Det tar ett tag innan jag fattar vad hon menar när hon säger: ”Det ville sig inte.” Men så hör jag snyftningarna och börjar stamma.
– Men … när? Ni var ju på grillfest i går. Det såg jag på Facebook.
Jag hör genom luren hur hon skrattar till mellan tårarna.
– I går morse. Men du vet hur det är … Ingen får missfall på Facebook, säger hon.
Det är andra gången vi har samma konversation, jag och min fina, älskade vän med den fientligt inställda livmodern. Jag försöker trösta det som inte går att trösta. Vi pratar om en bebis som fanns, som inte finns. Som är så efterlängtad, önskad och älskad som ett barn kan bli. Men som inte blev hennes bebis den här gången heller.
När vi lägger på loggar jag instinktivt in på ansiktsboken. Går rakt till hennes sida. Tittar på bilden jag gett en tumme upp så sent som kvällen innan, hennes grillkväll med vänner. Hon är vacker.
Hon ler.
Med munnen, tänker jag. Inte med ögonen.

På Facebook får ingen missfall. Orden ringer i mitt huvud. Jag klickar in på nyhetsflödet.
Han som precis har separerat har gjort en tumme upp på sitt ex statusuppdatering om något obetydligt, trots att de skrek på varandra sist de pratade.
Hon som jag vet räknar dagarna till hon ska säga upp sig i augusti har lagt ut ännu en bild från sitt jobb med ett par floskler om underbara arbetskamrater.
Allt på Facebook är inte lögn. Men mycket är det.
Bland de genuina guldkornen i människors liv, junibröllopen, semesterbilderna och midsommarfirandet, ligger de där, inklämda i cyberrymden. Små falska illusioner om ett lyckat liv.
Den där ramsan om ”sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” smattrar förbi.
Måste vi ha sol inne – bara för att det råkar vara sol ute?
Grillkvällar och rosé och hoppbilder på stranden.
På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.
Jag öppnar ett nytt fönster och går in på sidan igen. Går bakåt i tiden bland mina egna statusuppdateringar. Det visar sig att jag inte kastar sten i glashus. Jag lyfter upp betongklumpar och hivar iväg dem.
Sju bilder. Jag ler på varenda en.
Med munnen. Inte med ögonen.
Och jag undrar hur en äkta statusuppdatering skulle tas emot bland mina 401 vänner.
Hur många tummar upp det skulle resultera i att skriva ett inlägg om hur jobbig den senaste månaden varit.
Om jag berättar hur arg jag är på mig själv att jag tröstätit och gått upp fem av de femton kilon jag gått ner?
Hur rädd jag är för att den andra boken jag skriver ska bli sämre än den första?
Hur jag tillbringade den senaste skiftledigheten med att ligga i sängen i pyjamas i fyra dygn och kolla på Elementary?
Skulle jag få fyra tummar? Fyrtio?
Fyrahundra?

Jag leker med tanken att skriva ”Just nu är det inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet” på Facebook.
Men jag tycker genuint om de där 401 personerna. Vill inte förstöra deras semesterstämning, om än ens för några sekunder, tills de tummat upp och gått vidare med sina liv.
Så jag skriver ingen statusuppdatering i dag. Jag väntar tills jag mår bättre.
För på Facebook får ju ingen missfall.

Jag är ingen pryd typ, men redan halvvägs ­genom ingressen blir jag generad. Söndags reporter­ ­Anna Flemmert har wallraffat på ett av världens mest välrenommerade swingershotell, Hedonism II på den karibiska paradisön Jamaica, och hennes ­artikel är … hrm … intressant.

Reportaget kan ni läsa på sidorna 32–35, men jag kan redan nu avslöja att gästerna på ”Hedo” är heta på gröten. Så pass att jag får stryka en och annan mustighet ur texten.

Anna gick självklart aldrig ”all in”, men rapporterar i detalj om ormgropar, smek, kel och avancerat ”vuxen­bus” och man undrar ju vilka som checkar in på sexhotellet under ledigheten.

Pja, inte du och jag kanske, men sannolikt din granne, släkting, bankkontakt eller läkare. Den gemensamma nämnaren för erotiknjutarna på ”Hedo” är att de är helt vanliga människor, ofta i medelåldern, som vill krydda sexlivet med en eller flera extrapartners.

Och de vill göra det på betryggande avstånd från ­sina vanliga kvarter. Förstås.

Det är inte utan att man blir fascinerad av svenska stammisarna Yvonne och Mikael som klarar av att totalt hänge sig åt sina lustar ­utan att bli ett dugg svartsjuka.

