För ett par veckor sedan publicerade Aftonbladet en mycket avklädd debattartikel av författaren och musikern Bosse Löthén. Texten beskriver hur han frilansat i olika branscher sedan han var 13 år. Hur han, trots att tillvaron varit osäker och slitig, alltid har kunnat försörja sig och sina barn.

Tills nu. Han är sjuk, behöver opereras, och på grund av sjukpenningsreglerna får han knappt någon ersättning. ­Efter ett vuxenliv av eget företagande står han utanför alla trygghetssystem.

Hans enda utväg är att söka socialbidrag, men han får nobben även av soc, eftersom han lånat pengar av sin mamma, ”vilket räknas som inkomst”, enligt socialsekreteraren. Att hans mor är pensionär och behöver vartenda korvöre själv, det tar inte reglerna hänsyn till. Ja, ni fattar? Cirkeln är inte bara sluten, den är ond också.

Jag ska inte referera hela artikeln, den tycker jag ni själva ska läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17712542.ab, där Bosse beskriver sin utsatthet mycket tydligare än jag. Hans historia är gripande, men ändå osentimental och jag tänker att om en sådan välformulerad person har svårt att göra sin stämma hörd hos svenska myndigheter, hur går det då för alla andra sårbara, utstötta, fattiga, sjuka?

Åt fanders, är min gissning.

En annan person, som vet hur det är att leva på samhällets skuggsida, är rapparen och Så mycket bättre-aktuelle Ken Ring. I Magda Gads intervju på sidorna 52–57 i veckans Söndag berättar han hur han gått från utslagen till att vara den som desperata ungdomar ­mejlar till för stöd.

Kens texter får kids, som är redo att hoppa från Västerbron, att tänka om. Hans engagemang får ungdomar att tro på sig själva och att det finns en annan framtid än den som går åt fanders.

Svenska myndigheter har mycket att lära.

För fem månader sedan stod Simon Kachoa och Emma Eklund i final i Biggest loser. Simon vann och Emma blev den kvinna i programmet som gått ner mest någonsin.

Men det var då den största utmaningen började – att inte gå upp i vikt igen. För Söndag berättar Simon och Eva hur livet blev och delar med sig av sina bästa tips.

”Lär dig att hantera svackorna”, säger Simon Kachoa.

Ken Ring sticker ut i årets upplaga av ”Så mycket bättre” med sina låttolkningar. Och han har en historia att berätta som alla borde läsa. Missa inte den i veckans tidning.

Mer i Söndag: Andrea föll offer för en nätpedofil, Carina Berg om den ultimata hämnden, veckans 5:2-recept, mästerkonditorns amerikanska bakverk … och mycket mer!

Det sägs att handen som gungar vaggan styr världen. Jag hoppas att det är sant. Jag har inte barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få några. Men de senaste månaderna har föräldrarollen som sådan smugit in i mitt medvetande, smugit under huden på mig, smugit in i hjärtat.

Mammor och pappor i Afghanistan, Irak och Sverige har inom loppet av de två senaste månaderna visat mig osjälvisk övertygelse, gränslöst offer och kärlek som övergår allt förstånd.

Jag var inte riktigt förberedd på det. Men jag tycker om det.

September, Afghanistan. En mamma dör i barnsäng. Pappan, som plötsligt är ensam med en dotter, tittar på flickan och fattar ett, i det landet, högst ovanligt beslut. Hon ska inte giftas bort. Hon ska få en utbildning. Hon ska se till att det här inte drabbar andra.

Handen som gungar vaggan styr världen.

För när jag träffar den flickan nu, 18 år senare utbildar hon sig till barnmorska i Svenska Afghanistankommitténs regi. Hennes far har brutit mot alla byns normer och skickat sin dotter sex timmar bort, för att hon ska få lära. Hon är lycklig. Hon är stolt.

Oktober, Irak. Hon var tvungen att fly. För att förklara det så enkelt som möjligt: De höll på att bomba sönder hennes by. Men hon kände att barnet i magen inte skulle klara stressen och pressen med strapatsen de där sista dagarna av graviditeten. Och inget var viktigare än att barnet skulle få leva. Så kvinnan stannade i Syrien, gömd i sitt hem. För att, mitt i kriget, ha en plats där hennes barn kunde komma till världen i någon form av harmoni. Hon födde sin dotter, låg stilla med henne i två dagar så att bebisen skulle bli lite starkare, få lite mat. Sedan knöt hon flickan runt sitt bröst, och lämnade landet.

