Håret virvlar upp och lägger sig opraktiskt framför mina ögon när jag sliter upp dörren till restaurangen där vi har bokat bord. Vinden är isande kall men än har det inte börjat snöa.
– Jag vet att ni helst ville sitta här uppe men det är tyvärr fullt, säger den unge mannen som samtidigt bedyrar att det är minst lika mysigt en trappa ner.

Röda sammetssoffor och levande ljus möter oss där nere. Och det är onekligen mysigt. Men det är onekligen också en källare. En källare utan fönster. Jag sätter mig närmast trappan och medan jag smuttar på bubblet, som någon har varit exemplarisk snabb med att beställa in, studerar jag lokalen. Till höger: Trappan som leder upp. Till vänster: En lugnande nödutgång. Tur, det finns en flyktväg, konstaterar jag och först nu förstår jag att mina vänner redan är klara med menyn.
– Har du inte bestämt vad du ska ha än?

För nära en månad sedan var jag i Nice i Frankrike och höll precis på att packa inför hemfärden när nyheterna om terrordåden i Paris nådde mig. På fransk tv såg jag bilder av blodiga människor. På flyende människor. På människor i chock. Jag tänker på det nu. Och jag tänker på de som överlevde. Går de på restaurang? Och om de gör det, letar de efter utgångar? Går de på konsert? Och om de gör det, står de närmast scenutgången? Och jag tänker på hur vi lever som vanligt men ändå inte. Som omedvetna betingade reflexer lever hoten vidare i våra kroppar.

Jag tänker på han som blixtsnabbt duckade så fort någon bredvid höjde armen.
– Du är strykrädd, sa vi som bara skulle dra handen genom håret.
Men han som duckade var inte rädd för stryk. Nej, visst hade han blivit rejält örfilad som barn men det var länge sedan – han var vuxen nu.
– Jag har gått vidare men det är som att min kropp minns, sa han då.
Sedan läser jag om Sam Ho på sidan 12. Sam Ho som var kriminell och som nu ber sina våldsoffer om ursäkt. Och jag tänker att det är bra. Men jag tänker också på vilka vi blir när hotet om våld lever i våra kroppar.

Jag kastar ett snabbt öga på mammas ­köplista, ­knölar ner den i fickan och ska precis dra igen ­ytterdörren när hon ropar:

– Glöm inte bilagan!

Det är 1989 och jag, mamma och min bror har precis flyttat från Grind till nybyggda lägenheter på Lundmansgatan i Norrtälje. Därifrån tar det bara några minuter att gå ner till den lilla Konsumbutiken som då fortfarande ligger kvar på Götgatan. Det finns bara en kassa men det är ändå nästan aldrig kö och att köpa Gula blend är inga problem – kassörskan vet ju att de är till mamma (som ännu inte har upptäckt mitt smygrökande).

När jag kommer hem står kasslergrytan och puttrar på spisen, mamma tänder en cigarett och bläddrar snabbt fram till nyhetssidorna och de så kallade porrmorden som under den här tiden skakade Stockholm – själv tar jag bilagan. Sedan byter vi. Det är söndag, jag är 17 år och har ingen aning om vad jag vill bli eller göra med mitt liv.

Om någon den här grå decembersöndagen ­hade sagt till mig att jag en dag skulle arbeta på den tidning jag håller i min hand hade jag nog avfärdat det hela med ett modstulet ­tonårs-fnys. Men nu är jag här. Eller nu och nu, jag har ju faktiskt ­arbetat här på Söndag
i åtta år. Vi kan nästan säga att Söndag är mitt andra hem vilket gör mina kollegor och er, ­kära läsare, till min andra familj.

Men innan vi går så långt kanske jag ska presentera mig: Hej! Jag ­heter Veronica Larsson och jag ­gillar katter, hundar och mysterier. Jag tycker att träd är vackra men är lite rädd för skogen. Jag tror inte på spöken men kisar när jag måste gå på toaletten mitt i natten. Jag tycker om att diskutera lite för högt men vågar inte hålla tal på min bästa väns bröllop.

Och jag är Söndags nya redaktör.

Befinner mig plötsligt mitt i en slags lyxlivskris.