Personligen nöjer jag mig med en man åt gången, min egen make, men det är ju inte alltid så lätt att
få till det under semesterns ­logistikfest av släktbesök, ­renoveringsprojekt och ungdomar som aldrig lägger sig, eftersom: ”Det är ju sommarlov”.

Ändå. Vi avstår från att boka en sexsemester på Jamaica, men kanske unnar vi oss en mysig hotell­weekend i höst.

På tu man hand.

Visste ni att 60 procent av Systembolagets försäljning under sommaren består av vinboxar? Vår vinexpert Mischa Billing guidar dig rätt bland lådorna och serverar smarta tips för att boxvinet ska smaka så bra som möjligt.

Den här veckan får du också en hel deckarnovell specialskriven för Söndag av Malin Persson Giolito. Under hela juli skriver kända författare deckare i Söndag, missa inte det.

Dessutom hittar du allt du är van vid i tidningen: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Skönhet, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

Det är den träningsform jag har störst motstånd till. Yoga. Gäsp. Oj. Vad. Trist.

Ja, jag plågar mig igenom varje yogapass. Skönt? Javisst. Efteråt. Men vägen dit? Nej. 

Min leda beror på att jag är usel på övningarna. Jag blir förvirrad när läraren ber oss att sätta på våra ”bandhas”, rotlås och maglås, och behålla dem tajta
under hela timmen. Hur då, liksom? Vem kan knipa ihop underlivet i en hel timme? Och jag lär mig aldrig skillnaden mellan Krigare A och B eller hur Solhälsningen tas vidare in i Kobran och Hunden.

Jag är som en dansare som aldrig lär mig koreografin. Som alltid måste snegla på fröken där framme vid spegeln för att finna rätt rytm.

Under hela passet längtar jag efter en enda ”asana” (ställning): Död mans. Den där jag får ligga platt på ryggen med utfällda armar och bara vila. Kika in ­
i tredje ögat (jodå, det har jag hittat, lätt som en plätt) och bara vara i några minuter, samtidigt som jag ”ujjay”-andas.

I det tillståndet av djupavslappning händer det grejer. Då stannar tid och rum, tankarna vandrar ingenstans och överallt, medan jag lyssnar på mina andetag, som går in och ut genom näsan med ett väsande.

Så det är för den helande andningens skull som jag plågar mig igenom tråkyogan. För reparerande är den, andningen. Amerikanska krigsveteraner har till och med blivit botade från posttraumatiskt stressyndrom, tack vare meditations- och andnings­övningar och på sidorna 27–28 berättar andningsinstruktören Anders Olsson att fel andningsteknik är som att köra bil med handbromsen i:

– Du måste trampa allt hårdare på gasen för att komma fram.

Så lätta på pedalen i sommar och ta några djupa andetag.

Annars kan du alltid hänga med mig på tråkyogan.

Mitt bland all bråte stod de där på en bricka – sex gamla, handgjorda snapsglas från Skrufs glasbruk. Ynka 30 kronor fattigare hade jag gjort mitt bästa loppisfynd och senast nu till midsommar drack vi iskall Skåne ur de fina glasen.

Loppis är poppis på sommaren och i veckans Söndag listar vi de bästa marknaderna från norr till söder. Dessutom får du Anne ”Antikrundan” Lundbergs bästa loppistips.

En annan tv-profil som vi förknippar med sommaren är Ernst Kirchsteiger. Söndags Jon Forsling träffade honom på en gammal, förfallen herrgård utanför Köping som Ernst har satt tänderna i.

”Det är häftigt när man får kontakt med ett hus … då hjälper huset mig att förstå vad jag ska göra”, säger Ernst så som bara Ernst kan. Du får också svaret på hur det gick till när han blev Sveriges mysigaste man.

Den här veckan är det också premiär för våra nya krönikörer. Josefine Sundström ska ju ägna sig åt sina romaner och för att fylla ut efter henne kommer ni att få en ny krönikör varje vecka. Först ut är vår Aftonbladetkollega och Stora journalistpriset-vinnaren Carina Bergfeldt.

