som vinner? Bilen och färg-tv:n må ha varit glädjeämnen en kort tid, men är på sin höjd anekdoter när liv ska sammanfattas.

Det är människornas stora eller små bedrifter som betyder något. Det må vara Filip Hammars tårtgeneral eller en tant på Björkgatan i Luleå. Vi minns dem och därmed finns de.

5x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… bli lika förvånad som när jag mötte min dubbelgångare på en nattklubb. (Las Palmas 1977).

2 Det äckligaste
jag vet är …

… att känna något hårt i strumpan. Efter en stund ta av sig den och upptäcka att där mosats en kackerlacka under en tennismatch.
(Mallorca 1987).

3 Världen vore bra mycket vackrare om …

… jag inte vore färgblind.

4 En mening jag använder alldeles för ofta är …

… ”Har du sett min mobil?”

5 Jag rodnar när …

… min fru säger att jag fortfarande är tjusig i profil.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 56.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Gör: Redaktör på Aftonbladet.

Jag flyttade till London efter gymnasiet, som väldigt många andra svenska 19-åringar. Ja,
det var en enda stor Londonklyscha faktiskt.

Så här: Jag jobbade i klädbutik på Oxford street, levde på bönor i tomatsås och rostat bröd och gick på indieklubb mitt i veckan. Jag bodde med sex andra svenskar i en trea. Fastigheten hade lyxig entré och sunkiga lägenheter.

När vi just flyttat in upptäckte vi kackerlackor i köket. Tände man lampan ilade de ner i sina skrymslen. Det lät som när man knackar med naglarna mot en bordsskiva.

När vi efter den första månaden uppsökte vår hyresvärd för att överlämna den enorma hyran på 2 100 pund (24 000 svenska kronor i nuvarande valutakurs) kontant, informerade vi om problemet.

– We have cockroaches in our kitchen, sa vi.

– Sir, lade vi artigt till, eftersom vi lärt oss att det var ett ord som funkade på alla från sophämtare till banktjänstemän.

Den fryntlige mannen log överseende och tummade sin sedelbunt.

– Just be friendly with them.

Jag lärde mig aldrig att vara kompis med kackerlackorna men min tid i London bär på många bitterljuva minnen, av osäkerhet, ungdom, frihet, rädsla, vänskap.

På sidan 74 i veckans tidning tipsar reporter Anna Flemmert om det hemliga London – de udda sevärdheterna som du inte får missa.

Här kommer en egen liten lista:

Vandra omkring i Regent’s park en gråmulen vardag. Bara gå. Titta på rosor. Tänk på din barndom.

Besök ett antikvariat, bläddra i böcker i evighet och köp ett sladdrigt ex av Jane Eyre som du sedan aldrig orkar läsa.

Gå på en pub och inled ett samtal. Upptäck hur trevligt det kan vara. Ett bra samtalsämne är halsfluss, tonsillitis, som tycks drabba britterna titt som tätt.

Drick cappuccino på St Christopher’s Place, en gömd pärla till torg någon minut från hetsiga Oxford street. Leta dig dit och känn dig som en vinnare.

Snön föll som i Ulf Lundell-låten. Gnistrande vackert utomhus. Tolv minusgrader. Kröp ned på golvet, tände ficklampan och spanade efter vinterkängorna djupt därinne i 19-årige sonens och mitt bombnedslag till klädkammare. Plötsligt lossnade hyllan ovanför. Fick den och innehållet i en öppen verktygslåda i skallen.

Dags att röja. Att sortera, värdera, rensa och slänga.

Det gick sådär.

Kläder har ju också tankar och känslor.

Som mina t-shirts. De bor i tre olika högar:

1. Snygga-tröjor-att-ha-till-både-jobbet-och-till-fest. 2. Tvättstugetröjor. 3. Minnen.

Första kategorin förklarar sig själv.

T-shirts som känner sig älskade.

Där fanns en gång en snygg, randig och skitdyr Hugo Boss-tröja. Var på väg ut för en sommarkväll på krogen, när tonårssonen skrattande sa:

– Ska Pride-paraden på promenad?

Sedan dess bor den i Tvättstugehögen. De känner sig också, ska vi säga… vardagsomtyckta. Används regelbundet. Bland tvättmaskiner och torktumlare kan man se ut hur som helst, så länge man inte inkräktar på någon annans tvättid.

I den högen finns också tröjor som egentligen platsar i Första kategorin, fast de kanske har något litet hål under armen.

– Släng! säger flickvännen.

Inte nog med att jag gömt undan dem i Tvättstugehögen. Ibland – i smyg, när jag vet att jag aldrig kommer att ta av mig kavajen, eller träffa flickvännen efteråt – har jag dem till och med till jobbet.

Minneshögen är mer speciell. Full av tröjor jag med stor sannolikhet aldrig någonsin kommer att ta på mig. Ändå känner de sig förstås speciellt utvalda.

IFK Norrköping-tröjan där det står Gossen 50 på ryggen. Födelsedagspresenten som inte går att tvätta. Då försvinner Janne Hellströms och de andras autografer.