Uppvuxen i ett arbetarhem, ruckar man inte gärna på principer, även om man kanske har gjort någon slags klassresa.

Alltid vara misstänksam mot överklassfasoner. Aldrig rösta på Moderaterna. Alltid hålla koll på fotbollsresultaten. Aldrig ägna ens en tanke åt golf.

Så står man där plötsligt en småkylig höstförmiddag och peggar upp på en golfbana strax norr om Stockholm.

En halv miljon svenska golfspelare, mina golfmissbrukande kompisar, tv-kommentatorn Göran Zachrisson, Jesper Parnevik och alla and­ra golfpredikanter får säga vad de vill.

Golf var det när jag kring 20-strecket prövade på det några gånger i Linköping och är det fortfarande, om än inte i fullt lika hög utsträckning: En överklassport.

Medlemsskap i en golfklubb, ett set golfklubbor och övrig utrustning, där går det både att komma förvånansvärt billigt undan eller att hosta upp pengar i storleksordningen en jorden-runt-resa.

Men det är inte så mycket kostnaderna, som attributen och attityderna som stör mig.

Fåniga kepsar. Handskar, fast bara på en av händerna. Storrutiga byxor. Skor med dubbar, fast man aldrig spelar i snö och halka.

Golfspråket, med ord som fore och duff.

Diverse oskrivna regler, som traditionen att den som gör det makalöst svåra – slår en hole-in-one – inte är den som blir bjuden, utan den som själv ska bjuda alla i närheten på champagne.

Högst märkligt, egentligen, att något så närmast socialistiskt som handicapsystemet har omfamnats av golfvärlden.

Vad har jag att göra i den världen?

Men vad kan inte kärleken göra med en, för plötsligt står jag alltså där och peggar upp.

På golfbanan visar dock flickvännen plötsligt upp lite nya sidor av sig själv. Trots att hon har 15 års erfarenhet och jag är nybörjare, tvingar hon mig att slå från männens tee 25–70 meter bakom kvinnornas. Stundtals kommer jag ju inte ens förbi hennes utslagspunkt med mitt första slag.

Väldigt ofta gör jag en Thåström och vrålar Fan fan fan. Tyst för mig själv muttrar jag, som ett mantra, vad Lasse Åberg sa i samband med att han gjorde roliga filmsatiren ”Den ofrivillige golfaren” (1991): Golfsvingen är sportvärldens mest onaturliga rörelse.

Slag i luften och snedslag ut i skogen, i bunkern och i diken. Lovar mig själv att aldrig mer föraktfullt kalla golf för sällskapsspel. Flickvännen har ibland svårt att hålla sig för skratt.

Fast det blir roligare och det går bättre för varje runda. Förr eller senare kommer jag ändå fram till green. Och där är jag inte så pjåkig. När jag sensationellt sänker en tolvmetersputt och högst oväntat vinner ett par 3-hål, är min partners min plötsligt mer sammanbiten. Hon skyndar snabbt vidare till nästa hål.

Är det kanske där och då jag bestämmer mig för att eventuellt börja spela golf?

Nu har vi pratat om en golf­resa till Florida.

Börjar i och för sig tveka lite grann, vid tanken på mig själv på Arlanda med en golfbag över axeln. Tänk om någon identifierar mig, om så bara i tanken, som en golfspelare. Det är ju liksom inte jag.

Blir å andra sidan alldeles salig, inte så mycket vid tanken på att få pegga upp på en bana i säg Fort Myers Beach, utan mer på att mellan snedslagen och på väg till nästa hål, få trycka gasen i botten på en golfbil och leka Bill Murray-på-krogrunda-i-Stockholm.

Som sagt var, lyxlivskris var ordet…

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole
Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter
på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm
i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag var Kenneth Branagh. Några kvinnor i en bar i  New York pratade först om mig, och sedan med mig, som om jag var honom. De hade just sett honom spela nöjesjournalist i Woody Allen-filmen ”Kändisliv”.

2 Jag längtar alltid till  …
… Antiparos för att där finns lugnet, solen, havet och världens bästa lammracks.

3  Det mest korkade jag gjort …
… är att jag som 19-åring aldrig fullföljde planerna på att köpa H&M-aktier för mina 10 000 kronor i sparpengar.