Och som vanligt: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Skönhet, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

Jag var hos polisen i fredags och hämtade­ mitt nya pass som jag behöver till min kommande ensamresa. Utan man och barn ska jag åka till i Grekland i sommar. I en vecka.
Jag ska till paradiset där havet är lekfullt, get­osten är len och vinet smakar getpiss. Precis som det ska vara då man slår sig till ro i den grekiska övärlden. Men jag ska inte semestra. Jag ska jobba. Hårdare än någonsin. Jag måste dra mig undan en stund för att få ur mig det jag hoppas ska bli min tredje roman. Jag har börjat arbetet här hemma. Skrivit några rader, engagerat mig i ­karaktärernas personligheter och deras öden. Men sen har jag kört fast. Jag har då lämnat texten för annat arbete i några dagar varpå jag har laddat om. Sen har jag skrivit lite till, känt hur berättelsen blir spännande men sedan kört fast i alla fall.
Detta kallas ju skrivkramp. Och det är en åkomma som gör mig ­orkeslös och dyster. Jag blir en suckande person och det är något jag inte vill vara. Tillståndet är faktiskt riktigt smärtsamt och påminner om en depression jag hade för några år sedan.

Det senaste halvåret har jag jobbat med Melodifestivalen, med direktsänd radio, med Eurovision och på det har jag arbetat som moderator för några företagsevents. Jag har hämtat mina barn ­tidigt på dagis nästan varje dag, för att kompen­sera de dagar jag varit bortrest. Jag har varit orolig för min pappa som har varit sjuk. Jag har försökt att höra av mig till mina vänner men ­inser att jag nog varit för dålig på det.
Samtidigt har jag twittrat, instagrammat och ­varit aktiv på Facebook. Det låter kanske larvigt men jag har känt att jag läckt kreativitet. Min kraft har helt enkelt inte räckt till annat.
Mitt skrivande har varit som att komma hem. Som att plötsligt hitta en mening med mitt yrkesliv.
Jag har en förläggare och en agent som vill fortsätta att arbeta med mina skönlitterära alster. Och då och då får jag brev från personer som ­tagit sig ­tiden att läsa mina romaner och som skriver att de önskar läsa mer. Jag har alltså en chans jag absolut inte får sumpa. En skrivkramp till följd av bristande­ energi FÅR inte komma i vägen!

Därför tänker jag under ett par månader gå ner i svart. Jag ska rulla min resväska in i en veckas ­ensamhet och in i en skrivprocess som jag längtat efter. Så fort jag klivit på flygplanet tänker jag koppla bort mig själv från sociala medier. Jag ska varken producera eller konsumera Facebook-inlägg. Telefonen får endast användas för samtal till mina barn som är hos farmor på landet den veckan. Och ­datorn ska absolut inte surfa in på sidor som ­suger kraft och energi. Jag ska detoxa mig, helt enkelt. Planen är att sitta på en grekisk balkong och låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sedan blir det några svalkande simtag i poolen. På kvällen ska jag hälla upp ett glas getpiss och skriva mer medan solen sjunker ner i havet.
Med dessa rader vill jag också tacka för mer än två år på denna härliga tidning, för det här är min sista krönika för Söndag. Tack till världens proffsigaste redaktion. Och ett stort tack till er som läst, mejlat, peppat, tipsat, ifrågasatt eller bara kommit med värmande hälsningar. Tack!

En privat svit i Söderhavet, en egen ö, lata dagar ombord på lyxbåtar – men även enkla grillkvällar hemma i Sverige… Jo, kändisar som Zlatan, George Clooney, Alexander Skarsgård och Madonna tar också semester, Söndag avslöjar hur och var.

En folkrörelse kan inte ha fel? Hundratusentals sätter fart på benen när dansbandssverige vaknar igen. Vi hängde med Lasse Stefanz på turné.

De har mördat, rånat och våldtagit – men är ändå åtrådda av kvinnor. Söndag har träffat två kvinnor som vet hur det är att leva med en brottsling.

… dessutom, i veckans extra tjocka nummer på 100 sidor, hittar du även midsommarpyssel med extra många kryss!

Hon fanns alltid där för mig, min mormor. Hon stekte de godaste pannkakorna och hon sjöng de märkligaste sånger man kan tänka­ sig. Varje morgon stod min mormor bakom sina­ rutiga köksgardiner och vinkade åt mig då jag gick förbi hennes hus på väg till skolan. Min mormor var alltid full av energi och hon gillade att busa. När mormor log försvann hennes ögon in i ansiktet.

Det är bara tjugo år sedan mormor och jag tog ett kvällsdopp i sjön och spelade badminton på ­gräset på landet. Tjugo år kan göra mycket med en människa. Särskilt om hon får kärlkramp, ledgångsreumatism och diabetes. I dag lyfter mormor knappt fötterna då hon tar sig fram med hjälp av sin rullator. Hennes mörkbruna hår är yvigt och grått och fingrarna är krokiga och svaga. I bland är mormor förvirrad, då brukar hon sucka åt sig själv. Mormor behöver hjälp med allt. Någon måste klä henne på morgonen, se till att hon får i sig frukost och bädda sängen. Någon måste se till att hon tar alla tabletter i rätt ordning. Mormor kan inte längre städa, hon ser inte ens om det behövs.

