Söndags stylist Ehva Löpp fick ett brev från läsaren Ann-Christine.

”Jag har helt kört fast i mitt klädval”, skrev Annci och förklarade att att köpa kläder mest var förknippat med ångest. ”Festkläder äger jag inte alls och det händer att jag hellre tackar nej till en inbjudan än att jag utsätter mig för den stora provrumsförnedringen”, fortsatte Ann-Christine och avsluta med ett ”HJÄLP!!!”.

Självklart ryckte stylist-Ehva ut och hon tog med sig makeup-artisten Anna Frid av bara farten. Och vilken resa det blev för Ann-Christine! I veckans Söndag får ni se hennes förvandling i tre olika stilar: Fest, jobb och vardag.

”Jag åkte raka vägen och köpte en flaska bubbel när vi hade fotat klart för jag var så glad!”, summerar Ann-Christine dagen.

Kolla in förvandlingen i tidningen!

Och ha en bra vecka allihop.

Varje år köper vi 15 kilo kläder per person – och slänger 8 kilo. Klädtillverkningen i sig är en miljöbov och när vi sedan slänger det vi inte längre behöver finns det inget vettigt sätt att återvinna tygerna på.

Det här har modeskaparen Camilla Thulin funderat mycket kring.

I veckans Söndag förklarar hon hur vi ska tänka när vi köper kläder, hur vi tar hand om de plagg vi har och hur kläderna håller längre.

Smarta tips både för plånboken och miljön.

Vår relationsexpert Malena har fått ett brev från ”Åsa” vars man tjatar på henne och vill att de ska testa swingersex – något Åsa inte alls är sugen på. Vad tycker Malena att Åsa ska göra? Svaret hittar du tidningen tillsammans med allt annat ni 282 000 läsare av Söndag är vana vid.

Veckans bästa läsning, helt enkelt!

Vi satt som klistrade framför nyhetssändningarna de där juldagarna för snart tio år sedan. En undervattensjordbävning i Indiska oceanen hade orsakat en tsunami som vällt in över ett ofattbart stort område: Från Indonesien, Sri Lanka, Thailand och Indien ända till Afrika.

Monstervågen hade på vissa ställen varit 15 meter hög och krossat det mesta i sin väg. Skalvet, som mätte drygt 9 på Richterskalan, var det kraftigaste på 40 år och vid varje rapport steg dödssiffrorna. Nyheterna sände i princip dygnet runt och vi lärde oss namn på platser som Andamamerna, Khao Lak och Banda Aceh.

Och vi lärde känna Fritidsresors presschef, Lottie Knutson. Sög i oss varje stavelse hon sa. För medan UD och svenska regeringen inte verkade förstå vidden av det förfärliga, ryckte Lottie ut. Hon begrep att det gällde att reagera snabbt. Att paradisstränder hade förvandlats till helveten. Att läget var krisartat. Att räddnings- och sjukvårdspersonal behövdes.

Lottie intervjuades. Lottie förklarade. Lottie agerade.

Till skillnad från statsminister Göran Persson och utrikesministern Laila Freivalds (som för övrigt inte visste var Phuket låg).

I efterdyningarna fick landets styrande hård kritik och hade någon, på riktigt dragit i gång kampanjen ”Lottie for president”, då hade Lottie blivit president.

Hon hade definitivt fått min röst.

Men hon hade inte tagit emot den. Hon var en mycket motvillig hjälte, som ”skulle varit usel som politiker”, berättar hon i intervjun i veckans Söndag och fortfarande, efter tio år, känner hon sig obekväm med Lottiehysterin som uppstod.

– Vi var mitt i ett nationellt trauma och jag var en sorts askungehistoria i det, säger hon i Tina Frennstedts intervju.

Jag håller inte med. Jag såg inte en askunge. Jag såg en stark kvinna, som kavlade upp ärmarna, tog ansvar och gjorde jobbet som Sveriges regering inte pallade.

Lottie for president.

Det är sen lördagseftermiddag och jag står i köket och fixar middag tillsammans med maken. Som ljudkuliss har vi Spotify-listan Best of British: Classic hits from the 80’s and 90’s.

Jag tänder ljus, öppnar en flaska rödvin, räcker ett glas till Dan och hajar till när jag ser att han är alldeles blank i ögonen. Min man, som jag har sett gråta vid max fem tillfällen på 22 år, är rörd till tårar.

Anledningen stavas Duran Duran, Dexy’s Midnight Runners och Simple Minds – brittiska band som han lyssnade mycket på som tonåring. Hans tårögdhet är sprungen ur en kombo av nostalgi och hemlängtan (han är ju engelsman, om någon nu har missat det).