Vår, sommar och så ännu en höst; så fort det går. Skolstart, lövfällning, höstlov och nu advent, precis som vanligt.

Men hösten 2015 har ändå inte varit riktigt som andra. Jag menar inte bara de vidriga terror­dåden i Paris och Beirut – man har även märkt det på svenska tågstationer.

Om man förra hösten gick in på en större ­station så såg man som alltid stressade dagpendlare – sannolikt på grund av tågförseningar – de lite mer loja långresenärerna ute i god tid, och så människor som satt direkt på golvet med pappmuggar framför sig. Tiggarna fanns där då, vi hade redan vant oss vid dem.

Om man går in på en större tågstation den här hösten så har en ny grupp tillkommit: människor i röda eller kanske neongula västar. Det är ­volontärer och personer från Migrationsverket som står där, för att ta emot de tusentals människor som lämnat allt bakom sig, riskerat allt, många gånger även livhanken, för att ta sig till Sverige. Hittills i år har 112 264 personer sökt asyl här.

Att en del av världen står i brand är inget nytt, så är det väl dessvärre alltid. Men den här hösten har brandröken nått hit. Genom alla de människor som kommit har vi blivit akut medvetna om att ja, det är en storbrand i en del av världen och människor kan inte leva där längre. Det går inte.

Vad ska vi göra? Frågan är oerhört svår och att åsikterna går isär på ett sätt som är ovanligt skarpt för att vara Sverige. Den skapar oro och rädsla, det är inte konstigt. Dels den fula rädslan, den som skapar aggressivitet och i värsta fall våld. Bränder. Dels också en mer naturlig rädsla: hur ska vi klara det här? Kan vi klara det här?

Men den här hösten har väldigt många människor trotsat oron och i stället för att känna efter har de agerat. Om ni inte själva har gjort det
– jag tror chansen är rätt stor – så har ni läst om det; klädinsamlingar, idrottsklubbar som öppnar upp och bjuder in, pensionärer som håller egna svenskkurser, kvinnor som bjuder in till gemensam matlagning.

I min egen bekantskapskrets har jag Helena, som cyklar en tidig morgon i veckan till en ­kyrka som funkar som härbärge för nyanlända och hjälper till i frukostrusningen där. Lisa går en kurs för att kunna bli god man åt ett ensamkommande barn. Sofia och hennes familj är kontaktfamilj åt en pojke från Afghanistan. ­Anders stod inte ut med bilderna från Medelhavet, de fasansfulla bilderna på döda barn, utan tog ledigt från jobbet och åkte ner till Lesbos för att hjälpa till på plats.

Vad fick så många att gå från ord till handling den här hösten? Det får väl bli en fråga för forskningen men jag tror starkt på en bieffekt. Med engagemanget kommer personliga relationer och med personliga relationer krymper rädslan – och tilliten till andra
växer.

När världen står i brand är det naivt att tro att vi inte ska beröras av det. Men det behöver inte bara vara av
ondo. Jag tror att många av oss för lång tid framöver ­kommer att minnas den ovanliga hösten 2015.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 45. Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Ingen egen.

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…artigt ta i hand, för så är jag uppfostrad.

2 Det äckligaste jag vet är…
…att rensa avloppet i duschen.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
…duschens avlopp var självrensande.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…fan. Det är fult att svära men det känns ju så bra!

5 Jag rodnar när …
…aldrig, faktiskt! Har skam i kroppen men inte förmågan att rodna.

För ett par veckor sedan blev det officiellt. Efter 5,5 år och närmare 300 krönikor, lämnar jag Söndag, för att bli ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin. Detta har uppmärksammats av branschmedier, som Resumé, Dagens media och Journalisten.

Och av Östersundsposten, något jag blev varse via min medarbetare, Malin, vars föräldrar bor i ”stan” och är trogna ÖP-läsare.

Eftersom det inte blir så mycket större än att bli omnämnd i sin egen barndoms lokaltidning, kunde jag inte låta bli att surfa in på www.op.se och skriva ”Erika Scott” i sökfältet.