Och när jag träffar den kvinnan i ett flyktingläger i Irak visar hon upp sin nu månadsgamla flicka med en sådan stolthet. Säger att hon inte vet hur, men att dottern ska få ett bra liv.

Och jag tror henne.

För handen som gungar vaggan styr världen.

November, Sverige. En bok ska skrivas. Min deadline, som legat över mig hela året, närmar sig. Jag är stressad. Jag är pressad. Jag har stängt av telefonen. Jag vill inte prata med någon. Jag vill inte träffa någon. Då ringer det på dörren. När jag mot min vilja öppnar den är det ett blomsterbud. En sagolik höstbukett med rosor, germini och krysantemum. ”Det kändes som att du behövde de här” står det på kortet från min mamma.

Jag ringer henne för att säga tack, och hon lyckas ännu en gång med den där bedriften som jag aldrig riktigt har förstått. Hon torkar mina tårar över telefonen.
– Lycka till med det du måste göra, säger hon.

Och när jag sätter mig vid datorn och äntligen tar mig i kragen tänker jag att handen som gungar vaggan styr världen.

December, långt bort. Det är snart dags att packa väskan igen. Nästa månad ger jag mig ut på en ny reportageresa, i ett nytt land. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en jobbresa som jag längtar efter den här. Jag hoppas att du vill följa med.

Den kommer att handla om de viktigaste människorna i världen: De som gungar vaggan.

De som styr världen.

carina.bergfeldt@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 33.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet och författare.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… mineralvatten. Det tog mig många år att köpa en Soda stream, men Mon Dieu! Bästa köpet.

Min vision av himlen är …
…  att sitta med Simona Ahrnstedt och Kristina Ohlsson på Pampas Marina och äta brunch i tre timmar. Oavsett årstid.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att det där med att bo själv inte är så dumt, och att hon inte skulle vänta 16 år med att testa det.

Hon fick heta Hattie, harpalten som min man kom hem med en dag. Dan, som är brandman, hade ryckt ut till en skogsbrand och hittat ungen på en, mirakulöst nog, obränd gräsplätt mitt i eldinfernot. Palten låg blick stilla, bara näsborrarna vädrade i luften, när han fick syn på henne.

För Dan, som är extra blödig när det gäller djur, var det ett lätt beslut att rädda harungen från brasan. Han lyfte försiktigt upp henne och transporterade hem henne i sin ­mjuka mössa (därav namnvalet ”Hattie”).

Hattie fick flytta in i vår tvättstuga där vi matade henne med kattungemjölk från djuraffären och kärlek från våra hjärtan. När hon kom var hon yttepytteliten, fick plats i en handflata, men växte på några få veckor upp till en gänglig tonåring, som behövde andra perspektiv än högar av stryktvätt och manglade lakan.

Med sorg i sinnet vinkade vi hej då till Hattie när Dan körde henne till en hästgård några mil bort. Där skulle hon få bo, i ett gränsland mellan full frihet och total trygghet. Kunna skutta in i och ur stallet, tills hon en dag kanske var modig nog att ge sig av.

Kvinnan som äger gården berättade att Hattie gradvis ­vågat sig allt längre bort. Först sträckte hon ut i rejäla glädjefnattshopp över hagen. Nästa gång tog hon sig förbi dikesrenen och – till sist – försvann hon in i skogsbrynet för att aldrig komma tillbaka.

Egentligen gjorde sig min man skyldig till tjuvjakt den där dagen då han räddade Hattie. Allt vilt tillhör markägaren, att bära hem en harpalt är alltså brottsligt. Det lär jag mig i reportaget om djurskyddarna Lars-Åke Hillarp och Ninet Desser på ­sidorna 12–16. Där står också att många vilda djur dör på grund av människors felaktiga ingripanden. Alltså: Tänk dig för, lämna alla söta smådjur i fred.

Så länge det inte brinner, ­förstås.