Reaktionen är inte ovanlig, enligt tidningen Forskning och framsteg, eftersom hörseln är det sinne som, näst efter lukten, har störst inflytande på vårt minne. Musik har alltså makten att trigga i gång starka känslominnen, både trevliga och sorgliga. Vem har inte stängt av radion när dj:n har valt en låt som hänger ihop med en smärtsam kärleksincident?

Särskilt ungdomens melodier har en särställning i vår minnesbank, enligt tidningen: ”De flesta och livligaste minnena knutna till musik tycks vi få under ungdomstiden och tidig vuxenhet, i 15 till 25-årsåldern. Då inträffar många avgörande händelser som formar vår identitet, och musiken spelar stor roll”.

Men låtlistan som väcker Dans inre tonåring till liv, saknar mitt viktigaste spår: Sweet dreams med Eurythmics. Den låten skulle ta mig direkt till sommaren 1983, med allt vad den innebar.

Vad hände då? undrar ni.

Det, mina vänner, är en helt annan krönika.

Kroppen är deras levebröd och de har ständigt världens ögon på sig.

Lägg sedan till ett trådsmalt skönhetsideal så flippar det lätt ut. Hollywoodkändisarna gör allt för att hålla sig i form, eller vad sägs om att dricka cayennepeppar, käka bi-pollen – och injicera hormoner från en gravid kvinnas urin…

I veckans Söndag går vi igenom stjärnornas galna dieter. Läs, förundras … men testa inget av det här hemma, är ni snälla.

Vad som däremot är ett problem på riktigt för många är sockerberoende. Vi svenskar äter mest godis i världen. För många av oss fungerar sockret som en belöning – för en del slutar det i ett beroende.

En av dem är Cecilia Folkesson. Hon levde i flera år med ett ständigt sug efter godis, glass och bullar.

”Hade jag godis hemma åt jag upp alltihop. Direkt. Jag kunde inte spara sötsaker, det gick inte att kontrollera”, säger hon.

Men Cecilia lyckades bryta den onda cirkeln. I veckans tidning får ni reda på hur.

Dessutom: Mode, Mysteriet, Kryss & quiz, Samtalet, Mat, Vin, Resa, Bok, Fråga Malena och Terry, Astro, Skönhet.

Är du främlingsfientlig, trångsynt och hänsynslös? Jasså inte? Då är du även falsk!

Så börjar artikeln om de nya dödssynderna i veckans Söndag. Mannen som sticker ut hakan och påstår att de flesta av oss är till exempel främlingsfientliga även om vi inte vill erkänna det själva är läkaren och författaren Stefan Einhorn.

Genom intervjuer och undersökningar har han sammanställt våra sju värsta egenskaper – de nya dödssynderna.

Och visst känner man igen sig både en och två gånger. Som tur är får vi också reda på hur vi ska hantera och bli kvitt alla dessa mindre smickrande egenskaper.

En annan sak vi gärna håller borta så här års är förkylningar. Vår hälsoreporter har tagit hjälp av ett riktigt proffs, immunologen Sanna Ehdin Anandala, för att reda ut hur vi håller oss friska i vinter. Missa inte det!

Ha en bra vecka … och det menar jag verkligen. Det är inte en av alla de lögner som vi, enligt Stefan Einhorns forskning, hasplar ur oss varje dag och som ingår i den första nya dödssynden – Falskhet. Som när vi säger ”kul att se dig” när vi egentligen inte alls tyckte det var så kul…

Det började med att jag, lite tanklöst, verbaliserade en tanke till Söndags hälsareporter, Hanna:

– Kanske man borde börja springa på lunchen?

Eftersom Hanna brinner för sitt specialområde och sällan försitter chansen att göra sina medmänniskor lite sundare, drog hon blixtsnabbt i väg ett redaktionsmejl: ”Finns intresse för att sträcka på benen en gång i veckan? Vi joggar i en halvtimme – utan prestige, tidtagning och allt sådant – total njuuutnjng alltså”.

Intresse fanns. Redan nästa dag möttes sju av oss utanför entrén prick klockan 11.30, medan Johan, som fnyser åt fysiska gruppaktiviteter, stack i väg på egen hand, driven av stenhård death metal-musik i hörlurarna.

Nu, efter sju veckor, håller träningstrenden i sig. Hanna skuttar med regelbundenhet ner på gräsmattan för att göra burpees, upphopp, knäböj och armhävningar. Johan och Kristofer har fastnat i appen Runkeeper och ägnar luncherna åt att diskutera intervallpass och så kallade split-tider, medan Gunilla, likt Stålmannen, svidar om till tajts vid arbetsdagens slut och hoppar av t-banan några stationer för tidigt för att lubba sista sträckan.