Mycket riktigt, rubben lät imponerande: ”Journalist från länet blir Aftonbladets nya printchef ”. Men sedan blev jag full i skratt, för underrubriken lydde: ”Frösöbördiga Erika Scott, tidigare Johanna Sjöbom, är ny printchef för magasinen på Aftonbladet”.

What?! Vem f–n är Johanna Sjöbom? Varifrån har de fått det namnet? Det enda jag kunde tänka är att de mixat ihop mig med min syrra (Johanna) och missuppfattat mitt flicknamn (Högbom).

Ändå. Det hela ledde till en festlig tråd på Facebook, där mina vänner spekulerade kring den ena konspirationsteorin, galnare än den andra.

Nåväl. Nu när jag kollade nyss, hade ÖP korrigerat fadäsen, men skärmdumpen sparar jag som ett kärt minne.

Vem som tar över efter mig? Jo, det gör min biträdande, Veronica Larsson, som låter hälsa att hon heter exakt så: V-E-R-O-N-I-C-A   L-A-R-S-S-O-N. Skulle hennes barndoms lokala publikation, Norrtelje tidning, påstå att hon i sitt tidigare liv har opererat under en annan identitet, ber vi att gemensamt få dementera detta rykte.

Till sist: So long, vi ses i redaktionsrutan. Hädanefter kommer jag att synas på bilden längst ner till höger, och byta titel till ”ansvarig utgivare”.

Men mitt namn – det behåller jag, även i fortsättningen.

Ps. Jag kommer att sakna er. Ds.

Jag bor vid en liten park i stan och har gjort så i många år. Vi flyttade hit för barnens skull när yngste sonen föddes. Här finns ­fyra dagis, sex lekplatser, en hygglig pulka­backe, ingen biltrafik och träd att klättra i. Och massor av barn. Det är med andra ord ett litet ­paradis för ungarna.

När vi flyttade hit var det alltid full fart utomhus.
Så länge det var ljust kunde man se småbarn som slogs om brandbilarna i sandlådorna, vingliga fem­­-åringar på cykel, förskolebarn som lekte kurragömma och äldre coola kids som for runt på skate­board.

Ni vet hur det brukar se ut och låta. Liv och ­rörelse. Skrik och skratt. Så där som ungar alltid hållit på.

Men de senaste åren har det hänt något. Leken­ har lagt sig och ljuden har tystnat. Gungorna hän­ger oftast stilla och cyklarna står fastlåsta i ställen.

När yngste sonen går ut brukar han finna ­parken helt öde. Inte ett barn så långt ögat når.

När jag frågar var kompisarna är blir svaret ­alltid detsamma: ”Inne och spelar.”

Statistiken ger honom rätt.

Forskarna talar om en smartphone-effekt.

Enligt Statens medieråd börjar majoriteten svenska barn använda internet när de är tre år. Unge­fär samtidigt som de börjar klara sig utan blöjor, med andra ord.

Några år senare får ungarna sin egen mobil­telefonmed pekskärm. Och sen blir de sittande i soffan.

På drygt tio år har killar i åldrarna 11–13 minskat sin fysiska aktivitet med en fjärdedel, enligt forskare på Göteborgs universitet. Bara en fjärdedel kommer upp i den rekommenderade aktivitetsnivån.

Ännu tydligare blir det här när ungarna kommer upp i tonåren.

Folkhälsomyndighetens senaste stora under­sökning om tonåringars medieanvändning kan
sammanfattas som en lång rad med brant ­stigande kurvor. Skärmtid, spelande, ohälsa – alla ­kurvor pekar uppåt.

Mest dramatisk är utvecklingen bland de ton­åriga tjejerna: 45 procent av 15-årigarna ­tillbringar nu mer än fyra timmar framför mobilen, datorn och surfplattan på vardagar. Det är en femfaldig ökning sedan 2005.

Det är också i den gruppen som man ser den högsta andelen psykosomatiska besvär: Huvudvärk, magont, sömnbesvär och nedstämdhet.

Oroande, ja, men inte särskilt förvånande. Barn gör ju som sina förebilder: föräldrarna. Du och jag.

Brittiska tidningar kallar oss generation zombie: Ständigt med mobilen i handen och uppmärksamheten någon annanstans än här och nu.