Mormor ler fortfarande. Och hon säger att allt är bra, fast det kanske inte är det. Hon är sån. Min mormor klagar inte. Det är synd. För mormor har mycket hon borde klaga på. Över krämporna, förstås. Men även över den stressade hjälp hon faktiskt betalat för. De som jobbar med hemtjänsten är alla rara. Men de ­hinner inte allt som behövs. Ibland glömmer de ge medicin, ibland får mormor smutsiga kläder. Det händer att mormor missar sin lunch eller att hennes sängkläder inte byts på sex veckor.

Då P4 Radio Stockholm härom veckan granskade hemtjänsten i Stockholm rapporterades det om personal som tvingas göra fjorton hembesök på fyra timmar. Det vill säga att man har sjutton minuter per besök. Alla som någonsin färdats genom rusningstrafik i huvudstaden vet att det är en omöjlig ekvation. Min mormor har ändå tur. För hon har mina föräldrar som nästan dagligen hälsar på. Andra är helt ensamma med hemtjänsten som enda kontakt.

Hemtjänsten i dag är sorglig på så många plan. Många saknar utbildning och träning i hur man bemöter gamla och sjuka. Många delar ut starka mediciner trots att de saknar rätt kompetens. Detta kan givetvis få katastrofala följder. De som arbetar inom hemtjänsten har ett nästan omänskligt schema. Osäkra anställningsvillkor och stress gör att personalen inte orkar ryta ifrån. Och den gamla är ofta för svag för att orka protestera. Som min mormor.

Kan hemtjänsten bli mer kostnadseffektiv? Ja. Vi kan ju binda fast de gamla. Och mata dem med maskiner på löpande band. Det vore billigare! Samhället ser inte längre min mormor som en människa. I dag är en gammal människa inget annat än en tom penningpung!

Jag gissar att de som tjänat pengar på min mormor inte bryr sig om hur det är ställt. En sak är säker, de kommer aldrig själva anlita samma åldringsvård.

Sju sorters blomster skulle vi ha, syrran och jag. Vi tassade barfota i det våta nattgräset under högtidlig tystnad och plockade varsin bukett av blåklockor, smörblommor, prästkragar, midsommarblomster, timotej, förgätmigej och rödklöver. För att inte bryta förtrollningen smög vi, utan att säga ett knyst, tillbaka till huset, stoppade de fuktiga blommorna under våra kuddar och blundade hårt.

Vem min syster ville drömma om den där midsommarnatten då hon skulle fylla tolv och jag tio, vet jag inte, men för mig fanns det bara en. Micke M. Min hemliga kärlek.

Nu visade han sig aldrig under min slummer, och det var kanske lika bra, eftersom vi då hade tvingats leva tillsammans resten av livet, enligt gammalt skrock.

Vår urgamla folktro tillskriver midsommarnatten magiska krafter, som inte bara påverkar kärlekslivet, utan även hälsan. Småtimmarna lär vara särskilt gynnsamma för insamling av läkande växter och den oblyge kan med fördel rulla sig naken i ”helande” midsommardagg. Vill du försäkra dig om en vinter utan kräksjuka, flunsa och feber? Spara då din blomsterkrans och lägg den i julbadet – bästa receptet för en frisk kropp under det mörka halvåret, om man ska tro kloka gummor från förr.

Nu för tiden bjuder traditionen blott att vi lövar förstukvisten, majar stången, hissar flaggan och dukar lunchbordet med matjes, färskpotatis, nubbe och jordgubbar.

Men skulle det bli någon jamare för mycket innanför midsommarvästen, kan du alltid bota bakruset med ett nakendopp i morgondaggen.

Glad midsommar!

Det är nästan ofattbart när man ser bilderna på Simon Kachoa före och efter Biggest loser. Men trots att han gått ner 87 kg är det på insidan den största förändringen skett.

”Mitt självförtroende gick från noll till hundra”, berättar Simon för Söndags hälsoreporter Hanna Radtke.

Möt honom och silvermedaljören i Biggest lossar, Emma Eklund, i veckans Söndag där de avslöjar hur livet blev efter att tv-kamerorna slocknat.

Vi har också följt med Loreen på hennes resa tillbaka till sina marockanska rötter under ett hektiskt dygn i Nordafrika och tagit pulsen på dagens unga. Vad drömmer de om – och hur mår de egentligen?

Dessutom: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!