Själv laddar jag för att klara min nästa 10-kilometerstävling, Tunnelloppet, och försöker komma ut tre gånger i veckan, med Kristofers fjäderlätta löpstil som målbild. Karln är en naturbegåvning, vilket är oerhört irriterande för oss andra.

Men Hanna nöjer sig inte med att peppa sina medarbetare i form – nu är det din tur. Här bjuder hon på ett löpschema, som gör att du inom tio veckor kan kuta minst fem kilometer.

Så snör på dig dojorna och dra ut i spåret, och glöm inte Hannas mantra: ”Utan prestige, tidtagning och allt sådant”. Det ska, trots allt, inte vara någon tävling.

Bara total njuuuutning.

Föräldrar har alldeles för mycket ångest. Nu också makaronångest. Själv vägrar jag. Vägra du också. Slappna av lite.
För mig är det rätt enkelt att fjäska för mina barn genom att ge dem vad de ber om – pasta, pasta, pasta! – eftersom jag själv tycker att ­makaroner med falukorv och ketchup är förträffligt gott. Enkelt och ingen tjatig stämning.
En typisk vinstvinst-situation alltså?
Njae. Jag är inte blåst i huvudet trots all ­Skogaholmslimpa jag åt som liten. Jag vet att vitt mjöl och socker är onyttigt för både kropp och hjärna. Kött också, främst för miljön. Så visst gnager det lite.
Men jag är lat, så jag står ut.
Sedan trycker jag ut en halv deciliter ketchup till, ler självgott åt att den enligt etiketten är ­ekologisk och lider med alla arma föräldrar som djupt ångestridna utkämpar detta krig mot barn och makaroner (ett krig som är nästan omöjligt att vinna).

Jag har föräldraångest som alla andra men jag vägrar dras in i denna galet skuldbeläggande hysteri. Det är hysteri. Krav på total perfektion ställs på föräldrar, särskilt min typ av Söndagstidningsläsande medelklassföräldrar, som redan är utmattat korrekta och präktiga (råsaft­smoothies, genusmedvetna kläder, godis bara på lördagar, rasismfria barnböcker, ekomüsli, second hand-skor, etc) eftersom vi inte kan ­skylla på att vi inte vet bättre eller inte har råd.
Det är inte konstigt, krav bör ställas på oss. Att vara medveten och trots det följa minsta motståndets lag – som att säga negerboll om chokladboll eftersom ”vi alltid sagt så” – är bara för dåligt. Det är direkt elakt eftersom det ­drabbar någon annan, i detta fall ungarna.
Men.
Det är omöjligt att orka allt. Jag orkar inte. Vid makaroner säger jag stopp å belägg. Ingen mer skuld. Jag bestämde mig slutgiltigt när jag läste en, enligt mig, komisk krönika i Göteborgs-­tidningen med rubriken ”Sluta makaron-­knarka våra barn” som hänvisade till en bok av hjärnforskaren Martin Ingvar och medicin­journalisten Gunilla Eldh.
De menade att makaroner och falukorv och ketchup borde vara barnförbjudet, enligt ­skribenten Frida Boisen. Ja, barnförbjudet.

Alldeles uppenbart var detta alarmistiska personer som tog sin lilla nisch i världen på ­alldeles för stort allvar, alternativt vill skrämma föräldrar att köpa deras bok. Inga seriösa människor använder ord som ”sockerknarka”, ”sockerdopad” eller ”makaronknarka”.
Socker är varken metamfetamin, alkohol eller anabola steroider. Socker är heller inte växthuseffekten, ebola eller fascism.
Men, oj då. Det visade sig att jag var ­ensam om att se humorismen i krönikan. Reaktionerna på texten … alltså … föräldrar tog den på allvar! De verkade tro att barnens hjärnor skulle sluta fungera vid nästa portion snabbmakaroner.
Roligt det också, men mest väldigt deppigt och ledsamt.
Föräldrars dåliga samvete kan tydligen inte nog överskattas. Föräldrar vill vältra sig i sin uselhet. Föräldraångest har blivit en livsstil, ett sätt att säga – och visa upp – ”jag bryr mig”.
Detta självhat gissar jag är ­betydligt sämre för barnen än ­makaroner med ketchup.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 42.
Yrke: Krönikör, programledare.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: På Södermalm, Stockholm.

5 tankar i mitt huvud:

1.  Jag blir glad …
… när jag på en svamppromenad hittar en båt i skogen, som i filmen Mud.

2. I mitt kylskåp finns det alltid …
… mjölk, som jag själv inte druckit på 25 år. Mjölk är lika åldersbestämt som tre­hjulingar.

3. Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… skrika ”plugga ordentligt och länge, grabbjävel!”

4. På min gravsten bör det stå …
…”Här vilar världens äldsta man”.

5. Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… förfölja Carola.