Matchtröjan från när Aftonbladets nöjesredaktion slog ZTV:s fotbollslag. Visades i tv, i nu sedan länge nedlagda ZTV. Vi vann med 5-2. Deras tränare Glenn Hysén hoppade in som mittback. Ändå gjorde jag två mål. Efter det lade jag med gott samvete skorna på hyllan, som det heter på sportspråk.

Reklamtröjan för Smash. Måns Herngrens och Hannes Holms kultförklarade tv-serie, där jag hade en pytteliten biroll, som mig själv. Klart jag sparar den, även om min storlek aldrig mer blir år 1990.

Byxor är besvärligare. Ett par ljusblå rätt snygga Tommy Hilfiger-byxor surar i ett garderobshörn. Hade faktiskt glömt att jag ens köpte dem i USA för tre år sedan. Andra byxor går inte längre att knäppa i midjan. De ler i mjugg. Och så finns där ett par smalmönstrade mörkgröna Hugo Boss-manchesterbyxor jag aldrig har sett någon annanstans. Vi älskar varandra. Men – nu har de små olagbara hål i stjärten.

Jag tänker och byxorna vädjar: Går att ha på sig ändå, det syns ju inte. Finns ju inte riktigt på kartan att jag ska vända upp rumpan i vädret och börja twerka.

Och så har vi kostymer och kavajer. De har fått finna sig i ett rotationssystem. Som i ett fotbollslag styrt av José Mourinho. Några får alltid fler chanser i startelvan än andra.

Tänker ibland på en italiensk kostym inköpt på rean i New York när dollarkursen var som lägst. Snygg, men det var som att det stod Sven Nylander på galgen. Alltid fjärdeplats. Använde den… aldrig. Åkte brutalt i sopnedkastet. Undviker dock sedan dess kostymavdelningar i USA:s klädaffärer. Fruktar kostymmaffians hämnd…

Och jo, jag hittade Timberland-kängorna. De log när fötterna klev i dem. De vet de får kärlek så fort Kung Bore behagar infinna sig…

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra när … 

… jag är på Arlanda. Har inte ett dugg dåligt samvete för miljön, för att jag då och då ger mig själv en kick genom att se andra delar av världen.

2 I högstadiet var jag … 

… mer av en tönt än vad jag ville vara.

3 Jag mår som bäst när… 

… det blir vår. Kavajväder, Cannes-festival, sommar, t-shirtväder, fotbolls-VM, semester, Venedig-festival, vilket innebär förlängd sommar.

4  Jag är trött på att prata om… 

… varför mitt smeknamn är Gossen. Förklaringen är både omständlig och utan kul slutpoäng.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, snart 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

”Nyss, nu, snart”

Skådespelaren Andreas T Olsson står i mörkret på den lilla scenen med ett naket uttryck i ansiktet.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Jag ser pjäsen När det kommer till kritan av Niklas Rådström på Dramaten och tänker på döden. Vi närmar oss påsken, denna dystra högtid. En hel dag förväntas den kristna människan tänka på döden: ett orättvist, utdraget slut fyllt av lidande.

Jag hade svårt med Långfredagen som barn. Trots att vi inte var en särskilt religiös familj hade jag ofta bilder av den blödande Jesus på näthinnan, året om. Det blev värre när påsken kom och det visades evighetslånga Bibelfilmatiseringar på tv. Där satt jag i gillestugan, en hel lång långfredag, och väntade på döden.

Sedan vänder förstås den kristna högtiden, blir till en lyckans dag, en fest. Det blir uppståndelse, mänskligheten räddas, livet vinner!

Men den festliga delen av påsken gjorde inget särskilt avtryck på mig. Visst blev det färggrannt och sockerstint, där var köttbullar, pappersägg och fjädrar (i detta nummer bjuder vi för övrigt på både påskbuffé och härliga dukningstips, se sidan 64).

Men det hade ju inget med Jesus att göra. Och så lätt kommer vi inte undan den totala tomheten, det visste jag redan som sjuåring.

Finns det förresten inte något tillkämpat i själva upplägget? Som om vi inte klarar mer än en dag i dödens sällskap – sedan måste det komma löften om himmel och evighet.

Jag väljer att se döden som en påminnelse om livet. Inte det eviga livet utan det som pågår bland läsläxor, bananflugor, försenade bussar och storstädningar.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Nu finns du.

En dag i augusti 1502 var en spaningstrupp från Christopher Columbus expedition inskickad till Guanajas kust. Där stötte de på en gigantisk urholkad stockkanot som roddes av slavar och förde med sig last under ett skydd av palmblad. Kanoten med besättning infångades raskt och lasten kunde granskas.

Där fanns bland annat vackra bomullsplagg och krigsklubbor med vassa stenblad och en sorts oansenliga ”mandlar”. Columbus son Ferdinand beskriver händelseförloppet: ”Så snart någon av dessa mandlar föll ut böjde de sig alla genast för att plocka upp den, som om de hade tappat ett öga.”