Det finns flera undersökningar om hur många gånger om dagen vi tittar på mobilen. För några år sedan talade man om 150 gånger om dagen.

Förra året konstaterade en brittisk undersökning att den siffran stigit till 211 gånger per dygn.

Det kan säkert stämma.

Vi sitter där och stirrar på det blåaktiga ­ljuset från våra små skärmar på bussen, vid busshållplatsen, i bilen, vid matbordet, på restaurangen.

I soffan.

Med en och en halv miljon smarta appar att ­välja
bland kan vi sköta det mesta i livet genom ­tele­fonen. Musikanläggningen styrs med en app. Tv:n med en annan. Temperaturen i bostaden med en tredje. Det finns appar för allt från att ­betala parkeringsbiljett och reservera bord på restaurangen till bankärenden och anmäla vabbdagar.

Och har vi inget vettigare att göra så slår vi ihjäl tiden på bussen med att kolla de ­senaste uppdateringarna i sociala medier, lyssna på musik.

Och så tar vi bilder på oss själva. Varje dag laddas miljoner mer eller mindre usla självporträtt upp på Instagram.

Bara undantagsvis använder vi ­telefonen till det den ursprungligen konstruerades för. Att prata.

Veckans krönikör: Namn: Fredrik Rundkvist. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Fru och två barn.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag reser ingenstans …
… utan min mobiltelefon. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ta en bild från fönstret. Jag samlar på utsikter. Ju fulare desto bättre. Men jag delar dem inte på sociala medier.

3 Jag blir rädd när …
… jag ser bilister med mobiltelefonen i handen. I USA sitter en av fyra krockande bilister med mobilen i handen.

4 Det händer att jag …
… tror att jag är den sista människan på planeten som aldrig tagit en selfie.

Några veckor efter att jag fött barn fick jag en kopp av min mamma i present.

Det står ”This is a great time to be a woman” på den, ett citat från den franska konstnärinnan Niki de Saint Phalle.

Kanske låter det konstigt men jag behövde koppen just då, jag behövde ha den i mitt skåp och på mitt frukostbord. Koppen kom in i mitt liv när jag var ett känslomässigt vrak. Dödstrött, överväldigad, livrädd, förälskad, förvirrad, lycklig, ängslig, nedstämd.

Starkare än någonsin och svagare än någonsin.

När jag satt i soffan i lägenheten och ammade, omgiven av små nerspydda minikläder och blöta behåinlägg, förstod jag ju att den där slitna klyschan var alldeles sann: från och med nu var allt annorlunda. Att vara kvinna, att få ha levt som kvinna på gott och ont i nästan 35 år, hade slutligen fört mig hit. Jag befann mig på en plats som så många kvinnor befunnit sig på före mig. Min mamma, min mormor, min svärmor, min granne, min idol, min kompis.

Skör i en soffa, med det allra sköraste i famnen.

Ett och ett halvt år senare halvlåg jag på en sliten bänk i entrén till Södersjukhuset och väntade på en bår. Jag blödde för mycket för att kunna ta mig in till receptionen, jag var mitt uppe i ett missfall.

Under operationen samma kväll, precis innan jag sövdes ner för att skrapas, tittade jag upp i det alldeles kritvita taket och tänkte på min kopp. Att vara kvinna hade också fört mig hit. Bara en våning och några meter från rummet där min son mötte mina ögon och greppade tag om mitt finger för första gången.

Det är sånt som kan hända en kvinna. Vi kan bära ett barn i nio månader, vi kan också mista det på vägen. Jag har burit ett barn i nio månader och jag har mist ett i vecka elva. Oavsett vilket fortsätter tillvaron att pågå. Vi förväntas pågå. Starkare än någonsin, svagare än någonsin.

Jag gick till jobbet en vecka senare. Höll i möten, korrekturläste, fikade med mina kollegor. Jag bytte binda inne på toaletten men annars märktes det kanske ingenting.

Livet fortsatte och jag följde med.

Allt slit, allt blod, all kamp.

Får man förbanna sitt kön? Åtminstone någon gång då och då? När det känns tungt?

En blick ner i spjälsängen. Han sover, och andas tungt. Nappen har trillat ut och ligger vid sidan av hans vid­öppna lilla mun. Jag lägger på honom täcket och går ut för att dricka te.