Nu börjar den bästa tiden på året. Fem svinkalla, blåsiga och mörka ­månader. Helt underbart. För när ­termometern halkar under noll och den ­första snön hänger i luften försvinner de plötsligt.
Cykeldårarna.
Missförstå mig rätt.
Jag är den förste att applådera att fler väljer att trampa till jobbet i stället för att ta bilen. Utsläpp, buller, köer, folkohälsan – allt möjligt elände minskar när fler tar cykeln.
Det är ju kanon, såklart.
Men det är inte oproblematiskt.
Jag har cyklat i Stockholm ända sedan skol­åldern. Varje dag, året runt, oavsett väder, årstid och arbete.

För 30 år sedan var cyklisterna i innerstan få och cykelbanorna ännu färre. På vintern var jag nästan ensam på gatorna.
Jag har alltid föredragit den relativt friska ­luften på gatorna framför sunkiga tunnelbanor och trånga bussar. Jag vet numera på minuten när hur lång tid det tar från ena delen av stan till den andra. Jag kommer alltid i tid och har aldrig ­problem att hitta parkering.

Men det är inte enbart av rationella skäl jag cyklar. Jag tycker fortfarande att det är förbannat kul att flyga fram över asfalten med tunna racerdäck eller sladda fram i snömodden med feta mountainbikedäck. Med ett regnställ i ryggsäcken är vädret aldrig ett problem. Och med dubbdäck blir isgatorna stadiga som sommartorr asfalt. Och med reflextejp på ramen, rödljus fastklämt i bakfickan och strålkastare på styret är mörkret inga problem heller. Problemet är att fler upptäckt allt detta. De senaste åren har antalet cyklister i innerstan ökat explosionsartat. På tio år är ökningen 75 procent.  Hojen har blivit hipp.

I maj uppmättes för första gången över en miljon cykelpassager vid de fasta mätstationerna runt Stockholms innerstad. I dag sker tio procent av resandet i Stockholm med cykel, betydligt mer än vad det var för bara några få år sedan. Och det märks i en stad som inte alls är ­anpassad för tvåhjulingar. Numera får jag trängas med tiotusentals andra i de smala och under­dimensionerade cykelbanorna.

Babblande mobilmarodörer som vinglar fram med telefonen i ena handen och den andra på styret. Portföljcyklisterna som obekymrat fladdrar fram i fel riktning på de metersmala enkelriktade cykelbanorna. Skäggiga hipsters utan bromsar som far rakt ut i korsningarna i rusningstrafiken. För att inte tala om alla dessa före detta bilister som bytt bilen mot trikå och sportcykel och som fullständigt glömt allt vad trafikvett heter.

Alla dessa nya cyklister lever farligt. Ny statistik från Myndigheten för ­samhällsskydd och beredskap, MSB, talar sitt tydliga språk. 23 000 cyklister skadas i trafiken varje år. 3 500 av dem skadas så svårt att de måste vårdas på sjukhus minst ett dygn.

Faktum är det blivit så kaotiskt i cykel­banorna att jag numera undviker dem. Det känns faktiskt tryggare att stångas med ­aggressiva stadsbilister än ­cykeldårar. För de som sitter bakom ratten ­brukar åtminstone respektera de mest grundläggande trafikreglerna.
Det här vansinnet pågår från april till och oktober.
Fram tills nu. När vi byter till vintertid brukar det lugna ner sig i cykelbanorna igen. Och när snön lägger sig i ­december är det nästan bara jag och cykelbuden kvar.
Äntligen.

fredrik.rundkvist@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 46. Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i centrala Stockholm. Gör: Reporter på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på … 
… att ytterligare 400 ton radioaktivt vatten måste lagras vid Fukushima – varje dag.

Jag är otippat bra på att…J
… laga punkteringar.

En bok som alla borde läsa är…  
… En liten världshistoria, för att få lite perspektiv på tillvaron.

Jag skulle vilja bjuda …
… Mozart på middag för att få veta om han verkligen var ett geni – eller bara extremt välutbildad.

På min gravsten bör det stå …
… ”Go big or go home.”

Jag parkerade bilen intill en annan bil, prånglade mig ut och sträckte mig in för att lyfta matkassen som stod i baksätet. Då smällde det till – ryggskott.