Dörren är stängd och där inne sitter han framför datorn – timme efter timme.

Han som var så duktig i skolan och satsade allt på fotbollen finns inte längre. Nu är det spelets regler som gäller. Jakten på att nå nästa nivå är viktigare än allt annat.

Har du tonårsbarn – och framför allt en tonårig son – är chansen stor att du känner igen dig i den här beskrivningen.

Men när blir det ett problem och var sätter man som förälder gränsen?

”Spelandet innebär inte något negativt per automatik”, säger Patrik Wincent, terapeut och specialist inom dataspelsmissbruk, i veckans Söndag.

I tidningen får du som är orolig att ditt barn spelar för mycket nycklar till att ta reda på om problemet är ett missbruk eller inte. Patrik Wincent förklarar också hur du och ditt barn kan göra när spelandet gått över styr.

Vår andra stora satsning den här veckan handlar om något av det trendigaste som finns just nu – löpning! Vi riktar oss till dig som gärna skulle vilja komma igång. Du får ett dag-för-dag-program över fem veckor som gör att du utan problem fixar fem kilometer i löpspåret.

Missa inte heller del två i vår serie ”Att leva med en psykopat”. Sanna, 35, trodde att hon träffat sin drömprins men snart kontrollerade Peter hela hennes liv.

Vad diskuteras flitigast i landets fikarum just nu?
Jo, politik. Och Paradise hotel.
Ni har säkert skrattat gott åt twittraren @fridadiana geniala tweet ”om riksdagen var som Paradise Hotel”.
Hon hade suttit och knåpat ihop bilder på partiledarna i Paradise hotel-miljö med typiska PH-citat som:
”Känns så jävla skönt att äntligen få vara i fucking paradise! Nu är det jag som styr spelet”, säger Stefan Löfven.
Medan Jonas Sjöstedt säger: ”Stefan är så jävla falsk. He’s a backstabbing bitch”.
Ja, ni förstår den slående parallellen.
Valspurten 2014 bockade av alla de viktigaste ingredienserna i en dokusåpa (förutom sex då …).
De senaste veckorna har politiken handlat om att rösta bort och rösta fram och framför allt att rösta fel.
Det handlar om en kamp mot vad vi har titulerat det onda, och det goda vilket ofta är essensen av en dokusåpa.

Samtidigt kastade TV3 in ett gäng ungdomar som inte känner varandra i ett hus uppe i de mexikanska bergen. I det så kallade paradiset. Spelet går ut på att hela tiden attrahera en partner att stå med till nästa veckas parceremoni.
Där emellan pågår ett spel med sex och ständiga intriger mellan de sluga spelarna och de mer ödmjuka.
Har du ingen partner, åker du ut.
I finalen vinner den som i slutändan lyckats hålla fast vid en partner och får majoriteten av PH-kollegornas röster.
Det konstaterades nyligen att fler sökte till ­Paradise hotel än till lärarutbildningen förra året.
Oroväckande tycker givetvis många, men vad skulle du helst välja om det stod mellan det ena eller det andra?!
1. Att ta studielån för att plugga till ett yrke som har dålig löneutveckling, låg status, är ­under ständig kritik och har pressande arbetsförhållanden.
2. Att åka till Mexiko, bli solbränd, träffa nya människor, bli känd, festa, bli filmad 24 timmar om dygnet, maximal tv-tid och garanterat hundratusentals fans på Instagram.

En av politikernas många utmaningar inför årets val var att nå unga och personer med invandrarbakgrund, där ­valdeltagandet brukar vara lägre.
Sociala medier har inte bara gjort varenda användare till en egen ­publicist utan också förskjutit makten från politikerna och ­media.
Vi kan inte, oavsett om vi tycker att dokusåpor är förkastlig tv, förringa vilken makt deltagarna kan få.
Det är förra årets genivärvning till såpan, Samir Badran som har över 260 000 följare på Instagram, inte Stefan Löfven.
Det är till Samir ungdomar som har det tufft hör av sig till, inte Annie Lööf.
Så till dig som moraliserar över Paradise hotel och avskriver deltagarna som bara korkade.
Tänk igen.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Bor: I skärgården.
Yrke: Skriver och gör tv.
Familj: Gift med Mattias.

5 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu…
… planterar jag och ­maken vårlökar i trädgården.

2. Jag våndas över…
… de aggressiva mejlen i min inbox efter att ha skrivit om jämställdhet.

3. Tittar jag på…
… den franska versionen av dansksvenska Bron, kallad The tunnel på SVT. Rekommenderas!

4. Jag får panik…
… på alla människor i det här landet som tar humorlösa selfies och lägger ut på Instagram. Sluta genast!

5. Jag drömmer om …
… att bygga ut huset med ett orangeri.