I skåpet står min kopp och påminner mig. ”This is a great time to be a woman.” Det är det vackraste jag någonsin läst och åtminstone ibland är det dessutom sant.

Veckans krönikör: Namn: Olivia Svenson. Ålder: 37 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och 2,5-årig son. Gör: Jobbar som journalist på Aftonbladet sedan tio år tillbaka.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag dansar om … … någon vänlig själ spelar Street life med Randy Crawford.

2 Det skulle aldrig hända att … … jag använder en disktrasa.

3 Jag önskar att jag hade … … skrivit manuset till danska tv-serien Matador eftersom den är genialisk.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … kött, pommes frites, bea och bedövande mängder vin.

Hm, undrar hur vi, trots allt, kommit så långt i evolutionen? Vi är ju praktiskt taget idioter.

Visste du att vi i Sverige köper över 200 miljoner liter vatten på flaska varje år?

Här går det att påpeka att 1 000 barn i världen dör av brist på rent vatten varje dag, enligt Unicef, för att alla ska förstå hur bisarrt det är. Men meningen ”200 miljoner liter flaskvatten” räcker gott.

Och här kommer en siffra till:

Priset för detta flaskvatten är i runda slängar 8 000 000 000 kronor. En halvliter vatten kostar ofta rent av mer än 20 kronor. Jag har fan i min lilla låda betalat 30 spänn för 33 cl bubbelvatten. Vatten är alltid mycket dyrare än mjölk, en betydligt mer komplicerad livsmedelsprodukt.  För att inte tala om bensin.

Men okej, vi kan runda av lite nedåt. Trots allt är ju 1,5-litersflaskor på Coop, Ica eller Lidl billigare än 40 kronor litern. Låt säga: Sex miljarder kronor. Sex miljarder kronor betalar vi årligen för vatten som kostar en bråkdel att tillverka.

För bara 20 år sedan fanns knappt denna marknad i Sverige. Den fanns i länder med dåligt dricksvatten eller problem med torka. Flaskvattenmarknaden ökar ständigt, för tio år sedan drack vi ungefär 150 miljoner liter köpevatten om året. Nu bälgar vi i oss Loka eller Ramlösa, eller vitaminvatten som inte ens är nyttigt – det är fem, sex sockerbitar i vissa sorters vitaminvatten.

Att dricka för mycket vatten kan också vara livsfarligt.

– Att det skulle vara hälsosamt att dricka mycket vatten är fullständig nonsens från början till slut, sa till exempel professor Agnes Wold på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg redan 2003 och det budskapet har hon upprepat gång på gång på gång sedan dess, bland annat i ”Sommar” i P1 förra året.

Problemen som uppstår är att saltbalansen i kroppen blir fel när man kissar för mycket. Människokroppen kan inte göra sig av med hur mycket vatten som helst. Vattnet blir kvar i kroppen och går ut i cellerna.

– Vad du dör av är att det går in vatten i cellerna i hjärnan. Hjärnan svullnar och blodtillförseln stryps.

Men vi fortsätter att dricka dyrt designervatten utan att vi är törstiga. Det ligger många hundra marknadsföringsmiljoner bakom vårt sug efter att betala dyrt för en produkt som redan finns i närmaste vattenkran.

Vi vet att vi fallit för en trend. Vi vet att det är dyrt och miljödumt att köpa plastflaskvatten transporterat från någon ”hälsokälla” eller från Frankrike eller coolt vatten med ”vitaminer” i. Vi vet, egentligen, att kroppen talar om för oss när vi behöver vatten genom att göra oss törstiga.

Då, och bara då, behöver vi dricka vatten.

Vi vet allt det här. Vad är det för fel på oss? Varför är alltid vetenskapen chanslös mot reklamkampanjerna och de knäppa hälsosajterna på nätet? Varför vill vi bli lurade?