Fyra av fem svenskar drabbas av ryggproblem någon gång i livet och jag hade haft det på känn ett tag. För mycket stillasittande tog ut sin rätt och jag känner väl igen mig i vad naprapaten Björn Hjortsad säger i veckans Söndag:

– Kanske klarar vi att sitta stilla åtta timmar på arbetet men de fyra timmarna i soffan med smartphonen blir droppen, säger han.

Nu har jag lärt mig hur jag håller ryggen i bättre skick med tre enkla övingar som du hittar i tidningen. Och det funkar faktiskt, jag lovar!

Nästa lästips blir ger också en bra bild över spännvidden i Söndag. Författaren Bosse Schön berättar om hur det gick för några av de 270 svenskar som stred i Hitlers fruktade Waffen-SS. Trots att Säpo kände till deras bakgrund godkändes tre av dem för uppdrag hos den svenska kungafamiljen.

Den här veckan är tidningen extra tjock, 100 sidor, och lagom till Alla helgona-ledigheten bjuder vi på extra många kryss.

Ha en bra vecka!

Hon lär ha haft en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra. BBC-programledaren Jill Dando, 38, var också den kändis som, enligt opinionsundersökningar, flest britter ville ha som granne, äta middag med – eller ännu hellre – hamna bredvid under en långflygning över Atlanten.

Hennes varma leende och proffsigt smarta utstrålning gick rakt genom rutan hos mig och miljoner andra engelska tv-tittare och fick oss att tycka att vi kände henne. Lite i alla fall.

Därför kändes orden, som kom ur nyhetsuppläsarens mun den 26 april 1999, helt overkliga: ”Jill Dando was shot this morning outside her London home”.

Jag satt i soffan i vårt engelska radhus med en försenad lunchmacka i handen när tv:s eftermiddagssändning rapporterade hur Miss Dando skjutits i huvudet utanför sin ytterdörr och att tillvägagångssättet påminde om en professionell avrättning. Ett skott. En enda välriktad kula.

Att BBC:s egen ”sunshine girl” kallblodigt mördats på farstukvisten var lika chockartat vansinnigt för engelsmännen, som mordet på Anna Lindh skulle komma att bli för svenska folket drygt fyra år senare. Britterna enades i landssorg och i ett förfärat VARFÖR?

Teorin att det skulle ha varit ett rånförsök, avfärdades omedelbart. Jill var nyförlovad med gynekologen Alan Farthing (som sedermera kom att förlösa prinsessan Kate) och bar en enstensring, värd cirka 20 000 pund, på sitt vänstra ringfinger. Solitären hade ignorerats av mördaren, som uppenbarligen inte var ute efter juveler.

Så vem mördade Jill Dando? I reportaget http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17695909.ab försöker Söndags Annika Sohlander trassla ut ledtrådarna, men vem som hade något att vinna på att Jill Dando inte skulle fortsätta leva, gäckar fortfarande polisen.

Kanske är den sorgliga sanningen helt enkelt att det finns, och tyvärr alltid kommer att finnas, män som hatar kvinnor.

Särskilt de som är kända, framgångsrika – och har en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra.

Jepp, vi har fått ihop en fullmatad Söndag den här veckan också. Här är några smakprov:

Varje helg rakar trebarnspappan bort nästan allt hår, drar på sig en tajt, blommig klänning, högklackat och börjar jobba. I höst spelar Björn Kjellman, 50, transa i musikalen Priscilla. ”Jag är livrädd för att fastna i tantfacket”, berättar skådespelaren i veckans Samtalet.

Jill Dando var BBC:s ”sunshine girl” och prisad programledare för ”Crimewatch”, den brittiska motsvarigheten till ”Efterlyst”. Morgonen den 26 april 1999 avrättades hon kallblodigt utanför sin egen ytterdörr. Mordet är fortfarande olöst men teorierna är många.

Känner du också att du skulle behöva träna men har svårt att få tid över för gym och grupp-pass? Kändisarnas favorittränare D-Flex har lösningen. 10 minuter hemma i vardagsrummet räcker för att kroppen ska få sig en riktig genomkörare. I veckans tidning får du D-Flex fem superövningar och tipsen för att du ska komma igång.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Ha en bra vecka!