Mandlarna var inga mandlar utan kakaobönor. Jag läser om chokladens fascinerande bakgrund i Sofie och Michael D Coes bok Choklad – en sann historia.

Bönorna användes som valuta hos flera av folken i den ”Nya världen”. Aztekernas kung ska ha krävt
en insättning av 32 000 bönor per dag i sin skattkammare. En del av dem drack hovet upp (under lejonparten av chokladens historia har den druckits och inte ätits), en del användes till löner. Det var pengar som växte på träd, som den samtida historikern
Peter Martyr skrev.

Förutom funktionen som valuta och dryck för kungar (det finns också beskrivningar av chokladen som afrodisiakum men det kan vara efterkonstruktion av sexfixerade conquistadorer) så hade chokladen en rituell funktion. De pessimistiskt lagda aztekerna offrade dagligen människor för att hålla solskivan lysande, och det symboliska ordet för att slita ut hjärtat ur ett offer var kakaons frökapsel. Troligen eftersom de båda förvarade en så värdefull vätska – blod och choklad.

Nä, vad säger ni, om man skulle ta och dricka upp lite reda pengar? Det blir något att skryta med på instagram – utan att behöva korka upp en enda årgångschampagne. Om du gillar fast choklad bättre, kika på sidan 64 – där finns några recept som aztekerna kanske hade gillat.

När Teslachefen Elon Musk skickade upp sin gamla bil i rymden i början av februari lyckades han för ett kort ögonblick få allmänheten att rikta sitt förströdda intresse åt rymden.

Han är en av en handfull stormrika entreprenörer som har siktet inställt på stjärnorna. Medan vi andra har häcken full med futtiga vardagligheter skissar de på nya månfärder, bemannade expeditioner till Mars och gruvdrift på andra himlakroppar.

Själv är jag gammal nog att minnas nyhetsrapporteringen från månen i början av 1970-talet. De gryniga bilderna på astronauterna David Scott och James Irwing och månbilens hjulspår gjorde ett livslångt intryck på mig.

Astronaut var drömjobbet för de flesta fem-åringar i början av 1970-talet. Så även för mig.

Jag tycker fortfarande att månresorna var enastående bedrifter. Men vid det här laget har jag för länge sedan förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att få se jorden från ovan. Det är okej.

Men jag blir påmind om den där gamla drömmen varje gång jag plockar fram min sladdlösa borrmaskin. Det är nämligen en av många tekniska prylar som härstammar från Nasas rymdprogram på 1960-talet.

Så här var det: Astronauterna behövde borrmaskin för att kunna borra i månytan och ta markprover. Vägguttag fanns av uppenbara skäl inte att tillgå där uppe. Uppdraget att utveckla en batteridriven månborr gick till verktygsjätten Black & Decker som redan i början av 1960-talet konstruerat de första sladdlösa elverktygen.

Sedan tog det några år innan tekniken nådde allmänheten på allvar. 1978 började de första sladdlösa borrmaskinerna säljas i butik. Numera finns de till och med hemma hos de ohändigaste av hemmafixare. Sådana som jag.

Men min laddbara borrmaskin är långt från den enda vardagsgrej som har sitt ursprung i Nasas rymdfärder.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av publikationen ”Nasa Spinoffs”, en årlig sammanställning av den rymdteknik som blivit kommersiellt gångbar.

Utan rymdforskningen skulle Instagram och andra bilddelningssajter vara betydligt tråkigare. Den typ av bildsensor som finns i de flesta mobiltelefoner utvecklades nämligen av Nasa för att kunna skapa riktigt små kameror för rymduppdrag. Utan CMOS-sensorn, ingen selfie.

Skumgummi som formas efter kroppen och endast långsamt återtar sin form utvecklades för att ge astronauterna maximalt stöd för ryggen i samband med uppskjutningen. I dag används så kallat minnesskum i allt från madrasser till motorcykelsadlar.

De uppböjda vingspetsarna på moderna flygplan är också resultatet av rymdforskning. Formen minskar turbulensen och luftmotståndet och gör därigenom planen bränslesnålare.

Upptäckter från rymdforskningen har till och med hamnat i barnmat. I samband med förberedelserna inför en bemannad färd till Mars upptäckte Nasas forskare fettsyrornas avgörande betydelse för hjärnans utveckling hos barn. Sedan tog det inte lång tid förrän barnmatstillverkarna började tillsätta fettsyra i sina produkter. I dag innehåller så gott som all barnmat extra omega 3.

Tänk på det nästa gång fullmånen lyser där uppe i himlen som en lampa.

3x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slog lite extra när … 

… jag såg bilderna på Starman, dockan bakom ratten på den där begagnade bilen som nu är på väg genom solsystemet.

2   I högstadiet var jag …

… förmodligen en irriterande typ, mer intresserad av rockstjärnor än verkliga stjärnor. 

3  Jag är trött på att prata om… 

… Donald Trump. Men världen lär få dras med honom fram till 2020.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.