Jag är inte bättre än någon annan. Jag brukade släpa hem litervis med kolsyrat vatten innan jag insåg hur befängd jag var och skaffade en sodamaskin. Kolsyra är ju gott ibland. Men sedan gick den sönder. Nu dricker jag kranvatten och ibland unnar jag mig en flaska kolsyrat för 25 kronor och känner mig riktigt, riktigt dum medan jag njuter av hur det spritsar i munnen.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 43.
Familj: Fru och tre barn.
Yrke: Journalist. Krönikör och tv-programledare på Aftonbladet, radioprogramledare för Karla­vagnen i P4.
Bor: Stockholm. 

3xtankar i mitt huvud:
1  Som osalig ande skulle jag spöka för …
… kungen och Silvia eftersom det vore roligt att se hur de har det, inte för att skrämma dem. Äter de filmjölk? Kollar de på ”Så mycket bättre”? Pussas de?

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… testa sängen samtidigt som jag kollar att det finns CNN, Sky eller Fox på tv:n. Då känns det som utomlands även om hotellet ligger i Sverige.

3  Vill du få mig på fall säger du …
…hey hot papa!

I pappas lilla by i Kroatien ligger en hund begraven.

Bokstavligen.

Uppför den gamla stentrappan bakom grannhuset, förbi vinrankorna och fikonträden hittar man den. Gravstenen med inskriptionen ”här vilar en klok och trogen vän”. Det är inget provisoriskt hafsverk utan en riktig, rejäl gravsten, en sån som människor får när de går bort. Lav, som betyder lejon, var grannens hund, och stenen är ett kärleksmonument.

När Lav ännu levde, och grannens fru ännu­ levde, råkade min pappa höra en privat konversation mellan grannen och hans hund. ”Om man hade en fru som var lika snäll som du, då skulle man vara en lycklig man”, sade grannen och tittade djupt in i Lavs hundögon. Lav sade ingenting, men förstod nog ändå, trodde pappa.

Lav var nämligen känd i byn för sin intelligens, sin empati och sitt tålamod.

När byns sladdertacka kom och hälsade på, tveklöst för att försöka luska ut något av skvallervärde, parkerade sig Lav i den bekvämaste stolen så att hon inte skulle stanna så länge. När Lav mötte krogägarens treårige son på stranden och fick en ilsken liten knytnäve rakt i ansiktet tittade han bara förebrående på barnet, skakade på pälsen och lufsade vidare.

Jag har undrat varför grannen inte har skaffat en ny hund. Men en livskamrat kanske inte är något man skaffar hur som helst. Dessutom var grannen med i en bilolycka för några år sedan och hasar fram med krycka. Han kan inte ens ta sig alla trappstegen till Lavs grav så hur skulle han då kunna rasta en hund? Sedan Lav dog har det dessutom dykt upp handmålade skyltar i byn med överkorsade hundar på. Inga fyr­fotingar får vara på stranden eller piren och lösa hundar skrämmer turisterna.

Men när man är något och 80 år gammal har man inte råd att vara kräsen. Trots att två­fotingarna aldrig kan vara lika trogna och pålitliga som en hund (man vet ju inte vad som döljer sig bakom deras leenden eller vad de muttrar när man inte hör) har grannen fått en ny kamrat.

Varje morgon sitter grannen på terrassen och väntar på att min pappa ska komma ut. Sedan sitter de där, på varsin sida av den lilla muren som skiljer terrasserna åt, och tittar på havet. De pratar om vågor och båtar och väder. Men mest tiger de tillsammans.

Pappa bjuder på kaffe. Grannen bjuder på vindruvor. Pappa köper cigaretter till grannen när han åker in till stan för att handla. Grannen bjuder på mer vindruvor.

Och en dag går pappa till Lavs grav och städar undan grenar, kvistar, löv och ogräs, så att stenen står där lika fin och prydlig som dagen grannens hund begravdes.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla in badrummet.

2 Vill du få mig på fall …
… är du snäll och rolig, i den ordningen.

3 Jag reser ingenstans utan …
… en bok, eller flera.

4 Jag blir rädd när …
… jag möter män i grupp.

Popkulturen är besatt av människans undergång. Jag kan inte räkna hur många böcker jag har läst, hur många filmer jag har köpt biljetter till och hur många tv-serier jag har knarkat hemma i soffan som går ut på att människan, som vi känner henne, antingen riskerar att utrotas eller utplånas.