Stanna bilen, stanna!
Vår hajgråa bil – av dottern döpt till Hajis – slirar upp på trottoaren. En tom Cola-mugg från snabbmatslunchen på E4:an studsar mot vindrutan och tre inredningstidningar glider elegant ner på bilgolvet. För ett ögonblick – innan alla börjar skrika – stannar tiden. Allt är perfekt, och genom en springa i ett väderpinat staket ser man vattnet i Öresund krusa sig innan det slår in mot strand.
– Men, mamma! Åh, neeej… Jag sitter kvar i ­bilen! Jag älskar inte att titta på dumma hus!

Dottern är sex år och kan rimligtvis inte förstå allvaret. Huset vi just passerat har alla rätt, plus en ”Til salg”-skylt nedstucken vid vägen.
Vejen, menar jag. Strandvejen. Norr om ­Köpenhamn.  Mytomspunnen dansk mark där paradvillor i jugendstil lever i harmoni med fiskestugor med halmtak. Där blåvitt porslin från Royal Copenhagen per automatik klirrar mot silverbestick när släkten trillar in för den traditionella jullunchen med dejliga kransekager.

Maken tittar avmätt på mig. Hans blick är så förutsägbar. ”Ska vi vara lite realistiska?”, säger den.

Men efter 15 år tillsammans är det han som borde veta bättre. Det finns tre magiska vägar som berättigar tvära inbromsningar:
• Strada Costiera utanför Trieste i nordöstra Italien, en spritsad marängsträng över Adriatiska havets glitter.
• Escénica, en smekning runt Acapulco-bukten där en stor mexikansk måne lyser och … ja, ni förstår.
• Och så Strandvejen.

– Håll här, säger jag och ger maken en trädgren som skymmer.
Det är en ljuvlig dag i juli och eftermiddags­solen som smyger igenom buskaget lägger en trolsk dimslöja över den gräddvita drömmen.
Halsen sträckt över staketet. Högerhanden upp. Klick! Om jag, mot förmodan, inte flyttar in alldeles genast så är mitt drömhus förevigat i  mobilen.

Dottern stirrar uppfodrande på oss medan ­Hajis fortsätter färden mot den hyrda sommarstugan en mil bort. Sedan bryter maken den sakrala tystnaden med en skräckreplik.
– Det kostar 18 miljoner. Minst.
Aldrig. Såg det inte lite övergivet ut? Kanske har ägarna skilt sig och vill sälja rekordsnabbt? Tänk positivt!
– Högst fem miljoner, kontrar jag när bilen kränger in vid  hyrstugan som är möblerad med danska ikonmöbler och hälsar oss välkomna med en korg årgångsviner.
Men vem bryr sig?

Vi kastar oss i soffan, loggar in på danska Hemnet och medan dottern länsar ett körsbärsträd dreglar vi över tanken på 209 kvadratmeter antikt marmorgolv, tre öppna spisar och kök i turkos originalmålning.
Den är facit, min ”Strandvejsvilla med atmosfaere” från 1917. Samma år som Danmark lämnade ifrån sig Sankt Thomas i Västindien, visar det sig. Efter 245 års palmvajande kolonialliv sålde danska staten ön till USA för 170 miljoner kronor. Drömhusets pris – ynka 4 995 000 danska kronor – är som en jordnöt i Kinesiska havet jämförelsevis.
Men ensam är svag.

När maken påmint om att jag på färjan över Sundet snålade ur på tre Toblerone till priset av två stormar dottern in och sätter sista spiken i kistan:
– Åh, inte mer husprat! Nu vill jag veta hur vi ska fånga krabbor!

britt.peruzzi@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 46.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Man och 6-årig dotter.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
Just nu kan jag inte sluta tänka på…
… förföriska höstdelikatesser – kantareller, tryffel och min mormor Emilias himmelska apfelstrudel.
En bok som alla borde läsa är…
… En Man av italienska journalisten Oriana Fallaci, om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. För att påminnas om att man orkar mer än man tror och att kärlek övervinner allt utom möjligen en juntakupp.
På min gravsten bör det stå…
… ”Albas tacksamma mamma”.

Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni avskyr att äta?”. Undringen är inte Einstein-smart, direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan hur mycket jag än bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men är oftast allt för artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för och emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk. Passionerat. Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmenyn. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten? Eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu, till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette. Receptet hittar ni på sidan 58.

À bientôt!