För ett par år sedan träffade jag fantastiske författaren Åke Mokvist, mannen bakom De ovanliga och De ovanliga II. Han skrev om udda människor som han hade träffat. Min vinkel var att han själv hade blivit en udda filur genom alla sina möten med udda filurer.
Och då är ju frågan, hur har jag påverkats av mitt kneg och alla möten?
Ett är säkert, vissa människor lämnar mig aldrig. Patrik Nilsson är en. Han är några år yngre än jag, men vi gjorde lumpen i samma ålder. Medan jag gled runt på en båt, HMS Carlskrona, och glassade i Sydamerikas hamnar, åkte han upp och ner på en stålvajer ovanför Estonia. Han, 19 år gammal, var ytbärgare och fladdrade från räddningsflotte till räddningsflotte i hård vind och tvingades ta beslut om vem han skulle ta med sig upp till helikoptern och vem som tvingades stanna kvar i helvetet. Jag frågade honom hur det hade påverkat hans liv.
Han funderade ganska länge, sedan sa han:
– Ja, jag blir inte förbannad på småsaker. Om någon kör in med bilen lite snävt framför mig, blir jag inte förbannad. Jag menar, hur allvarligt är det egentligen?
Patrik är en kille med ett perspektiv som fler borde ha. Jag tänker mycket på honom när jag är på väg att lacka ur på något.
Färskare exempel på människor som påverkar är två färgstarka kvinnor ni kommer att möta i Söndag, den första redan i övermorgon och den andra om en dryg vecka.