Det kan bero på meteorer. Det kan bero på kärnvapen. Det kan bero på jordbävningar. Det kan bero på smarta apor. Det kan bero på att kvinnor och män blir sterila. Det kan bero på apokalyptiska stormar eller resistenta bakterier eller datorer som blivit medvetna om sin egen existens. Det kan till och med bero på vampyrer eller zombier eller invasioner av utomjordiska varelser.

Vissa av historierna är påkostad Hollywood-buskis (oljeborrarna i Armageddon). Vissa är oförglömliga (Cormac McCarthys Vägen eller Margaret Atwoods Oryx och Crake).

Budskapet är lika gammalt som Uppenbarelseboken i Bibeln – en dag kan eller tar civilisationen slut.

Ridå. Sista beställningen. The end. Tack för kaffet. I did it my way.

Ju äldre jag blir desto mer börjar jag misstänka att nöjesvärldens ragnaröksdisco är en symbol för en smygande skräck som alla känner av och tvingas leva med i dag – klimatförändringar och global uppvärmning.

Åh, jo. Låtsas inte nu. Jag vet vad du egentligen är rädd för. Jag vet vad du inte ens vågar tänka på. Jag är som du.

I år blev en miljöprofessor vid Stockholms universitet, Johan Rockström, den mest delade sommarprataren i sociala medier. Han varnade om allt det som den överväldigande majoriteten av alla oberoende forskare i dag är ense om: Om inte vår förbränning av fossila bränslen och andra miljöförstörande illdåd begränsas ordentligt, eller upphör helt och hållet, kommer korallreven att försvinna, Amazonas regnskogar att kollapsa, isarna att smälta och haven att dö. Livet för kommande generationer kommer att bli oerhört svårt, kanske omöjligt. 

I sin senaste och omfattande bok Det här förändrar allt skriver aktivisten och författaren Naomi Klein om klimathotet och gav bland annat en bild av det paradoxala i att kapitalismen, som åtminstone har skänkt delar av mänskligheten ett större välstånd och bättre hälsa än några andra ideologier, också håller på att förstöra möjligheterna för liv. 

Det går inte att borra sönder, skända och våldta jorden för profit längre, inte med samma samvetslösa frenesi.

För några veckor sedan gjorde den amerikanska presidenten Barack Obama en lång intervju i rockmagasinet The Rolling Stone där han, noggrant och utförligt, redogjorde för sin kanske värsta huvudvärk och oro under sin sista tid som världens mäktigaste man – miljön.

Fruktan förenar. Eller som teknikmagasinet Wired formulerade det på Twitter: Klimathotet är så akut att till och med USA och Kina är överens om det.

Under det mörka molnet verkar vår underhållning försöka bearbeta det som få orkar tänka på symboliskt. Och i dystopigenren har jag i så fall inte hittat en vackrare bok än Station eleven av Emily St John Mandel.

I Station eleven går världen under av samma sjukdom som i Stephen Kings roman Pestens tid, en superförkylning. Men till skillnad från andra böcker på liknande tema skriver inte Emily St John Mandel i huvudsak om barbari, våld och umbäranden. I stället fokuserar hon på människans känslor, minnen och relationer.

Vilka vill vi ringa till när slutet kommer? Vad kommer vi ihåg? Vad saknar vi? Vem vill vi hålla i handen? Vad bryr vi oss om när hela tillvaron når sin sista september?

Resultatet är en sorglig men också trösterik påminnelse om vad vi en dag riskerar att förlora – en mirakulös och skör värld, vår kärlek och empati, oss själva.

Min brors fru blev så bergtagen av Station eleven att hon rekommenderade den till en kollega som höll på att dö av cancer. Mot slutet läste släktingarna boken högt vid sjukbädden. 

Hen fick tyvärr inte veta hur den slutade.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39.
Familj: Mor, far, storebror.
Gör: Musik- och nöjeskrönikör på Aftonbladet.
Bor: I bostadsrätt i Stockholm. 

4xtankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… religiösa fanatiker av alla slag eftersom de förgiftar världen med sina obscena och världsfrånvända irrläror.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla minibaren.

3 Vill du få mig på fall säger du …
… ”mahna, mahna”.

4 Jag reser ingenstans utan min…
… datorväska.